Dubbel-concentrerad till och med

Almanackor finns det gott om i min skattkammarchiffonjé, och börjar man försiktigt bläddra bland årgångarna så är man oomkullrunkeligt fast.
 
1903 annonserade man på detta sätt:
 

Tittar man på högersidan så kan man förstå att det kanske inte var så lätt att få råd att gå i Samskolan. Jag tycker det känns som en väldigt hög avgift, och det var nog bara möjligt för de rikaste i kommunen. Inget för vanliga bondungar.  
 
Men den underbaraste annonsen finns ju på andra sidan. Så otippat att man på Sunne Bok- och pappershandel kan köpa sig fri från allsköns krämpor för bara 1 krona flaskan.
 
Och det skulle inte förvåna mig särskilt om det finns en flaska dubbel-concentrerad Skogs-Olja nere på  lådbotten inlindad i gammalt gråpapper. Hoppas kan man ju alltid för jag är så himla stel i kroppen.

Ingen Olle än

Gårdagskvällens efterforskningar ledde inte till att någon Olle hittades, tyvärr. Trots att jag hade god hjälp.
 

Men Bella och jag har bara betat aven tredjedel av lådorna, så hoppet finns där. Nu har jag googlat Svea Svensson i Gulsele och hittat en ansedel över henne, men lyckas inte komma vidare för att finna hennes barn. Det tändes en liten gnista i alla fall att börja forska mer över Svea och hennes historia. Till att börja med,varför flyttade hennes far Per från Gräsmark där han föddes och blev gästgivare i Junsele? Han måste ju ha varit min farfars bror och om den släkten vet jag ingenting. Ännu.
 
Det här tål att grävas djupare i. Vart är Bella?

Nu snackar vi 1907

Minns ni brevet från Fattigvårdsnämnden? Och att jag nämnde att jag hittade två brev som jag fastnade speciellt för?
 
I nästa brev hittar jag två skrivna ark, båda från Svea Svensson i Junsele, adresserade till min farfar Olof. Det ena från mars och det andra från oktober 1907. Brevet är dock stämplat 9/3.
 

Det första lyder så här, ordagrant:
 
Gulsele den 2/3 1907
 
Kära farbro
 
Mången tack för kortet vi mår bra alla hoppas att Farbro gör detsamma. Hur är det med farmmor lef hon än. Vi har sjukligt här i norland i vinter det är influänsan och Lunginflammasjon som härja om hvartanat. Jag sänder här vår lille Olle ock många hälsningar från oss alla.
 
Vänligen av Svea Svensson Gulsele Junsele
 
Så vänder jag på brevet och hittar följande rader:
 
Han har plockat ärtbockar fill i byxfickerna så han ser så märkvärdig ut och ingen viste det så byxerna blef så sne och stygg.
 
Tyvärr finns det inget kort på lille Olle i snea byxor med fickorna  fulla i ärtbockar, men jag ska leta vidare i chiffonjen. Någonstans finns han säkert.
 
I nästa brev från den 22/10 kan man läsa mellan raderna att Svea är lite halvsur över att inte fått något svar:
 
Kära Farbro!
 
Efter så lång tystnad så måste jag skriva ock fråga om ej farbro fått någodt brev vi skrev länge sen ock skickade ett fotografi av Olle, törhända att det ej kommit fram. Men jag får tacka så mycket för brevet kortet som jag har fått av Farbro vi har ej haft nogodt gott år i år det har rägnat hela sommaren så det har ej blivit nogodt korn i år men det har blivit potatis.Det har varit så mycke vatten så vi har ej fått slage nå vi har haft nästan bara bäck slåtten. Wi är frisk alla.
 
Då får jag sluta med en kär hälsning från oss alla Svea Svensson
 
Så kommer det ett tillägg:
 
Kanse att Farbro är gift så jag får skriva till Faster nästa gång om det är så får hon nöjja sig med en hälsning dena gång. Hoppas att det är ogjort Farbro bju väl mig till brölops så jag får vara tärna för det är jag van med det har jag varit med om många gånger. (Ursäkta mig)
Hälsa farmmor och faster.
 
Och ursäkta mig för nu ska jag djupdyka i alla smålådorna efter Olle Svensson.

Men det får jag ju aldrig veta

Jag hittade gamla brev i min ärvda chiffonjé och blev så nostalgisk. Den är fullproppad med gamla almanackor, brev, tidningar, foton, kvitton mm från mitt föräldrahem. Vissa saker är från förra sekelskiftet och det blir liksom aldrig av att man går igenom. Men nu gjorde jag en liten djupdykning i kväll.
 
Två brev fångade speciellt mitt intresse. Det ena såg ut så här, adresserat till min farfar den 18/5 1923. Alltså på dagen 92 år sedan. En ren tillfällighet?
  

Längst upp står det "Fattigvårdsnämndens Utackorderingsbyrå, Stockholm" och jag ryser lite när jag tar fram brevet.
 
Det är skrivet med en fantastisk handstil, men till och med jag som ändå lärt mig skrivstil i skolan har lite svårt att tyda vissa ord. Brevet inleds med:
 
"Kära Ola och Ida!"
 
Det är längesen vi hörde af hvarandra nu och ändock har tankarna många gånger gått till eder och Värmland. Fick påminnelse genom bref från kusin Marie i Godalen(?), som fått veta att faster Kerstin i By har fått sluta och att Beda lär vara bättre och uppe. Men lefva skulle hon eller vi ha hört något närmare direkt..."
 
Här följer diverse artighetsfraser om hälsa o s v innan den verkliga anledningen till brevet kommer, mina anmärkningar inom parentes:
 
"... Genom att tala om Värmland, ha vi kommit att längta dit och att undra om vi kunde komma dit i sommar. 2 av systrarna och lilla Putte 3½ år och Kajsa 7½ år både behöfva och ville komma så gärna till landet. Vi känner inte till något närmare och då vi inte kunna tänka på Beda, särskilt för närheten av bilar o. d. så har jag kommit att tänka på att skrifva till eder. Jag skulle vara så rysligt tacksam om det kunde ordna sig. Om de finge ett rum med liggplatser, kunna ju ligga 2 och 2, och sedan skulle de laga mat, städa, bädda och passa sig själfva helt och hållet, så skulle det ej bli någon tyngd på Ida.
 
Något matvaror, husgeråd och filtar kunde de taga med sig. Ägg och mjölk skulle man väl kunna få köpa hos er eller i närheten. Det är ju så härligt med luften och lugnt uppe hos er. (Joråsåatt). Jag skulle också gärna för min del vara med en tid, om det fanns något rum. Kanske hos den gamla frun öfver vägen?
 
Barnen äro rara och friska och kunde få sällskapa med Sven (min pappa). Jag känner mig riktigt glad om det skulle bli af. (Känn ingen press).
 
Ja, hvad säger ni? Det skulle vara roligt också att få träffas. är länge sedan nu. 2 semestrar har jag varit på västkusten hos kusin Per, kyrkoherde i Göteborg och de sade jag alltid var välkommen till dem. I år har vi ännu inte talat därom, men jag längtar efter mera lugn. Det äro stort hus och troligen många gäster i år, då det är utställning.
 
(Och på landet hos två fattiga jordbrukare med i det närmaste självhushåll finner man ju det stora lugnet sommartid? Jag kan se farmor framför mig hur hon satt framför vedspisen och vred händerna i förklädet medan farfar läste brevet för henne; undrande hur detta skulle gå till.)
 
Ni veta ju att jag vill ha det så stilla och enkelt som möjligt. Därför vore jag tacksam om ni ville hjälpa mig med detta! Då skulle jag hälsa på Beda och Marie och de små fruarna på Sundby. Vet ej om de lefva då ingen skrifver, ej heller Beda. Hoppas snart få några rader till svar!
 
Må så godt och en glad pingst! I hast er tillgifvna Magnhild"
 
 
Undrar hur det gick, om lilla Putte och Kajsa fick komma ut på landet och leka med pappa Sven? För deras skull hoppas jag det, men Magnhild kunde ju ta och åka till västkusten tycker jag.

Första skoldagen och kräftfiske

Det är många som börjar skolan den här veckan. Däribland dottern Anna som ska läsa till undersköterska på KY. Hon har jobbat i vården sen hon slutade skolan, men har inte den formella kompetensen som usk:a. Hon är nog den mest nervösa lilla eleven som någonsin börjat skolan :)
 
 
Som av en händelse fann jag en bild på mig och min storasyster Karin taget en augustidag 1966. Min första skoldag. Man kan se att jag tagit på finaste klänningen och vi har likadana diadem i håret,  sånt där som klämde bakom öronen så man fick stora gropar. Pappa står bakom lådkameran och hans skugga är så bekant. Den finns på många fotografier från när jag var liten :)
 
På nästa bild är det mamma, Karin och lilla jag (med det busiga håret) som fiskar kräftor i ån i Ytter-Nuttö. Vi var hemma hos mormor och morfar i Uppland och passade på att dra upp några tjog. Där är jag nog bara fem år?
 
Mamma studerar om den är stor nog.

Vem annars :)

Vi ligger i varsitt soffhörn lika förkylda och hängiga båda två. Sverige vinner till slut över Finland på straffar. Samtalet glider in på hur vi själva spelade hockey när vi var små.

Jag hade en bästa kompis som hette Per, hans pappa spolade en riktig is med sarg och allt, där spelade vi ishockey så länge det var kallt. Gino slet på lädret i Karlstad.

- Jag var alltid Hans "Virus" Lindberg, sa jag, det var min idol.

- Och jag var Sura-Pelle, sa Gino.

Hehe.

         

Jag                                               Gino

Jag, en vandal

Jag har ju berättat om att jag är kraftigt närsynt. Jag har alltid glasögon, men för sisådär tjugo år sen hade jag ibland linser när jag jobbade. Arbetsplatsen var då Posten i Sunne, jag var postkassör.

En av fördelarna med att ha linser är att det finns så mycket fina solglasögon man kan ha, och jag hade massor av par. Ett par favoriter var väldigt mörka, glasen var nästan svarta. Dom hade jag på mej en dag i början av juni när jag hade lunchrast och skulle springa över till ICA. Man kunde snedda mellan sparbanken och fastighetsbyrån för att tjäna lite tid, och det gjorde jag. Jag la märke till att kommunen börjat plantera ut blommor i gigantiska låga fat på trottoarerna och det var verkligen jättefint. En hög växt på mitten och lägre planteringar runt om. Riktigt stiligt.

Jag handlade gôrsnabbt och korsade vägen för att gena in tillbaka mellan husen. Solen stod lågt på himlen och med de svarta solglasögonen på så blev det kolsvarte natta framför ögonen. Jag såg inte ett smack.

En normalt funtad människa skulle skjutit upp glasögonen i pannan och sen knallat på men inte jag inte. Nej jag hade ju gått den här vägen hundratals gånger och konturerna på husen kunde jag skymta, så jag kliver på - i blindo kan man säja.

Det tar stopp. Tvärstopp. Smalbenen slår i något hårt och jag fälls framåt som en fura i full fart, tjoff bara. Den höga plantan i mitten hade jag halvvägs in i munnen, och omgivande grönska låg totalt mosat under min kropp. Vid lunchtid är det ganska mycket folk i rörelse inne i Sunne´s centrala delar och jag hörde kommentarerna och spridda skratt där jag låg. Först fattade jag ingenting, vad hände? Jäspalt, blommorna...

Man hinner tänka ganska mycket på kort tid. Hur ska jag ta mej ur det här, gräva ner mej lite snabbt? Låtsas att jag letade efter något? En sällsynt fjäril kanske? En hundralapp? Krypa in och försöka gömma mej?

Jag kravlar mej upp och försöker låtsas om ingenting. Utanför fastighetsbyrån står såklart en polis och chefen på Systembolaget och skrattar gott. Jag känner dom bägge två och polisen säjer till systembolagschefen att han får börja neka mej tillträde till lokalen under veckorna. Väry funny. Sen tar jag solglasögonen i näven och smyger tillbaka till Posten.

Där kan vi inte jobba ordentligt på hela eftermiddagen. Vi skrattar så vi gråter. 


Det var en gång...

... två killkompisar från Likenäs som begav sej ut på tågluff i sin ungdom, låt säja att de hade sin blomningstid nån gång för tjugofem år sen. Vi kallar dom Dennis och Peter.

Resan gick genom Tyskland, Frankrike och Spanien. De hade bestämt sej för att besöka Pamplona.

De hittar ett tåg som går åt rätt håll och gör sej hemmastadda i en riktig kupé, en sån där med skjutdörrar i trä och glas där det luktar gammalt damm och hårpomada av sätena i röd plysch. Efter nån timme stannar tåget till vid en station. Dennis sitter med en kvadratmeterstor karta framför näsan och beordrar Peter: - Kolla vart vi är nånstans.

 Peter sticker ut huvudet genom fönstret: -  I Vestibulo.

Dennis letar på kartan men finner det inte. Det måste vara ett jäkligt litet ställe. 

Nästa station: - Hörrö Peter, kolla vart vi är nånstans.

Peter kikar ut och i myllet utanför ser han en skylt: I Vestibulo.

Konstigt. Men Dennis letar på kartan och finner fortfarande ingenting som ens påminner om Vestibulo.

Tredje stoppet. Peter läser på skylten: - Vestibulo, men va fan.

Då går det upp en talgdank. Åhå Vestibulo... väntsal. Förstås.



Vestibulo i Sverige. Por Favor.


Han mä hästen

Han körde varor, han med hästen. Gods till affärer och hushåll, ungefär som ASG. Och han hette Albinsson. Eller möjligtvis Albertsson. Om någon frågade vad hästen hette svarade han: - Nyfiken Gul.

Han tyckte om att skoja med ungarna i Kil. En gång hade hästen gjort en rejäl rykande hög mitt på Storgatan när en unge kom förbi. Albinsson ropade att han skulle komma med en plastkasse:

- Dä här blir mor´din gla´för öm du kommer hem mä. Rene dynamiten te blommera.

Pojken skopade upp högen och cyklade hem med en plastpåse full av rykande varm hästskit dinglande på styret.

Jag undrar om det inte var Lima Bravo själv jag?

JN

This is the shit.

Trauma

Idag har jag fått en berättelse från kollega Lima Bravo.

Vi pratar ordergivning och solkurvor men på två sekunder har vi vänt samtalet till att handla om husdjur. Hans första husdjur var minst sagt ovanligt och det som hände ännu mer bisarrt.

I Kil var det en gubbe som åkte runt med häst och vagn och samlade upp nånting. På sextiotalet var det. Vad det var han körde omkring med glömde jag direkt när han fortsatte sin historia. Alla barn brukade flockas och ville åka med på vagnen men gubben var lurig och sa till ungarna att dom skulle springa in först och dricka lite mjölk. När dom kom tillbaka ut igen med andan i halsen och rejäl mjölkmustasch var gubben och hästen långt borta. Kloppeti kloppeti ekade i fjärran, bara doften av häst dröjde sej kvar. En och annan hästskit också kanske.

Men LB brukade genomskåda bluffen eller också kanske han inte tyckte om mjölk, hursomhelst brukade han få åka med till sin mormor och morfar ibland. På vagnen hade gubben en mystisk trälåda full med hö. I lådan bodde - en kräfta. En livs levande kräfta.

För att göra en lång historia kort fick LB kräftan mad sig hem, med tillsägelse att fylla badkaret med vatten och repa gräsmattan på gräs och slänga i. Då skulle kräftan leva gott och vara lycklig alla sina dagar.

Vilket inte skulle bli så många. När modern kom och skulle ta sej ett skönt och avkopplande varmt bad blev hon inte överlycklig att finna ett dylikt husdjur ockupera hela karet. Däremot var hon mycket förtjust i skaldjur på andra sätt.

När kräftan var tillredd efter konstens alla regler fick Lima Bravo frågan av sin hulda moder: - Vill du smaka?

Det var väl inte snällt. Man förstår att det satt sina spår.




Ohyggligt hyggligt

Eftersom det var Ottilia som hade namnsdag i går, berättade mamma den här lilla historien som tilldrog sej i början på femtiotalet. Det var en gammal kvinna från trakten som allmänt var känd som "Ottilia på Udden". Hon var inte vacker och inte särskilt snäll heller och som om inte det var nog hade hon blivit illa sjuk och inlagd på sjukstugan i Sunne.

Två dagar senare insjuknar min mamma och får åka in till doktorn. Han skriver in henne för observation och hon får ett litet rum långt borta i korridoren för sej själv. På kvällen kommer nattpersonalen in och säjer med en rysning till mamma: "Usch och fy, här inne skulle jag aldrig ligga en enda natt, här dog Ottilia på Udden i går natt".
Sen släcker hon ljuset och går ut och stänger dörren... med ett "Ja, sov så gott, då".

För fyrtio år sen... nä det kan det väl inte vara?

När jag skrev om skidtävlingen så bubblade det upp massor av minnen. Om Lekasso, min sida av vägen, när vi smygrökte och eldade i postkiosken, konsumbussen - massor.

Vi hade ju inga Sommarland eller färdiga lekland så vi skapade. Bl a så skapade Annika och jag en lågbudgetvariant av Lustiga huset. Lekasso. Ett eldorado för leksugna barn. Men som sagt lågbudget.

Lokalen för ändamålet var utrymmet ovanpå ett timrat vagnslider i hennes mormor och morfars uthus. Annika bodde ju annars i Stockholm men var i Höjen på sommaren, och det var alltid lika kul när hon kom. (Det är det fortfarande). På rännet var det perfekt med bjälkar i taket att hänga lakan och pappersskelett i. Vi hittade på lite olika saker man skulle göra längst en bana, allt funkade inte så perfekt som tanken var, (det mesta inte alls), men vi hade kul och fick använda vår kreativitet.

In från "stora grusvägen" till gården Backen där Annika bodde på sommaren ledde en mindre väg med gräs i mitten. Vi hade varsin sida när vi cyklade, jag höll mej till vänster och Annika till höger och inte på några villkor fick man överträda mittenstängen. Skulle jag gå eller cykla där nu skulle det vara samma sak, det sitter i ryggmärgen, ha ha.

Mitt i Höjen stod en postkiosk. I den hämtade alla bybor sin post innan varje hushåll fick sin egen postlåda. Sorteringsfacken var borta och vi ungar hade släpat dit gamla bilsäten, nåt trasigt soffbord och serietidningar. Det var vår ungdomsgård. Där fick man lära sej att smygröka, elda lite, smaka på en mellanöl och köra moppe när man kommit upp lite längre i åren.

Fast ändå i liten och ganska oskyldig skala, det var ju inte långt hem och nån kunde ju få för sej att gå och kolla vad man gjorde. Pinsamt nog.

När jag stod högst på pallen

Jag har också vunnit en skidtävling en gång. Mmm. Jodå.

Vi var ganska många ungar som bodde i By och Höjen på den tiden så tävlingen var indelad efter ålder, flick- och pojkklasser. Olle G hade gjort finfina spår runt Höjen och prisbordet dignade.

I min klass var vi två deltagare, det var jag och Mullan. Vi skulle åka en slinga på en eller två kilometer, jag minns inte så noga.

Mullan startade först, jag skulle gå ut en minut senare. Jag var så nervös att jag var alldeles torr i munnen, ändå hade jag dopat mej med varm oboy. Bakom en lada stod Mullan och väntade. Hon ville inte åka själv, vilket nog var tur för mej. Hade vallat med stearinljus och det var inte nån höjdare i uppförsbackarna.

Det blev till sist en spurtstrid, minns inte vem som klöv mållinjen först, men jag vann ju med en minut i alla fall. Vi fick välja pris - en dagbok eller en dockservis. I egenskap av vinnare så fick jag välja först och tog dagboken, dockservis är ju för småungar. Vi var ju ändå 9-10 år.

Mullan var inte glad som ni förstår. Men det var jag.

Lära för livet

Som sagt så började jag min yrkesbana inom servicebranchen när jag var tretton. Ganska bonnig men framåt. På Tossebergsklätten som har/hade servering och utsiktstorn med souvenirer jobbade man överallt där det för tillfället var störst behov.

Sålunda hamnade jag i serveringen en dag när ett busslast stockholmsdamer i övre övre medelåldern trippade in. Tog upp beställningar på kaffe med dopp vid ett bord för fyra, när plötsligt en av damerna ändrade sej. Hon skulle ha en kopp silverté.

Silverté. Vad i helskotta är silverté? Tänk snabbt nu, hade jag sett någon burk det stod silverté på i köket? Påsar? Ens hört talas om det? Nej. Nej igen. Nej på allt.

"Tyvärr" började jag, "så har vi inte silverté". Kunde hon kanske tänka sej något annat? "Earl Grey, Lipton"? Ungefär som Basil Fawlty skulle sagt.

Med is i rösten lät hon mej förstå att jag var en korkad lantis "Silverté, lilla vän, är hett vatten med grädde" sa hon och log avmätt.

"Jaha, okej. I så fall så har vi nog silverté, ja". Hett vatten och grädde? Yak.

Hon fick sitt jäkla silverté. Jag kommer alltid att komma ihåg vad det är, men jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan dricka det. 

                                               

Trettiofyra gånger sex minus en

Jag jobbade på Posten en hel evighet. Ett tag hade vi Postens Försäljningskontor vägg i vägg där företagssäljarna satt. En av dem, vi kan kalla henne Britt-Marie, mest för att hon heter det, kom en dag in i lunchrummet där vi satt några stycken. 

Vi hade läst i någon undersökning att svenska kvinnor tänkte på sex 34 gånger om dagen och det var samtalsämnet för dagen.

"Det gäller absolut inte mej", sa Britt-Marie och såg ut som om hon kommit till en annan planet. "Jag tänker då aldrig på sex. Never".

Visst, det finns ju undantag. Vi andra var nog mer normala, konstaterade vi.

Britt-Marie dröp iväg på kundbesök till någon favoritkund. Efter två timmar var hon tillbaka och gick raka vägen in till oss i kassan.

"OKEJ då, 33 gånger kvar".

En deciliter över havet

Det här med mått och längd och höjd kan vara lite knivigt. I dag har jag pratat med flera personer och lyckats klämma ur mej att det minsann kommit en hel deciliter snö i natt. En decimeter skulle det vara så klart.

På sjuttiotalet jobbade jag i serveringen på Tossebergsklätten flera somrar. Alltid var det massor av turister som ställde frågor om ditten och datten om bygden och anläggningen, Selma Lagerlöf och björnen och silverkulan och allt sånt som vi förväntades känna till. Man ville ju inte verka obegåvad så jag läste på förstås.

En dag kom det ett finare sällskap och jag tänkte bjuda på lite extra information, så jag hasplade ur mej att vi minsann också var på 3 430 meters höjd. Eller nåt i den stilen. Deras förvånade miner förföljer mej än.

Bråkdelen av en sekund senare tittade de på varandra och skrattade och slog sej på knäna. "Högre än Kebnekaise? Jo man tackar".

Jag stod på mej ett tag. Jojomen, 3 430 meter. Men jag fick smyga in i souvenirshopen och titta i broschyren en gång till och där stod förstås 343 meter ö h. Höh. Ska det vara så noga så.

Och förresten, för min del hade det räckt med en deciliter nysnö i morse.


RSS 2.0