Fel men rätt

I går såg vi hur polisen norpade den ena efter den andra i en fartkontroll, och på väg in till jobbet i dag mötte Gino & jag en mc-polis med blåljus som jagade en annan fartsyndare.

- Oj, sa jag, den måste ha kört väldigt fort.

Sen tänkte jag på vad man skulle hitta på för ursäkt för att man speedat lite, ni vet:

- Ursäkta konstapeln men jag råkade fastna med foten på gasen - vi har lite bråttom för vi är på väg till BB - jag har just köpt bilen och hastighetsmätaren måste visa fel osv.

Varianten med "vi har lite bråttom för vi är på väg till BB" försökte min gamla svärfar med en gång men det gick inte så bra. Det var när JAG låg på BB och hade fått äldste sonen, och de skulle upp och hälsa underverket välkommen. Eftersom gammelsvärmor inte såg ut att lida av alltför stora födslovåndor så blev det en saftig böteslapp.

Gino: - Han kan ju säga som jag sa när polisen stoppade mig i Mellerud en gång. Jag var helt säker på att jag inte hade kört en kilometer över sjuttio och det fick han veta när han kom fram till bilen.

- Vad sa han då?

- Jo han höll med om att det hade jag nog rätt i. Sen sa han: - Men det är femtio här.

Music, maestro

Vi förbereder ett MusikQuiz i bygdegår´n. Det blir livemusik med världens bästa band, dretsvåra frågor (som Gino och jag gör moahahahaha), lite mat och lite dryck. Och kanske lite mera dryck, det är upp till var och en om man tycker frågorna blir lättare då.

Syftet är förstås att dra in lite kulor till föreningen och samtidigt passa på att ha lite trevligt, umgås och så.

Vi har siktet inställt på 60-70talsmusiken just för att den var så bra då.    

Här kommer ett litet smakprov på finmusik från sextiotalet, så just den här låten behöver ingen plugga in:



Lill Lindfors är så fin.

En ren tillfällighet?

Nu är det fyra månader sen Gino krockade.

I går kollade jag utväxten (nej inte på Gino utan i mitt hår, era snuskisar) och kunde konstatera att jag har ganska precis fyra centimeter långa gråa hårstrån.

Hm.

Nån som anar ett samband?

Grått hår eller?


Practical joke

Det här tyckte jag var jätteroligt. Så sjuk humor har jag. Lättroad.

På Gino´s jobb sitter det två chefer mittemot varandra vid varsitt skrivbort.

Den ena chefen - vi kan kalla honom Kenneth, trixar lite med den andra chefens, Berth säger vi att han heter, dator. Varje gång han skriver Kil ändras ordet så att K:et blir kvar men i:et förvandlas till u och l:et blir ett k. Ni hänger med, va?

Scenario: Berth skriver ett mail till förarna i Kil. Han tittar ner på tangentbordet medan han knackar ner budskapet om allt som ska hända i just Kil och tittar sen upp och ser vad han skrivit:

- Men, men vadihelahelsicke.

Under tiden försöker Kenneth hålla sig för skratt.

Berth raderar ordet Kil som blivit något helt annat och skriver sakta och noggrant in K I L med höger pekfinger samtidigt som han bokstaverar högt, sen tittar han upp på skärmen och kliar sig i huvudet:

- K-k? Jag fattar ingenting...  jag skriver ju Kil.

Då kan inte Kenneth hålla sig längre utan skrattar ihjäl sig.

Jag tyckte också att det här var ku roligt. Det kan vara en biverkning på tabletterna jag äter.


Var det verkligen så enkelt?

Väldigt länge har jag dragits med en nästan förlamande trötthet. I stort sett varenda dag har jag fått ta en power-nap för att orka hålla mig vaken till sängdags; för att då ligga vaken mest hela natten och rotera. Ibland har jag knaprat sömntabletter, men det känns inget vidare när man ska upp kvartöverfyra-halvfem.

Skitjobbigt.

Dagtid har det mest känts som om jag hade en stor, blöt tvättsvamp i stället för hjärna, något som jag är säker på att även andra har gått omkring och trott.

Skitjobbigt.

Men. För några helger sen var vi uppe vid sätern och plockade lingon och mojsade runt i största allmänhet, och på kvällen var vi bjudna till ett par goda vänner nere i civilisationen på räkfrossa.

Skitgott.

Mia och jag pratade om hur förjäddrigt trötta vi var och vips så plockade hon fram en burk från hälsokosten - B6, B12 och folsyra. Henne hade det hjälpt väldigt mycket. Jag mindes faktiskt att jag "förr i tiden" hade folsyra-brist och fick tabletter utskrivna, men när burken var slut hade jag ingen återbesökstid så det rann ut i sanden.

Så. På måndagen stövlade jag in på Hälsokosten i Sunne. Nu hade de ingen burk med just den kombon, men jag tog en som innehöll B12 och folsyra. Man kan ju testa. En liten sugtablett per dag.

Och vad händer?

Tre dagar senare vaknar jag och känner mig - inte pigg - men mindre trött. Och det verkar hålla i sig. Jag sover inte bättre, men jag känner mig ändå mer utvilad än jag gjort på flera år; jag orkar mer, och känner mig gladare mindre lättirriterad.

Ett Halleluja-moment.   
    

Ledins B12 Folsyra Zink, Järn, C-vitamin - 60 tabl

Den repliken torskade han på

I går gjorde jag fiskgratäng med mycket purjolök och ost, till det hemlagat potatismos och rårivna morötter. Riktigt riktigt gôtt var det.

Det tyckte Gino också. men sen fick han bita sig i tungan när vi plockade fram en pärm med recept som inte gjorts på länge:

- Mmm, åh, den här marinaden var det som var så god till rådjursfilé. Kan vi inte laga lite GOD mat nån dag?



GOD mat.

Happy days are here again

Han försöker hitta en sko som passar. Hela garderoben gås igenom men fyra försök senare ger han upp:

- Det går inte, den är alldeles för svullen. Det klämmer över hela foten så jag blir galen.

Jag försöker hitta andra, bredare skodon:

- Har du provat den här, eller den där?

- Ingen idé. Det är för trångt. Suck.

Men mot alla odds hitttar vi ett par som går på, sitter hyfsat och verkar funka.

Och för den som inte haft en riktig sko på foten på nästan fyra hela månader är det en stund av ren och skär lycka.
 


Hotta upp månda´n

En kanonbra cover på Van Morrisons "Brown Eyed Girl".

Fint som snus.


En seger

I går var det en stor dag. Ett stort etappmål blev passerat.

För första gången sen olyckan den 26 maj kunde Gino följa med på en längre promenad, när vi gick "Lööf-svängen". Det är ca tre kilometer och det gick inte fort och det gick med hjälp av kryckorna, men det gick bra.

Hurra!

And the winner is...

I Sunne-Nytt denna veckan kan man läsa att Lisbeth härnere i backen har vunnit högsta vinsten. En resa dit med Torsby-buss. Tur&Retur till och med.

Om inte Leif griner och till varje pris vill med så kan vi nog skrapa ihop ett gäng som gärna ställer upp. Jag anmäler mig frivilligt. Eller kanske jag till och med tvingar mig med: du vet att jag har din pajform som gisslan? 

Hur som helst, stort GRATTIS! 

Det var bättre förr?

Djup suck: - Det var bättre förr, det står här.

Sen skjuter han upp läsglasögonen en smula och läser under rubriken För 150 år sedan:

- "Den nye sultanen i Turkiet har skickat åtskilliga slavhandlare till sina respektive hemorter för att därifrån hämta 150 unga flickor till sitt harem."  


Sultaner har väl stort bandage runt huvudet, har dom inte..?


Så var det med det

Häromdagen ringde det och en trevlig mansröst säger:

- Hej, det här var Ola

- Jaha. Hejhej Ola.

Inte för att jag känner nån Ola personligen men han lät ju nice och han sa inte att han ringde från nån bokklubb eller ville sälja strumpor så då tänkte jag låta honom komma med sitt ärende utan att få luren i örat.

Oj, Ola, åhå, tänkte jag sen, är det månne kommunalrådet som ringer och vill prata lite mellan fyra ögon med den nye kommunrevisorn (jag). Det vore ju trevligt att få presentera sig och berätta vad man är för en och vad man förväntar sig av uppdraget.

- Har du Larsa hemma?

- Nä, då har du allt ringt fel.

Suck.

Ologiskt

Det är konstigt hur en del grejer fastnar i hjärnan. Tyvärr är det mest onödigt vetande, som t ex vilket bilnummer pappa hade på den svarta PV:n när jag var typ femton, eller numret på skåpet man hade i gympan, eller namnen på Saturnus alla månar. Haha trodde ni jag kunde dom eller? Icke.

Men DJA 804 minns jag.

Och så nummer och namn. I några år på nittiotalet jobbade jag på postkontoret och bankfilialen för Nordea i Lysvik. Alla boende runtomkring hämtade sin post i postfack hos mig, och många många gjorde sina bankärenden.

Somligt satte sig. Ibland ser jag någon som var min kund och automatiskt kan postfacksnumret eller t o m konto-eller personnummer poppa upp i skallen. Så det händer att jag grattar någon på födelsedagen som hajar till och inte fattar hur i herrans namn...

Och så dit jag vill komma. Jag var på ICA och hämtade ut ett paket förut. På vägen möter jag gulliga Gunnel som jag jobbade ihop med i många år. Vi har inte setts på kanske åtta-tio år,  så det var ganska mycket vi hade att prata om och när vi skildes säger hon:

- Hör av dej nångång när du har lite tid över så får vi fortsätta prata. Numret står i katalogen.

Då fick jag upp det på skärmen liksom, så jag rabblar upp hennes nummer och först blir hon alldeles tyst.

- Men jiiiises HUR kunde du komma ihåg det????

Och jag har ingen aning. Jag tror knappt jag har ringt Gunnel en enda gång. Så min enda förklaring är väl att jag ÄR ovanligt smart.

I helgen ska vi...

... kanske fiska lite. Eller kanske inte.



Inte med båt i alla fall. Men fyrhjulingen ska med.

Örongodis

Jag gillade verkligen Adele och "Rolling in the deep" först när den kom. Veronica Maggio och "Välkommen In" var också lite bra när man hörde den i början.

MEN om man hör dem VARJE dag på radion, VARJE gång man sätter sig i bilen så tröttnar man så otroligt. Jag orkar inte höra nån av dem, jag vill spy. Adele har gjort en massa annat bra, men det får man aldrig höra. Suck.

Bjuder därför här på en skitfin tolkning av "Be there for you", varken bild-eller ljudkvalitén är optimal, men känslan går inte att ta fel på. 

Njut!



Den här tillägnar jag mannen i mitt liv.

Vi är definitivt släkt

Mamma och en av hennes systrar pratar ofta i telefon på kvällarna, de bor ungefär fyrtio mil isär och träffas inte så ofta. En kväll när systern pratar i sin bärbara bestämmer hon sig plötsligt för att byta till sin fasta telefon och går och byter. Efter en stund kommer hon tillbaka i samtalet:
 
- Vart katten la jag den trådlösa telefonen nu? Jag måste gå och kolla om den blev kvar på sängen.

Så går hon i väg och letar och kommer tillbaka:

- Nää, den är ingenstans. Jag har kollat sovrummet och hallen och vardagsrummet. Jag var ju ingen annanstans. Konstigt.

Då kommer mamma på den briljanta idén att de ska lägga på och hon dvs systern, ska ringa upp sin egen telefon för att höra vart det ringer. Det har ju hänt nångång att en annan har förlagt mobilen och fått ringa upp den från hemtelefonen, och det är det hon tänker på när hon tipsar. Fast i det här läget går det ju liksom inte, det är ju samma abonnemang.

- Ring mig sen, när du har hittat den, säger mamma och de lägger på. Och klockan går. Efter fem minuter ringer mamma upp för att kolla varför hon inte hört av sig.

- Å vad bra att du ringde, det tutade bara upptaget när jag ringde mig själv så jag kunde inte hitta den. Men nu vet jag vart den är.

- Vart hade du den då?

- I handen.

RSS 2.0