Jag tänker gå hem
Det känns väldigt konstigt, både skrämmande och skönt på en gång. Först kändes det nog mest skrämmande, nu nästan bara skönt.
Jag ska sluta jobba vid nyår. Gå hem från jobbet och inte komma tillbaka.
I januari fyller jag 28+ moms och sen moms på det ett par gånger om, så jag börjar ta ut min pension och det känns både som att få ett rakt streck på EKG-kurvan och att födas på nytt om ni förstår vad jag menar.
Dessutom har jag nästan hela min sommarsemester att ta ut, så i december gör jag inte många arbetspass på Fryksdalsbanan. Sista passet på järnvägen gör jag den 30:e december, en förmiddag i Bäckebron; sen åker jag nog direkt upp till Torsby och äter tårta hos min lillasyster som fyller år den dagen. Så har vi bestämt. Hon får bjuda.
Dagen efter är det nyårsafton, då är jag fortfarande anställd men ledig. Då ska jag dricka massor av champagne och äta något riktigt dyrt och lyxigt för redan på nyårsdagen väntar ett något fattigare liv. D v s rent lönemässigt, för jag hoppas och tror att det kommer att bli ett rikt liv i övrigt. Och långt.
Här ska hängas med barnbarnen (när coviden försvunnit), bastas och vinterbadas, skrivas böcker, sovas ut på mornarna, målas och tapetseras, tränas, tas jägarexamen, umgås med maken, långpromeneras med Freja, läsas, sys kläder, bakas, odlas, syltas och saftas, städas och röjas, åkas turer i husbilen, och ganska ofta tänker jag bara vara. Och vara i Hallerud förstås. (Återkommer till det).
Tanken har slagit mig att jag kan komma att få en raket i huvudet på nyårsaftonen och segna ner och således aldrig få en enda dag som arbetsbefriad, Därav kommer jag strängeligen att förbjuda raketavfyrande i min närhet. Inte så mycket som en ettöres smällare ska få förstöra mitt förväntade goda pensionärsliv.