Inte pank bara ingen kontakt med bank

Ungefär fjorton dar efter att vi kommit hem från Italien drogs någonstans runt 1400 kronor från G:s konto.
 
Det var biluthyrningsfirman som stod för den bedriften. Vad saken gäller har vi inte en aning om, för när vi lämnade tillbaka rishögen var det klart och entydigt att allt var betalt, tanken var full, vi skulle inte betala något för alla de skador som bilen hade  - inte en spänn till skulle vi ut med. Olustigt. G spärrade sitt kort och gjorde en reklamation som vi nu väntar svar på. Det är lite läskigt när pengar bara dras sådär.
 
Och som ni vet så var jag hos optikern Curt i dag. Det gick så fint så, mäta och lysa lite och "bättre så eller så" och vips så var det klart. Det var bara betalningen kvar.
 
I med kortet i kortläsaren och trycka koden. KÖP MEDGES EJ.
 
- Men... tryckte jag fel kod eller..?
 
- Vi provar igen, tyckte Curt.
 
Samma resultat: KÖP MEDGES EJ: Nu började jag bli nervös.
 
- Det kanske är lönen som har gått fel, sa han och såg ut som om han fattade att jag redan bränt alla pengarna på julklappspapper och blåa hyacinter.
 
- Nej nej, det är något annat fel, vi håller på och byter bank så...
 
Jag hörde själv att det lät som världens mest genomskinliga förklaring även om det är dagens sanning. Kärringen är pank, det är vad han trodde. Som tur är så har jag ett kort i en annan bank som jag drog och kunde betala mina 250 kronor.
 
Jag skulle ha handlat på Coop också men det hade jag inte ro i kroppen till, utan jag sätter gasen i botten och susar hemåt. Måste in på datorn och se om alla pengarna är borta. Under tiden jag kör ringer jag G och sätter lite myror i brallan på honom:
 
- Har du kollat ditt bankkort något nyss?  Blablablabla...  Tänk om Hmhm-banken har öppnat våra nya konton, avslutat allt på MmMm-banken och vi inte har tillgång till våra konton på HELA HELGEN?
 
Det hade gått bra för min del i och för sig, men stackars G som sitter i Kiruna fram till tisdag, med fem tjugor i plånboken hade det ju inte varit så roligt för.
 
Pengarna är kvar. Jag ringer den "nya" banken och får bekräftat att överflyttningen inte är klar, så de är oskyldiga, sen till min för tillfället kortförande bank och de ser inget konstigt med kortet, det enda de kan komma på är att det möjligtvis blivit avmagnetiserat.
 
Jag är glad. Glad att lönen fanns kvar, tacksamt glad att G efter att jag lurat ut honom på en långpromenad i nitton graders kyla ner till Minuten, kunde ta ut pengar till mat, och överjävla glad att jag inte stod i kassan på Coop med en överfull kundvagn på fredagseftermiddagen och stoppade upp en trettio meter lång kö när "KÖP MEDGES EJ".
 
Jag är också rätt så glad att jag åkte hem utan att handla det minsta, för då blir frestelserna färre i kväll.
 
Å andra sidan är ju Coop öppet till 21.00.

För övrigt anser jag

1. Att Kartago bör förstöras. 
2. Att man inte behöver ge ett spydigt svar på en enkel fråga.
 
Tack.

Närsynt men långsint - ibland

Man sover inte så gott när man tryckt i sig tio pepparkakor med ost. Särskilt inte när man i flera veckor stålsatt sig att sluta med fikabröd och mackor.  Man får ont i magen, både fysiskt och psykiskt.
 
Nya tag i dag.
 
I eftermiddag ska jag till optikern för att få ett nytt glasögonrecept. Jag måste skicka det till Previa, eftersom det krävs att jag har glasögon eller linser när jag jobbar. Vilket är ganska naturligt eftersom jag inte ens såg de tre översta bokstäverna som är två decimeter höga, utan glajor. Jag är minst sagt halvblind.
 
Det är nog bortemot sex år sen jag gick till den lokala optikern. Både mamma och jag behövde nya brillor så vi gick dit tillsammans. Mamma var några år över åttio då och hade ont i knäna så hon gick lite dåligt; men intellektet var det inget fel på. Kvinnan som jobbade i butiken vände sig hela tiden till mig när mamma provade bågar:
 
- Den tycker jag blir för liten för henne... för stor... inte bra färg...  passar inte hennes ansiktsform etc.
 
- Du kan prata direkt med mamma, sa jag. Det är hon som ska ha glasögonen och hon är vid sina sinnens fulla bruk.
 
Men hon gav sig inte utan pratade hela tiden över huvudet på henne. Droppen blev när hon skrattade åt hur ett par bågar satt, och jag såg hur ledsen mamma blev.
 
Det slutade med att vi gick därifrån och åkte till Karlstad och köpte våra glasögon. 
Nu tror jag att det är en ny tjej som jobbar där, och själva optikern är det nog inget fel på, så jag ger dom en chans till.
 
Men bara en.

I pepparkakor är det ingefära som är nyttigt och i ost är det väl kalcium

I kväll kände jag mig lite låg. Gino är i Kiruna/Narvik nånstans och hur otroligt det än kan låta, så saknar jag honom väldigt mycket ibland.
 
Det enda som kunde muntra upp mig var Nyåkers pepparkakshjärtan med smör och hushållsost. Jag åt tills jag mådde illa, sen tog jag tre till.
 
Det var ett väldigt bra program på 3:an samtidigt som hette "Aldrig mera fet"; om en tjej som vägt 147,7 kilo och lyckades gå ner till 79,8 på ett år.
 
Kul för henne, tugg tugg. 

Tommy tvättar

Vad är det med killar och tvättmaskiner?
 
Ge dom en grävmaskin, en motorcykel eller värstingsnöskoter; sätt en gammal Ford som har missljud i dom dubbla kardanknutarna i drivknutsrotationsaxeln och aningens dåligt insug på katalysatorförgreningen i nävarna på dem - och de fiksert. Pisofcake. På bilden ser vi världens bästa granne, han som har varenda maskin som gjorts i hela världen och fixar allt lättsomenplätt. Hm ja... allt utom en sak.  
 
 
För tvätta sin egen stickade tröja i trettio grader, så den kommer ut i samma skick som den åkte in  - det går killarna bet på. Så här gör man en TOVAD tröja till en treåring på en timme och fem minuter, haha.
 
(Å tur är väl det, för då får ju vi kvinnor känna oss lite behövda och märkvärdiga).
Men det säger vi inte högt tjejer.

Jag har varit till Previa jag

Det var tre år sen jag var på Previa på läkarbesök senast. Jag minns det med en rysning.
Efter blodtryck, mätning, vägning och stick i fingret skulle jag in till läkaren innan det var dags för drogtest. Intet ont anande går jag in, hälsar och sätter mig i stolen.
 
- Du kan ta av dig i trosor och behå. Strumporna kan du behålla på.
 
- WHAT! Jaha... men ...
 
- Lägg dom där.  Han pekar på britsen som står mitt i rummet.
 
Det är en mild underdrift att jag känner mig som en komplett idiot ganska dum när jag klär av mig, samtidigt som jag försöker komma ihåg om jag har fultrosor på mig och när jag rakade ljumskpolisongerna och benen senast. Det här var det ingen som sagt något om. Så står jag där när plaggen fallit, blekfet, i halvfultrosor och omaka behå, och med skitfula brunrandiga kortstrumpor på fötterna. Ingen vacker syn. Jag fattar fortfarande inte varför jag inte tog av mig strumporna, det kunde kanske ha lyft ensemblen lite. Jag försöker se ut som om det  här var jättenaturligt för mig samtidigt som jag känner mig som kusinen från landet. Då säger karlfan doktorn:
 
- Du kan gå några varv runt britsen här.
 
Så jag börjar trava runt runt och försöker se vart de gömt kameran, skrattande lite nervöst. Situationen är så fruktansvärt pinsam att det känns jobbigt bara att skriva om det.
 
- Vad skrattar du åt, säger han torrt.
 
- Nej bara något kul jag kom att tänka på. Typ.
 
- Då kan du klä på dig igen.
 
Sen lyssnar han om hjärtat fortfarande slår, lyser mig i öronen och ögonen och fladdrar med händerna långt ut i periferin för att kolla vidvinkeln. Därefter är vi klara med varandra och jag svär för mig själv att vi aldrig kommer att ses igen i detta livet. Antagligen inte efter döden heller för det är inte troligt att vi ska till samma ställe. Jag önskar bara att jag kommit mig för att fråga vad syftet med denna förnedring var.
 
I går var jag kallad till Previa.
Nu var jag beredd. Nya fintrosor och snyggbehå. Inte ett hårstrå på benen, insmord, nymålade tånaglar, hela köret. 
Samma läkare. Men i går ville han bara se min överkropp, och jag behövde inte strutta runt som en cirkushäst. Han hade väl sett  nog förra gången och ville inte förstöra sin eftermiddag.
Sammanfattningsvis gick besöket riktigt bra. Lyckades till och med få det mesta av drogtestsvätskan i burken utan att få mer än en tredjedel på fingrarna.
 
Det var en konstig sak bara. Jag har gått ner 3.
 
Så bra, tänker ni nu. Grattis Marianne, det var du värd.
 
Fast jag vet inte jag. Det var CENTIMETER. Från att hela det vuxna livet mätt 176 cm över marken var jag helt plötsligt bara 173. Hur har det gått till? Jag protesterade högljutt och krävde en ommätning, men den andra mätstickan visade också samma sak. Visst, 173 cm är bra det också men BMI:et skjuter ju i höjden förstår ni. Nu måste jag gå ner några kilo till för att få det ok, och det blir inte enkelt; för samtidigt väger jag fyraochetthalvt kilo mer än för tre år sen, så om tre år till kan jag komma att väga runt hundra kilo och vara 168 cm lång. 
 
Men den dagen den sorgen.

Finns Ö-kupa?

Var precis på Lindex och provade en behå.
 
Jag ska genast börja äta smörgåsar och kaffebröd igen för det har gått helt åt fel håll.
 
Och jag som ska till Previa i morgon.

På tal om spår

Just det, vi var upp till Hjällstadsätern i torsdags. Peter har varit där och gjort om verandan, så nu kommer det att bli en dröm att åka upp i vinter och åka snöskoter, grilla och ladda batterierna. (De kropp-och själsliga). Det blev så himla bra. Förut har vi inte haft något skydd över dörren så när snön rasat från taket har det varit omöjligt att över huvud taget ta sig in. Golvet har svällt så man har inte fått upp dörren.
 
 
Sista älgjaktsdagen bröt vi bort den gamla verandan och rampen.
 
 
Sen går man in och hämtar något, efter tio sekunder går man ut igen och glömmer att man just plockat bort trappan. Det kan hända den bäste, det hände nämligen mig. Det känns konstigt när man bryter knäskålarna framåt.
 
 
Några veckor senare är arbetet i full gång. Prisa Gud för att han uppfann elverket.
 
 
Dörren är bytt och det är reglat. Den lilla svarta fyrkanten på väggen är en enkel solcellspanel som genererar ström till batteriet, för här finns varken el eller vatten.  
  
 
Den gamla sträckmetalltrappan är kapad och anpassad till sin nya position. Taket har även det kommit på sen bilderna togs, så nu väntar bara själva räcket samt målning till sommaren. Det blev mycket bättre än jag vågat hoppats på.
 
Så till spåren. När vi åkte hem tog vi Flottarvägen. Den går mestadels genom skogen och slingrar sig längst med Ljusnan ner mot Vägsjöfors. Plötsligt ser vi en massa älgspår på två ställen i vägen. Det ser ut ungefär som om de sprungit runt runt och det ser väldigt konstigt ut, så vi stannar bilen och går ut och ser om vi kan se vad som hänt.
 
 
Det ligger raggtussar lite här och där och vi misstänker att det är vargarna som varit framme, men vi ser inga vargspår. Älgspåren försvinner i ledningsgatan mot Ljusnan.
 
I dag läser jag på rovobs.se att samma dag fem timmar tidigare har någon sett fyra-fem vargar på exakt den platsen. Så nog var det vargarna alltid som dansat med älgarna, även om vi inte såg tassavtrycken. 
 
Skit. Jag har aldrig fått se en varg i det fria. Så missar jag dom med ynka fem timmar.

Spårsnö var det också

I dag snöar det. Snöslaskar.
Det började redan i går kväll, när vi åkte hem från Karlstad. Blöt och kladdig snö på ofruset underlag är inte att leka med, så det ska jag inte göra i dag. Inga snögubbar.
 
Jag sitter i varmt och dragfritt hus i Bäckebron, mitt (nåja vårt) fina Tågx och försöker hitta arbetslust. (Vet inte vart jag lagt den nånstans). Har skrivit en avvikelse-/tillbudsrapport till Operativ chef i Hallsberg i dag, det är inte ofta det händer något här som tur är; men idag fick jag se ut som en fågelholk modell större en stund. En normalstor familj ugglor hade säkert kunna flytta in.
 
Vid nio-tiden sådär sitter jag i godan ro vid skrivbordet när en bil kommer åkande på den lilla grusvägen som bara leder fram till TågX. På andra sidan spåren ligger själva hållplatsväntkuren och parkeringen, så det här är ingen väg som resenärerna tar, eller brukar ta. Jag gluttar försiktigt ut bakom gardinen lite glad i hågen för att se vem som kommer och hälsar på så här helt apropå, och hoppas naturligtvis att det ska vara Magdalena Graaf eller någon från Svenska Spel, alternativt en chefsperson med en snuskigt stor chokladask eller tidig julklapp. I stället ser jag hur föraren av den här bilen resolut svänger till höger och tar gångvägen över spåren, mot väntkur, biljettautomat, klotväxel och betongsuggor. Det var en smula trångt, men han backar och trixar lite så han undviker både att fastna på spåren och att krocka med "hindren". Jag bara gapar.
 
Man kan ju tänka att "det var ju inte så farligt, det fanns inga tåg inne och han kom över till andra sidan utan problem". Ja så kan man tänka. MEN om han hade åkt över femtio minuter tidigare när Green Cargo rullat in hade han inte haft en suck att se dem, huset jag sitter i skymmer all sikt från söder, och med den igenimmade/-isade bilen såg han knappt rakt fram. Till exempel. Då hade det blivit en otrevlig notis i morgondagens tidning.
 
 
Och här försvinner han. Men spåren finns kvar.

På sista tiden

Här har varit dåligt med uppdaterande, inser jag. Vart tar tiden vägen?
 
Har det då hänt nånting? Neej inte mycket. 
 
Det mest dramatiska är att vi numera endast har tre tuppar kvar i vår hönsgård. Tre plymouth rock-tuppar flaxade in i evigheten för några veckor sen, och i går fick Gino tyvärr låta Estelle/Stellan somna in "host" eftersom hältan på högerbenet visade sig vara hönsförlamning. Men tre tuppar är egentligen också två för mycket till fem hönor, så även om det är mycket mycket lugnare nu, är det inte helt utan konflikter. På äggfronten har det blivit sex (6)! ägg, jättegoda och med världens hårdaste skal.en duktig höna har vi i alla fall.
 
Vi har tagit utejulgran Och efter den sedvanliga diskussionen om hur man börjar, fördelar och slutar en julgransljusslinga, fick vi till det så snyggt att vi tände den på stubinen så i år var vi först med utejulgran i byn. Jag blir inte förvånad om vi också kommer att vara sist att släcka ner den, så fint är det.
Jag har helt slutat äta mjukt matbröd. Och kaffebröd (nästan helt). Varje morgon äter jag havregrynsgröt och en skiva husmans med något gott pålägg, och ägg ibland. Man mår ganska gôtt i magen, men jag hade hoppats att det skulle märkas på vågen/byxlinningen också. Det kommer säkert, vilket år som helst.
 
Jag har fått svar på de prover jag tog hos farbror gynekologen. Jag är ganska frisk, men kommer att kallas om sex månader igen. Det var en stor lättnad, men när brevet kom fick Gino läsa det först, för när jag gluttade ner i kuvertet såg jag att det var skitmycket text och det kändes minst sagt oroväckande. Vilket det egentligen inte var tackochlov.
Och på tal om mus kunde jag ha skrivit här nu, men det gör jag inte.
I går morse stod jag vid diskbänken och skalade de hemlagda frukostäggen. Soppåsen hade jag tagit fram från underskåpet och ställt i diskhon så jag kunde skala direkt ner i den. Helt plötsligt sa det swosch och världens sötaste lilla mus hoppade upp ur soppåsen och kilade iväg längst med köksbänken och tog posto bakom burken med värmeljus. Och FAST att den var så söt med sina pepparkornsögon tycker jag inte det är ok att de flyttar in hur som helst hos oss. Gino fick utrusta sig med ett par handskar och gå till attack. Döm om hans förvåning när musen springer fram till kanten och kastar sig rakt mot den intet ont anande G, som i det ögonblicket ångrar att han har jeans med så vida byxben. Nu gick det tyvärr bra med byxbenen men nog hade det varit roligare om det slutat med att råttan sprungit upp för benet och gömt sig. Nåväl musen infångades, och släpptes ut på trappan med en skarp tillsägelse att inte göra om detta igen. Not. Men det kan ju finnas barn som läser det här, om ni förstår vad jag menar.
 
Det är ungefär det som har hänt. Vi måste försöka leva lite mer äventyrligt kanske.
 
Gino hoppas hitta en sån här under diskbänken nästa gång.

Plötsligt händer det

Nu har det hänt, det som vi har väntat på så länge!
 
I går kunde Gino plocka ut ett litet brunbeige ägg ur ett värprede. Och det måste ha blivit lagt på Fars dag, så himla lämpligt.  
 
 
Grattis pappa!
 
Just nu har detta guldägg kostat i runda slängar 20 lakan. Och det är det helt klart värt.

Fräscht

Häromkvällen satt jag och slözappade runt efter något bra att titta på. Fråga mig inte varför, men jag stannade till på en kanal som visade "Virgin Diaries".
 
Programmet handlade, som man kan förstå av den talande titeln; om oskulder. Väldigt vuxna oskulder. Ett klipp från tidigare i år visade hur ett par till och med har sparat sin första kyss till vigselögonblicket. Man kanske hade önskat att de hade tränat liite innan. Men gulligt var det. Eller ja? Nej. 
 
Nåväl, ibland fick jag känslan av att det inte är så konstigt att vissa personer fortfarande ÄR orörda. Det finns säkert fullt av mormonkillar som bor hemma i källaren hos mamma när de är 34 år, och det är inte absolut ett kriterium för att vara singel. MEN när man tar morsan med på dans och hon ska ragga tjejer åt en, när man har t-shirtar upptryckta med olika  texter på hur bra man är och vad man är ute efter, och när man försöker hångla upp varenda tjej som råkar närma sig; DÅ har man problem. När man inte kan tänka på NÅGOT annat.
Jag citerar: - Ååååå, jag blir som en liten hundvalp som vill leka!!! Detta säger han exalterat, samtidigt som han sittande hoppar upp och ner i sängen medan händerna flaxar framför det högröda ansiktet. Eeeh wellyesokay.
 
MEN, och det är ett stort MEN, och det är dit jag vill komma. Det allra värsta var när man får se honom ta av sig t-shirten på kvällen och han tar ner en burk med skruvlock från bokhyllan.
 
Å va har han för gôtt i den lilla burken då? tänker ni nu.
 
NAVELLUDD!!! "hulk hulk" som han har samlat "hulk" i sjutton år. Sjutton år. Tror jag det var. Nåt sånt.
 
Jamenvilkendrömkille.  
                                                                             

Man börjar fundera på om det finns en tidsinställning

Det är fem och ett halvt år sen vi byggde om köket.
 
För två veckor sen pajade induktionshällen. Den stendog och vi fick åka till IKEA och köpa en ny.
 
I går bakade jag bullar och efter andra plåten tappade ugnen temperatur sakta men säkert. Resultatet blev att bullarna blev torra, fick något lite färg på översidan, men förblev bleka på undersidan. Skit.
 
Jag kunde inte lista ut vart felet ligger så det blir väl till att ta sig en tur till IKEA igen.
 
Sa jag att garantin gällde i fem år? 

Brandkårsutryckning i tågklarerartappning

Mobilen ringer. En munter och klämkäck låt, men ingen man vill höra mitt i natten. För det är väl mittinatten? Det är ju kolsvart ute.
 
- Uhhh mmm... är det enda jag får fram.
 
- Hej du, det var Robban i Kil det här. Ska inte du ha tidig tur i Bäckebron i dag?
 
Jag blir klarvaken. Jag vet innerst inne att det egentligen inte är en fråga, han har mycket bra koll på att det är jag som har den tidiga turen i Bäckebron; det är personen på kudden som inte vet vilket datum det är. Han bara formulerar det på ett milt och ödmjukt sätt för att dämpa chocken.
 
- Nej. Det har jag väl inte, jag har väl eftermiddag - eller..? En dåres envishet liksom.
 
- Här står det att det är du. Jaa, turen heter ju 1020. Så...
 
Jag får klart för mig att det är jag som sett fel på schemat, får också klart för mig att klockan är 05.37 - exakt då går första tåget från Sunne. Den föraren kan man ge orderge att det inte finns någon i Bäckebron, men sen tajtar det till sig. Nästa tåg ska gå från Sunne 05.58 och DÅ bör jag vara på plats. 1,5 mil att köra; med andra ord ingen tid för att ligga och dra sig..
 
Med ena benet i golvet och det andra i luften:
 
- Kommer. Orderge första tåget bara så är jag på väg.
 
Precis när jag kastar mig i bilen hör jag hur tåget passerar hållplatsen i Öjervik. När jag femton kilometer senare svänger in och parkerar bilen vid Bäckebron går bommarna ner och tåget går förbi mig när jag ska rusa över till TågX. Då är klockan 05.57.
 
Bra jobbat ändå.

En fråga om boende

Vi har tittat på en annan gård. Den ligger bara någon kilometer från där vi bor, har ett stort hus, riktigt ladugård, maskinhall, väldigt mycket mer mark.
 
Två gånger har vi varit där och tittat och det har känts lika svårt varje gång. Vi skulle få ett vackert hus med mer än hundra år på nacken, med spegeldörrar, balkong, hög takhöjd, trägolv, öppen spis,  - you name it. Men. Kök och badrum samt toalett/tvättstuga skulle behöva renoveras. Dyra dyra saker, så med tanke på att vi skulle få mer än dubbelt så stora lån, och att G inte har överdrivet lång tid kvar innan han vill kunna gå i pension.. så.
 
Jag åker förbi där varje dag. Varje dag tänker jag att vi skulle kunna bo där. Jag har möblerat hela huset.  
 
Sen tänker jag att det skulle bli avsevärt mycket billigare att bara smälla upp en hög häck mot the not so very nice neighbours  norrsidan, mura upp en öppen spis och bo kvar. Vi har ju trots allt ett fint hus, vi har lagt in jordvärme, byggt carport och uterum, byggt om köket, renoverat tvättstugan och lilltoan och mycket mer. Vi har underbara grannar också, och de är i stor majoritet.
 
Så det lutar nog åt att vi bor kvar. Trodde jag tills i går kväll.
 
Gino ringer från Narvik: - Vi kanske skulle ta och flytta hit några år?
 
- Helt ok älskling. Bara jag får bo med dig.
 
- Det var rätt svar.
 
Hallå Narvik, här kommer vi..? Eller?

Precis som i ÖoB-reklamen

Sladdade in som hastigast på Pekås i går för att bunkra upp med lite ägg, för våra kära hönor producerar bara dret än så länge. Suck.
 
Vid frysdisken stod min kompis Inger som jag träffar med jämna mellanrum. Vartannat år eller så. Vi började med att prata rakt över frysen tills jag kom på att man faktiskt kunde stå på samma sida och dämpa rösten lite. Från ingenstans smyger då in i samtalet en udda profil; i helly-hansenjacka och keps, långhårig och orakad. I ungdomen krockade han mot en ladugårdsvägg och blev allvarligt skadad; nu försöker jag inte säga något särskilt med det utan det är bara ren information. 
 
- Hej på er tjejer, står ni här och GLASSAR. Hur var det nu skulle vi ha nån ost eller? Vart är det den ligger nu igen? Han kör upp ansiktet tio centimeter från mitt och vindar med ögonen.
 
Vi pekar båda två mot osthyllan: - Där borta vet du.
 
- Ja just det, klart att dom har lagt den i OST. För väst är väl därborta, plirar han och pekar åt andra hållet.
 
- Haha. Och därborta har de en egen FIL för mjölken, kontrar jag.
 
- Dit kan man väl gå, men gå inte dit bort - säger han och pekar mot hyllorna fulla med Onkel Ben och Barilla - för då ligger du RISIGT till.
 
-  Och därmed PASTA. 
 
- Den du. Neej ni nu har jag inte tid med er längre, nu måste jag gå. Jag blev så PIZZA-nödig. Var det inget mer ni ville så åker jag hem nu.  
 
Så rotar han runt i frysen tills han finner det han ska ha, mumlar lite för sig själv och försvinner bort mot kassan.
 
Så jäkla skön. Kvar står vi och har tappat tråden totalt, men vad gör det.

RSS 2.0