Snöiga husbilder

Den här bilden tog jag för några veckor sen när det var mer snö, och den visar hur uterummet på baksidan nu börjar se riktigt färdigt ut. På utsidan åtminstone. Men huvva så mycket målande vi har framför oss.



Framsidan ser ut så här vintertid:


ÖM i armbrytning

Vi har haft Öjerviksmästerskapet i armbrytning. Två deltagare var anmälda, dels den gamle rutinerade räven Gino, dels ungtuppen Johan. Den sistnämnde var ganska säker på seger när han studerade motståndet. Dessutom hade han tränat ganska hårt sista veckorna i Söderhamn, och det kan ha varit denna självsäkerhet som blev hans fall.  

Den gamle räven körde med uttröttningstaktik och med sina gamla sega armmuskler gick han segrande ur bataljen, även om det kostade på.



Man kan utläsa av ansiktsfärgen och det något ansträngda leendet att det inte var någon lek att bryta ner nittonåringen. Det krampaktiga greppet om bordskanten talar också för att han fick kämpa hårt.

Solängens redaktör gratulerar vinnaren och ser fram mot returmatchen.

Malön i solsken

Så här fint är det nere vid Fryken en dag i mars. Utanför Öjervik ligger Malön som fortfarande ligger i vinterdvala och väntar på sommarens anstormning av båt-/badfolket.


Söndagspromenad


Det var en gång en man, en kvinna och en hund som var ute på promenad. Mannen fick se ett skoterspår som slingrade sig över gärdena och försvann bortåt i en ledningsgata. Ledningsgatan var densamma som gick bakom mannens och kvinnans hus.

- Älskling, ska vi ta skoterspåret hem? sa mannen och var redan en bra bit på väg. - Det är Tommy som har varit ute så det går precis förbi hemma hos oss.



Kvinnan uttryckte sina farhågor om att det kanske inte var Tommy utan någon annan som hade vänt skotern eller åkt åt ett annat håll, men mannen hörde inte på det örat:

- Kom nu. Det blir kul att gå en annan väg hem. Det är lättgått.

Till att börja med var det kul. Skoterspåret var lätt att gå i, och det såg ut som om det skulle bli en fin promenad hem. 

Men - plötsligt gjorde spåret en båge. Den som körde hade gjort en rundsväng och vänt tillbaka. Inte Tommy alltså. Där stod vi mitt ute i nowhere, med ganska långt hem åt alla håll.  





Jaha. Det var för långt för att gå tillbaka så det var bara att pulsa på i meterdjup snö. Alva försvann närapå helt när hon ibland dristade sig till att lämna Ginos upptrampade stig. Svetten rann och stövlarna var fulla med snö.

Efter en evighet kom vi fram till övergången över bäcken hos Tommy & Anita. Vi kravlade oss upp för slänten som två snömän och lommade iväg hem, i förhoppning att ingen skulle se oss. 



Alva ville inte ställa upp på bild efteråt.




Izak ville heller inte skylta med att han bor hos oss.

Väldigt möe ärrä

En av kollegorna är nykär.

Och då snackar vi NYKÄR. Så det bubblar och jäser och pyser ut ur öronen.

Kollegan är ganska frispråkig av sig också och delar gärna med sig av... hähum... hur det är att vara NYKÄR.

Om vi andra nu hade glömt hur det var. Ganska intima detaljer når våra små rosenöron, ibland väry för mycket mer än man vill veta. 

Bland annat det faktum att den NYA KÄRLEKEN och kollegan hade fått till det 27 (tjugosju) gånger på en vecka.

Det roliga med det, var en annan kollega som spärrade upp ögonen och sa på sin goá charlottenbergsdialekt:

- Dä töcker ja låter möe, te å mä på årsbasis.



(Det tycker jag låter mycket, till och med på årsbasis).

Å så gick det en vecka...

... och då hände ingenting och ingenting, eller..? Typ.

Förra fredagen var ju en liten pärs. Ingenting fungerade som det skulle med tågföringen och förmiddagen passerade utan frukost. Därför trodde jag att det var lågt blodsocker som orsakade den alltmer tilltagande huvudvärken och olustkänslorna jag hade i kroppen.

När jag kom hem mådde jag skit, frös och kunde nästan inte hålla mig vaken. Jag parkerade mig i soffan och lämnade den enbart när det blev riktigt akuta trängningar. Vid åttatiden på kvällen lämnade jag den förstås också för att gå och lägga mig på riktigt. Sen förblev jag mer eller mindre sängliggande till onsdagen i feber och värk i kroppen.

På onsdagen hade jag blivit såpass att jag orkade besöka vårdcentralen och få pencillin.

Bakgrunden är antagligen en urinvägsinfektion som jag roat mig med i närmare en månad. Ni vet, "det går säkert över av sig själv"... Åtminstone trodde farbror doktorn att det var den som orsakade den infektion jag hade i kroppen.

Febern släppte inte förrän på fredagen, och jag är fortfarande så dödens trött. Jag skulle kunna sova dygnet runt, men när jag lägger mig kan jag inte sova. Knepigt. 

Gino och Johan gjorde sitt bästa för att hålla ställningarna. Dock hade det missats att kattlådan ska göras ren varje dag för att undvika protestskitande på annan plats. Gino fick upptäcka detta den hårda vägen, då någon av de tre älsklingarna hade placerat en mindre koblaja i vardagsrummet, precis där Gino satte ner foten när han skulle beundra utsikten.

Någon blomma hade också haft det lite kämpigt, annars var det mesta som vanligt när jag steg upp igen från mina svettiga lakan. Världen snurrade på.

Vicken môra

Herregud blir aldrig klockan kvartöverett idag... ZZZzzzz

I dag har det hittills varit en sån dag man helst vill glömma.

Det började med attt jag hade klockan på 04.10, min arbetsdag skulle börja 05.05 och jag tänkte hinna duscha först. Klockan 03.30 smög Gino in i strumplästen. Hade vi varit Tuffa Viktor och Vivan hade jag förstås stått bakom dörren med en brödkavel, men nu har jag för mig att han hade jobbat så det fick vara. Likadant var det i går morse, han kom hem när jag gick till jobbet strax före fem. I morgon ska vi äta frukost ihop, det kan bli trevligt.

Nåväl. Jag kom till jobbet och satte intet ont anande på alla datorer och tekniska apparater, inklusive kaffebryggaren. Nyduschad, relativt pigg för att vara så tidigt, och såg fram mot en lugn och skön dag på jobbet.

ETAM-datorn var blank. Inte en bokstav uppenbarade sig på skärmen. Det är själva hjärnan i tågföringen, där vi dokumenterar alla tåg som kommer och går. Hm. Man blir lite orolig. Man startar om och hoppas på det bästa. Nono. Helgrått.

Samtalet med supporten bekräftade de värsta av farhågor. En stor del av Sveriges ETAM-system är utslaget. Vi kan inte köra några tåg. Då följer en massa elände i släptåg. Människor som ska vidare till Göteborg, till Stockholm - inga bussar finns det som kan köra ersättningstrafik, finns det bussar blir de jättesena. Irriterade människor som ska till sina jobb, möten, läkarbesök, skolor... phuii. Lokföraren som skulle kört första tåget och jag jagar information, telefonnummer till eventuella bussar, vi försöker göra det bästa av situationen, men inte heller vi kan trolla med knäna. Men, vad jag önskar att jag kunde det.

Ordinarie landsvägsbussar som går i något så när samma tid packar vi smackfulla, så en del åtminstone ska kunna komma fram, inte allt för sent.

Klockan halv åtta hoppar det igång igen. Vi är snabba som små illrar och loggar in oss och begär klart för våra tåg, utifall att det skulle krascha igen. 08.06 rullar första tåget ut. 08.07 släcker ETAM ner igen. Den här gången bara för en kortare tid så just nu verkar det som om vi kan andas ut.

Så precis nu äter jag frukost i lugn och ro och väntar på ett timmertåg.

Morgongympa

Här är exempel på några lätta övningar att  göra det första man gör när man kliver upp.


Steka stek är ingen lek

Jag borde använda kameran mer.

Önskar bland annat att jag dokumenterat nyckelknippan som satt så fint inne i handen. Problemet var bara att det gjorde så satans ont. OCH att jag höll på att svimma.

Önskar också så här efteråt att jag plockat fram kameran/mobilen i helgen. Jag hade en älgstek i fina stekgrytan på spisen som puttrade så fint, under tiden som jag halvlåg i soffan med en bit finare choklad och försökte hjälpa skidskyttarna till medalj. Det gick inte så bra, varken för mig eller Bergman.

Helt plötsligt började det lukta väl så välstekt. Nästan helt torrt var det i grytan, men det såg ut som om det skulle gå att rädda med lite vatten. Jag hällde på lite men insåg när det började bubbla att det nog var kört. Vattnet blev ganska svart och det skulle inte bli nån vidare sås på den kunde jag konstatera.

Well well, köttet var troligtvis klart så jag bestämde mig för att ta upp det och putsa av det lite. Man kunde ju hoppas att ingen skulle märka nåt. Sen skulle jag bara hälla ur stekgrytan... när ena grytlappen försökte komma undan och lyckades glida iväg såpass att jag tappade taget om hela härligheten. Gjutjärnshelvetet slog i porslinshon så den borde ha spruckit (mentackgodeguddetgjordedeninte) och den svarta 1000-gradiga sörjan skvätte ner köksluckorna, golvet, mattan, mina lår och ben, mina goa fårskinnstofflor och höll sånär på att kosta taxen livet. Han är ju allestädes närvarande där det luktar mat.

- Jamän vafaandetärintesaaant. Satanihelvetesjävlarsfanstygsförbannadejävlaälgstekshelvete.

Ungefär så lät jag en god stund. I den stilen gick det.

Sen bet jag ihop i ilska och vanmakt. Jag städade snabbt och effektiv, till och med offrade en hemvävd kökshandduk för att inte allt för mycket skulle rinna under sockeln.  En bra stund höll jag på.

Köket blev rent. Steken blev efter omständigheterna bra. Det negativa var att Bergman sköt bort sig och att fårskinnstofflor inte tål tvätt i 40 grader med efterföljande tumling. (Jag vet, jag tänkte inte).

Och inte fasen tänkte jag heller på att dokumentera med kameran. Dumma mig.

Humor



Jag kunde inte låta bli att låna den här från Tant Grön. Hoppas det är Ok. Ibland är det precis som hon säger att man får ta till humorn för att stå ut.

Heja Sverige

Ingen har väl undgått att det varit skid-VM? Och lite omlott startade ju skidskytte-VM så min mamma är helt salig. Hon är nog den största påhejaren i hela Sunne, åtminstone en av de äldsta. Och hon har koll på vad de heter, hur de åker, vilka sträckor som passar dem bäst - ta mej tusan allt.

Jag brukar hota med att jag ska tipsa ledningen om att det finns otrolig expertkunskap att inhämta från en viss grön fåtölj till nästa gång. Om de känner sig osäkra menar jag.

Dessutom är hon ganska pigg över huvud taget för att snart fylla 88. Hon brukar ringa till någon av barnbarnen ibland och bjuda på middag, men nu har det varit dåligt med det ett par veckor. Eller som hon säger:

- När det är skidor på TV:n, då hinner jag ingenting, för då ska jag vara LEDIG.



Mammas pôjk.

Så här ligger det till

Amen var det gôtt med lite semester eller?

Två veckor på en tropisk öde ö med grönskimrande klart vatten och vajande palmer. Solen och värmen, den vita mjuka sanden, långa promenader i vattenbrynet varje morgon före frukost. Inga andra turister än Gino och jag, inga försäljare, inga snorfulla gapande människor på den lilla bykrogen; bara lugnet och vilan, solandet och bokläsandet. Svalkande drinkar i kvällsbrisen, ljumma kvällar på en uteservering där vi drunknat i varandras ögon. Ren och skär njutning. Brunbrända och lyckliga är vi nu tillbaka i vardagen igen med nya krafter.



Gick ni på den enkla?

Nä. Tyvärr var det ovanstående bara ett hittepå. Ett rent önsketänkande. Verkligheten är långkalsonger, tidiga mornar, sena kvällar, snöslask och halka, tandläkarbesök och hinna till affären innan de stänger, somna i soffan framför TV:n. Här har vi jobbat aschlet av oss, stressat runt som två duracellkaniner som om det inte fanns en morgondag. Jag har inte orkat blogga, inte läst en blogg, inte umgåtts och varit social för fem öre. Det finns perioder när man bara borrar ner huvudet och kör på, det har varit en sån. Jag hoppas att vi kan lämna den bakom oss snart, men när man ser alla projekt som är påbörjade, påtänkta eller för all del alla måsten; då är det lätt att tappa sugen.

Nu ska jag försöka hitta den. Tips och råd mottages tacksamt.

Kram på er som fortfarande finns kvar här.


Jämt lite svammel

Vart tar dagarna vägen? Phuuuiii vad det går undan. Och jag är så trött, vill bara sova.

Det går mot våren i alla fall, kvällarna har blivit ljusare och luften är just nu något mildare.

På barnbarnens dagis går vattkopporna. Valle och Charlie har lyckats få varsitt utslag som är svåra att diagnostisera: vattkoppa eller inte vattkoppa? Febriga och allmänt hängiga är de åtminstone, så vi får se hur det utvecklar sig.

Charlie har under veckan lyckats med att pilla upp ett två centimeters avklippt sugrör i näsan utan att någon märkte det. När det började blöda näsblod bara sådär, upptäcktes det att det satt en extra luftspalt uppkörd i ena näsborren. Med hjälp av en pincett drogs den ut, i hemmet, utan assistans av vårdapparaten; och man trodde att allt var frid och fröjd. Om inte...

... Charlie hade petat upp en extra liten bit innan han pillade in själva sugrörsbiten. Den hulda modern tog barnet med till doktorn som slog ut med armarna och remitterade vidare till en öron-näsa-halsspecialist.  Med hjälp av våld, sug, pincett och tång greppade specialisten den lilla lilla vasskantade plastbiten och röjde hindret.

Hoppas han lärde sig att det på kroppen finns håligheter man inte ska stoppa saker i. Dvs Charlie. Specialisten var en hon.

Märks det att jag är trött?

Nästa gång ska jag berätta om när Gino och jag åkte skidor, jag är säker på att Gino gärna bidrar med bilderna han har i telefonen.

Men då kan jag visa bilderna jag har i min telefon om hur det gick när vi tog en promenad med hunden, och Gino tyckte att vi skulle gå en annan väg, där man hade kört med snöskoter. "Det går jättefint, den här leden går ända hem till oss den".

Om den gjorde det? Njaa. Gissa.

 


RSS 2.0