Före min tid

I morse hade jag ställt klockan på sex, gick upp halv sju och jagade upp Gino för att han skulle äta frukost med mig. Han skulle ta flyget till Kiruna strax efter tio, och jag skulle vara på Tingsrätten från 08.40.
 
Jag tog god tid på mig in till Karlstad, parkerade, köpte lite halstabletter och gick upp i nämndemannarummet. Konstigt nog fanns det inga papper till mig om vilket mål jag skulle sitta på, så jag frågade en kvinna om hon sett det nånstans. Det hade hon inte men jag fick en skymt av hennes. Hm, stod det inte 19:e februari på det?
 
Jahapp, då får jag ta en sväng till Karlstad i morgon igen då. På mitt schema stod det visst 20:e februari.
 
Troligtvis har den här vinterns fjärde urinvägsinfektion trängt upp i hjärnan.

Snäppet värre

Har ni nån gång gjort en liten runda i köket kanske, eller bara från ett rum till ett annat; och lyckats tappa bort glasögonen, mobilen, pennan ni hade i högernäven eller nåt annat? Under loppet av en halv minut. Som längst.
 
Så fungerar det hemma hos oss. Oftast är det glasögonen, hammaren, tumstocken eller fejksnusdosan (Kick Up) som är borta, och det är Gino som står för det. Jag tappar oftast bort mobilen, kaffekoppen eller tröjan jag skulle ha.
 
En som också har förmågan att lägga ifrån sig och tappa bort är en riktigt underbar man, som bor några kilometer bort; och har verkstad hemma på sin gård. Dit kör G allt som krånglar, och det är det mesta i maskinparken, vilket har gjort G till guldkund. Nu senast var det snöskotern som det inte gick att lägga i backen på, och det löstes givetvis på en minut genom att det klurades lite. Sen skulle vi beställa backspeglar till skotern så han tog på glasögonen, gick och kollade efter en katalog, kom tillbaka med katalogen - fast utan brillor:
 
- Vart fasen tog glasöga vägen?? Dä är då hopplöst. Tänk en gång när jag skulle byta tändstift åt en och provade det ena. När jag skulle ta det andra var det borta. Fanns ingenstans, så när jag letat ett bra tag tog jag ur det som jag satt i och la det på bänken. Efter flera dagar hittade jag det som varit försvunnet, i en låda med muttrar. Då var det andra som jag tagit ur, borta. Fast det värsta var en gång när vi hade bilat till Afrika med en BMW som jag hade. När vi kom hem ställde jag in den i boa´och la nycklarna på ett riktigt bra ställe. Sen hade jag inte en aning om vart jag lagt dom. Jag har letat i trettio år.

Alla Hjärtans Söndag

Det har ju stått en hel del i tidningar och visats ganska mycket på tv om Alla Hjärtans Dag. Därför tror man i sitt stilla sinne att det inte kan ha undgått NÅGON om vilken dag det är. Vilket datum detta infaller VARJE år.
 
Men det finns undantag. I ett hus nära mig.
 
På kvällen den 13 februari:
 
- Är det Alla Hjärtans dag den HÄR veckan?  Nu på söndag?
 
- Ett rätt. Den här veckan.
 
- OK, då är det alltså på söndag?
 
- Nope.
 
- ???? Nähä?
 
Herrn i huset tror nämligen att det är som Mors dag och Fars dag.  Så jag tänkte låta honom leva i den villfarelsen men precis då kom det ett inslag på nyheterna om att det var AHD den 14 februari, vilket gjorde att personen som låg med huvudet i mitt knä blev alldeles blek:
 
- I morgon!! Hur kan de göra så? Det ska väl vara på en söndag så man kan förbereda sig!
 
Han får mitt hjärta att svämma över. På allvar.  
 
Här är en som har koll på datumet, Peter Johansson:
 
 
Kan bara hålla med. Finns det nån som förtjänar både en ros på AHD och en gullig pojkvän så är det Cicci; alias CillaCobra.
 
Gino och jag ska nog fira lite i slutet på veckan.

Spegel spegel på väggen där...

 
Det är kul att se folks reaktioner :)
 
Tack för tipset, Gino.

Jag hatar näthat

Såg ni programmet om näthatet?
 
Jag blir mer och mer glad över att jag inte har Facebook. G har det, MEN om ni försöker bli vän med honom och inte får svar så betyder det INTE att han inte vill vara vän med dig. Det vill säga i det riktiga livet, i köttochblodtillvaron. Det är bara så att han inte riktigt vet hur det fungerar över nätet, se.  Eller, klart han vet, men han är inte riktigt intresserad om jag uttrycker mig rätt.  
 
När man ser hur mycket skada man kan göra en annan människa genom rent ut sagt för jävliga kommentarer, bland annat genom "Fejjan" (eller "Fejjsan" som någon nära mig envisas med att säja) så funderar man på hur folk är funtade egentligen. Hur elak kan man bli i sin ensamhet uppe på kammaren? Känner man sig glad i sinnet när man skrivit att någon borde dö? Lite smånöjd?
 
Lika illa är det tydligen att inte få några "gilla" på inlägg man själv skriver. Då mår man dåligt för det, och för ungdomar kan det bli rena mobbingen. "Kompisar" som lägger ut taskiga bilder och förnedrande kommentarer. Mår man bra när man fått någon annan att må dåligt?   
 
Det s k sociala mediet verkar ha blivit till viss del en soptipp, där man kan gömma sig bakom en anonym fasad och vräka ur sig vad som helst. Och så kan man också bara skita i att tacka personligen för födelsedagspresenten, för man har ju skrivit det på Facebook, typ. Utan en tanke på att alla inte har det.  
 
För att ta del av vad som händer här i BYGDEFÖRENINGEN måste man ha Facebook. Vad ger ni mig för den?  
Våga vägra Facebook. Vi får starta en grupp om det, hörrni.
 
Gilla det här nu, annars jä... :)

Jag undrar mer hur sången låter

Valle och Charlie och deras mamma tittade in en sväng efter dagis.
När vi satt och fikade frågade Valle:
 
- "Mormor, vilken färg har en näktergam?"
 
Nu menade han förstås en näktergal men jag fick en ganska rolig bild i huvudet.
 
 
Tita-ti-ta- ti-ta-kviddevitt.

Vitt och fluffigt är det, men är det lagom djupt?

Här kommer ett inlägg till min oäkta man, som i detta ögonblick befinner sig i Pitkäjärvi, Svappavaara, Gullriset eller däromkring.
Hur som helst så tjatar frågar han hela tiden om hur mycket snö det har kommit, och det är helt med tanke på nästa helg då han äntligen (kanske) ska få bestiga snöskotern och fräsa fram på Hjällstadsätern. Jag brukar kontra med att tala om hur lång tid det tagit mig att skotta, men att jag har svårt att uppskatta snödjupet. Därför får han här tre bilder från tidigare i dag:
 
 
På väg från hönshuset.
 
 
Och från andra hållet.
 
 
Hej husse, här står jag och väntar. Kommer du hem snart?
 
Bra så?

Får vi be om största möjliga - kyla

Hoppas de är riktigt svinkallt på flyget upp till Kiruna i eftermiddag. Och att försenat bagage förvaras i kylrum.
 
Gino fick nämligen inte med sin resväska på det flyget han tog upp i förmiddags, utan den kommer han att få i morgon nån gång.
 
Och däri ligger en fin fryst älgstek. Jo.

Vilken tur att han inte hann till Kongsvinger

I morgon ska yngste sonen vara på Gardermoen klockan 9 för en anställningsintervju. Jag var lite orolig (hönsmamma?) för att han skulle åka i det här snöandet så tidigt på morgonen, men som tur var skulle han få sova hos en kompis i Jessheim.
 
Jag tyckte att han skulle åka mitt på dagen så han slapp köra i mörkret, men han gjorde sig ingen brådska. Klockan tre kom han iväg. Tio över ringde han:
 
- Jag kom visst inte så långt. Bilen började dö efter Villastaden, så jag tog mig precis upp för backen vid viadukten och kunde rulla in den på nästa väg. Den blev bara svagare och svagare.
 
Mamma rycker ut. Vi testade med startkablar men den ville inte snurra igång, den bara ifrån sig ett malande ljud.
Så nu står den parkerad vid vägkanten så fint och väntar på att kanske bli bogserad hem i morgon eftermiddag?
 
Och jag är billös.

Besök i Hallsberg

Eftersom jag för tillfället är frikopplad från tågklarereriet tyckte min chef att jag skulle följa med tre kollegor som skulle på studiebesök till Hallsberg driftledningcentral.
 
Sagt och gjort, i går morse styrde vi tjänstebilen mot äventyret :)
 
Medan de tre andra turades om att ha medarbetarsamtal med gruppchefen, minglade jag runt bland alla andra trevliga människor. Jag satt en stund med Elisabeth som satt på Info, sen åkte jag kontorsstol rakt över golvet till Torbjörn, en utflyttad värmlänning med det goaste humör man kan tänka sig. Han och frun skulle åka till Sälen och åka slalom för första gången, så mellan tågen demonstrerade bordsgrannen stilar, tips och trix. Jag försökte också suga i mig av informationen, så där i fall att. Man vet ju aldrig om Gino får för sig att vi ska prova slalomåkning nån dag.
 
Sen avlöstes Torbjörn av alltid lika glada Lisbeth, som jag också träffat tidigare; så hon fick stå ut med att ha mig hängande över axeln några timmar. Vi pratade familj och jakt, handboll och pannkakor, jobb och råbiff; så vi hann med det mesta. En del prat om tågföring förstås blev det som grädde på moset.
 
 
Tack för att jag fick hänga på dig.
 
När vi skulle hem från Hallsberg strax efter fyra hade det börjat snöa ymnigt. Sören körde lugnt och sansat men det kan man inte säga om alla. Trafiken var tät på E18 och speciellt många tunga fordon började få problem i motluten. Det gick saktare och saktare i snömodden, och vi hade precis pratat om hur nära bilen bakom låg, när vi närmade oss ett rejält motlut med en omkörningsfil som var helt igensnöad. Säkert två decimeter blött och spårigt. Två litauiska lastbilar fick i det närmaste stopp i övre änden av backen och samtliga bilar bakom dem saktade ner utan problem eftersom de höll lagom avstånd, men bilen bakom oss fick göra en panikbromsning eftersom han låg så nära. För att inte köra på oss svängde han ut i omkörningsfilen, men tyvärr var det en bilist bakom honom som tänkt chansa på att moddköra sig förbi som först träffades av hans bil och sen touchade med bredsidan rakt in i vår.
 
Jahapp. Tjänstebilen fick bara någon liten skråma, så det var inte så farligt, men det tog en halvtimme extra att skriva skaderapport mm. Väldigt onödigt, men som tur var blev ingen skadad i någon av bilarna.
 
Efter att ha gått hemifrån 06.20, var jag så hemma 19.20. En heldag med andra ord. Vi avslutade kvällen med ett glas rött och lite måndagsmys eftersom G åker tillbaka till Kiruna idag.

RSS 2.0