Och på göteborgska?

I går skulle jag jobbat kvällen i Torsby, vilket innebär 1800-0100, en riktig mördartur, tidsmässigt sett; och inget man ser fram mot direkt.
 
Men dagen innan fick jag frågan om jag ville göra ett byte, att jobba11.15-18.15 i stället, vilket jag nappade på. En halvtimme senare ringde det igen, då fick jag en ny förfrågan om att jobba 04.30-11.15.
 
Klart jag gjorde.
 
02.50 ringde klockan.
 

03.38 passerade jag Sunne. Totalt ensam på vägen.
 
11.15 satte jag mig i bilen igen efter passet och rattade mot Karlstad, för då hade jag lovat svärfar att vi skulle gå ut och äta, handla, samt ordna på kyrkogården inför Alla helgons dag. Redan där kunde jag knappt hålla upp ögonen.
 
Vi åt, handlade, planterade, städade lite och gnodde runt i största allmänhet. Så vid 17-tiden åkte jag hemåt, i värsta rusningstrafiken. Jag var dödstrött och det var så jobbigt att köra. Man sitter liksom på helspänn hela tiden, och jag hade en hel rad av bilar både framför och bakom mig hela tiden. Ända till Västra Ämtervik, där helt plötsligt fyra, fem bilar framför mig svänger in och jag blev först i bilkön.
 
Då hör jag en röst som säger högt, på någon slags överdriven göteborgska(?) någonting i stil med:
 
"Jaha ja då är det jag som ligger först och håller farten..."
 
Och jag inser att det är jag. What? Vad är detta?
 
Ibland förvånar man sig själv. Men så var jag riktigt riktigt slutkörd också. 
 

Så mycket för den sekretessen

Jag har ju skrivit tidigare och berättat om mina möten med vården. Mycket varierande.
 
I det här inlägget kan man läsa om hur det gick till när jag äntligen fick ett recept på en verksam tablett för min allt mer helvetes-RLS, eller WED som det numera heter. Mer om det längre ner. Min medicin fick jag först efter att ha blivit både arg och ledsen förstås, varför skulle någonting gå lätt. Detta var i Torsby, sen blev jag återremitterad till Sunne VC; vilket i sin tur ledde till att mina tabletter höll på att ta slut i början av sommaren. För någon tid gick inte att få i Sunne, och Torsby svarade bara att det numera var Sunnes sak. Moment 22 alltså. Min kompis som hade Sifroltabletter räddade mig med två kartor tills jag efter långt om länge fick någon att fatta läget. Hur frustrerande var det inte att bara gång på gång från Sunne VC få till svar: "Invänta kallelse".  Till slut kontaktade jag Torsby igen och svor så högt att jag på nåder fick en ny omgång. Tack.
 
Så fick jag då häromdagen komma till läkaren i Sunne, en kvinna jag aldrig sett förut; hon sprang runt som en skållad råtta och letade patienter och så stannade hon till hos mig: "Hade du tid 10.15"? Och det kunde jag ju inte neka till utan sa ja. Hon ursäktade sig då och sa att det kommer att dröja lite men det var väl ok, så sällan som jag besöker detta stället så gjorde det ju inget att sitta i väntrummet och höra andra människors sjukdomshistorier en liten stund till.
 
Efter en halvtimme eller så kom hon ut ur sitt rum och vinkade in mig. Jag hade förberett mig till tänderna och bestämt mig för att kämpa för min rätt denna gången och vi började stenhårt med att hon höll mig personligt ansvarig för att RLS hade bytt namn till WED för det var det ju ingen doktor i världen som kände till och hur ska man kunna hålla reda på allt som händer, typ... sen tog vi tag i mitt senaste S-ferritinvärde, det som påvisar järndepåerna i kroppen. Jag hade i mars ett värde på 15, gången dessförinnan 16, och 2013 när jag blev j-ligt osams med den doktorn ett värde på 36; och då var jag inte fastande. Och har man RLS eller WED som det hetat sen 2013 även om inte en människa i sjukvården har uppdaterats sig; och det är inte jag som har hittat på det nya namnet även om jag skulle velat, då SKA man ha ett värde på minst 75-100 annars ska man ha järntillförsel, och då helst i sprutform eftersom man har svårt att ta upp järn via tabletter. Men sprutor ger man inte hävdade hon även om jag hade fått ett uttalande från en hematolog att det är det enda som hjälper. "Nej sprutor med järn kan vara dödliga, jag kan ge dig namn på människor som har dött". Men när jag sa att det ville jag gärna ha så fick jag ändå inte ett enda namn.
 
Hon kollade och bläddrade i datorn och talade om att jag minsann inte tagit något S-ferritinprov sen 2013 och då var mitt inte mitt värde 15 utan "jättebra". "Värdet var 183 och det har jag svart på vitt på här".
 
Jag protesterade förstås med en dåres envishet, så hon tittade uppgivet på mig och sköt upp glasögonen i pannan "ditt värde var 183, du har ingen järnbrist".
 
När jag för andra gången talat om att jag mycket väl har koll på mina värden sa hon långsamt som när man talar till ett barn:
 
"183 - hundraåttiotre Perfekt järnvärde. För du är väl M..... X..... född 1961"  med en ton som bara en som är överlägset skitsäker använder.
 
Nej. Det är jag inte. Sa jag. Jag är M..... A..... född 1959.
 
Undrar om hon ångar att hon inte kollade leget innan hon började prata?
 
Efter det flöt det på riktigt geschwinnt kan jag säga, hon beställde provtagning med hundra rör med blod, skrev ut nya tabletter utan att blinka; tog blodtryck och i hand och var så trevlig och tillmötesgående så. 
 
Jorådåatt.

Ska det vara så här? Allvarligt?

Ni vet ju att jag tillochfrån klagar över dålig sömn, krypningar i/värkande ben på nätterna. Bland många andra krämpor ska jag tillägga. Jag vet att jag är en vandrande klagomur ibland.
 
 Men tro mig, när man inte får sova på nätterna för att ens egen kropp gör uppror, då är det lätt att hålla sig för skratt på dagarna.
 
Första gången jag sökte läkare för sömnproblem var 2004. Första gången jag nämnde mina "rastlösa ben" var 2008. Tre-fyra gånger till har jag besökt vårdcentralen när det varit som överjävligast, men jag har aldrig fått nån hjälp. Jo nu ljuger jag faktiskt, jag fick visst sömntabletter 2010.  
 
Därför sökte jag själv till ett större sjukhus, och  fick en tid nu i mars både för den vanliga kropps- och huvudvärken men också sömnen och för benen, för att jag anser att det är roten till mycket ont. Det kommer vid vila, värken börjar i benen och sprider sig uppåt mot ryggslutet och det finns inga möjligheter att jag kan sova. Och det finns hjälp att få. En kompis har Sifrol, vilket är en parkinsonmedicin och hon har blivit helt hjälpt av den. Därför bad jag att få Sifrol på prov, och berättade att jag lidit av det här i så många år men aldrig fått något för det.
 
För att göra en lång historia kort så blev jag ganska paff när jag föreslogs att först prova med att ta en av kompisens tabletter för att kolla om det skulle göra nytta för mig. Testa nån annans medicin alltså? Och varför jag gick med på det fattar jag inte, men man är ganska utlämnad när man sitter hos doktorn. Att jag också föreslogs att prova keramik eller göra något annat som jag tycker är kul(!) är knappt inte värt att nämna.Va! Keramik..? Precis som om jag inbillar mig och bara behöver nåt annat att tänka på?
 
 
Jag vill först och främst få SOVA. Sen kan jag börja tänka på nöjen.
Så jag fick inget recept på Sifrol förstås, utan återremitterades till Sunne Vårdcentral. Moment 22. Men så idag tog jag mod till mig och fick till ett Men-nu-j-lar-är-det-väl-dags-att-jag-också-får-rätt-till-en-hygglig-sömn-samtal,  - och vips så fick jag faktiskt ett recept inringt. Det som känns värst förnedrande är nog att jag själv vet hur jobbigt det är att ha det så här, och att det sitter en annan människa som har makten att hjälpa mig men inte gör det.
 
Äntligen har jag ett halmstrå att gripa i! Och inte vet jag om det kommer att hjälpa, men för en gångs skull har man inte bara tagit stöd på ett blodprov och struntat i resten.
 
Håll nu tummarna för att både jag och Gino kan få sova utan att jag ligger och sparkar och byter ställning tjugo gånger i minuten. Om det går vägen ska jag börja dreja sen, det ser ju ganska så roligt ut. 

Svår nöt

Nu ska ni få en riktig tankenöt.
 
VEM kan det vara som denna dag åker till Bjälverud Yamaha Store med son och barnbarn för att köpa en jacka till bb Anton - och kommer hem med en snöskoter?
 
Ledtråd: samma kille som för några år sen skulle handla en hörsnäcka till jaktradion men i stället köpte en snöslunga. Och han som bara skulle titta på en mustang i Borlänge men ändå körde den hem samma dag. Och han som tror att en tapetrulle fortfarande kostar runt 8 kronor.
 
Jag vet att det är en knivig fråga men ni får tänka tills i morgon. 

Såhär blev vår nyårsafton 2014

Nyårsafton 2014 kommer vi nog sent att glömma.
 
På morgonen åkte Gino och svågern Anders till Gassebol för att jaga rådjur. Det var inget konstigt med det, och inte att jag gjorde köttbullar och janssons frestelse, kokade ägg och gjorde hallonpaj heller. Det var också helt normalt att jag ställde en flaska mousserande vin i kylen inför tolvslaget.
 
Vi hämtade sen Ginos pappa Nino i Karlstad, och efter att vi tänt ljus på kyrkogården åkte vi hem för en lugn och stilla nyårskväll med mat och tv-tittande. Planen var stilla småprat och återblickar på året som gått, knapra lite nötter och ta choklad från understa lagret; precis som man gör en nyårskväll.
 
Så åt vi då vid halv sextiden, Nino satt bredvid sin son på kökssoffan, vi småpratade lite om ditten och datten och han sa att han var så glad att vara med oss.
 
Jag började fundera på om jag skulle sätta på kaffet när jag får se hur Nino blir så konstig, hans huvud ramlar ner mot bröstkorgen, ögonen är slutna och han börjar liksom snarka och andas så konstigt. Ett par sekunder sitter jag bara och tittar på honom och fattar ingenting. - Nämen vad i hela... Gino håller på med telefonen men vänder sig mot Nino och börjar ruska om honom: - Pappa - vad händer, sover du..!  Det blir ingen reaktion, han är helt medvetslös.
 
Jag hoppar dit och tar honom i famnen när Gino ringer ambulans. Pulsen är nästan obefintlig och jag känner över bröstkorgen och hjärtat slår svagt som på en fågelunge. Vi var helt säkra på att han dog, men så plötsligt kommer han tillbaka, öppnar ögonen men pratar väldigt osammanhängande och rörigt. Efter en stund verkar han piggna till igen, så när ambulansen kommer mår han ganska mycket bättre.
 
De tar med honom till sjukhuset i Torsby och vi följer efter i bilen. Det är fullt på akuten så det blir flera långa timmars väntan innan det beslutas att han ska få ligga kvar två nätter för observation.  Han är jättebesviken att han inte får komma hem med oss, men vi är däremot tacksamma att han blir inlagd. Det hade känts för oroligt att ta hem honom i det skicket.
 
 
Läget just nu är att jag ska hämta hem honom från sjukhuset när jag slutar jobba, och så får han stanna hos oss tills han tröttnar på sällskapet. Vi kan ju inte köra hem honom till Karlstad innan vi är säkra på att han är ok, han är trots allt nittio år och bor ensam i egen lägenhet. Men kanske kan det här få honom att lyssna på oss och ställa sig i kö för särskilt boende. Hoppas hoppas.
 
Nåväl, vi kom hem lagom till tolvslaget, skålade i cider och gick till sängs, och morgonen efter vaknade vi med värsta baksmällan. Både Gino och jag gick som två zombier med värk från axlarna och uppåt, och kände oss som vi hade blivit överkörda av en lastbil. Antagligen var det så att det var chocken och situationen som sådan..? Jag tror i alla fall inte det var mer än 2,6% i cidern.
 
I såna här situationer blir man verkligen medveten om hur skört livet är och hur fort man kan mista någon man älskar. Och även om han är en gammal man som har fått levt länge så vill man ju att han ska finnas där. Å andra sidan, om han verkligen hade dött då och där, hade man inte kunnat önska honom en finare död. Om ni förstår hur jag menar.
 
Hur hade ni det på nyår?
 
Bra hoppas jag. Önskar er allihop ett riktigt underbart år 2015, för det ska vi ha ;)

Kaloribomb

Under rubriken "tyck synd om mej själv som måste sitta ensam en fredagskväll när älsklingen jobbar" presenterar jag härmed en avslöjande bild av kvällens kaloribomb.
 

Och jag vet att det ser mest ut som någon konstig exotisk rätt, men det är gräddglass med oboypulver (!), salta jordnötter och chokladsås i en härlig blandning. 3000 kalorier minst. Samtidigt ska tilläggas såg jag på tvprogrammet "secret eaters" som handlar om just människor som äter när ingen ser. Allt efter devisen "det ingen ser har aldrig hänt".
 
Så löste jag korsord också, fredagens kryss&quiz i Aftonbladet. Om ni söker efter ledtrådar för att ni själva sitter med det just nu kan jag tala om att ordet VEK som syns i högra nedre hörnet ska bytas ut mot VIG för de grå rutorna ska bilda ordet DIMRIDÅ.
 
Och så en cliffhanger:
 
I dag har jag ett stort projekt på gång.

Han har i alla fall tur med vädret

Är lite nervös i dag.
 
Yngste sonen ska göra sitt första (och enda?) fallskärmshopp. Det är ett tandemhopp så man hoppas ju på att den som hänger bakom honom vet vad han gör.
 
"Jag ringer så fort som jag är nere".
 
Himmel vad jag längtar efter det samtalet.

Baktankar, fast positiva

Min mamma dog för 2½ år sen.
 
Jag tror att de flesta som kände henne saknar henne. Inte minst mina små barnbarn som var vana att komma hem till henne och få hembakat bröd, för bakade det gjorde hon flera gånger i veckan. De vet att hon är i himlen nu och har det bra, tillsammans med gammelmorfar, Karin, farfar Knut och hundarna, även om Valle säger att när han tänker på gammelmormor så gråter han inne i magen.
 
Så en dag för tre veckor sen så kom det en riktig hagelskur.
 
Små fina hagel var det och barnen tyckte haglen såg ut som pärlsocker, så de sprang fort fort ut i gräset och ropade för full hals upp mot himlen:  "Bakar du bullar nu gammelmormor Eva" .
   
 
 Och det är jag säker på att hon gjorde. Och så blinkade hon till oss med ena ögat.

En ren tillfällighet förstås men ändå... eller?

Vi har rensat ut och gått igenom en hel del saker som bara stått och tagit plats i uthusen.
 
Bland annat en hel del kartonger från mamma, men de har jag mest flyttat på ska jag ärligt säga. Men jag fann en bunt med tidningar som jag tog in och bläddrade lite i. Hon satt varje dag vid köksbordet och löste korsord, så när jag kom till mitten hittade jag hennes handstil och blev sittande och saknade henne så oerhört mycket.
 
Så fick jag se vad det stod i de gula rutorna.
 
 
Det gör jag, mamma.
 
Men jag tror att det ska stå "svira" där du skrivit "sabba". Puss och kram.

Uppochnervända Sverige

Gino ringer, han sitter på Torneträsk och doppar maggot på sin lediga dag. Solen bränner honom i nacken och lyser så starkt på allt det vita, att han blir nästan snöblind.
 
Jag sitter ute på gräsmattan här i Värmland och försöker plantera en kruka med lavendel, men det är svårt med fingervantar inuti gummihandskarna, och när mössan åker ner över ögonen och snoret droppar. Det blåser och regnar iskallt, så resten av blommorna får stå kvar på trappan tills det blir en varmare dag.
 
Jodå, två fina öringar fick han också. Fy Fabian vad jag vill vara där han är.
 
Jämt faktiskt.

Att komma ihåg

NTS:
 
När det börjar bli höst: ta antingen in dina nertrampade gympaskor på kvällen; eller kolla noga innan du sticker in foten så att det inte flyttat in en medelstor svart padda under natten.
 
Annars kan det komma ett så gällt skrik ur ens hals att sambon som står och matar hönsen i godan ro får panik och tror att en stor hök är under inflygning.

Fokusera rätt, om jag får be

Ginos reaktion på inlägget om larven:
 
- Herregud, har du så fräkniga ben? Eller är det hår?
 
HÅR!!??? Hmmpf.
 
Jag erkänner att jag var rädd för den kommentaren eftersom jag också ser ett ganska prickigt ben. Men kära G, det är väl kanske så att ljuset faller in norrifrån och skapar skuggor, vad vet jag. Mina ben är släta som en barnrumpa (just nu i alla fall, eftersom jag var på vårdcentralen häromdagen) och inte så värst fräkniga heller.
 
Dessutom var det masken du skulle fokusera på  :)

Mitt knark

Då var det shoppat för Italienresan då.
 
 
Hur skulle jag klara mig utan det här? 

Inte riktigt vad jag väntade mig kanske

Jag har klippt lugg och färgat håret medan G varit borta på jobb. Det blev helt ok och jag är riktigt nöjd, speciellt när det som i går kväll var nytvättat och fönat lite fint. 
 
Är precis klar med det när G kommer ut från toa och frågar: "vad är det för produkt du har i håret"? och jag naturligtvis tar det som en komplimang för att det ser så glansigt och fluffigt ut.
 
"Ja det är väl lite..."
 
Längre hinner jag inte innan han fortsätter: "Jag bara undrar eftersom det ligger ett långt hårstrå i toaletten som det inte går att spola ner".

Och vart ligger det?

När jag går hemma och grejar pratar jag ganska ofta högt för mig själv.
 
Typ: "vart katten har jag lagt den där", "dags att öppna för hönsen" eller "oj, nu kommer posten" o sv.
 
Men igår gjorde jag mig själv förvånad.
 
Helt plötsligt sa jag "Flurkmark" högt och tydligt. Två gånger till och med.
 
Undrar vart jag fick det ifrån.

Jag hatar näthat

Såg ni programmet om näthatet?
 
Jag blir mer och mer glad över att jag inte har Facebook. G har det, MEN om ni försöker bli vän med honom och inte får svar så betyder det INTE att han inte vill vara vän med dig. Det vill säga i det riktiga livet, i köttochblodtillvaron. Det är bara så att han inte riktigt vet hur det fungerar över nätet, se.  Eller, klart han vet, men han är inte riktigt intresserad om jag uttrycker mig rätt.  
 
När man ser hur mycket skada man kan göra en annan människa genom rent ut sagt för jävliga kommentarer, bland annat genom "Fejjan" (eller "Fejjsan" som någon nära mig envisas med att säja) så funderar man på hur folk är funtade egentligen. Hur elak kan man bli i sin ensamhet uppe på kammaren? Känner man sig glad i sinnet när man skrivit att någon borde dö? Lite smånöjd?
 
Lika illa är det tydligen att inte få några "gilla" på inlägg man själv skriver. Då mår man dåligt för det, och för ungdomar kan det bli rena mobbingen. "Kompisar" som lägger ut taskiga bilder och förnedrande kommentarer. Mår man bra när man fått någon annan att må dåligt?   
 
Det s k sociala mediet verkar ha blivit till viss del en soptipp, där man kan gömma sig bakom en anonym fasad och vräka ur sig vad som helst. Och så kan man också bara skita i att tacka personligen för födelsedagspresenten, för man har ju skrivit det på Facebook, typ. Utan en tanke på att alla inte har det.  
 
För att ta del av vad som händer här i BYGDEFÖRENINGEN måste man ha Facebook. Vad ger ni mig för den?  
Våga vägra Facebook. Vi får starta en grupp om det, hörrni.
 
Gilla det här nu, annars jä... :)

Det här måste vara ett tråkigt jobb

Om någon någon gång skulle tänka tanken att fy fabian vilket tråkigt jobb jag har, och då menar jag inte oss tågklarerare för vi har ett roligt jobb, nej utan alla andra därute i samhället, då - då kan man tänka på vilket tråkigt jobb de måste ha som sitter hela dagarna och klistrar på små lappar på alla frukter. Det måste kännas monotont.
 
 
Om de inte byter sort varannan dag - som typ idag ska jag klistra bananer, hurra.
Jag vet, jag kan vara så djup ibland.

Saknad

Jag pratar med dottern i telefon och frågar vad hon tyckte om de gamla bilderna jag la in. Hon börjar gråta:
 
"Det är så hemskt. Jag saknar mormor så oerhört. Och när jag fick se henne på fotot så blev jag så jätteledsen".
 
Jag: " Jag saknar henne också. Varenda dag. Direkt när jag vaknar, när jag lägger mig på kvällen. När jag går ut till hönsen tänker jag på hur roligt hon skulle tycka att det var".
 
Anna: "Nu ska jag intervjua fyra äldre människor om hälsa och livskvalitet och jag tänker bara på att jag skulle vilja prata med mormor, och hur roligt vi skulle ha under tiden".
 
Sen gråter vi en skvätt bägge två. Och jag funderar över hur bra man måste ha levt sitt liv när man är så saknad. 

Det skulle ju vara jobbigt

Från Nina Hemmingssons "Jag är din flickvän nu":
 
 
Citat ur boken: "Välkomna till dagens seminarium. Vi gör väl som vanligt att ni som har penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare. Jaha då kör vi igång".
 
Hahaha.

Bevingade ord

Syrrans minsta lilla kille Axel är fem år och en riktig tänkare:
 
- Man kan visst äta flugsvamp...
 
Mamman helt förskräckt:
 
- Nää vet du vad, det kan man inte!
 
Axel: - ... men bara en gång.
 
 
Eller:
 
- Dålig andedräkt ä inge bra. Nej fy vad äckligt.
----
Fast - det är bra om man vill vara i fred.
 
 
 
Kan ge dålig andedräkt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0