Nu ska han allt få se...

... att det här inte är något vilohem ♥ hehe
 

När till och med musiken är på ens sida

Separationer kan vara tuffa, speciellt om den ena parten hela tiden känner att den får krypa och foga sig i den andras vilja. Det är precis så det är hos en kvinna jag känner. Hon skulle lämna en mössa till ena sonen och hade som vanligt fått sina order på sms: Lägg den i postlådan.
Så satt hon då i bilen på väg med mössan när hon tänkte att vad fasen, jag gör ju alltid som han säger. Den här gången ska jag ringa på och lämna över mössan personligen. Sluta mesa. Nu har han trampat på mig länge nog! Och bilradion peppar:
 
 
Ungefär som hon befarat blev det mycket irriterad stämning när hon överlämnade mössan, men barnen blev glada när hon kom. Så med ett leende och lite småprat med småttingarna var uppdraget utfört och hon kände sig såå nöjd när hon vände på klacken, fast hon hörde hur han demonstativt vred om låset efter henne.
 
Inte blev det sämre av att låten som spelades på radion när hon kom tillbaka till bilen var:
 
 
Och det är inte jag. Men en som står mig mycket mycket nära. 

Fortfarande prickfritt

Jag har närt en brottsling vid min barm.
 
Förra veckan ringde det från ett hemligt nummer på min mobil. Jag hade precis pratat med Previa och sjukanmält mig, annars hade jag kanske inte ens svarat. Men det skulle ju kunnat vara från jobbet så jag tog det:
 
"Ja, Marianne".
 
En dam i andra änden presenterade sig med namn (som jag förstås inte lade på minnet) och undrade: "Är det Marianne Andersen", betonat som om jag vore dansk eller norsk.
 
"Ja det är det fast jag heter Andersén" sa jag lite lagom snorkigt. Hon skulle inte tro att det går att bete sig hur som helst inte. 
Hon skärpte till rösten lite: "Jag ringer från Polisen i Stockholm. Är du ägare till en Volvo"?
 
Jäklar så nervös jag blev. Jo, det kunde jag ju inte neka till. Det är den som Johan har, och eftersom han bor i Uppsala nu så är det klart jag blev orolig.
 
"Men... vad är det som har hänt, har det hänt en olycka? Min son har bilen".
 
Det svarade hon inte på utan fortsatte: "Har bilen varit i Stockholm under förra veckan? Närmare bestämt den 16:e".
Det svarade jag bestämt nej på, för jag vet att Johan och Maria åker tåg om de ska in till Stockholm. Aldrig bil.
 
"Nehej, så då säger du att bilen inte kan ha varit vid Arlanda den 16/1". 
 
"Jo, Arlanda har den alldeles säkert varit vid, han jobbar där; men jag trodde det var själva Stockholm det gällde. Arlanda är för mig något annat. Kan du vara snäll och berätta vad som hänt".
 
"Vet du om han jobbade den 16/1. Vad jobbar han med"?
 
"Det har jag ingen aning om han gjorde, men var bilen där så var troligtvis han där. Han jobbar med bagagehantering".
 
Hon fick hans telefonnummer, och tillade lite nådigt att bilen verkade varit inblandad i någonting "men inget allvarligt". Därmed var samtalet slut.
 
Jag slängde mig på telefonen förstås och fick tag på Johan som satt som ett frågetecken. Han fattade ingenting, och kunde inte dra sig till minnes minsta lilla grej som kunde resultera i polispådrag.
 
Så vi väntade. Och väntade. Dagarna gick, och vi försökte verkligen klura ut vad som kunde ha hänt. Utan att han märkt något dessutom.
Så ringer han en eftermiddag när jag håller på att skotta snö (förstås).
 
"Ja du morsan, nu har jag varit på polisförhör", säger han och verkar inte alltför nedslagen. "Jag har visst varit och tankat bilen här på macken på Arlanda och inte betalat. Men det var inte mitt fel utan det var automaten som inte funkade. Jag stoppade in kortet som vanligt och slog koden, sen tankade jag och drog därifrån. Det var bara det att det inte drog några pengar från mitt kort. Men det märkte ju inte jag. Så jag fick förneka brottsligt uppsåt och åka dit och betala så var det klart sen, haha". 
 
Det var skönt, man vill ju inte att det ska sitta en stor röd prick på vårt hus nu när man kan gå in på internet och kolla vart brottslingarna bor. 

Sisyfosarbete

Nästan en och en halv timme höll jag på i går kväll innan den mesta snön var borta.
 
I morse står jag i badrummet när jag hör ett ljud som jag just nu inte gillar något vidare. Snöplogen.
 
Hej då på en timme eller så.

Femton plus moms var det

I natt har det snöat igen, och jag talade om för Gino att det kommit minst 15 centimeter. 
 
"Det tror jag inte, jag pratade med Urban och han hade varit ute och plogat. Fem centimeter ungefär sa han".
 
Men här kommer bildbeviset.
 
 
Urban hade fel. Så det så.
Även om jag hade önskat att han haft rätt. 
 

Måste kanske städa lite innan han kommer hem

20121130-181248.jpg

Helgblandning

Det märks att vi bor i ett avlångt land. Medan man uppe i norr har mellan -30 och -41 så har vi överkomliga -5 härnere i Värmland, vilket är precis lagom. Barnbarnen har sovit hos mig i natt och efter frukost och diverse skitdåliga (min bedömning) tecknade tv-program tog vi på oss och pulsade upp till rådjurens foderautomat och kollade läget. Vi har också kollat bajshögar och kissfläckar i snön, lyssnat på en hackspett, sett rävspår (hundspår?) och kollat hur mycket mossa det växer på en del träd. Jag är i urusel kondition kan jag meddela, har fortfarande problem med bihålorna, men hostar mindre. Flåset däremot är högre. Vi var inte ute så länge, men vi fick i alla fall fina röda rosor på kinderna, och det kändes gott att komma ut en liten stund.
 
I morgon ska jag och de andra lekmannarevisorerna vara på kommunen och ha riskbedömningsdag tillsammans med Arvika och Kils kommunrevisorer. Jag har en diger lunta papper att gå igenom, för jag har verkligen inte orkat öppna mappen under den här veckan när jag varit däckad i soffan. Det blir till att stålsätta sig.
 
Natten har varit lite orolig, det blir lätt så när man inte är van att någon helt plötsligt rullar in över en mitt i natten. Jodå, visst - det händer även ibland när det är Gino som ligger i den andra slafen, men det brukar liksom ske mer i samförstånd om ni förstår vad jag menar. I natt var det Charlie som kom rullande som en gråsten en gång i halvtimmen, med kudde, gosedjur och armar och ben i en förfärlig oordning. Klockan 04.12 var vi på toa. Klockan 06.05 hördes en röst från andra ytterkanten.
 
Det var Valle: "Mormor, mormor... är det inte morgon snart"?
 
"Zzzzzzz... grymt.... Näää, det är nog nån timme kvar än, minst... sov nu.
 
Så vi somnade om och sov till sju nånting. Gôtt. De har överseende med gamla morran.
 
Och Gino kämpar på i kylan. Häromdagen hade det krånglat något alldeles förfärligt när mannen i mitt liv var i Svappavaara och skulle få med sig lite tåg därifrån. I fem 5(!) timmar gick de ute och försökte få ordning på frusna lok och vagnar. Och hur kallt var det? Håll i dig;  -41 visade termometern.
 
På morgonen efteråt var hans ögon uppsvällda och ögonvitorna alldeles röda. Jag antar att de fryser i den kylan.
 
Då sa han faktiskt: "Ibland undrar jag allt vad jag håller på med".
 
Och DET säger han inte så ofta.
 
 

Det snöar

Nu snöar det igen.
 

Och det är jättefint, men jag gruvar mig för att jag kanske måste gå ut och skotta. Men det kanske inte blir så många centimeter, och lite frisk luft gör mig säkert gott.
Jo, vi har granen tänd fortfarande. Det är ju nu den är vacker, när det kommit snö omkring :)

Så klämmigt

Nu kommer Gino att bli glad.
Jag har äntligen fått tag på en hel påse braiga hårklämmor till honom. Det är inte alla sorter som duger, se.
 
Om han har fått långt hår? Näej inte så värst.
 
 
Men han har en redig skäggtofs som han inte klarar att fläta själv :)

Full katt med förhatlig tratt

Det vimlar av sjuklingar här. Eller ja, både här och i Kiruna, för både på mig och Gino har förkylningen tagit om med oförminskad styrka. Gino var på vårdcentralen i måndags igen, men fick bara veta att det är ett virus och ska förhoppningsvis gå över av sig själv. Frågan är väl bara när. Troligtvis har vi väl samma bassilusker så jag nöjer mig också med det svaret, och kostar inte på mig 200 kronor.
 
Han drog iväg på jobb i tisdags morse och ska jobba en längre period den här gången, så han kommer inte hem förrän den 30:e. Det var ju inte den bästa tidpunkten att jobba längre precis. I morse var han i Narvik och skulle köra tillbaka till Kiruna, och kände sig ungefär som ett utskitet äppelmos.
 
Dito här, kan jag säga. Har nog aldrig varit med om en förkylning som sitter så hårt i bihålorna och ger sån ihållande huvudvärk. Eller kanske det är så att man bara glömmer så fort?
 
Bella är också lite hängig just nu. Hon blev ju kastrerad häromdagen och kom hem som en riktig fyllkaja, dessutom med en förhatlig tratt.
 
Tratten skulle hon ha i tio dagar, så var i alla fall tanken. Väl hemma plockades hon ur buren och lades på golvet i tvättstugan på ett badlakan. Med jämna mellanrum tittade jag till henne och ganska snart vinglade hon runt lite med ögonen i kors och fattade absolut ingenting.
 
Så när jag öppnade dörren en halvtimme senare var jag totalt oförberedd på det som skulle hända. Som skjuten ur en kanon kom hon, rusade i panik förbi mig, in i köket, under bordet, ut i hallen och uppför trappan till allrummet för att landa under soffan där en minst sagt förvånad andra katt låg i godan ro.
 
Tratten hängde i två bitar och det verkade hon ganska nöjd med. Så efter det har det varit lugnt. I dag har hon blivit lite bortskämd med extra god mat och TLC.
 
 
Före tjurrusningen.
"Tio dagar..? Hell no! Tratten ska bort".

Dagens goda gärning (-ar)

Flera gånger senaste veckan har vi sett ett trebent rådjur linka omkring i grannskapet, och det gör verkligen ont i en att se ett djur lida. Gino har försökt smyga på det för att komma åt att skjuta, men det har inte gått. Inte förrän i dag, då fick han ett bra läge och lyckades avsluta plågorna. Foten var borta och  benet fullt av var, så om inte det var dagens goda gärning så vet inte jag.
 
Eller också var det en ännu godare gärning att han inte laddade om lyckades behålla lugnet när grannfrua står på trappan och nedkallar Belsebub över honom för att han skjutit rådjuret.
 
"...Hur i hela  **** kunde du! Det skulle allt ha klarat sig.. mummel gruff och helvetes alla..." och så vidare och så vidare.
 
Man kan vara djurvänner på olika sätt.
 
 
Han brydde sig väl inte så mycket om vad hon sa, utan delgav hur rådjuret såg ut och att han inte tyckte om att se djur fara illa; så då avslutade hon med:
 
"Du är då på så dåligt humör jämt"  och gick in
 
Uppdatering: När han tänker närmare efter så kan han ha mumlat något om ett varmt och gott ställe.

Vi kallar henne Monster-Bella vi

Nya katten Bella har börjat ta för sig härhemma. Det är full rulle mest hela tiden, till de andra katternas bestörtning. Häromdagen lattjade hon runt nere i hallen med en gummiboll och när jag tittar upp i trappan ser jag det här.
 

"Alltså allvarligt matte, vi är nästan pensionärer alla tre. Måste vi starta dagis"?

Det ser ut att bli myskväll i kväll

Sitter på jobbet mitt ute i ingenstans (nåja i Bäckebron) när det knackar på dörren. Jag tittar ut mot parkeringen men ser ingen bil... hm. När jag öppnar dörren står finaste jobbarkompisen Maria där med ett stort leende:
 
- Grattis på födelsedagen! 
 
Hon är på väg upp till Torsby för dagpasset, och tittar in till mig med det här:
 
 
Älskade Maria! Jättestort tack.

Molluskiskt inlägg

Cici undrar i en kommentar vad en mollusk är. Och då måste jag berätta om den trevligare formen av mollusk, den goda kondiskakan. 
 
En mollusk kan ju både vara en form av blötdjur och ett nasty virus som ger små bölder på kroppen, men det är också en form av kaka som jag förstått är ganska ortsbunden till Torsby och Sunne.
Rättelse, den verkar ha spridit sig till Hagfors också kunde jag läsa här:
 
http://www.vf.se/node/43550
 
Den kan påminna om en neg chokladboll fast skuren, tillplattad i botten och med chokladdoppad botten, och kommer för mig alltid att förknippas med gymnasietiden. En kôpp kaffe och en mollusk i Stierneskolans cafeteria det var grejer det.
 
Hittade ett recept här:
http://www.kokaihop.se/recept/molusk
 
Har inte provat det själv.
 
 
Ett helt gäng. 

Vid tågmöte tar jag till detta knep

För att hålla reda på den exakta tiden när man ska fälla bommarna i Sunne har jag tagit till ett oslagbart hjälpmedel. Kanske inte så high tech, men det funkar.
 

Ett mot Kil och ett mot Torsby.

Surprise a´la Anna-Karin

Jobbade i morse först några timmar i Rottneros, sen skulle jag byta av "Adam-Kalle" i Sunne.  Och på bordet i fikarummet låg det här:
 
 
Eller ja, det var ju inte en tom påse, utan en påse innehållandes två mollusker. De hann vi snabbt som ögat äta upp innan jag fick fram kameran.
 
Så kul med en överraskning!

Hurra hurra hurra hurra

Grattis på mig i dag. Bara tio år kvar till pensionen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men många sköna fina dagar innan dess också hoppas jag på :)

Bella och jag har en plan

Nu har jag bokat tid för Bellas kastrering. Vi har en jättebra veterinär, men jag har ändå dragit mig lite för att ringa... känns som om man inte vill göra Bella illa. Fast jag vet att vi egentligen gör henne en tjänst.
 
När jag ändå hade honom på tråden försökte jag på ett smidigt sätt tala om att vi ska försöka adoptera bort Bella till något trevligt hem:
 
"Och du kanske inte har någon katt"?
 
"Nej, vi har ingen just nu".
 
"Då kanske ni är intresserade av Bella.."?
 
"Haha det tror jag inte... men säg ingenting om det till Kerstin bara".
 
"Åhå, så är Kerstin där den 22:a"?
 
"Ååå, näru, troligtvis inte, hahaha".
 
Troligtvis är hon det, eftersom hon jobbar som veterinärassistent. Vi ska nog koppla på stora charmen, Bella och jag.
 
Mjau.

Vuxenspel står det ju faktiskt

Jag köpte ett spel på second hand för en tjuga. Valle och Charlie tycker att det är så roliga bilder på spelplanen så de brukar plocka fram det när de kommer och låtsas att de spelar.
 
 
Själv har jag väl aldrig kollat så väldigt noga på det, så jag blev ganska stirrig när Valle pekar på en bild och säger:
 
"Mormor, kolla här när kvinnan suger upp mannen".
 
"Nämen vad är det du säger, (gode gud) hehe, med ett sugrör eller"? Jag kan se framför mig att jag aldrig får träffa barnbarnen igen.
 
"Nää...
 
Jag rundar köksbänken precis när han avslutar:
 
... med en dammsugare. Såklart".
 
Phuuuiiii...
 

Vad trodde jag liksom. Fina bilder som sagt.

Segt

Herregud vilken seg förkylning vi dragit på oss. Gino blev sjuk alldeles innan jul, och han hostar fortfarande; medan jag fick det helgen innan nyår. De fyra dagarna jag var ledig räckte inte till för att bli frisk, snarare tvärtom.
 
Nu ligger jag i soffan hela dagarna och orkar nästan ingenting, bihålorna värker så jag törs knappt hosta eller nysa för då spricker skallen.
 
Men eftersom jag är ensam hemma, Gino i Kiruna och Johan i Uppsala; så behöver jag bara se till att djuren har mat - i övrigt kan jag bara softa.
 
I morgon är det säkert bättre.

Bella har flyttat in

Någon som har plats för en katt..?
 
När vi var i Stockholm i november och såg Ozzy strutta runt på Friends Arena, flyttade det in en liten liten katt på vår altan. Det stod en extra skål med kattmat och vatten där och gosiga fårskinn att gnussa in sig i, så det var ju inte så konstigt att lilla Bella trivdes från första stund.
 
Vi har frågat runt och satt upp lappar, men ingen vill kännas vid den lilla sockersmulan.
 
 
Dä ä gôtt på kökssôffa också.

Problemet är bara att vi redan har tre katter som inte är helt överförtjusta, eller rättare sagt är en av dem inte alltför glad. Bella är också lite rädd, så vi tänkte (inte utan sorg i hjärtat) att det bästa nog blir att Djurskyddet får ta hand om och hitta ett gott hem till Bella.
 
Något förkortat:
 
"Hej, jag heter M och vi har liksom blivit ofrivilligt adopterade av en liten katthona som ingen verkar äga, vi har tre andra katter och ska skaffa hund. Det går inte riktigt  ihop, så vi undrar om ni har möjlighet att hitta ett hem till henne?"
 
"Då får du först ringa Länsstyrelsen, för det är de som beslutar om en katt är hemlös. De i sin tur kontaktar Polisen som åker ut och hämtar katten."
 
"Oookej... polisen alltså. Och Länsstyrelsen."
 
"Ja den vägen är det."
 
Men vad fasen, inte kan vi låta polisen hämta våran Bella. Även om hon börjat löpa och mjauar med en röst som hörs ända till Mariannelund. Jag får ringa husveterinären Bength helt enkelt och boka en tid för kastrering.
 
Fler katter får det helt enkelt inte bli.

På tal om bakande barnbarn

Valle och Charlie hade ju bakat "kryapåermuffins" häromdagen. Ett annat barnbarn som är bra på att baka är Anton, i julklapp hade han gjort norska krumkaker till oss.
 
Inte nog med det, han hade gjort 120 stycken till sin mammas jobb när de hade julfest. Plus okänt antal till familjen och grannen.
 
Sluuurp:
 
 
"Goda med hjortronsylt och grädde eller bara som de är".
 
Så sant.

Det finns mörker och det finns mörker

December har verkligen varit mörk och dyster härhemma. Grått och regnigt nästa varenda dag. Och så kommer man till Kiruna under jul, just vid den tiden då solen aldrig når över horisonten där - och finner att det mörkret inte är så mörkt ändå. Jag hade väntat mig natta direkt, men det finns ett fantastiskt ljus - mitt i mörkret.
 
Vi landade någon gång mellan 13.30-13.45 den 23:e, och möttes av -14 och ett klart blått vackert ljus. Jag var lika fascinerad som alla japaner eller, ja, det Gino tror är kineser. Visst är det väl japaner?
 
 
Först tog vi flygbussen in till lägenhetshotellet där Gino bor när han är i Kiruna. Gullriset, eller Gullgrisen som jag brukar kalla det. Där har han pärlan parkerad, den gamla Forden han först köpte till Johan när han fick körkort, sen köpte tillbaka för en billig peng av Johan när han ville byta till en Volvo. Det är ju inget lyxåk, men funkar bra att ta sig fram och tillbaka till jobbet i.
 
 
Snö och gran utanför knuten.
 
 
På LKAB-kontoret hade man piffat till det och tänt i fönstren så det bildade ett litet passande budskap.  
 

Vi skulle ju ganska direkt bege oss till Narvik så det var bara att knalla iväg och hämta tåget. Notera ljuset.
 

Då åker vi väl då.
 

Måste bara fyllas i lite papper först. Och en kaffekopp.
 
 
På väg.
Ser ni den lite trekantiga stenen som står och balanserar på kanten? Enligt sägnen ska hela Ofotbanen raseras om den faller ner. Gino har (förstås) försökt putta på den men den var orubblig. Tur det, annars hade han inte haft den här fina utsikten från sitt jobb.
 

Framme i Narvik och på väg till hotellet. Alla vi mötte hade broddar på skorna. Men inte vi för vi är ju svenskar. Så gick vi som två pingviner också.  Har hört att gatuchefen i Narvik heter Inge Grus.
 

Grannarna mellan de här två huset måste tycka det är roligt med julen. Blinkande ljus dygnet runt, och tre meter höga tomtar och snögubbar. Vi fick lite idéer där.
 
 
Tågmöte i Rautas.
 

Morgonen den 27:e december, vackraste himlen.. Vi måste åka hem nu.  
 
 
Hem till detta gråa mörker. När åker vi tillbaka..?

God fortsättning

Vi har varit sjuka över nyårshelgen, Gino och jag. Hans förkylning smittade till slut av sig så på själva nyårsafton låg vi däckade i varsitt soffhörn med jordnötter och en flaska julmust. Klockan halv elva hade vi bytt soffan mot sängen, inte riktigt som vi tänkt oss. 
 
Nyårsdagen jobbade jag några timmar på eftermiddagen, och så jobbar jag förmiddag i dag,  sen väntar fyra dagar ledigt för att kanske friskna till.
 
Valle och Charlie hade bakat "kryapåermuffins" i går, så det ska nog gå fint.
 
 
Världens finaste.
 
God fortsättning på er! 

RSS 2.0