Älskad

 

The wizard of Bäckebron

Har smygköpt nya glasögon. Fick dom i går och Gino kommer hem i kväll efter två dagar i Oslo.
 
Han kommer att saligen avlida; som han har retat mig i alla år för alla stora glasögon jag bar på 80/90-talet. Nu har jag anammat nördstilen och dom är ganska stora. Och runda. Och moderna. Så det så.
 

Får väl smyga fram dom i mörkret som man gjorde när man var femton och gick på bio.

Trippelmormor... yeeah!

I går på Ginos födelsedag (grattis) blev jag trippelmormor och Valle och Charlie fick äntligen träffa sin efterlängtade lillebror med arbetsnamnet Ragnar.
 
Till råga på allt var det första skoldagen, Charlie började nollan och Valle i tvåan, så det var en stolt mormor som fick äran att följa med grabbarna eftersom föräldrarna roade sig på annat håll. Klockan nio ungefär föddes han i Karlstad, och redan vid fyratiden på eftermiddagen hade han installerat sig i hemmet i Sunne, snabba ryck.
 
Varmt välkommen i familjen lillkillen.
 
 Baby Pulling Up Diaper
 
 
Valle sammanfattade dagen: "Det här blir ett minne vi sent ska glömma".

Så mycket för den sekretessen

Jag har ju skrivit tidigare och berättat om mina möten med vården. Mycket varierande.
 
I det här inlägget kan man läsa om hur det gick till när jag äntligen fick ett recept på en verksam tablett för min allt mer helvetes-RLS, eller WED som det numera heter. Mer om det längre ner. Min medicin fick jag först efter att ha blivit både arg och ledsen förstås, varför skulle någonting gå lätt. Detta var i Torsby, sen blev jag återremitterad till Sunne VC; vilket i sin tur ledde till att mina tabletter höll på att ta slut i början av sommaren. För någon tid gick inte att få i Sunne, och Torsby svarade bara att det numera var Sunnes sak. Moment 22 alltså. Min kompis som hade Sifroltabletter räddade mig med två kartor tills jag efter långt om länge fick någon att fatta läget. Hur frustrerande var det inte att bara gång på gång från Sunne VC få till svar: "Invänta kallelse".  Till slut kontaktade jag Torsby igen och svor så högt att jag på nåder fick en ny omgång. Tack.
 
Så fick jag då häromdagen komma till läkaren i Sunne, en kvinna jag aldrig sett förut; hon sprang runt som en skållad råtta och letade patienter och så stannade hon till hos mig: "Hade du tid 10.15"? Och det kunde jag ju inte neka till utan sa ja. Hon ursäktade sig då och sa att det kommer att dröja lite men det var väl ok, så sällan som jag besöker detta stället så gjorde det ju inget att sitta i väntrummet och höra andra människors sjukdomshistorier en liten stund till.
 
Efter en halvtimme eller så kom hon ut ur sitt rum och vinkade in mig. Jag hade förberett mig till tänderna och bestämt mig för att kämpa för min rätt denna gången och vi började stenhårt med att hon höll mig personligt ansvarig för att RLS hade bytt namn till WED för det var det ju ingen doktor i världen som kände till och hur ska man kunna hålla reda på allt som händer, typ... sen tog vi tag i mitt senaste S-ferritinvärde, det som påvisar järndepåerna i kroppen. Jag hade i mars ett värde på 15, gången dessförinnan 16, och 2013 när jag blev j-ligt osams med den doktorn ett värde på 36; och då var jag inte fastande. Och har man RLS eller WED som det hetat sen 2013 även om inte en människa i sjukvården har uppdaterats sig; och det är inte jag som har hittat på det nya namnet även om jag skulle velat, då SKA man ha ett värde på minst 75-100 annars ska man ha järntillförsel, och då helst i sprutform eftersom man har svårt att ta upp järn via tabletter. Men sprutor ger man inte hävdade hon även om jag hade fått ett uttalande från en hematolog att det är det enda som hjälper. "Nej sprutor med järn kan vara dödliga, jag kan ge dig namn på människor som har dött". Men när jag sa att det ville jag gärna ha så fick jag ändå inte ett enda namn.
 
Hon kollade och bläddrade i datorn och talade om att jag minsann inte tagit något S-ferritinprov sen 2013 och då var mitt inte mitt värde 15 utan "jättebra". "Värdet var 183 och det har jag svart på vitt på här".
 
Jag protesterade förstås med en dåres envishet, så hon tittade uppgivet på mig och sköt upp glasögonen i pannan "ditt värde var 183, du har ingen järnbrist".
 
När jag för andra gången talat om att jag mycket väl har koll på mina värden sa hon långsamt som när man talar till ett barn:
 
"183 - hundraåttiotre Perfekt järnvärde. För du är väl M..... X..... född 1961"  med en ton som bara en som är överlägset skitsäker använder.
 
Nej. Det är jag inte. Sa jag. Jag är M..... A..... född 1959.
 
Undrar om hon ångar att hon inte kollade leget innan hon började prata?
 
Efter det flöt det på riktigt geschwinnt kan jag säga, hon beställde provtagning med hundra rör med blod, skrev ut nya tabletter utan att blinka; tog blodtryck och i hand och var så trevlig och tillmötesgående så. 
 
Jorådåatt.

Rött rött rött

Vi ville ju få huset målat i sommar. Det var snudd på stört omöjligt att få tag på en firma så vi hade ställt in oss på att viga semestern åt detta projekt. Jag har hela tiden velat ha allt utom fönsterfodren röda, men vi har trott att man måste byta alla vita bräder i så fall, eftersom det ju inte går att måla med Falu rödfärg på annan färg. Ett alldeles för stort jobb tyckte vi tyvärr.
 
Men så fick Gino se att en granne hade två killar som målade hans hus, och de målade rött på det vita. Han gick hem och ringde firman de jobbade för, ett svenskt företag i Årjäng; med bl a de två estländska killarna anställda. Jomenvisst fanns det en röd färg som efterliknade falurött. Så kom det sig att Vladimir och Sergej bodde i husvagn på vår gård i tio dagar.  
 
Det gick från det här:
 
 
Till det här:
 
 

Via det här:
 

Ny brädfodring på sörgavlá:
 

Till det färdiga resultatet:
 
 
Gôrbra. Nu håller Gino på att måla garaget på lediga stunder. Sen får det nog vara ganska bra för i år.
 

Eller vad säger jag. Verandan ska också göras om för den har sett sina bästa dagar. Det gäller bara att haffa Peter i farten för det är han som ska gör´at.

Sommarknän

Så här vill det gärna bli när småpôjkera skuttar omkring i sommarsolen:
 
 
Charlie 6 år.
 

Gino... hrrrm 50 nånting plus.
 
Förklaringen till den nedre bilden är att han spelade fotboll med de norska släktingarna och skulle försöka hindra att Elise, nio år skulle göra mål:
 
- "Jag trodde jag skulle hinna men helt plötsligt sprang överkroppen fortare än benen..."
 
Om det såg roligt ut? Näää rå.

Kan mopsar jaga?

Förra torsdagen tog vi ut mustangen på en liten tur, och var nere på Jimmy´s motorcafé inne vid Slussvakten i stan. En himla massa fina bilar, företrädesvis amerikanska; motorcyklar och annat med motor på träffas och visar upp sig varje torsdag hela sommaren, och så äter man räkmacka och mojsar sig.
 
Gino och jag tittade på lite olika saker kan jag nämna. Medan han gick upp i bilarna fastnade jag för en annan liten sak:
 

Svår att få på bild.
 

Det var roligare att bita hål i bajspåsen.
 

Och tugga på mina fingrar.
 

Rocky, 3,5 månad.
 
Ni ser väl på blicken att Gino inte längre vill ha en stövare? Vavava?

Häng med på sätervandring

Så, då var det slut på semestern. Tre veckor av ledighet, ganska mycket regn och en ihållande hosta; det kunde ju varit bättre men det var skönt ändå.
 
Tänkte börja från slutet och berätta om sista lördagens bravader. Varje år anordnas en vandring uppe i nordvärmland från "bygda" upp till Hjällstadsätern där vi har stugan, en sträcka på exakt en mil. Alla tidigare år har vi jobbat och inte kunnat följa med, men i år passade det. Det var bara det att Gino hade jätteont i foten veckan innan och jag har börjat få ett knä som värker som satan vilket inte är de bästa förutsättningarna, men vad fasen, man är väl ingen liten mes, så vi drog upp tidigt lördag morgon.
 

Vandringen brukar samla mellan 5 och 20 personer, och i år var det 17 eller 19 stycken tappra som gick, räknade kanske lite slarvigt. Det börjar med två kilometer uppförsbacke. De två som gick efter mig gick med lätta steg och småpratade glatt hela vägen upp till rastplatsen:
 
"Kolla här så mycket blåbär...bla bla..."
 
"Hit får vi gå sen XX när vi kommer tillbaka...bla bla bla...""
 
What! Jag hade full sjå med att hålla lungorna kvar i bröstet utan att någon skulle fatta att de var på väg att hoppa ut. Så dålig kondis som jag har just nu har jag nog sällan haft, och därför hade jag också engagerat finaste Mia som höll sig beredd i bilen att rycka ut och plocka upp mig på någon stickväg utifall att knäet eller orken skulle tryta.
 

Här gick det undan som ni ser. Eller också är det flåset som inte riktigt hänger med...
 

Bron öven floden Kwai Ackan. Fint med en paus.
 

Vissa landmärken passerades, bland annat granen där Lundberg körde fast två(!) gånger med snöskotern. Man ska passa sig noga för att göra en tavla häruppe :) passet där Gino satte yxan i fotknölen på älgjakten ett år, heter förstås "Yxpasset" t ex. Allt man gjort som avviker från det "normala" blir också uppmärksammat på ärtsoppskvällen sista älgjaktsdagen, eller ja kanske inte riktigt allt men en hel del roligt kommer upp.
 
 
Mesta delen av vandringen går över stock och sten, mossar och myrar; men lite sådär på mitten var det grusväg. Och vädret var som ni ser helt outstanding.
 
För att göra en lång vandring kort kom vi slutligen upp till sätern där det vankades nävgröt och fläsk.
 

Många fuskare hade tagit sig upp med bil, så det var nog ett femtiotal som smorde kråset i solen. Och sällan har jag varit så glad att se de små grå husen vid sätern, hade det varit 20 meter längre hade jag troligtvis lagt mig ner och dött.
 
På kvällen blev det kalas i Brönäs. Fortsättning följer.
 

RSS 2.0