Sen kväll med lok

Det har kanske varit lite tråkigt här på bloggen ett tag, så bara för er skull bestämde jag mig för att företa mig en kortare resa. Redan innan jag åkte iväg hade jag lagt upp planer för hur bilderna skulle tas och vilket upplägg jag skulle göra. Det sket sig direkt, eftersom Gino blev GLAD över beskedet att jag skulle hänga med honom på tåget ner till Scandiahamnen (i Göteborg that is) och tillbaka fredag kväll-natt, och det i sin tur gjorde mig på så gott humör att jag första timmarna bara satt och njöt.

Tills jag kom på det egentliga syftet med denna resa. Då hade det börjat mörkna.

Första bilden skulle egentligen ha visat när tåget kommer in på stationen i Kil och vi ska hoppa upp på loket. Göra ett AVBYTE som det heter i järnvägskretsar. Ser ni nån bild på det? Nej nej. 

Jag kunde också ha tagit en bild på tågklarerare LimaBravo som stod ute på balkongen som självaste Julia ur "Romeo & Julia" och vinkade oss till avsked. Ser ni LimaBravo? Nej just det. 

Blogghjärnan var urkopplad. Den hade fått avbyte av glädjerusfredagsmyshjärnan.



Men i alla fall kom verkligheten ifatt mig och jag fick till en bild på hur en lokförare ser på tillvaron. Det är nästan som i en cockpit med alla rattar och visare. Kanske inte riktigt. Men bra nära.



Här var det vackert. Här skulle man ha kunnat stanna till och fika, om vi inte hade haft en tid att passa.



Vi skulle möta tåg, bl a i Mellerud. Här kommer det, hej hej.



Nere på dalslandsslätten blåste det i vindmöllorna, jag tycker att det är vackert. Men jag vet att alla inte tycker det. MEN jag tycker ändå att det är fint, och mäktigt.



Det här kan vara tunneln under NÄL, minns inte så noga, vi åkte genom två olika tunnlar.  Men vi kan säga att det är den. Ni kan här tydligt se ljuset i tunneln. Hålet längst bort.



Här får ni gissa: 

1. Disney World
2. Las Vegas
3. Oljeraffinaderiet som ligger på vägen ut till Scandiahamnen



Så kom vi då ner till hamnen och lämnade vagnarna vi dragit dit, sen rullade vi mot några andra vagnar och kopplade på dom. Sen åt vi godis, drack te och löste korsord någon timme innan  vi fick rulla hemåt. Därefter minns jag inget mer förrän jag vaknade och hade ont i nacken.

Det var det hela.

ZZZZZzzzzzzzz

En säng, en säng, ett kungarike för en säng.

Natten som gick var ingen god natt. Efter ett intressant och informativt samtal i går kväll började min hjärna gå på högvarv. Den började bearbeta ett utkast till en bok som skulle bli film som skulle... Vid tolvsnåret gick jag ner och hämtade en kopp varm Oboy och nya Amelia, och när det var urdrucket och urläst släckte jag och låg mest och roterade tills Gino kom hem vid tjugo över ett. Då hade jag tre timmar att speedsova på. Vilket jag inte gjorde.

Jag slocknade nog en timme senare och vaknade av att de ringde från TV och ville ha med mig i nån panel. Flera gånger ringde de och jag blev ganska irriterad till slut. Tills jag gläntade lite på ögonlocken och insåg att det var återuppringningen som jag tryckt på, och det var mer än dags att kliva upp.

Vilket jag gjorde, det är jag säker på. Jag vet också att jag smetade in mig med nattkräm i stället för dagkräm; men är ändå glad att jag inte tog en klick ur burken med hårvax som stod på andra hyllan.

Något annat jag är tämligen säker på är att det finns de som sover ännu sämre än jag gör.
Det får mig trots allt att gilla läget.

Dåligt och braigt

Jag ska inte sticka under stol med att jag har/har haft en kris i mitt liv. Jag har tidvis mått riktigt dåligt.

Man kanske kan tycka att det är märkligt och konstigt att man som vuxen kan bli så berörd av att förlora sin mamma, men för mig var hon mer än bara en mamma.  

Varje dag tänker jag på henne. Precis varje dag. I fredags plockade jag bort handväskan och skorna som stått i ett hörn av vardagsrummet sen 25 oktober förra året. I fem månader har det stått där, utan att jag rört det.

Det börjar kanske bli dags att vända blad, som det heter. Vi ska ha gravsättning när tjälen gått ur marken, och när alla som vill närvara kan komma. Det är en klump i magen innan det blir klart, och likaså uppdelningen av hennes saker.  

Men nu till det jag faktiskt vill säga.

Något positivt har det ändå fört med sig, hoppas ni förstår mig rätt nu. Det har fått min syster och mig att börja umgås mycket mer, och det är väldigt roligt. Vi har mest "gått omvägen" genom mamma förut, och det gjorde att vi egentligen inte behövde ses. Typ. Så nu är jag jätteglad över att träffa syrran mer. 

Något annat positivt är att jag fått svar från mammografin och "det finns inga spår av bröstcancer..."  

Tack snälla.

Till Dr Ben Dover?

Jag är hopplöst omodern. På många sätt.

I dag fick jag ännu ett bevis för det när jag var på möte i kommunen. Man började prata Ipad, Iphone och allt vad det heter; att vara uppkopplad hit och inte kunna leva utan det dit.

Då kände jag mig riktigt antik, jag som har en gammal mobil utan pekskärm, och som bara använder den till att prata och SMS:a med.

Hyfsat nöjd kände jag mig ändå. Lite mindre livegen.

I söndags fick jag nästan gå i försvarsställning om varför jag inte har Facebook. Vi hade årsmöte i bygdeföreningen där jag är suppleant i styrelsen. Bara det låter som om jag är en relik från Kritaperioden.

- Vill inte, sa jag.

- Men vi har ju en facebookgrupp i Öjerviks Bygdeförening. Då kan du ju inte se det.

- Nej, sa jag. Men jag vill ändå inte.

Så är det med det. Stönig som en gris. Det är jag det.

Nu till något helt annat.

Yngsten har haft ont i korsryggen i evigheter, och i dag hade han äntligen beställt tid på vårdcentralen.

Vid frukost utspelar sig följande konversation mellan husets två manliga medlemmar.

Gino, med en rysning: - Vi får hoppas att han inte ska göra som doktorn jag hade när jag hade ont i ryggen en gång. Han bestämde sig för att han skulle känna på prostatan. Jag sa att det får han inte, så vi blev nästan osams på kuppen.

Johan: - Haha. Vem vann?

Gino: - Jag fick ju ge mig till slut. Sen sa han att "det kändes bra". Hrrm, för dig ja, sa jag då. Men hur kul är det att någon kör upp ett finger i as...et på en?

Johan skrattar: - Nej, man tycker ju att han kunde ha bjudit på middag först i alla fall. 

Jag: - HAHAHAHAHA!

Var det bättre förr?

Sommartiden inträder.

Ingen har kommit ihåg att ställa om klockorna i huset, bara den mest moderna mobilen har ställt om sig själv. (G:s förstås). Samt även förstås hans armbandsur.

Jag ställer om de andra men kommer plötsligt ihåg:

- Ställde du om klockan i badrummet?

- Nej, men den kan väl få stå kvar som den gör, så vi påminns om den gamla goda tiden.

Till mina bröst

I dag har jag varit på mammografi.

Jag har varit det några gånger nu, och har aldrig förrän för ettochetthalvt år sen tyckt att det varit speciellt jobbigt.

Inte har det gjort särskilt ont, och jag har egentligen aldrig trott att det skulle kunna vara något allvarligt. Inte förrän för just 1½ år sen, när jag fick komma tillbaka en andra gång för att "man sett en förändring".

Nu var det lyckligtvis ingenting, men känslan jag hade innan jag fick veta det, var inte rolig. Därför känns det mer oroligt den här gången innan jag får svar. Och ONT gjorde det också.

Innan jag fick kallelse förra gången har jag alltid sagt att jag önskat mig mindre bröst, men när man förstår att det kanske kan bli aktuellt för att man har en tumör i bröstet; då tänker man inte så längre. Det är ett som är säkert.

Men visst är det konstigt att man alltid önskar sig det man inte har,  jag skulle vilja gå ner rejält i kupstorlek, medan massor av tjejer skulle hosta upp fyrtio-femtio tusen för att få jättebomber. Ja ja, VISSERLIGEN skulle de inte direkt se ut som mina, OCH sitta minst tjugo centimeter högre upp, men det ska man också kunna kräva för så mycket pengar. Mina är hemgjorda, och då kan man inte ställa krav på höjden.   

Så kära bröst, trots att ni ger mig ont i ryggen och är i vägen allt som oftast; jag gillar er och hoppas att vi får bli gamla tillsammans.  



När ni börjar se ut så här ska jag donera er till nån annan.

Dagens outfit


Jag har kollat runt lite på de populäraste bloggarna och förstått att man måste ha med några "dagens outfit"-inlägg. Man vill ju inte vara sämre fast man bor på vischan, så jag fick partnern till att agera fotograf för en modebild.



Mössa: Jula, 19.90.

Lång t-shirt: Haléns, 99,90.

Fleecetröja, tidigare arbetsplagg från Banverket: gratis.

Leggings: Lindex, 199,00 för tre år sen.

Stövlar: LeChameau, svindyra men köpta med 50% 2008 eller 2009. 

Accessoarer: Kratta från Järnbolaget, glasögon Lensway, arbetshandskar Green Cargo.

Myndig min: privat. 

Lite bilder, och lite ord



Här ser man Ginos fötter samt den lugna fina stranden där vi tillbringade mesta tiden de fjorton dagarna. Ebb och flod, ebb och flod. Ett himla hattande hit och dit med vatten.



Just nu ebb. Vi promenerade varje dag ett antal gånger längst med havet och fascinerades särskilt av de pyttesmå krabborna som nästan blåste omkring i sanden och snabbt slank ner i sina hål när vi kom i närheten.



Av sanden de grävde upp rullade de små kulor som kastades runt hålet i jättefina mönster. 



Andra eller kanske det var tredje dagen tog en jellyfish betäckning i Ginos högra armhåla. Han (Gino) gjorde en dykning och skulle förstås jävlas med mig, men jellyfishen stoppade honom effektivt. I Ginos version är det han som dyker emellan och räddar MIG från att träffas av maneten. I vilket fall så sköt han upp ur vattnet som en liten fontän och gastade, så massösen som hade sin lilla behandlingssäng bredvid våra solstolar, sprang och hämtade en kille som kom med blad doppade i vinäger för att ta bort svedan. Jag förslog att jag kunde kissa på det, men han valde ändå vinägern. Troligtvis av respekt för urbefolkningen.

Man kan nog se att han är lite tagen av stundens allvar här. Han har just insett att han kommer att överleva.



Men det hindrar inte en halvnorsk halvitalienare född i Örebro från att sluta gnälla och ge sig ut på snorkling. Här provas det ut grodmansfötter. Lite svårt var det med den skadade vänsterfoten.  



Och här var premiärsnorklingen avklarad. Det är han i vit t-shirt med det stora leendet bredvid damen med skrattgroparna.  



Jag snorklade ju inte tyvärr p g a att jag är alldeles förbannat närsynt, och hade såklart inga linser. Utan glasögon med ett cyklop över ögonen hade jag troligtvis simmat ut till havs och blivit uppäten av en späckhuggare. Ena guiden frågade: "Why don´t you try"?  Så jag drog till med: "Because I´m blind". Vilket ju inte direkt var en osanning. Men jag såg i alla fall en jättestor sköldpadda som simmade runt båten.  



Vi la till med båten på underbara Similan Island. My God, vilket vatten, vilken sand, helt enkelt paradiset. Kolla klippblocket.



Nån som håller med om att det är sagolikt? Vavava?



Här tror jag vi åker från Surin Island på vår andra snorklingstur. Här fanns det en ännu häftigare strand, men Gino var mer nöjd med snorklingen vid Similan. 



Nu kommer det två läskiga bilder i rad. Först en på mig, som ser ut som om jag skulle vilja bita huvudet av någon. På mitt finger har jag en rund snäcka som Gino hittade på stranden, den såg ut precis som en ring. Dricker en drink gör jag också, på Elephant Bar. God var den, men väldigt odryg.



Sen en bild från marknaden Phang Nao eller Niyang Piyang eller vad stället hette, minns inte så noga. Phang Naa? Nåväl, här blandades kött och inälvor med spyflugor och oidentifierbara insekter. Närmast ligger några vita komagar.
Mums.



Lite banka banka unnade vi oss. Två gånger om jag inte minns fel. Och i det här fallet vet jag att jag minns rätt. Första gången gick det hyfsat, lite plågsamt var det men inte alltför illa. Gôtt efteråt. Men andra gången fick jag Thailands hårdaste nypor på min lott. En människa som var liten som en svensk tioåring, men stark som Pippi Långstrump. Ni ser henne (i svart) i bakgrunden, ler hon inte lite lömskt? Jag har aldrig någonsin haft så ont på så många ställen samtidigt. Mina vader t ex minns fortfarande den molande, djupa smärtan när hon gång på gång rullade med underarmen över mina lymfkörtlar. Fi satan.



På kvällarna satt vi på balkongen och njöt av den ljumma vinden, varandra, och en och annan kall drink. Varje kväll steg det rislyktor upp mot skyn.

Och det var så vackert.

RSS 2.0