Fågel eller..?

Vi är ute och tar en hundpromenad. I vägen ligger det här:



Stackars lilla padda, säjer jag.

- Det var väl faktiskt en fågelunge, säjer mannen.

Asså, om den här överkörda saken trodde att den var en fågel och kunde flyga, är jag inte förvånad att den ligger där den ligger.

Det var en gång...

... två killkompisar från Likenäs som begav sej ut på tågluff i sin ungdom, låt säja att de hade sin blomningstid nån gång för tjugofem år sen. Vi kallar dom Dennis och Peter.

Resan gick genom Tyskland, Frankrike och Spanien. De hade bestämt sej för att besöka Pamplona.

De hittar ett tåg som går åt rätt håll och gör sej hemmastadda i en riktig kupé, en sån där med skjutdörrar i trä och glas där det luktar gammalt damm och hårpomada av sätena i röd plysch. Efter nån timme stannar tåget till vid en station. Dennis sitter med en kvadratmeterstor karta framför näsan och beordrar Peter: - Kolla vart vi är nånstans.

 Peter sticker ut huvudet genom fönstret: -  I Vestibulo.

Dennis letar på kartan men finner det inte. Det måste vara ett jäkligt litet ställe. 

Nästa station: - Hörrö Peter, kolla vart vi är nånstans.

Peter kikar ut och i myllet utanför ser han en skylt: I Vestibulo.

Konstigt. Men Dennis letar på kartan och finner fortfarande ingenting som ens påminner om Vestibulo.

Tredje stoppet. Peter läser på skylten: - Vestibulo, men va fan.

Då går det upp en talgdank. Åhå Vestibulo... väntsal. Förstås.



Vestibulo i Sverige. Por Favor.


Slut på glassvädret?

I går varmt och soligt, i dag regnar det igen. Är det slut på glassvädret för den här sommaren tro?

I vilket fall så fick sej Gino en pinne i Norge som han slickade i sej med god aptit.


Om någon har...

... en enrummare i Söderhamn som står och skräpar i ett hörn, eller ett uthyrningsrum i en källare eller en lillstuga eller någon form av hyggligt boende i ett år och några månader framåt - och denna bostad ska hyras ut så är jag intresserad.

Johan har kommit in på YH-utbildning i Söderhamn och ska börja 23 augusti men har inget boende.

Så om någon, vem vet, vill ha en mysig värmlandspöjk som hyresgäst - hör av er.

Nu håller vi tummen. 



Tummen som vi håller.

En kväll, en påse kantarell, kunde slutat med en smäll

På kvällspromenaden med Alva i går hittade jag en hel drös med fina kantareller. Gino och jag har redan frossat i kantareller två gånger sista dagarna, så jag tänkte vara lite extra snäll mot dotra med familj.

Och det samtidigt som jag förenade nytta med nöje liksom och fick mej en cykeltur, Gino var i Sunne och hade jägarexamen. När jag kom fram var bara Johannes jobbarbil hemma, klockan var runt kvart i sju så jag förstod att Anna jobbade. Altandörren stod öppen och dörren till sovrummet var stängd.

- Aha, han lägger smågrabbarna. Måste vara tyst.

Jag bara tassade in i köket och ställde påsen mitt på köksbordet, "vad glada dom kommer att bli".

Fick SMS från Anna kl 20.55: Hej mams, har du varit här med kantareller..?

Lustig som jag är skickar jag svar: Nää..?

Fast jag ringer upp ganska direkt som tur är och erkänner. Som tur var. Jag hör hur de båda drar en lättnadens suck. Johannes hade trott att det var deras mer än lovligt påflugna granndam som smugit in när han la barnen. Han var beredd att bygga vallgrav och åtta meter höga höga murar med taggtråd på toppen, alternativt flytta.

Lite bakgrundsfakta: Grannen på baksidan gränsande mot deras gräsmatta och uteplats lämnar dom inte ifred en sekund när de är ute i trädgården. Pratar de med varandra är hon med och lägger sej i, säjer de nåt till barnen är hon med och kommenterar. Hon försöker bestämma hur bärbuskarna ska skötas, går över deras tomt med skottkärra och ris, sitter i en trädgårdsstol och röker alldeles vid tomtgränsen och tittar in på deras gård när dom är inomhus. Plus en hel del annat. Inget normalt grannbeteende alltså. Hur gör man för att bryta sånt utan att bli osams? De vill ju bara bli lämnade ifred och få sköta sitt.

Johannes kände att gränsen var nådd, så lättnaden var ganska stor när det bara var jag.



Här fräser den nakna kocken mr G några av årets små gulingar.

(Nej det blir ingen bild på kocken hur mycket ni än tigger om det).


Gissa vilka jag hittade...

... i Trondheim. Mina gamla idoler:


Resan till Trondheim...

... eller Vi hade i alla fall tur med vädret. Också.

Vi ville ju komma iväg så fort som möjligt för att hinna åka en bra bit, så jag gjorde en brandmannapåklädning av skinnställ när jag kom hem efter jobbet, en sista snabbkoll på grejorna jag packat kvällen innan - och sen iväg. Gino hade ansvaret för kaffe och smörgåsar, sina extra skor och jacka. I Torsby skulle vi träffa Dennis & Lena. Klockan blev närmare ett på dagen innan vi kom oss iväg därifrån och Dennis som har kört lastbil till Trondheim åttahundra gånger eller så, fick ta täten. 

Några mil efter Östmark stannade vi och tog en liten bensträckare. Jag undrade om vi verkligen inte var på väg åt fel håll? Det känns som om vi åkt en bra bit söderut..?

Dennis tittade på mej: - Neej, vi åker allt norrut...

Men jag ville bara vara lustig för jag hade sett en neger väldigt mörkhyad man gå och klippa gräset i utkanten av Östmark. Så rolig är jag. Nej jag vet jag vet, det var inte politiskt korrekt. Inte illa menat heller.

Fy på mej i alla fall.



Här sträcks det ben. Notera att Lena och Gino båda har intagit första position. Nästa stopp skulle innebära kaffe och goda mackor vilket jag sett fram mot sen vi lämnade Rottneros. Kaffet var ju gott, men mackorna låg kvar hemma i kylen. Vid nästa mack blev det pölse med lompe eller vad det heter. Funkade det också. Fjorton droppar regn föll, knappt så visiret blev blött.

 
(Lägg märke till den obligatoriska jordnötspåsen. Och nej, det är inte urin i cocacolaflaskan.)

Första dagen tog vi oss fram till Otta, eller en liten pyttebit längre. Klockan blev nästan nio på kvällen innan vi hittade ett ställe med lediga hytter/hyttor. Då fick Gino bända loss mej från motorcykeln och bära in mej i värmen, jag var ganska trött och lite frusen vid det laget. Lustiggubben som ägde hyttorna trugade på oss en hytta för fyra - "Dä blir greit dä for er fire", och vi tänkte ju att snåla lite första natten kan vi ju göra, så vi åkte bort till stugan och kollade. Det visade sej att han hade klämt in fyra våningsbritsar skafötters i en garderobsstor skrubb. Vi är inte fullt så intima med Dennis och Lena så vi tog ett eget litet pörte att sova i.

Sen fann vi inga kuddar, inga täcken. Lakan, örngott och påslakan hade vi ju, men kuddar..? Jag gick för att få en pratstund med mr Hyttechef. - Naj naj, det är icke standard, dä har vi icke. Bare madrasser, goe madrasser. Med plastic på, dä ä greit dä. Två minuter senare hade jag fyra kuddar och fyra täcken i handen. Han fann för gott att kapitulera på direkten efter strypgreppet. Morr.

Utanför hyttan bredvid vår stod en polsk bil. På trappan hade polskan hängt ut sina underkläder på vädring. Gino föll som tur var inte för denna marknadsföring utan följde med mej in i stället.



Tankning. Vi gjorde täta stopp, både för att röra på oss, titta på diverse utsikter och tanka. Tempot var behagligt, ingen stress och inga onödiga risktaganden. Behagligt som sagt.



Vattnet var grönt och klart. Och om det nu var i Glåmma eller i Mjösa ska vi inte ta upp till diskussion här. Teorierna går isär. Geografiexperterna har ju varit på utlandsresa.



Höga berg och vattenfall.



Solen kastar sina långa strålar över Gino och Dennis på Dovrefjäll. Bakom oss är fjälltopparna vita av snö, men luften är ljummen och utsikten betagande...  



... eller hur? Coola människor i förgrunden också.



Fast att jag satt och vred på huvudet som en lappuggla under färden över fjället lyckades jag inte få syn på några myskoxar. Bara varningsskylten.



I Trondheim blev det hotell mitt i stan. Vilken skillnad mot en knakande hyttesäng. Dessutom ingick en kvällsbuffé med bl a den godaste pastasallad vi ätit; samt en riktigt bra frukost. Jag ger hotellet 4 ****.
En mysig pub förärade vi med ett besök på kvällen.



Här ser vi en relik från långt långt tillbaka i tiden. I bakgrunden syns Nidarosdomen. Hehe.  
Gino fick gå i sina mcstövlar i värmen för han hade glömt skorna hemma. Och jackan. Humdidumdidum...



Man kan inte låta bli att fascineras av byggnadskonsten. Helt otroligt. Vi som har svårt att få till en taklist snyggt.



Hemresan gick via Röros. Mellan Trondheim och Röros var vägen kurvig och fin, precis som det ska vara när man åker motorcykel. Det var faktiskt så att jag höll på att nicka till ibland.
När vi stannade till på en riktigt vacker plats någonstans däremellan kom tåget. Som de tågmuppar vi är (not!) var vi ju tvungna att fota. Den här lokföraren har det ganska fint på jobbet.



Denna numera beresta flugan hade Lena med sej hemifrån köket. Han har suttit bak på västen och sett sej om i vida världen och fått något att berätta om hemma i Svenneby.

Hemma var vi sent lördag kväll.

På natten började det regna, och det har inte slutat än.

I´m back

Vilken åktur.

I morgon bitti hoppas jag att jag fått ut bilderna från resan. Eller in, hur man nu vill se det. Det kommer i alla fall bilder!

Nånstans mellan 110 och 120 mil avverkade på tvåochenhalv dag i sol och med den vackraste natur man kan tänka sej - jag är helt sjukt nöjd. Har knappast inte ens ont i sittfläsket.

Med detta får ni ge er till tåls. Reseskildring kommer.



Snön låg vit på Dovrefjäll.

Jaa då åker vi väl då...

... för i dag ska vi alltså grensla Kawazakin för att transportera oss mot Nidarosdomen, kryssande fram mellan myskoxflockarna på Dovrefjäll. En ledig långhelg väntar. Som vi har längtat efter hur länge som helst. Vi ska njuta av fjordar och berg och svindlande vacker natur.

Vad tror ni att det är för väder? Gissa nu, utan att titta ut genom fönstret. Soligt, 20 grader i luften, ingen vind att tala om? Perfekt motorcykelåkarväder?

Nä nä nä. Det blåser halv storm, regnet piskar ner från sidan, himlen är jämngrå. Och vad var det jag sa om det? Minnesgoda läsare kommer ihåg: - "Då åker vi inte", så sa jag. Men vi åker såklart. Det väntar bättre väder enligt yr.no. Och barnvakt har vi fått till hundar och katter - alla mina barn samt mågen och barnbarna är engagerade. Tack för att ni hjälper oss!

Mer positivt. Om vi har regnställen på oss hela resan får vi ju plats för mera saker i packväskorna. Och då kan vi shoppa lite. Det är ju så billigt i Norge. Hrrm.

Hej på ett tag, ses på måndag! Hoppas jag.

Nemas problemas

Mina gamla skinnbyxor hade blivit för små i midjepartiet förra året. Fattades tio centimeter.

I stället för att försöka jobba på bålrullningar köptes det nya byxor. Men regnandet gjorde att de inte blev använda en enda gång.

- Herregud, sa Gino, använde du dom ingenting i fjol? Måste vi köpa nya i år igen? Hehe.

Jag kastade en vrinsur blick på den oäkta hälften och låste in mej på toa för att prova.

- Inga problem du, sa jag. Dom behöver bara kortas lite på benen. Sådetså. Vadtroddedu?


Ingen lär väl se om jag har dom lite uppknäppta under jackan? Skinn tänjer sej väl?


Nörje! (Norge that is)

Redan förra året tänkte vi åka Trollstigen på motorcykel.

Förra året var sommaren som regnade bort. Då åker man inte så gärna otäckt fordon, så Trollstigen har jag hittills bara sett på bild.

Men i år skulle vi på´an igen. Det var väl själva faen om vi inte skulle... så det bestämdes att vi skulle åka i helgen. Jag slutar 11.30 i morgon och vi drar som en avlöning på stubben efter det. Få ledigt? Nej, det fanns inget folk sörrö.

Ett annat par, Dennis & Lena och vi har spånat lite löst om det här. Förra veckan träffades vi och skulle göra upp en plan, men eftersom Trollstigen lär vara ett paradis för självmordsbenägna och Lena inte ansåg sej tillhöra den kategorin gjorde vi helt om. Lena kör egen cykel och kände på sej att hennes hjärna skulle säja till henne att gasa på och styra ut över kanten i stället för att följa vägen lite fint. Och det vill vi ju inte. Därför svänger vi höger i stället vid Dovre och hedrar Trondheim med ett besök. Tror vi. Vi tillhör ju den flexibla generationen som ser möjligheter i stället för svårigheter, remember. Dessutom finns möjlighet att vi får se myskoxarna på Dovrefjäll och det vore en fin bonus.

Myskoxar på fjällsluttning. Foto: Kenneth Johansson.

Trollstigen finns kvar nästa år, det är jag säker på. Och eftersom jag också är en smula höjdrädd kan det vara bra att träna sej på den här videon under vintern.

http://www.youtube.com/watch?v=h4NVdUgSbWQ

Just nu har vi bara två problem.

1.) Regn. Kommer det att bli regn åker vi INTE.

2.) Hundvakt. Vi har hundvakt ordnad utom kvällen-natten-morgonen lördag/söndag.

Dä orner sej väl. En är ju värmlänning.

På bättringsvägen..?

Gårdagskvällen tillbringades mer eller mindre i fosterställning. Det ska påpekas att bara att komma ner i fosterställning vid min ålder inte är det enklaste, men jag var bra nära. Uppallad med kuddar i soffan som Jabba the Hut. Med fjärrkontroll och kolsyrat vatten inom en armslängds avstånd.  

I dag känns det lite bättre, orkar gå någotsånär upprätt utan att stödja mej i väggarna och magen molvärker inte riktigt hela tiden. Och så hade jag sovmorgon, det var riktigt skönt.

Det blir nog bra det här. 

 

Gårdagskvällen.


Silldöden

Färskpotatis, gräddfil och sill är ju helt underbart.

Dock klämde jag i mej de sista två sillbitarna för att slippa slänga dom (!) och har haft regelbundna värkar sen dess.

Inte vet jag om det är sillen som gjorde´t men jag sitter mer på toan än på kontorsstolen nu i eftermiddag. Kallsvettas och kviiiider.

Tur att man jobbar ensam.

Dagens ålderstecken

Gino och jag bläddrar i tidningen och läser recensioner från Arvikafestivalen.

Gino suckar: - Det är nog så att vi börjar bli för gamla. Man känner inte ens igen ett enda gruppnamn. Jo, där är ett, Robyn. 

   Henne känner vi till. Haha.

En klick majonnäs vid Liljenäs

I går jobbade jag några timmar mitt på dagen.

Solen sken och jag fick skjuts till jobbet av en vacker man på motorcykel. Men eftersom vi förmodligen kommer att tillbringa stora delar av kommande veckoslut med en Kawazaki mellan benen, kande vi båda två att det krävdes mer träning än Rottneros - Sunne fram och tillbaka. Så vi ringde Ginos kompis Lars och han tog med sej sin granne Kaxe, sen åkte vi till Liljenäs för en räkmacka.

Lars och Gino har känt varandra i princip hela livet och det blir alltid mycket gamla återblickar när dom träffas. Ett minne som alltid kommer tillbaka är när de bilade till Italien med Ginos mamma och pappa 1969:

- Kommer du ihåg i Tyskland när du spydde i handfatet, Lars? Och sen när vi var i Italien trampade du på den där fisken med taggen och blev så sjuk.

- Hahaha. Ja det minns jag du. Och så skulle vi spola i toan där på natten och väcker upp halva huset. Jädrar vad den dundrade. Ja just det, ni fick köra mej till doktorn för jag blev så himla dålig. Var det vid Gardasjön?

Minnena haglar. Vi beställer varsin stor räka a´ 90 kronor och kaffe. Fantastiskt god. Trots det tidigare samtalsämnet.

Under tiden räkorna försvinner från tallrikarna samtalas det om fingrar och tår ur led och resor i Norge, kristallkronor, Tetra Pak, för och emot Face-book, extrautrusting av motorcykel, carportar, längtan efter semester och en massa annat.

Bl a fick vi höra om när Lars blev efterlyst på OBS nån gång på åttiotalet när OBS i Karlstad var alldeles nytt. Långt innan var man hade minst en mobiltelefon. Han går där i godan ro och plockar i hyllorna när han till sin förfäran hör sitt namn ropas ut i högtalarna:

- Ett meddelande till Lars Hmhmsson. Kan Lars Hmhmsson kontakta informationen omgående. Och så upprepas det några gånger till.

Han fruktar det värsta. Inte skulle väl nån efterlysa honom om det inte gällde liv eller död. Han springer.

När han flåsande når informationsdisken räcker kassörskan över telefonluren.

I andra änden hör han sin fru Carina:

- Kan du köpa med blöjor hem?


******************************************************************************************

Mer som hände 1969 by the way:


   Herb-at-Woodstock.jpg  

Månlandningen.                Woodstock.                                                            Psykedeliska skivomslag.

Privatspanare light

Häromdagen försökte jag komma i kontakt med Polisen.

När jag kom till jobbet på eftermiddagen stod en rishög till bil här som inte stått här tidigare på dagen. Inget konstigt med det om det inte varit för att vid ratten satt en äldre herre och pimplade starköl.

Han verkade ganska berusad så jag memorerade bilnumret och kollade upp det. Bilen hade körförbud och var avställd. Jag misstänkte att han skulle hämta någon vid tåget kanske så jag tänkte kontakta polisen för att tipsa - utifall att det fanns någon patrullbil i närheten. Ungefär lika troligt som att det skulle växa ut ett träd ur röven på en, men ändå.

Ringer 114 14 och ber att få lämna ett tips. Ytterst motvilligt kopplar telefonisten mej till ledningscentralen i Karlstad. Jag berättar att jag sitter på Tågx i Bäckebron och har funderingar om en bil och en förmodad rattfyllerist.  

- Bäckebron, vart ligger det? Det finns inte på min karta. Har jag aldrig hört talas om.

Jag förklarar och lämnar bilnumret och berättar det jag sett. Hon lovar att kolla upp om någon kan ta hand om det, får mitt nummer och säjer att någon kommer att höra av sej.

Efter ungefär en halvtimme är det tågmöte. Han kliver ur bilen och går mot första tåget som kommer in. Jaha, han ska åka till Kil eller Karlstad, tänker jag. Jäklar. Men han kommer tillbaka, vinglar över till den andra perrongen och tar tåget till Sunne som precis inkommer. Notera att han är så påverkad att han inte har koll på vilket håll tågen går, och då bor han bara några kilometer härifrån. Ingen turist direkt.

Alltså förstår man att han ska till Sunne och antagligen Systembolaget., och då vet jag att enda tåget han kan ta hem är tillbaka i Bäckebron vid 20-tiden.

Jag väntar att någon ska ringa upp mej men hör ingenting så jag åker hem.

Nästa morgon är bilen väck. Lokföraren som kört honom båda vägarna bekräftar att han varit kraftigt rund under fötterna och haft en stor klirrande kasse i näven när han åkte hem. Han brukar göra såna här resor, personalen känner väl igen honom. Jag väntar till kl 09.00 när jag vet att polisstationen i Sunne är bemannad. Ringer 11414 och efter en stunds argumenterande blir jag kopplad till polisens växel. Där sitter The växeltelefonist from Hell.

- Kan du koppla mej till Sunne, tack. Jag vill prata med någon polis där.

- Vad gäller saken och vem ska du prata med?

Jag förklarar att jag vill prata med någon som har lokal anknytning som jag kanske kan kontakta om den här tjommen ger sej ut igen. Vilket är lika troligt som att Littorin köpt sex och att det blir julafton i år igen.

- Vem vill du prata med, jag kan inte koppla dej om jag inte vet vem du ska prata med.

-
Spelar ingen roll, jag pratar med vem som helst. Jag har ingen koll på personalläget där förstår du.

- Då kan jag tyvärr inte koppla dej. Du måste ge mej ett namn.

- ??? Suck. Koppla mej till XX då, om han har innetjänst. För helskotta. Kvinna.

Hon kopplar. Till en telefonsvarare som meddelar att XX har semester. Därmed är jag bortkopplad. Klick.

Nu har jag blivit riktigt irriterad och nu handlar det mer om att inte kunna få kontakt med polisen än fyllegubben. Jag mailar polisen i Värmland och beskriver problemet.

Och får faktiskt svar! Polischefen i Torsby ringer upp mej efter några timmar och tycker också att det är för jävligt att det ska vara så svårt att ens komma fram och få prata med nån. Han lovar att ta med sej mailet och ta upp svårigheterna med polisledningen.

Och sen händer det. Jag får the secret number till polisens patrullbil i Värmland. Det som går direkt till den bil som är ute på vägarna just då. Åtminstone tror jag att det är hemligt.

Jag vill gärna tro det. Ta inte ur mej den känslan.

Hos läkaren

Nu är ni väl spända på hur mitt besök på vårdcentralen avlöpte.

Jo det gick bra, inga sprutor eller speciellt smärtsamma undersökningar. Allt gick mycket stillsamt och lugnt tillväga.

Redan när jag beställde tid sa sköterskan: - Då får du komma till NN, det är en mörk läkare vi har här.

Då fattar man ju att det inte är håret hon menar. Varför jag skulle behöva upplysas om det vet jag inte men hon kanske trodde att jag var sverigedemokrat eller hemlig medlem i KKK och behövde förberedas mentalt.

Nåväl. Hur ont tror ni jag hade när jag satte mej i väntrummet. None. Inget ont alls, bara lite trött. Märkligt.

Först satt vi på var sin sida om ett skrivbord. Han frågade och jag svarade så gott jag kunde:

Doktorn: - Pa vilket satt opplever do smertan?

Patienten: - Jaa, dä liksöm stråler nerifrå nacken å öpp i hövve. Armera dömner liksöm å dä stecker å bränner i musklera. Ja ä stel i hela krôppen å det värker i ryggen å bena te å frå.

- Hor lange har do haft so har?

- Dä ä sö länge sö dä minns ja int´. Men dä är bätter å sämmer da å da, dä inte liik ill hele tia. Men hövvevärken den har ja nästan jämt. Å gör ja nö särskilt söm kratter eller så da örker ja ittna på flere dager senna.

- Jag ferstar. Hor sover do?

- Dä ä dålit. Ja sömner fort å sen vakner ja å sö sömner ja å så vakner ja... så höller jag på. Ja ä allri utsövd.

- Jag ferstar.

Sen tog han blodtryck och lyssnade på hjärtat. Jag fick sätta mej på en brits och dingla med benen så slog han mej med en hammare. Sen klämde han lite på olika punkter på ryggen och i nacken som ömmade.

Efter det skickade han mej till lab som tog en två-tre liter blod och lyckade punktera mitt stackars lilla blodkärl. Resultatet av besöket blev det samt att jag får en remiss till sjukgymnast.

Hur som helst så var han mycket charmerande. Främst för två saker:

1. Han tyckte inte jag var för tjock. Han sa att jag var perfekt. Men då ska man ha klart för sej att där han kommer ifrån är det säkert fint att vara fet.

2. Han trodde att jag var fyrtioett och inte femtioett. Och det är ju inte mycket att säja om.

Mycket trevlig läkare som sagt. Tjocka glasögon hade han. Höll sej i väggarna när han gick. Men trevlig.

Sen vet jag inte om han fattade vad jag egentligen sökte för. Men trevligt var det.

Omställning

I går kom käre svärfar, snart 86, hem från Italien. Han åker ner varje sommar för att hälsa på släkten, bo på hotell vid Gardasjön och njuta av att återse sitt fäderneland. Prata språket, äta italiensk mat.

Så efter tre veckor kan det bli lite svårt med omställningen.

På vägen hem från flygplatsen pratade han blandat svenska och italienska med Gino (som inte pratar italienska, tyvärr).

Och så somnade han till lite och vaknade upp och fick se en svensk flagga vajande för vinden:

- Titta, en svensk flagga!

Gino: - Jaaa..?!

- Det måste bo svenskar där.

- Troligtvis, eftersom vi är i Sverige.

- Åh, javisstja. Sacramento.

    

Hot lips

Ibland känner jag att det är lite tråkigt att detta är en snäll och harmlös blogg(?!)

Skulle så gärna velat berätta vad Gino hade för kommentar till bilden på henne med dom jättestora läpparna i botox-ticsinlägget.

Men jag är så jäkla rumsren (här) att det gör jag inte.


Impulsköp

Idag har jag tydligen påbörjat inglasningen av vår veranda. Helt oväntat.

Vid en rutinkontroll på Blocket i morse hittade jag gamla pardörrar med karm och blått målat glas för 2000 kronor. Som hittat. Och med karm. Bara nio mil bort.

Jag mailade - det var tidigt tidigt på morgonen - sen ringde hon upp och affären var ett faktum.

Hoppas bara att de är så fina i verkligheten som de såg ut på bild. Lite skrapning och målning så.

Jadu mannen i mitt liv, sugen på jämt lite mera jobb?



Inte riktigt så här men lite i den stilen kanske.

Bild från http://www.alvikssnickerifabrik.se/

Vårdcentralen 13.00 15/7

Jag har äntligen fått tummen ur och beställt tid på vårdcentralen.

Min nacke som ständigt molar och värker och skickar ontont upp i huvudet, nu ska den undersökas. Med alla andra konstiga symtom som jag har, hoppas jag faktiskt att det ställs en diagnos. Då kanske man kan få någon form av behandling och bli en bättre människa?

Redan i morgon ska jag dit! Hade förväntat mej att få en tid någon gång i augusti nästa år i bästa fall. Men där ser man. Man kanske är en VIP-person i alla fall.

Sen smög jag in en liten begäran om extraundersökning av mitt högra lillfinger. Efter urled-olyckan i april blir den bara ondare och svullnare hela tiden. Kan inte ens brotta ner Gino längre.

Skulle nog gått iväg med den direkt i stället för att knixa tillbaka den själv. Gino uppmuntrar med att jag kommer att få kortisonspruta rakt in i leden.  Ajajaj. 


Tics

Mitt vänstra ögonlock har fått spatt. Stora darren.

Det har väl gått upp och ner i ett så rasande tempo i natt att det tror att det ska vara så. Somna, vakna, somna, vakna... Det står och rycker så det syns på utsidan. Jäkligt obehagligt.

Tänk om det är permanent? Kroniska tics.

Men... eeeeh... botox fixar väl sånt? Tror bestämt det rycker lite i pannan också. Och i läpparna.

    

Hehe, vid närmare eftertanke så gör det nog inte det, nej.

Blixtar och dunder...

... magiska under.

Herrejävlar vad det har stormat i natt. Kräver faktiskt en svordom.

Gino kom hem från jobbet vid ett-tiden och kröp ner i sängen. Strax efteråt brakade det loss. Och nej, det var inte Gino den här gången. Någon (Tor?) slog på hustaket med en stångjärnshammare och flashade med gigantiska strålkastare och plåtar samtidigt. Regnet fullkomligt öste ner.
Med ett raskt skutt Jag släpade mej upp ur sängen och drog ur allt vad kontakter och antennkablar heter. Alla utom en. Den till telefonen vid sängen för den hittade jag inte. Jag vet, jag var trött.

Den började ringa. En signal sen var den tyst. Efter tre minuter - en signal. Så höll den på, och ingen orkade gå upp och krypa runt och leta efter kontakten. Vasa? Följ sladden?

I morse tog jag dynorna ur trädgårdsmöbeln och la på tork på trappan. undrar om de någonsin kommer att bli sittbara igen. Annars har de ju nya snygga på IKEA förstås.

                                                   

Han har levt rövare i natt.

Han, och Tandglese och Tandgnissle. Nej det är inte jag. Det är bockarna.

Så sorgligt

Idag har jag en olustkänsla i kroppen. Sorg.  

En sjuttonåring dog efter en trafikolycka några mil härifrån i lördags, på väg hem från badet. Fem ungdomar i en bil, han satt obältad i mitten bak och kastades ut genom takluckan när bilen voltade.

Sjutton år. Hela livet framför sej.

Och jag vet så väl vilka hans föräldrar är. Mitt hjärta blöder verkligen för familjen och alla de inblandade.

Varje gång Johan åker hemifrån säger jag: - Kör försiktigt.

Jag hoppas att jag får fortsätta säga det till alla mina barn tills dom blir sjuttio år.


Bitter

Ibland behöver man en dags ledig. Det finns faktiskt saker att göra, även utanför jobbet, jag har ganska mycket ledighet innestående och har hittills försökt ställa upp för andra när så behövts.

När sonen tog studenten t ex nu i juni, sökte jag ledigt redan 16 november för att vara säker. Inte förrän veckan innan examen fick jag klartecken. Det var otroligt jobbigt att gå och inte veta och man kunde vara med om händelsen eller inte.

På onsdag ska min svärfar hämtas på Skavsta flygplats. Han är snart 86 år och har varit "hemma" i Italien sen midsommar. Gino har fått ledigt för att hämta honom, men det är en resa som tar omkring tio timmar fram och tillbaka och det hade varit roligt att följa med. Turas om att köra också.

Men som vanligt (nåja nästan) när jag ber om ledigt får jag ett standardsvar: - Nej, det går inte, det finns inget folk.
Just precis nu ringde personalfördelaren till mej och undrar om jag kan byta tur i morgon: - För NN vill vara ledig.

Och för NN:s skull byter jag arbetspass, fast det blir sämre för mej.

Undrar om vår personalfördelning har frågat andra och kollat om det går att stuva om nångång när JAG vill vara ledig..???

Fan tro´t.

Hurra!

Igår - VMfinal. Jag höll på Holland, mest för att jag tyckt att de spelat lite rolig fotboll förut i turneringen. Tydligen kan jag ingenting om fotboll.

Grisfotboll var vad de spelade. Glidtacklingar, dobbar upp i bröstet och fula knep. Riktigt illa.

Jag bytte sida efter första halvlek och höll på Spanien. Som vann rättvist.

Grattis!


Ordning på garnityret

Jag är så lycklig.

Ett helt år har jag plågats varje månad av min tandhygienist eftersom jag har tandköttsfickor (läskigt ord) som varit inflammerade. Varje besök har varit en pina. Det har känts ungefär som jag föreställer mej att korna i Vilda Västern känner det när de får ett brännmärke i baken. Fast i munnen. Brännande glödgande smärta. Pulserande  och bultande tandkött efteråt.

Idag. Ingenting. Det killade lite bara när hon putsade till det.

Jag är världens lyckligaste. Nu gäller det bara att köra sina flaskborstar och gurgla sej lite med Corsodyl i fortsättningen också. Inte slappna av.



Då kan det sluta såhär.

Vaddå? Häst..?!

Wrong answer

Så kom han då hem.

Jag hade gjort en "härärdittkylskåpspaj" som blev riktigt bra, och till detta serverades kall Mariestadsöl. Och som ni vet hade jag klippt och färgat håret och jag var mycket spänd över vad han skulle tycka.

- Mmm, det luktar gott här, var det första han sa. En snabb puss och två raska kliv för att lyfta på foliepappret.

- Å gôtt, paj. Och iskall pilsner, mmmm.

Jag stod kvar och försökte se oberörd ut, bara le lite hemlighetsfullt. Han fattade att det var något mer.

- Är det något annat? Har du bytt gardiner? Matta?

Blicken flackar runt runt. Han suger in hela köket innan blicken landar på mej.

- Ja, håret, du har ju fixat håret. Jättefint. Han skrattar till, lättad.. - Det såg jag ju på en gång, hehe. Jättefint.

Vi sätter oss i soffan och äter och jag ställer den korkade (jag är ju blond, remember) frågan (och ursäkta alla naturligt blonda, jag bara ironiserar det förstår ni väl):  - Skulle du hellre ha sett att jag blivit mörkhårig igen?

- Egentligen föredrar jag ju brunetter. Men... eeeh... Sen hejdar han sej när han ser min svarta blick:

- Ibland påminner jag bra mycket om Elvis, va?



- Påminner? Du ÄR Elvis, älskling.

Ambivalensia

I dag skulle jag klippa mej, och färga håret. Mycket nödvändigt med tanke på att senast det begav sej körde Gino omkring med en sån här:



Och det är andra tider nu. Jag som alltid varit mörkt råttfärgad förut fick helt plötsligt för mej förra året att jag skulle ljusa upp det lite. Och ni vet hur det blir när det ljusa växer ut och det mörka obarmhärtigt hänger på och skapar en "luderrand" som di säjer här i Värmland. Inte så fint inte.

Med tanke på då att jag inte färgat sen julgrisen slaktades hade jag en luderrand som var en decimeter. Mucho inte snyggt. Lägg till en rejält sliten kalufs på det.

Jag tänkte blondera upp utväxten, det var jag helt säker på, ända tills i morse. Jag kallas inte Ambivalensia för intet av mina barn. Helt plötsligt blev jag osäker. Kanske skulle återgå till det mörka. Eller nej det är ju lite roligt att vara blond, eller..? Rött kanske? Rött vore lite häftigt.

Min frisör fick sista ordet. Nu är jag blondare än någonsin, men det blev snygga slingor och jag är nöjd.

Nästa gång blir det tamejfasen rött. Eller kanske mörkt brunt?

Jaaaaaaaaaaaaaaa

... Holland vann! Och Spanien. Kan det bli bättre?

Nu blir det spännande på söndag.

Jag håller på att Holland vinner.

Jag vet inte vad Gino hoppas på, men jag vet att han ångrar bittert att han inte spelade den där femhundringen på Holland som han hade tänkt från början.

Slutspelsträd Fotbollsvm 2010

Kluddande jag har ägnat mej åt

Det har varit lite stressigt sista dagarna. Ville hinna färdigt med det mesta innan Gino kommer hem.

Ledtrådar - klädkammare, färg, tapeter, färgspill över benet och hela foten, i håret och på favoritjeansen. Stegen, lampan och klockan också.

Hade hoppats hinna lägga klickgolvet också men det sket sej med det. Arbetet på järnvägen tar så himla mycket tid.

Ska bli kul och se om han märker nån skillnad. Eller om han bara ser de två fläckarna i taket där färgen täckte lite dåligt.

ONT i kroppen har jag i alla fall. Kan man förvänta sej lite ryggmassage i halvtid i kväll kanske?


 
















Man ska hålla vad man lovar

Om lördagen bjöd på + 30 grader och klarblå himmel (jag gick t o m i bikini!) så bjöd söndagen på duggregn. Fast över + 20. Dotter & måg hade köpt cykel och cykelkärra till barnen i slutet av veckan. Valle och Charlie skulle få en provtur på söndagen, det blev de lovade i ett svagt ögonblick under lördagen när hopskruvningen var klar.

Det var därför det första Valle sa när han vaknade, att han skulle ut och åka cykelkärra. Så det var bara för föräldrarna att packa in barnen som satt torra och fina under regntaket och ta en tur till mormor - dvs jag. Man ska hålla vad man lovar. Jag hade gjort blåbärspannkaka med vaniljvisp och så jordgubbar till det. Familjen såg ut som tyska turister när de kom cyklande i regnet, men ungarna strålade och tyckte det var jättekul.

Om ni minns så har Gino och jag som mål i sommar att cykla upp till Hjällstadsätern, oändliga massor av mil norrrut. Uppför hela vägen. Vi blev frikostigt lovade att låna kärran att köra whiskyn och lådvinet förnödenheterna i - det var ju vänligt. Tyvärr verkar det inte som om det blir något cyklande av i sommar, Gino ska ju byta arbetsgivare och får troligtvis nästan ingen ledighet alls. Och så ska vi ju bygga carport och ordna med veden. Annars hade vi såklart gjort det. Självklart.

Man ska ... hrrrm... hålla vad man lovar. *Host*

  Nånting sånt här satt småbrorsorna i.

Han mä hästen

Han körde varor, han med hästen. Gods till affärer och hushåll, ungefär som ASG. Och han hette Albinsson. Eller möjligtvis Albertsson. Om någon frågade vad hästen hette svarade han: - Nyfiken Gul.

Han tyckte om att skoja med ungarna i Kil. En gång hade hästen gjort en rejäl rykande hög mitt på Storgatan när en unge kom förbi. Albinsson ropade att han skulle komma med en plastkasse:

- Dä här blir mor´din gla´för öm du kommer hem mä. Rene dynamiten te blommera.

Pojken skopade upp högen och cyklade hem med en plastpåse full av rykande varm hästskit dinglande på styret.

Jag undrar om det inte var Lima Bravo själv jag?

JN

This is the shit.

Trauma

Idag har jag fått en berättelse från kollega Lima Bravo.

Vi pratar ordergivning och solkurvor men på två sekunder har vi vänt samtalet till att handla om husdjur. Hans första husdjur var minst sagt ovanligt och det som hände ännu mer bisarrt.

I Kil var det en gubbe som åkte runt med häst och vagn och samlade upp nånting. På sextiotalet var det. Vad det var han körde omkring med glömde jag direkt när han fortsatte sin historia. Alla barn brukade flockas och ville åka med på vagnen men gubben var lurig och sa till ungarna att dom skulle springa in först och dricka lite mjölk. När dom kom tillbaka ut igen med andan i halsen och rejäl mjölkmustasch var gubben och hästen långt borta. Kloppeti kloppeti ekade i fjärran, bara doften av häst dröjde sej kvar. En och annan hästskit också kanske.

Men LB brukade genomskåda bluffen eller också kanske han inte tyckte om mjölk, hursomhelst brukade han få åka med till sin mormor och morfar ibland. På vagnen hade gubben en mystisk trälåda full med hö. I lådan bodde - en kräfta. En livs levande kräfta.

För att göra en lång historia kort fick LB kräftan mad sig hem, med tillsägelse att fylla badkaret med vatten och repa gräsmattan på gräs och slänga i. Då skulle kräftan leva gott och vara lycklig alla sina dagar.

Vilket inte skulle bli så många. När modern kom och skulle ta sej ett skönt och avkopplande varmt bad blev hon inte överlycklig att finna ett dylikt husdjur ockupera hela karet. Däremot var hon mycket förtjust i skaldjur på andra sätt.

När kräftan var tillredd efter konstens alla regler fick Lima Bravo frågan av sin hulda moder: - Vill du smaka?

Det var väl inte snällt. Man förstår att det satt sina spår.




Önsketrädgård hitåt

Häromdagen när vi var ute på mc-tur tog vi en sväng förbi några av mr G`s gamla kompisar som jag aldrig träffat. Sånt är alltid lite pirrigt.

Det visade sej att dom var jättetrevliga såklart. OCH hade en så fin trädgård. Dammar, trädäck och buskar och blommor. Insynsskyddad med häckar. Icke en maskros.

Nu ska dom komma och hälsa på oss inom en snar framtid.

Hur ska jag hinna? Jag vill ju visa upp något liknande, inte bara en gigantisk gräsmatta och infart med ogräs.

Arbetslös trädgårdsmästare någon? Helst pensionär som jobbar gratis för att det är så roligt att skapa från grunden.

        

Bara nåt enkelt såhär.

RSS 2.0