solängen

Jag har ju skrivit tidigare och berättat om mina möten med vården. Mycket varierande.

 

I det här inlägget kan man läsa om hur det gick till när jag äntligen fick ett recept på en verksam tablett för min allt mer helvetes-RLS, eller WED som det numera heter. Mer om det längre ner. Min medicin fick jag först efter att ha blivit både arg och ledsen förstås, varför skulle någonting gå lätt. Detta var i Torsby, sen blev jag återremitterad till Sunne VC; vilket i sin tur ledde till att mina tabletter höll på att ta slut i början av sommaren. För någon tid gick inte att få i Sunne, och Torsby svarade bara att det numera var Sunnes sak. Moment 22 alltså. Min kompis som hade Sifroltabletter räddade mig med två kartor tills jag efter långt om länge fick någon att fatta läget. Hur frustrerande var det inte att bara gång på gång från Sunne VC få till svar: "Invänta kallelse".  Till slut kontaktade jag Torsby igen och svor så högt att jag på nåder fick en ny omgång. Tack.

 

Så fick jag då häromdagen komma till läkaren i Sunne, en kvinna jag aldrig sett förut; hon sprang runt som en skållad råtta och letade patienter och så stannade hon till hos mig: "Hade du tid 10.15"? Och det kunde jag ju inte neka till utan sa ja. Hon ursäktade sig då och sa att det kommer att dröja lite men det var väl ok, så sällan som jag besöker detta stället så gjorde det ju inget att sitta i väntrummet och höra andra människors sjukdomshistorier en liten stund till.

 

Efter en halvtimme eller så kom hon ut ur sitt rum och vinkade in mig. Jag hade förberett mig till tänderna och bestämt mig för att kämpa för min rätt denna gången och vi började stenhårt med att hon höll mig personligt ansvarig för att RLS hade bytt namn till WED för det var det ju ingen doktor i världen som kände till och hur ska man kunna hålla reda på allt som händer, typ... sen tog vi tag i mitt senaste S-ferritinvärde, det som påvisar järndepåerna i kroppen. Jag hade i mars ett värde på 15, gången dessförinnan 16, och 2013 när jag blev j-ligt osams med den doktorn ett värde på 36; och då var jag inte fastande. Och har man RLS eller WED som det hetat sen 2013 även om inte en människa i sjukvården har uppdaterats sig; och det är inte jag som har hittat på det nya namnet även om jag skulle velat, då SKA man ha ett värde på minst 75-100 annars ska man ha järntillförsel, och då helst i sprutform eftersom man har svårt att ta upp järn via tabletter. Men sprutor ger man inte hävdade hon även om jag hade fått ett uttalande från en hematolog att det är det enda som hjälper. "Nej sprutor med järn kan vara dödliga, jag kan ge dig namn på människor som har dött". Men när jag sa att det ville jag gärna ha så fick jag ändå inte ett enda namn.

 

Hon kollade och bläddrade i datorn och talade om att jag minsann inte tagit något S-ferritinprov sen 2013 och då var mitt inte mitt värde 15 utan "jättebra". "Värdet var 183 och det har jag svart på vitt på här".

 

Jag protesterade förstås med en dåres envishet, så hon tittade uppgivet på mig och sköt upp glasögonen i pannan "ditt värde var 183, du har ingen järnbrist".

 

När jag för andra gången talat om att jag mycket väl har koll på mina värden sa hon långsamt som när man talar till ett barn:

 

"183 - hundraåttiotre Perfekt järnvärde. För du är väl M..... X..... född 1961"  med en ton som bara en som är överlägset skitsäker använder.

 

Nej. Det är jag inte. Sa jag. Jag är M..... A..... född 1959.

 

Undrar om hon ångar att hon inte kollade leget innan hon började prata?

 

Efter det flöt det på riktigt geschwinnt kan jag säga, hon beställde provtagning med hundra rör med blod, skrev ut nya tabletter utan att blinka; tog blodtryck och i hand och var så trevlig och tillmötesgående så. 

 

Jorådåatt.