Glädje och sorg

Nu är vi hemma efter en fantastiskt bra och rolig resa. Vädret var vackert, vi träffade alla mammas syskon som är i livet, träffade några kusiner, åt tårtor och god mat och umgicks.

Men ändå känner jag mig så sorgsen.

Älskade lilla taxen Izak som varit Ginos trogne följeslagare i nära femton år, och min i sju - ligger inte längre på sin kudde under trappan. Det är tomt.

Och det kanske låter larvigt men jag orkar inte prata om det, kan inte tänka på det utan att börja gråta.

Han var en speciell liten hund och vi saknar honom oerhört.

Och nu sitter jag på jobbet och störtgrinar igen.

Lite mera mamma igen

Just nu smyger jag bara runt och läser andras bloggar. Själv lider jag av skrumphjärna. Behöver nog lite semester.

Så därför ska mamma och jag ta en liten sväng med bilen efter påsk. Johan som till vardags läser i Söderhamn har varit hemma och praktiserat i åtta veckor, och ska nu tillbaka "hem". Då bestämde jag över huvudet på modern att vi tar och skjutsar pôjken och åker på hemvägen en liten avstickare förbi släkten i Uppland. Slår två flugor i en smäll, liksom. Johan slipper spendera en hel dag på tåg, mamma kommer ut och får se lite annat än den vanliga utsikten från köksfönstret, träffa bröder och systrar, se hur det ser ut där Johan bor och det bästa av allt - åka bil. Långt.

Det sämsta är att Johan bor högst upp i ett hus utan hiss, och mamma är lite skruttig i benen. Eller ganska mycket skruttig i benen faktiskt, fast huvudet är det inget fel på.

Så jag sa lite försiktigt att : - Det är ju synd att du inte orkar ta dej upp och se hur lägenheten ser ut.

Mamma gav mej en blick: - Jag tar mig allt upp. Har jag åkt så långt ska jag allt se hur han bor.

Jahapp. Kan man ringa brandkåren? Om det tar stopp på andra våningen?

Det ordnar sig nog. Sätter hon den sidan till så är hon säkert redan uppe när vi är halvvägs.

Häromdagen klippte och permanentade jag henne. Vi köpte mat från restaurangen och hade en mysig dag med många historier och roliga diskussioner. Varje gång jag fixat till henne i håret så skriver hon en lapp och lägger i påsen med spolar, med datum och små kommentarer om hur jag förgyllt hennes dag o s v.

Så säger hon: - Dom här kan du ju slänga när jag är död. Men du vet att även om jag är borta så kommer jag att finnas där, följa er genom livet och se hur det går för er.

- Jahaja, sa jag. Ska man oroa sig för det nu också, ska man aldrig bli fri?

Ni förstår att min mamma har humor, hoppas jag.

Vi skrattade så kaffet nästan kom upp igen när vi spånade om alla gånger man inte vill ha sin mamma stå och spöka i ett hörn, och hur hon skulle ge sig tillkänna.

Jag ser fram mot den här resan.

Vårtecken

Tar man bilen upp på skogsbilvägen för att ta ut taxen på lite skojsig promenad kan det hända att man nästan kör fast där det varit tjällossning som är helt osynlig. Tjugo centimeter sjönk bilen ner...



... men den fick vi loss ganska fort så vi tog en promenad ner till vändplanen där jag gjorde en extra liten lov: 



Som sagt var, helt osynlig tjällossning.

Projekt uterum

Just nu ser det ut så här inne i det projekterade uterummet. Väggarna ska kläs med liggande panel och målas vita, det lilla gamla fönstret har vi satt gångjärn på så man kan öppna och få korsdrag. Vi har gått och kliat oss i huvudena hur vi ska få till det runt fönstren men Sven-Erik var här och petade ner poletten, så nu är det egentligen bara att sätta igång.



Det vore lite roligt att få det klart.

Det här är berikande

I går satt jag som nämndeman i tingsrätten igen. Två av fyra mål var inställda och det gav tillfälle till långlunch och samvaro med dagens andra två nämndemän.

Så berikande det är att lära känna människor som man med säkerhet aldrig skulle träffa annars. Vi är indelade i lag med sex personer i varje och "mitt" lag består av en mix av härliga människor. I går avhandlades allt från husfärger till gamla mödrar, möss, konst och ishockey och timmarna bara flög iväg.

Samma sak är det med bloggvänner. Så häftigt. Människor i hela Sverige som man lär känna och som delar tankar, tips och funderingar.

Jag är glad att ni finns.



Detta ska symbolisera konst och inte gamla mödrar. Inte möss heller. Och definitivt inte mig.

Vi har en beige skinnsoffa.

Det är en djurvän det

Johan: - Himlar vad nära det var att jag körde på ett djur idag. På 45:an.

Jag: - Oj, vad då? En räv eller rådjur eller?

Johan: - Nej en pytteliten gullig näbbmus. Jag tyckte det var ett löv först men så liksom vände den på huvudet och tittade på mej och jag såg att det var en liten näbbmus.

Jag: - Vad gjorde du då?

Johan: - Jag fick ju bromsa in och svänga undan förstås.

vanlig näbbmus - vanlig näbbmus måste äta varannan till var tredje timme och ses ofta söka efter föda...

NAAAAW.

Sån här är jag

Jag har varit inne hos Jess och gjort ett personlighetstest.


Min personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.


Karriärer som skulle kunna passa:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.


Jag verkar ju vara en ganska trevlig typ om jag får säga det själv.

Och ni? Vad är ni för ena?


Sju rosor...


... stod på bordet när jag kom hem i dag. På en gammal vacker adresslapp från SJ Gods, instucken i buketten kunde jag läsa att våra sju år tillsammans inte hade varit alltför svåra.



Han skrev att han var nöjd.

Och jag, jag är SUPERNÖJD :)


(Ooops, ser ni, på skåpet i bakgrunden ligger tumstocken. Den har jag letat efter.)

April april

Blev ni lurade i går eller?

Inte jag.

Men jag lurade Gino.

Nästa fredag ska vi ha en liten middag hemma med två goda vänner så jag tänkte utnyttja detta i mitt lureri. 

Gino åkte till jobbet vid 18-tiden i går kväll och jag väntade ut honom lite och ringde en halvtimme senare:

- Jaha, nu står S-E och B-M här. Du har visst bjudit hem dom på tjädermiddag i kväll? Hur tänkte du då?

Gino: - Va?! Nu!! I kväll?! Men jag sa den 8:e?! Men himmel, hade han förstått mig fel, shit. Är det sant? Du skojar inte med mig?

- Skulle jag skoja om så allvarliga saker, va? Dom står här. Två kåldolmar är allt jag har.

- Nää, herrejävlar. Man hörde att han blev kallsvettig.

Så jag var snäll och drog inte ut på det längre utan: - APRIL APRIL... hahaha.

- Åååååå. Du ska få.


Så nu väntar jag med spänning på vad jag ska få. Det blir säkert något fint.

Dålig kvalitet eller?

Tänke bara visa vad tvätt i fyrtio grader med efterföljande tumling kan göra med ett par dyra fina sköna fårskinnstofflor.



Jag saknar dom. Med min känsliga blåsa behöver jag ha varmt på fötterna så just nu tassar jag omkring i Ginos tjocka strumpor.

Men jag tänker inte slänga dom, till jul kommer det att sitta en julenisse på vår trappa med specialtovade tofflor på fötterna.

Så det så. Då har de inte blivit förstörda förgäves. Så tänker jag.

Fast egentligen handlar det nog om separationsångest.

RSS 2.0