Sista brevet från Sverige

Ja, nu är det snart dags att dra söderut. Slänga kläderna och dansa nakna på stranden.

Det skrev jag bara för att skrämma mina barn. Och alla andra som har tänkt sig till Khao Lak de här veckorna.

Vi kommer att ha datorn med och kanske kanske kan vi komma att lämna några rapporter för hur vi finner tillvaron. Om vi orkar slita oss från solandet och badandet och massagandet och... ja ni vet på ett ungefär.

Jag ska försöka hitta Ninni Schulmans böcker att njuta av. Och en massa korsord.

Kan berätta redan nu att jag gjorde en djupdykning i frösaboxen och lämnade min högra tumnagel nere i ishavet. Aj aj. Men det var ett projekt ungefär i jämförelse med att lära grisar spela bingo, att sätta på mig klor som sticker ut en centimeter. Mission impossible.

Jag tröstar mig med att jag fortfarande har nio snygga naglar och höger tumme tänker jag ändå inte vinka med så mycket, så det gör inget.

Vi hörs då?

By The Way

Ja just det, sa jag att jag är jätteförkyld förresten?

Förvånad någon? 

Jag ska bada i whisky ikväll.  Och gurgla mig.

Tio alvedon och tjugo marsipan på det.

Mina nya naglar

Detta eländiga råmaterial var vad Ann hade att jobba med:



Uuurk.

Här är någonstans mitt i processen:



Och så här blev det:



Försök bortse från de frukostkorvsliknande fingrarna, fokusera på naglarna, tack.

Herregud vad jag ska klia Gino på hans solbrända rygg.

Förlåt

Just nu pågår en rannsakning i mitt inre.

Väldigt mycket beroende på att jag plockar bort fådda julkort och mår så dåligt för att jag (vi) 2011 var världens sämsta julkortsskrivare.

Förlåt alla som vi fått julkort från som inte fått något från oss.

Vi (jag) lovar att bättring ska ske julen som kommer.

Ni är i våra tankar allihop bara så ni vet det. God Jul i efterskott.

Snart ä´ra Thailand

I dag är det fem dagar kvar innan vi drar till Thailand. FEM dagar!

Eeeh, lite panik nu. Gino är snôrförkyld och magsjukan florerar i omgivningarna, så ska vi kanske ta en liten gissningstävling om vi kommer iväg eller inte?

Inte vet jag vad jag ska packa heller. Vi har båda lagt ut lite (väl mycket) sista åtta månaderna och det var ju inte mycket till sommar i somras, så det gapar ganska tomt i garderoben. Men alla säger att man ska åka med tomma resväskor till Thailand för där kostar en t-shirt fyrtio öre ungefär och ett par skor tre kronor. Men har thailändarna storlek 40 och 44 i skor och ?? och !! i övriga plagg? Skulle inte tro det va? Alla thailändare jag har sett har varit små som chihuahuaor i jämförelse och kanske haft 28 i skor. Och då har dom glappat lite. En hel familj kan bo i en av mina skor.  

Man får hoppas att det har gått  några feta tyska turister före oss och banat väg för lite normala storlekar. Så får det bli. Jag tar en bulle till på det.

Vi ska bo här. Man kan läsa de mest varierande betyg om detta hotell. Så vi tar med oss ett öppet sinne (hah) och bildar oss en egen uppfattning. Hoppas hoppas det är de positiva tongångarna man kan lita på. Lite brännmaneter får man räkna med och det är ju ändå Gino som ska guppa omkring mest och snorkla efter småfiskar hela dagarna. Jag ska ligga och bli snuskigt brun och läsa goda böcker och få sand innanför bikinitrosorna jag. Läppja på någon god drink ska jag nog också göra. Högst troligt faktiskt.

Idag ska jag till Ann, systerdotter och bygga fina naglar på mina nergnagda nagelrester, det ska bli spännande.

Kanske kommer bilder sen.

Vi ses då.

OBS detta är INTE Fryksdalsbanan

You're working on the rails. Checking the track. Just another day at the office... What can possibly go wrong?



Som sagt, så går det INTE till på vår bana.

Mer miljö än arv

Yngste sonen Johan är känd i släkten som den som har lite svårt att hålla koll på vart platser ligger. Så ni förstår vad jag menar är ett exempel för några år sen när han skulle åka på sin första Peace&Love-festival:

Johan: - Hur långt är det till Örebro?

Gino: - Ungefär tjugo mil.  Men varför undrar du det, ska du inte till Borlänge? 

Johan: - Jaha, det kanske det var.  

Några veckor före jul fick han bältros. På ena skinkan och emellan... ja just precis. Han var i Töcksfors och jobbade den här perioden, skulle ligga på hotell och hade jävulskt ont. En morgon gick han ner till frukost, drack ett glas juice och fick gå tillbaka till rummet och spy. Inte ville han säga till chefen heller att han hade fått bältros i aschlet, så han gick där och plågade sig.

När han kom hem på torsdagen letade Gino upp numret till sjukvården och tvingade honom att ringa. Han fick tid samma eftermiddag och någon timme innan:

- Hur lång tid tar det att köra till Torsby ungefär?

- Torsby, varför undrar du det?

- Ska jag inte till Torsby?

- Nej, du ska hit, till vårdcentralen i Sunne. Haha, Johan, du är ju för rolig. Himla tur att du frågade, det hade ju vart tôligt om du hade kommit till Torsby och skulle vara i Sunne, hoho. 

---------------

Så hände det sig att Gino fick en kallelse till Ortopeden i Torsby. Men det var en tid som inte passade, så han ringde och ändrade. I tisdags skulle han så dit. 

Han var där i god tid och eftersom vi skulle till Karlstad på ett möte när jag slutade klockan tolv, skulle han ringa så fort han åkte från Torsby. 

En knapp timme efter att han åkt hemifrån ringer han:

- Det gick inte så bra det här. 

- Vaddå, är det något med foten?

- Nej, jag skulle varit i Karlstad.  

I dag är jag allt riktigt lustig

På järnvägen är det noga med hur man uttrycker sig vid säkerhetssamtal. Konsist och tydligt ska det vara. Järnvägstermer.

Jag kanske avvek en aldrig så liten smula från den normen när tillsyningsman Håkansson ringde alldeles nyss.

H: - Jag är nere i Tolita och undrar hur det ser ut på banan idag, går det efter grafen eller?

Jag: - Nej inte riktigt, tåg 6626 är just nu 11 minuter sena, men de har kanske passerat dig?

H: - Ja, 6626 har gått förbi så jag tänkte underhålla lite vägar härnere.

Jag: - Jasså du, har dom tråkigt eller?


Det är äkta järnvägshumor det.

Tôrrt.

Tio frågor, tio svar

Allrakäraste Tant Grön har skickat vidare en liten utmaning och jag nappade naturligtvis. 


1. Vad gjorde du för 10 år sedan?

Oj, hm, jag jobbade som tågmästare och vantrivdes ganska rejält med det. Allt annat har jag glömt eller förträngt. Det är nuet som gäller.

 2. Vad gjorde du för 1 år sedan?

Jag hade magsjuka, var nybliven kommunrevisor och hade precis svurit domareden i tingsrätten. Så kan det gå när man inte har vett att säga nej. Det var hit och dit hela tiden, plus kurser på jobbet och livet gick i tvåhundra.

3. Fem snacks du gillar?

Bara fem..?
Chips, Cream Cheese-modellen
Jordnötter
Ostkrokar
Potatisstjärnor, eller vad de heter
Cashewnötter
... och minst tjugo till.

4. Fem sånger du kan hela texten till?


Hahaha. Den var bra. Jag som till och med stakar mig i "Helan går".  
 
5. Fem saker du skulle göra om du blev miljonär?

Ge alla våra barn en slant.
Fettsuga magen. Och donera fettet till rôven.
Låta en hantverkare fixa till övervåningen, bygga en garderob under trappan och byta golv i hallen, samt hyra in en fönsterputsare tre gånger om året.
Köpa Gino en snöskoter. Lyxmodellen.
Titta på mitt konto minst fyra gånger om dagen.

6. Fem dåliga vanor?

Borde träna. Men jag är ursäkternas mästare.
Har extremt svårt att slänga saker. Men när jag väl gör det, blir jag euforisk. Åtminstone en stund, innan ångern kommer över mig.
Oorganiserad.
Kan tyvärr vara långsint när jag känner mig orättvist behandlad.
Har svårt att vara tyst. Kan kasta ur mig saker utan att tänka efter först. Obra.  

7. Fem saker du gillar att göra?

Umgås med min familj.
Äta och dricka god, vällagad mat med ett glas mjukt, bärigt rödvin till. T ex som kvällen den 14:e januari när G lagade en heeelt underbar älgkalvfilé med klyftpotatis. Till det ett oslagbart vin och jordgubbsglass till efterrätt. Märks det att jag njuter av minnet?
Sova. Det korta stunder jag nu sover. Gärna länge på mornarna.
Planera. Stort som smått, ofta kommer jag heller aldrig längre än till planeringsstadiet.
Kramas.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?

Skulle aldrig klä mig i åtsmitande våtdräkt och simfötter. Eller kroppsnära skidtrikå och ge mig ut i skidspåret. Annars är jag inte så noga.
Men jag skulle aldrig köpa en försilvrad stork, grisfötter eller Christer Sjögrens julskiva.  
  
9. Fem favoritleksaker.

Gino. I en klass för sig.
Symaskinen. Den har stått undanställd så länge, men nu känner jag en sån lust att börja leka med den igen.
Crosstrainern hahahahaha. Not. 
Datorn.
Elvispen. 

Så jifla tråkigt det här blev.  

10. Tio personer som jag vill ge den här utmaningen till.

Alla som läst till punkt här. Take it on.

Önskas köpa

Ny snöskoter

Önskemål:

Fläktkyld, elstart, back, värme i handtagen
problemfri, ny matta, lågmilare, vindruta och backspeglar.

Kan tänka mig att byta bort sambon om skotern är den rätta. Plus pengar emellan naturligtvis.

Mvh Gino


Hämmt´ett tôg

I fredags kväll fick jag användning för mina julklappsfårskinnstofflor.

Den minnesgode minns kanske att jag tvättade de förra i aningens för varmt vatten (faktum är nog att de egentligen inte tål vare sig varmt eller kallt vatten) så de blev till två stenhårda mycket ofotriktiga tofflor:

 

Väldigt osköna. Mina fötter ser inte riktigt ut sådär.

Nåväl. Varför hade jag då mina nya varma tofflor på mig? Saken är den att vi hade en slags tjejkväll i min syrras nyhyrda gamla hus långt ute i den värmländska vildmarken, där de nordliga vindarna trängde in genom brädfodringen, så det till att börja med var lite kallt även om det eldades i vedspis och braskamin. Jag är dessutom extremt frôsen.

Men allteftersom stämningen steg så blev det varmare och varmare i köket, och alla vuxna drack vin till kinamaten utom jag som körde. Veronica som bor i Göteborg var där, Ann som bor i Stöpafôrs var där, och så var det syrran och jag och hennes barn. Ann och Veronica är vår änglasyster Karins döttrar, och vi hade tidigare på dagen varit på bouppteckning efter mamma. Gino var i Göteborg och vände, en lokförare vet minsann att roa sig även på fredagskvällar.

Vilka tjejer. Om jag skulle berätta allt som vi pratade om så blev det nog en hel bok. Herrejeflar vad vi skrattade. Ni skulle få läsa om dialektala förbistringar, att ett skohorn i metall är en bra snarkstoppare, diverse förlossningsminnen, om en bröstvårta som slipades loss med en vinkelslip. Vi delgavs också historien om vad som hände när en ammande Veronica begav sig till affären för att fylla på i skafferiet.

Eftersom kvinnobröst tenderar att leva sitt eget liv utan att närmare bry sig om vad resten av kroppen har för sig när man ammar; så pytsas det ut lite mjölk då och då utifall att det skulle finnas nån hungrig unge i närheten. 

Veronica hade ett smärre läckageproblem av den typen när Alice var nyfödd, så hon hade därför garderat sig med en slags plastkoppar över själva nippeln, som skulle samla upp den mjölk som behagade droppa ut då bebisen inte befann sig i omedelbar närhet. 



Utrustad på detta vis gick hon till den lokala affären för att handla. Allt gick geschwint ända tills frukten kom i syne. När de mjälla bananerna uppenbarade sig och hon böjde sig framåt och rådigt greppade klasen, tömde sig båda mjölkuppsamlarna...  gluckgluckgluck...  och två gigantiska mjölkrosor uppstod på bröstkorgen. Dyngsur och utan någonting att drapera över fick hon vackert stå i kassan och försöka se oberörd ut. Jag lovar att det lät roligare när Veronica själv berättade, men ni förstår ungefär känslan.

För att återknyta till rubriken så kom den värmländska dialekten upp som samtalsämne, alla underliga ord som vi har "hitte´på", ord som hocken, tocken, hânna, hôss och hôrt, för att nämna några. Veronica som bott i Göteborg nästan halva sitt liv hade en favorit:

När någon i panik skriker: - Kveck`dä! Hämmt´ett tôg!!! till nån som begriper nada. Det brinner i knutarna och man måste snabbt ha ett rep (tôg). Hahahaha.

Eller när man i stället för att prata mer tydligt när nån inte fattar ens dialekt bara höjer rösten, och skriker. (Läs: Daniels svärfar till Daniel i telefon):

- Hôss´ärä, harú fått kväller?!

- Eeeh... ja?

Och han vet aldrig riktigt om han svarat på om han ätit köttbullar till middag, om det regnar i Göteborg eller om han helt sonika har fått det lite lugnt inför kvällen.


Jag bara snoppar av jag

Just nu krånglar vårt internet hemma så jag håller på att bli bindgalen.

"Nätåtkomst finns". "Nätåtkomst saknas". Utan förvarning.

Håller man då på med något riktigt viktigt, t ex spelar Betapet och råkar ha ryckt åt sig en liten ledning, samt sitter inne med bokstäverna SCHEMA eller något annat som ger många poäng, kanske till och med AZTEK; och plötsligt kopplas ner - då blir man inte så jefla munter kan jag upplysa om.

Och det här med internet och telefoni och datorer har ett eget litet kapitel i Ginos och min historia. Jag kanske har berättat om det förut men eftersom jag lider av lightvarianten av alzheimer så får ni den i så fall en gång till.

Maj 2011. Vi är ute och tar en promenad med hunden när Ginos mobil ringer. Jag förstår av det han svarar att det är någon som ringer om ett erbjudande om byte av abonnemang. Gino är inte lika elak som jag mot försäljare, så till min förskräckelse hör jag att måltavlan för bombardemanget låter odelat positiv och svarar ja på det mesta som sägs.

Jag skuttar förskräckt framför och gör kapande rörelser med handen mot halsen samtidigt som jag väser:

-Lägg på för satan! Det är dretsvårt att bli av med sånt där. Säj bara NEJ och lägg på.   

Det skulle jag aldrig gjort. Antagligen är det det som gjorde att han accepterar erbjudandet.  Men till hans försvar ska sägas att han först försäkrade sig om att han har två veckor ångerrätt.

- Vi får hem avtalet för att läsa igenom, en liten dator ingår och ... och så har vi ångerrrätt i två veckor, då kostar det ingenting.

Några dagar senare kommer en massa papper, och från ett annat håll kommer en dator. Datorn har ingen avsändare och således ingen returadress. Ingenstans på avtalet som kommer står det något om hur man ångrar köpet.

Två dagar senare krockar Gino och hamnar på sjukhus och jag måste försöka ta tag i hela grejen. 

Mina onda aningar besannas. Jag googlar på Dialect och hittar massor av människor som blivit lurade som berättar om hur svårt de haft att häva sina avtal. Yes!

Tre hela dagar sitter jag i telefon, mailar och försöker finna en adress att returnera datorn på. Till slut har jag lyckats få iväg datorn till ett ställe, mailväxlat ett otal gånger, mailat en uppsägning, skickat ett rekommenderat brev med uppsägning och fått muntligt besked per telefon. 

Skönt. 

Någon tid senare kommer en månadsfaktura. Ingenstans står det ett ord om att vårt avtal är hävt, så Gino ringer upp och frågar vad de håller på med?

Dialect: - Ja, det är så att ni hade inte motiverat varför ni ville säga upp avtalet... så då anser vi att det löper på.

Amen eller hur.   

Om inte hans öra brann upp så vet inte jag, och efter hot om Plus och olja och fjädrar fick vi honom att trycka på rätt knapp till slut. 

Det tog tid, det tog kraft och energi.

Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att säga vad var det jag sa.

Nävver.

Snart står det väl ungtupp i vin på menyn

En gång för några år sen gjorde Gino ett stortag i köket och kokade potatis och torsk. Till detta gjordes en äggsås enligt konstens alla regler. Den enda som lindrigt sagt inte uppskattade denna mästerliga rätt var Johan.

Det var faktiskt så illa att han till och med uttryckte att: - "Det var nog ungefär det värsta jag ätit. Vissa saker bör inte kombineras; som ägg och fisk".

Som tur är så tog kocken det med fattning och nöjde sig med en benkrok på vägen från bordet.   

Ända sen dess har vi haft det som stående skämt, när vi spånat om vad vi ska ha till middag:

- "Kokt torsk och äggsås kanske? Det var länge sen".

Ja ni fattar.

I förrgår hade Gino stekt fisk och vi hade redan ätit när Johan kom från jobbet. Han åt med god aptit och Gino frågade om han tyckte det var gott.

- Mmm, jättegott, men det skulle varit ännu godare med en liten liten klick äggsås till... hahaha...

Sen samlade han ännu några poäng när vi satt och såg på idrottsgalan. Johan satt i ena soffan och Gino och jag i den andra. Jag satt upptryckt mot bortre armstödet med benen upplagda i soffan och Gino låg mellan mina ben s a s, med huvudet på en kudde som vilade på min mage.

Rolf Göran Bengtsson får Jerringpriset och vi diskuterar huruvida hästen borde fått något pris eller inte.

- Det är ändå den som gör grovjobbet

- Men det ligger en massa massa jobb bakom. Åratal av träning. Det är ett teamwork.  

- Han har ju en häst under sig som sköter själva hoppandet. Utan den så hade han inte en suck att ta sig över alla de där hindren. Utan hästen under så stod han sig slätt.  

Gino sträcker sig mot mig: - Då är hästen jätteviktig, för att den är underst; och tänk på du har mig under dig nu.

Johan: - Men då tänker man väl mer flodhäst.


Hoppas ni förstår att stämningen är rå men mycket hjärtlig härhemma.

Till mamma

Nu har jag firat min första födelsedag utan att mamma var med. Hon skulle ha ringt och sjungit "Med en enkel tulipan..." på morgonen och så skulle jag ha fått ett kuvert: - Köp dig något som du vill ha. Det har gått två och en halv månad sen hon gick bort och jag har minst sagt en livskris. Det handlar om saknad. Saknad och besvikelse.

Jag har tvättat igenom hennes garderob, sorterat ut kläder som ska leva vidare. De alldeles nyköpta fina vinterskorna som hon bara fick ha en enda gång, på väg till sjukhuset den 4 oktober; de ska också slitas ut av någon annan. Det gör ont.

Glasögonen, guldhalsbandet, kartongerna som är fulla med dukar och gardiner, allt doftar mamma. Jag orkar inte öppna boken hon skrev i, den som Ulla och jag hittade dagen efter att hon dött. Hon har skrivit ner minnen, hur hon hade det när hon växte upp, när hon träffade vår pappa, livet som följde av sorger och glädje. Boken ligger i en väska som står i vårt vardagsrum och jag har inte orkat inte läsa mer. Jag orkar ingenting utöver det mest nödvändiga, jag är lättirriterad och känner mig nästan konstant stressad. 

Men så var det det där med att fokusera på det ljusa, de glada minnena. Och jag vet att hon skulle bli nästan lite arg på mig för att jag sitter och krisar. Så jag försöker fast det är svårt.

Ni som kände min mamma vet att hon var en mycket rak och ärlig människa, hon kunde faktiskt vara brutalt ärlig om man säger så. På begravningen kom Daniel fram till mig och berättade om första gången han träffade henne. Daniel är min systerdotter Veronicas fästman, en mycket lång smal kille i trettioårsåldern. Mamma hade granskat honom uppifrån och ner innan hon sa, med glimten i ögat förstås: - Hm. Äter du nånting?

Hon gillade Daniel väldigt mycket, och nu i efterhand har vi verkligen fattat vilken roll hon har spelat i allas våra liv. Varje barn, barnbarn, barnbarnsbarn, måg, syskon, svägerskor och svågrar och syskonbarn har haft sitt eget rum i hennes hjärta. Hon har haft ett speciellt förhållande till var och en, utan att vara nyfiken har hon hållit sig a´jour med vad vederbörande har haft för sig. Hon var genuint intresserad. 

Och så hade hon sin humor. Den hängde med ända in till slutet, fast hon var så svag de sista dagarna. Hon var i Karlstad och skulle opereras en andra gång. På kvällen innan och förnatten var hon så dålig att vi bara skakade på huvudet; det kommer nog inte att bli nån operation... Men hon vaknade till på natten och Ulla satt vid sängen.

Mamma med svag röst: - Är jag opererad nu? 

Ulla: - Nej inte än, men direkt i morgon bitti. 

Mamma: - Bra. Säg till doktor Solhaug att han gör en liten ansiktslyftning också när jag ändå är sövd. Jag har allt blivit så hemskt rynkig.   

Ulla var med på noterna och tycker att: - Han kanske kan ta lite fett från brösten och spruta in i kinderna, det är populärt.

- Nej dom får han inte röra, dom är jag ganska nöjd med...

Och det var inte så att hon hade blivit förvirrad. Hon var klar som en fjällbäck.

Själva gravsättningen är kvar, den måste vi få en tid för, bouppteckning blir det på fredag. Alla räkningar är betalda, tackkort utskickade, lägenheten tom och städad; men fråga mig inte hur det gick till. Det bara hände. 
 

Om två veckor ska vi börja om. I Thailand.

DET skulle skapa konflikter

Scenen är som följer:

Naturprogram på TV:n. I ena soffan ligger mannen med en liten whisky, i den andra ligger kvinnan; även hon med en liten whisky - om än något utspädd med vatten.

På den långa strandremsan man ser i bild trängs det tusentals gigantiska djur, som huslösa sniglar i kolossalformat. Det ryker ur munnarna och ett konstant brölande ligger som en ljudkuliss över stranden. Det luktar fis. (JA, på stranden.) De stora hannarna är på jakt efter honor att para sig med, och eftersom samliga hannar inte verkar ha så hemskt mycket andra intressen, uppstår det konflikter hela tiden och blodet skvätter.

- Varje hanne på den här stranden vill ha sitt eget harem, säger reportern.

Mannen tar en klunk ur glaset, och funderar efter ännu ett blodigt slagsmål:

- Jag fattar inte varför dom inte kan vara nöjda med att ha varsin valrosshona.

- Det skulle nog bli konstigt, replikerar kvinnan och äter en jordnöt.

- Jaha du, varför då då?

- Tjaa, kanske eftersom det är sjöelefanter vi tittar på.

Sista och första dagen

Min syster fyller år den 30 december och jag hade köpt en liten present. Hon håller på att flytta och mitt bland alla flyttkartoner hittade jag den här: (och två till)



Så nu vill jag nog ha marsvin tror jag. Himlar så söt.



På nyårsaftons kväll var vi ett gôtt gäng hemma hos Leif & Lisbeth och åt en massa god mat, sen gick vi ner till stranden och gjorde upp en fin brasa, tände på lite raketer och såg omgivande byars fyrverkeri. Sen skålade vi in det nya året och gick hem i det gröna vinterlandskapet... (ingen skottkärra ens)



... och vaknade upp den första dagen på 2012 till ett vackert vitt täcke. Det var inte precis så man skuttade upp ur sängen för att komma sig ut och skotta, vi skulle se lite på tv först, men...



... eftersom grannen med alla tvåtaktsmaskiner hade bestämt sig för att precis all snö skulle undanröjas, även i hästhagen; så fick man vackert slå av sin flimriga tv och ge sig ut och häva snö.



Sen läste jag om mitt nya motto i tidningen. Det här är det jag ska leva efter 2012. (Håh)

Jag ska försöka fokusera på det som är roligt, lära mig säga nej till sånt jag inte vill göra, säga ja till sånt jag vill göra och leva mer i nuet.

Påminn mig om det om jag grottar ner mig igen, va.

Ett moment 22

Dagens Moment 22:

Johan har tillfälligt jobb i Karlstad på det företaget han praktiserade på. Han pendlar varje dag, ca 14 mil,  jag är vansinnigt orolig varenda dag att nånting ska hända. Och - i Karlstad är det ganska svårt att hitta en lägenhet, men nu har han fått erbjudande om en 2:a på Lamberget, ganska nära jobbet.

Perfekt!

Om det inte vore så att han inte vet om han får fortsatt jobb efter sista januari, och arbetsgivaren kan inte ge besked än. Det beror på orderingången.

Ett dilemma, tacka ja till lägenheten och sen i värsta fall sitta i Karlstad utan jobb; eller kanske säga nej till lägenheten men dagen efter bli erbjuden fortsatt arbete.

Johan: - Varför kan ingenting vara enkelt..?  


Det är livet, pôjk. Dä ä livet.

Chefsassistent, det vore nåt

På jobbet just nu:

I veckobrevet från Storchefen kan man läsa:

"... så har jag beslutat att utöka med en sektionschef i Värmland. Annonsen planeras att komma ut nästa vecka. Tänk efter om just du skulle kunna tänka dig att vara chef. Tveka då inte att lämna in en intresseanmälan."

Tänk inte så fyrkantigt säger jag. Våra tre sektionschefer har jättemycket att göra. Verkligen. Men, massor av deras tid går åt till att handha mindre frågor som egentligen inte hör hemma på chefsnivå, utan skulle kunna hanteras av någon annan. 

Men. Denna "någon annan" finns inte. Vad våra tre sektionschefer behöver är avlastning. De måste få tid att fokusera på sina egentliga uppdrag. Det är vad jag tror. En eller två chefsassistenter skulle kunna fungera som en felande länk mellan tågklarering och sektionschefer. Informationsbiten, beställningar, klagomål, bokningar, ombyggnationer, utskick... you name it. Kolla med alla som inte gör så mycket väsen av sig, om det inte finns människor bland oss som skulle vilja få lite mer stimulans och ansvarsområden i arbetet.

Det här behöver man inte vara just chef för. Men man behöver en dator, en telefon och en plats att sitta på.

Kommer en sån här tjänst ut kan jag tänka mig att söka den, gärna i kombination med tågklarering.

Jag kan sitta här i Bäckebron. Det finns rum för två arbetsplatser.

Sådär. Då var kontorsbiten löst också.


RSS 2.0