Fiberdialogmöte

I går var det fiberinformationsmöte, eller fiberdialogmöte som det kallades för då utgår det bidrag så föreningen kan bjuda på kaffebröd. Det är inte så särskild välbesökta möten vi har i bygdegården, men nog trodde vi att fler än sju personer från fyra hushåll skulle vilja veta mer om den påtänkta fiberanslutningen.

Jag tog på mig rollen som den kritiska frågeställaren och fick ganska bra svar, d v s på det som det fanns svar på. Ganska mycket hänger ännu i luften verkar det som. 

Vad jag irriterar mig på är att man använder ord som att "detta är livskvalitet", "hus utan fiberanslutning kommer att bli osäljbara eller åtminstone förlora i värde" och "om man inte har fiberanslutning kommer inte barnbarnen att vilja hälsa på för då kan dom inte spela spel"..? Öhh.

För mig är det livskvalitet att slippa sitta framför datorn ibland, kunna bo nära skogen och ta ut barnbarnen på pulkaåkning i stället.

Men vi har anmält oss som medlemmar, det har vi. Fibrer ska ju vara så nyttigt.

Rimfrost - rattmuff på

Jag parkerar min lilla Peugeot 107 utanför stationen i Rottneros där jag levererar en fruktpåse.

Göran tittar upp, spanar in den mycket lilla, nästan fyrkantiga bilen:

- Hohoho. Har det aldrig hänt att du inte ser vad som är bak och fram, och går till fel sida när du ska in i den?

- Don´t worry, säger jag. Jag tar kurs på rattmuffen.


Mat in - pengar ut

Inte vet jag om det beror på att det händer för lite, eller händer för mycket. Jag har i vilket fall just nu lika mycket inspiration som en gammal gisten eka guppandes omkring i nåt världshav. Tom och innehållslös. Hjärnan är ordfattig och att jag lider brist på sömn är uppenbart. Kan inte sova.

Jag är nybliven förtroendevald till två olika uppdrag, och såhär i starten är det många olika utbildningar och föredrag att gå på. Två pärmar måste inhandlas och det fort. Många datum blir det att hålla reda på, det kommer nya kallelser hela tiden, och jag har inte koll på om jag sökt ledigt från jobbet för alla dagar i februari ens än.  

Till yttermera visso var jag på tingsrätten i måndags och svor domareden, som bl a går ut på att döma rättvist och ingenting yppa. Båda dessa löften tar jag mycket allvarligt på. Därför är det enda jag tänker säga om den dagen är det faktum att med nästan tre dagars magsjuka bakom mig, tog jag en Imodium på morgonen för att inte drabbas av akut ränndreta.

Dom är effektiva dom tabletterna. Ännu har ingenting hänt. Mat går in i rask takt och i nästan obegränsade mängder. Ingenting kommer ut.

Jag har också varit till tandhygienisten idag, som under tortyrliknande metoder försökte att med ultraljud och vassa redskap skrapa loss tänderna i överkäken. När inte det lyckades försökte hon dränka mig. Hon är så snäll och gullig men herregud vad jag inte tycker om att gå dit.

När man går därifrån med munnen och tandköttet pulserande i otakt är man dessutom tusen kronor fattigare. Det är inte rättvist.

På söndag ska vi ha fibermöte här i byn. Jag tror att det är något som ska grävas ner för att ge oss tillgång till den stora världen utanför Rottneros, mycket snabbare och bättre än vad vi har nu, men jag är inte riktigt säker. Med tanke på att det skulle kosta oss i runda slängar minst 27-28 000, tror jag inte att det blir aktuellt för oss. Jag nämnde för Gino att en fettsugning av magen kostar ungefär detsamma, så jag tror kanske han skickar mig till Stockholm i stället. Eller så köper han en ny snöskoter.

Återkommer.

Tant Grön frågar, jag svarar

Jag har fått i uppdrag av Tant Grön att svara på några frågor. Äntligen har jag fått en award.

Jag svarar glatt på dessa frågor:

Närmaste bok s. 18 rad 4?

- Tack. Du är snäll. (Hönsen värper små ägg i år/Berndt Andersson i pocketupplaga).

Vad såg du på TV senast?

Damernas skidlopp över tio kilometer.

Vad gör du just nu förutom sitter framför datorn?

Försöker få katten Conan Barbaren att förstå att den inte får gå över tangentbordet. Förbereder mig mentalt för att våga gå på en promenad med Alva. Ni vet, magen spökar. Funderar på om jag har några tomma pärmar nånstans att sätta nya viktiga papper i.  

När var du utomhus sist?

När jag gick ner till saltstenen med en stor hink potatis och äpplen i bitar till "våra" rådjur.

Vad har du på dig?

Röd långklänning i siden med bar rygg, högskaftade handskar, stayups och slingbackpumps med tio centimeters stilettklackar. Håret har jag i svinrygg fastsatt med ett litet spänne i emalj och ädelstenar. Det vanliga helgutstyret.  

Suck. Nej det är jeans, linne, tröja. The usual. Risigt hår, osminkad.

Vilken film såg du senast?

Det var åratal sen jag såg en hel film på tv, jag zappar vidare vid reklam och glömmer sen bort vad det var jag tittade på. På bio kan det ha varit Borat när den hade premiär... undrar när det var?

Skulle du vilja flytta utomlands?

Här måste jag hålla med Tant Grön. Om jag vore rik så jag kunde åka hem till Sverige så ofta jag ville. Skulle kunna bosätta mig långt norrut i Norge, i Narvik eller i någon liten by längst ute vid havet. Australien eller Nya Zeeland om jag ska välja ett icke europeiskt land, eller Canadas vildmark. Jag tror att jag skulle kunna bo vart som helst egentligen, bara jag får bo med den jag älskar. Det är Gino det. 

Ett förtydligande

Till Gud:

Jag önskar inte att du ska stänga av något annat än magsjukan.

Alltså bara den. I händelse att jag var otydlig där.

En tappad sug

Cici skrev i kommentaren till mitt första skitinlägg att "det är nog inte mycket som är roligt när man håller på att bli sjuk". Hur sant är inte det.

Och om man då sitter på en kurs, och har känslan av att det som sägs är på en helt annan nivå än den verklighet och vardag jag befinner mig i, då blir dagen lång. Speciellt om man sitter och fryser så tänderna skallrar och magen bubblar. Nu låter jag som värsta partypoopern och det kanske jag har uppfattats som de här dagarna. Jag har tyvärr svårt för att le och nicka och säga att det är fantastiskt det här, för att sen säga motsatsen när man är i enrum med sina jobbarkompisar. Min mamma har lärt mig att man ska vara ärlig och det kan ligga en till last då och då.

Sen kan det naturligtvis handla om vilken attityd man har. Men, då vill jag påpeka att jag hade bestämt mig för att ge det en stor chans, när jag klev in i lokalen. Min inställning var att det här kan ändå bli intressant. Jag försökte följa kursledaren i början, men när han hela tiden avbröts, inte med frågor utan med ovidkommande kommentarer och utläggningar om helt andra saker, tappade jag tråden och sugen. Det kan vara Aspbergers jag har.

Sen fick jag lära mig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Kanske Gud ville säga mig nånting. Efter dag ett när jag kom hem till Gino var jag ganska nedslagen, vi åt lite och tog ett glas rött framför TV:n. Jag sa faktiskt att jag önskat att jag ramlat och slagit huvudet i när jag gått till tåget så jag sluppit åka till Karlstad. Jag sa faktiskt så. I fjol hade jag två hjärnskakningar för att jag slagit mig så... så hur jävla dum får man vara som önskar nåt sånt? Kanske en konsekvens?

Nåväl. På morgonen skulle jag traska ner till tåget. Vad tror ni händer? Benen åker undan, armbågarna, bakhuvudet och lillfingret som jag vred ur led i april förra året får sig en rejäl smäll. Jag kvider och kravlar omkring och letar glasögon, innan jag hittar en snöplogskant och kan resa mig. Jag muttrar och tittar upp mot den kolsvarta himlen: 

- OK, got the message. Men var du tvungen bryta till mitt onda lillfinger!

Dag två blev något bättre, men jag kände mig hängig och ur form. Förklaringen kom i form av magsjuka. I enochenhalv dag har jag sett till att ha en toalett i närheten. 

Så Gud, jag har fattat nu. Du kan stänga av.

PS. Om någon hittar en tappad sug, troligen förlorad även den på Stadshotellet i Karlstad, var vänlig skicka den till undertecknad.

Ett skitinlägg

Klockan är nio på morgonen och jag har just sjukskrivit mig och avbokat tandhygienisten. De tidiga morgontimmarna har nämligen tillbringats till största delen på toaletten. Jag har feber och magkramper.  

Ville bara snabbt uppdatera här så ni inte tror jag flyttat till Karlstad eller rymt med mjölkbilen. Öhhh, mjölkbilen? Vart fick jag det ifrån?

I vilket fall så var jag på kurs i två dagar i Karlstad. Första dagen fattade jag inte ett dugg, andra dagen något lite. Ingen skugga ska falla på föredragshållarna, det är nog bara min hjärna som är för liten? Att man har ett stort huvud säger ingenting om innehållet. Ni tjejer vet ju hur det är med förpackningarna runt rynkkrämen. Jättestor kartong, liten burk. Nåväl, ord som driftprocess, implementera, driftleda, operativt leda har surrat i luften. Svåra ord det där.

Maten var sådär. Lokalen vi satt i hade två av Beatlarna sovit eller åtminstone tillbringat natten i, när de var i stan på spelning. Var det 1964?

Sammanfattningsvis:
Marianne - lär dig vara tyst om att du inte fattar ett smack, när du är på utbildning. Lär dig att plugga in öronproppar. Åtminstone dag två, när du vet att trumhinnorna får en snabeltrumpetstöt av damen snett bakom, varje gång hon skriker rakt ut och avbryter. Tinnitus, remember. Lär dig för guds skull se intresserad ut när ordet grupparbete nämns. Lär dig bli mer positiv. Kritisera inte upplägget. Var inte en böld i rôven på chefen. Var inte så ledsen när du kommer hem efter en dag att du bara grinar.
Bli inte sur när andra höjs till skyarna och tänk inte inombords att viandrakanocksåtänkasjälvaochkommamednyainfallsvinklarochvarakreativafastviärgamlaochharjobbatlänge.

Nu blir det sängen muggen.  

I morgon stadshotellet igen

I morse ringde klockan 03.30.

Det var visserligen Ginos väckning, jag skulle haft hela femtio minuter till i sänghalmen. Men nu är det ju en gång så att vi delar sovrum, och då är det svårt att inte bli väckt - med andra ord lika bra att gå upp. Man blir ju lite extra uppskattad när man sätter på kaffet vid den tiden.

Om det vore så att vi gick och la oss i tid skulle jag inte säja något om de här tidiga mornarna, men vi kom liksom inte upp ur soffan förrän efter elva i går kväll, vilket var lite för sent.

Därför är det i dag lite zoombievarning både på Gino och mig. Han irrar troligen omkring i Oslos glädjekvarter just nu på väg till hotellet. Tror jag. Åtminstone hoppas jag att han lämnar de kvarteren och beger sig till hotellet. Ja, ensam då.

När jag slutar här kvart i sex, ska jag till Sunne och hämta bilen full med rådjursmat, det fick jag veta alldeles nyss. Nu är det jätteviktigt att vi hjälper till med stödutfodring och det är toppen att kunna hämta gammal frukt och potatis mm. Några älgar har letat sig genom trädgården också såg jag i morse.

I morgon ska jag vara på Elite stadshotellet i Karlstad igen. Där var jag i går också, men i morgon är det inte med tingsrätten utan med Trafikverket. Två hela dagar ska vi utbildas.

Kanske ska jag passa på och fråga i receptionen om de hittat något trosskydd?

Saknad

Yngste sonen, 19 år, pluggar i Söderhamn. Det är inte någon nöjesstad har vi förstått. (Vilket vi vuxna tycker känns skönt men säj inte det till Johan). De två kurskompisarna som är i ungefär samma ålder bor ganska mycket närmare, så de åker hem oftare på helgerna och Johan blir ensam kvar.

Vi pratade i förrgår, han var jätteförkyld och jag låg på soffan och var helt slut efter en dags snöskottande, tung blöt klabbig snö. Jag försökte med ett svettigt men uppmuntrande:

- Det är väl i alla fall skönt att bo i lägenhet och inte ha en massa snö att skotta.

Johan blev tyst en stund.

- Nää. Jag är allt hellre hemma hos er och skottar snö en hel dag än sitter här ensam och sjuk.

Jag tror banne mej han saknar oss.

And the Oscar goes to: Fläskkvartetten i Tassemarkerna

Man kan ju tycka vad man vill om vargjakten, och vissa personer tycker mer än andra om man säger så. Alla har rätt till sin åsikt.

Förra året var det ett gäng i folkvagnbuss som tyckte jättehårt. De körde och sladdade som galningar längst grusvägen där jägarna ställt upp sig, i avsikt att spela domino med levande brickor. En sittryggsäck blev då det enda som kördes över även om det kunde gått riktigt illa, om ryggsäckens ägare varit mindre rörlig.  

Aktivisterna i Nordvärmland hade i år en ännu mindre lyckad aktion i lördags då de satte av i rallyfart efter jaktlaget som åkte mot sätern.

I två timmar stod de en bit bort med motorn igång och det enda de fick på bild och film var ett gäng jaktkamrater som stekte fläsk och drack kaffe.

Blev nog en spännande rulle.

Borta!

Sånt här skulle man egentligen inte prata om.

I morse skulle jag ju till tingsrätten. Lite nervös var jag fast det var inte därför jag i sista eller rättare sagt näst sista minuten smällde in ett trosskydd, bara för att. Sen klädde jag på mig resten.

Som vanligt började minuterna rinna iväg lite snabbt, jag drog på mej stövlarna men tänkte bara ta en snabbsväng till på toaletten innan jag åkte.

Drar ner brallorna, sätter mej och ser att trosskyddet är BORTA! Tittar i toan, ingenting där. Kollar en gång till, tittar ner i byxbenet, nix. Jag får panik. Av med kläderna, t-shirt, tröja, byxor. Tror ni att det fanns något trosskydd där? Nope. Gino blixtinkallas, "Inga frågor nu, kolla om du hittar ett trosskydd nånstans på golvet" Snabbt"!

Det fanns inte. Borta.

Jag fick åka till Karlstad utan att ha en aning om det under dagen skulle krypa upp ett litet vitt trosskydd längst med ryggen, ut ur byxbenet eller sitta fast under stöveln.

Tror ni att jag har kollat speglar idag eller?

Familjetics längst E45:an

I dag har jag varit i Karlstad på introduktionsmöte för nya nämndemän vid Värmlands Tingsrätt. Jag är en sån. Det har länge varit en tanke som nu blivit verklighet - det ska bli mycket intressant och jag hoppas jag kan göra ett gott arbete där. Det är allt jag kan säga.

Därför berättar jag bara om vägen dit. I morse passerade jag två platser som gör att det alltid poppar upp saker i huvudet. Ett av dem är sista gula huset på vänster sida norrifrån i Frykerud. Där sa alltid min pappa när vi åkte förbi:

-Här har jag varit in och druckit kaffe en gång. Ingenting mer, bara det. Varför har vi ingen aning om och det är ju heller inte speciellt intressant. Kaffe som kaffe.

Men när pappa dött var det mamma som sa, och säjer fortfarande:

- Här brukade alltid pappa, ja Sven då, säja att han varit in och druckit kaffe.

När jag och barnen åker förbi säjer jag:

- Här brukar mormor säja att morfar sa att han varit inne och druckit kaffe en gång.

Och ungarna suckar. Men jag lovar att det kommer att gå i arv i familjen. Mina barn kommer inte att kunna åka förbi huset utan att det dyker upp i huvudet, hehe, "Här brukade mamma säja att mormor sa att..."

Vi har fått en ny plats att relatera till också. För snart två år sen föddes barnbarnet Charlie på en parkeringsplats en bit innan Frykerud. För er som åkt där, på höjden lite norr om grisfarmen som ligger på båda sidor 45:an. När jag passerar där måste jag säja:

- Tänk att Charlie föddes här.  

När jag blir nittiosju kommer ingen att vilja ha mej med i bilen.

Klart det går

Så mycket snö vi har. Häromdagen regnade det som spön i backen, snön blir blytung, och då blir man lite orolig för att taken ska rasa in.

I förrgår kväll satt jag i vardagsrumssoffan och kände i hela kroppen hur det gick en lavin ner från stalltaket. Som tur var så var Gino hemma, så vi tog varsin snöskyffel och började skotta. Varje skyffel kändes som hundra kilo. När vi slitit en halvtimme kom han på en lysande idé:

- Jag hämtar fyrhjulingen. Med snöbladet kan jag skjuva bort lite i taget, sa optimisten.

- Det går aldrig, sa jag, ungefär som om jag vore född i Örebro.

- Klart det går. Har jag någonsin misslyckats med något?  


Det tar fem minuter innan han sitter som berget i en snöhög, hård som cement.

Tack snälla Tommy för att du har ständig jour och kommer med traktorn när som helst vi ringer. Med ett leende i mungipan dessutom.

Så här ligger det till

Det är mycket nu.

Jag har bl a tackat ja till uppdraget att ingå i kommunens grupp av revisorer. I dag har jag varit på mitt första möte, och det verkar riktigt intressant och roligt. De andra har suttit i flera år och besitter en stor kunskap om nämnder, bolag och stiftelser. Jag har suttit med öronen vidöppna och insupit denna visdom och även fått egna områden att sätta mig in i.

Nu gäller det att delta i de kurser och informationsmöten som dyker upp för förtroendevalda så jag får lite mer kött mell på benen.

Änu ett uppdrag har jag tackat ja till, det ska jag berätta om senare.

För övrigt skriver jag på http://sunnebloggen.blogspot.com/ fram till den 14 januari.

Livet är stenkul!


Årets värmländska kärring

Jag har fått en utmärkelse som jag är mycket stolt över. Och jag är i gott sällskap.

En av mina absoluta favoriter bland bloggare är Tant Grön. Hon skriver alldeles underbart roligt och tänkvärt på sin blogg, och jag har följt henne i vått och torrt en lång tid.

Tant Grön har listat och utsett 2010 år kärringar, och jag har haft lyckan att bli årets Värmländska Kärring. Flera andra av mina favoritbloggare finns på Tant Gröns lista, så vi har väldigt lika smak och mycket gemensamt.

Motiveringen lyder:

Årets värmländska kärring blir Solängen. Hon får mig att skratta gott med sina värmländska historier och sin beskrivning av sitt liv ihop med Gino. En form av frändskap har uppstått mellan oss då vi tycker lika i mångt och mycket.

Jag är oerhört hedrad, och mycket glad.


Rör inte min kompis

Ni minns Kjell som jag brukar skriva om ibland. Han bor med sin bror i samma hus de föddes i och de är väl lite udda, men helt harmlösa och ofarliga.

I många år har ungdomar roat sig med att jävlas med dem, härom veckan var det dags igen:

http://www.vf.se/nyheter/sunne/gang-misshandlade-aldre-broder

Och jag blir så vansinnigt förbannad. Vad är det för fel på hormonstinna tonåringar som måste hävda sig genom att ge sig på två äldre människor? Är man tuff då?

GRRRRRRR!


Jag gissar på...

På nyårsafton var vi alldeles själva hemma, Gino och jag.

Vi åt en god middag i vardagsrummet, med rödvin och levande ljus. Stämningsfull värre.

Som grädde på moset spelade vi gamla vinylplattor. Gino har massor och det brukar dyka upp grupper som jag aldrig hört talas om, än mindre lyssnat på.

Den minnesgode vet också att vi tävlar om det mesta, så Gino plockar fram en skiva och sätter dit stiftet, samtidigt som han utlovar en fantastisk belöning om jag kan tala om vilken grupp det är.

Han ser sej själv som en vinnare redan innan han satt sej tillbaka vid bordet.

- Steppenwolf, säjer jag. En ren chansning men det skulle jag aldrig erkänna.

- Hehehe... du säjer alltså Steppenwolf? Vart fick du det ifrån?

- Ingen aning, säjer jag, och fattar att det är rätt. Steppenwolf it is!

- Du måste ha sett omslaget när jag plockade fram skivan? Han är lite knäckt.

Öh. Som om det skulle gjort nån skillnad, jag är totalt rudis på skivomslag. Och grupper. Men man ska ju ha tur ibland.

Belöningen väntar jag fortfarande på. Men det ska bli trevligt.

Steppenwolf - Steppenwolf (NEW CD)

Premiärtur

Just det. Skidorna kom med bussgods i torsdags eftermiddag. Utlämningsstället hade redan stängt, men jag överföll busschauffören och tilltvingade mej paketen.

Gino oljade in dom (det är vallningsfria träskidor) och vi tog en premiärtur på lördagen. Genom trädgården, ner till kraftledningsgatan. En nätt liten tur på några hundra meter. Vi stod på benen båda två även om det var väldigt nära en bakviktskullerbytta en gång.

Måste erkänna. Jag har träningsvärk i överarmarna. Så otränad är jag.

Löften

Nytt år, nya tag. Nya föresatser och löften.

Förra året lovade vi visst att vi skulle cykla upp till Hjällstadsätern, tolv mil enkel, men det föll på att Gino inte hade någon semester. Det var ju tråkigt.  Jag är helt säker på att vi hade njutit av hela resan. (Host).

I år kan vi nog lova att vi ska klä oss i målarbyxor varje ledig och regnfri stund under våren och sommaren. Den nya carporten ska bli vackert falusvart, resten av byggnaderna faluröda. Den besvärliga grässlänten ska grovplaneras med stenar och växter. Italienresa med Ginos pappa är planerad i juni, den måste vi se till att den blir av, en motorcykeltur måste vi hinna med; eller ännu hellre fjällvandringen med Dennis och Lena.

Jag lovar härmed att jag ska försöka ta tag i mitt dåliga sovande. Jag lovar att ge mej själv lite uppmärksamhet, egentid och göra saker för mitt eget välbefinnande. Jag ska bli bättre på att rensa ut och kasta. Jag lovar också att tala om för mina nära och kära hur mycket de betyder för mej. Jag lovar att det här året ska bli ett bra år.


"Livet är kort, livet är nu och döda är vi väldigt länge." / Lena Nevander-Friström


PS. I dag kommer mitt första inlägg på Sunnebloggen. Fr o m idag till den 14 januari ska jag gästblogga där. Välkommen.

RSS 2.0