Något av det vi gjort när jag inte varit här



Vi har kört skräp.



Och målat carporten. En gång, en gång kvar. Och det blir så fint.



Och så har vi funderat på hur vi ska kunna åstadkomma en trappa till uterummet. Meningarna går lite isär kan jag meddela.



Vi har njutit av de tre musketörerna i hagen och nästan skrattat ihjäl oss när lokförarkollegan Anders tog i stängslet och gjorde ett halvmeters skutt i pik.



Sen kom dagen när det värsta kunde ha hänt. Enligt polisen och bilbärgaren kan man inte fatta att han tog sig levande ur den bilen.



Så vi har tackat Gud och alla högre makter för att Gino och de andra inblandade överlevde i går morse.

http://www.vf.se/nyheter/kil/krock-pa-e45

Tack också till alla som på ett eller annat sätt hört av sig. Ni är underbara och det betyder verkligen jättemycket. 

Och ja, så har vi börjat avboka allt som har med Italienresan att göra. Det får vi ta när signore Regosa kan gå på sin brutna fot, chocken släppt och örat har växt fast igen.

Huvudsaken är att han lever.

Bra att veta

Jag står i köket och slänger ihop en lasagne när mannenimittliv kommer ut från toaletten:

- Det är otroligt att doften av svett kan påverka menstruationscykeln.

- ??????

- Det är något ämne i svettlukten som påverkar det. Det har gjorts studier. Och sen om flera kvinnor lever ihop i ett hus, så efter ett tag så samkörs deras menstruationer. Otroligt.

- Ah. Du har läst "Illustrerad Vetenskap" från - 1984?

- Japp.


Idag shopping

I dag ska dottern och jag åka på shopping. En mor-och-vuxen-dotterstund!

Efter jobbet ska jag snabbt åka hem, göra en raggardusch (blaska till det lite under armarna), svida om och sticka till storstan. Det är Kallsta´ det. 

Jag ser fram emot att få råd om lämplig klädsel av min egen Trinny-Susannah och kanske till och med komma hem med några påsar.  Eller också slutar det som det brukar med en t-shirt och ett par snygga kallingar till Gino. Kläder i min storlek och smak görs liksom inte längre.

I dag ska vi försöka ändra på det. VISA-kortet är laddat och mindet är opened.

Önska oss lycka till.


PS: Ett besök på Solareturen blir det nog också. Om jag känner oss båda rätt.

       

Sola i Karlstad X 2.

Mycket

Det är mycket nu.

I lördags målades carporten första varvet. Är vi nöjda eller är vi NÖJDA?

Ska lägga in bilder här så småningom så får vi se om vi delar den uppfattningen.

Har inte tiden börjat gå lite fortare? Hur ska vi hinna, den frågan ställer vi oss hela tiden. 


                                            

Det var jag allt jag hann skriva just nu.

Men jag kommer igen, det är ett hot.


Nä nu tar vi lite disco på det


Svartlistning

I dag osar det.

Jag har varit så förbannad så jag skulle kunnat sparka nån på smalbenen. Med stålhätta. Jag ska försöka skriva detta inlägg utan att hyperventilera alltför mycket.

Var hos mamma hela förmiddagen för hon fyller år idag (grattis mamma). På väg därifrån till jobbet svänger jag in med lilla peugeoten på Järnvägsgatan men kommer bara en liten bit för det bromsar in en bil framför mig och framför den står en lastbil.

Plötsligt lägger föraren av lastbilen i backen och börjar backa mot oss.

- Men vad gör han, bilen framför mig börjar tuta och måste backa han också, han närmar sig min front med hög fart. Efter en snabb blick i backspegeln får jag också i backen och försöker komma undan. Vi tutar för att göra YRKESCHAUFFÖREN uppmärksam på det olämpliga i att mosa två bilar mitt inne i centrum men han backar på och kommer så nära att det var fråga om centimetrar. Det går fort bakåt och jag tvingas nästan ut i korsande gata. Utan en blick eller min svänger han sen in på torget, för att ta sig vidare över järnvägsspåret mot industriområdet.

Då brinner det i mig. Bommarna går lägligt nog ner framför honom (tack järnvägen) så jag kör efter, hoppar ur, knackar på förardörren och undrar om han möjligen saknar körkort och glömt hjärnan hemma. I inte alltför trevlig ton, det ska erkännas.

Tillbaka i bilen kommer mannen som satt i bilen framför min fram till mig:

- Hann du prata med honom? Herregud, vad var det där, det var det värsta jag varit med om! Han bara backade ju på utan att ha nån koll eller ens bry sig om att vi fanns där bakom. Att det där gick bra det var då inte hans förtjänst.

På jobbet bestämmer jag mig för att ringa företaget och berätta om hur hans chaufför agerat i dag.

Tror ni chefen sa:

1. Oj då, om det är så vill jag verkligen be om ursäkt. Jag ska kolla med honom vad som hände.

2. Gick det bra med er trots allt? Jag får be om ursäkt, det är inte vanligt att våra chaufförer beter sig på ett trafikfarligt sätt. Jag ska genast kolla vad som hänt.

3. Jaha du. Så du tycker att du kan trafikreglerna så jävla bra då? Då tycker jag du ska snacka med polisen. Blev det stora skador, va? Nähä, då kanske det inte var så farligt då?

Om du gissar på punkt 1 eller 2 kan jag säja att det är felfelfelfelfel.

Jag kunde inte annat än svara att om chefen hade den inställningen förstod jag att inte de anställda var bättre än så.

Med detta uppmanar jag till omedelbar svartlistning och bojkott av företaget Expressfrakt AB i Kristinehamn.

Tack.

Lördag hela veckan

I torsdags böjde jag mej fram och skulle hämta något ur väskan och råkade titta ner i Ginos jackficka... hrrrm. Två godispåsar, öppnade... 

- Haha, klart att du skulle se dom där, det var tre för tjugo.  

I

- Tre? Men det är bara två här. Ätit upp en kanske?

- Mmm.



Sen var han ju tvungen att kolla min väska och hittade det här.

Ajaj. Det var ju inte så bra.

I går var det...

... dags att putsa fönster. Sju stycken hann jag med.



I köket mot vägen var det en jämn grå yta på utsidan och aningens mycket lort även på insidan.



Men efteråt blev det så här. Tada!

Sen sa nacken stopp.

I dag halvdöd, i morgon heldöd

I går och i dag har jag jobbturer som slutar 23.35. Det är väl ganska OK för man börjar inte förrän 13.15.

Sovmorgon m a o. Ligga sig lite och grisa till sig på morgonen.

Men. I morgon har jag bytt tur med en kollega. Vi ska utbildas i Linaria, ett skyltningssystem som funnits jääättelänge på alla möjliga ställen och som äntligen Fryksdalsbanan ska bli begåvat med.

Han kunde inte gå i morgon, så han ville byta med mig som skulle gått i tisdags. Helt OK.

Det var bara en liten detalj. Kursen visade sig inte vara i Kil eller Karlstad som jag trodde utan i Hallsberg. HALLSBERG. HALLSBERGhallsberghallsberg.

Det ligger nånstans mellan bortre Mongoliet och Bramaputra har jag för mig. Och där ska jag vara klockan 9 i morron bitti. Sug på den - 09.00. Nollnionollnoll. Måste gå upp nollfemfyrtiofem, senast. 05.45. Eller ännu troligare 05.30. Jises.

En annan olycksbroder kollega plockar upp mig på E45:an en kilometer hemifrån vid halvsjutiden, som tur är så jag slipper köra själv. Hehe.

Herregud vad jag kommer att snarka hela vägen till Bramaputra.


Tillägg 23.00: Hur kan jag tro att jag kan sova till 05.30? Jag ska ju stå vid stora vägen 06.30. Helst också påklädd och kammad. Nej, klockan på 05.00 får det bli.

Jippieay hey.

Det blir till att lära sig tjata på teckenspråk

I helgen åkte vi till Hammarö för att hämta skifferplattor vi köpt på Blocket. Vi ska dela med grannarna så vi hade två bilar. Vi åkte först, GPS:en var hemma.

Vi hade kollat på kartan och skulle mot Bärstad, vägen in heter Lövnäsvägen, eller nåt ditåt.

- Jag vet vart det är, sa Gino, så vi tog täten.

Vi närmar oss och jag ser att det står Lövnäsvägen in till vänster, precis som vi sett på kartan:

- Där ska vi in, sväng till vänster därframme.

Tror ni han svängde? Nänä. Mr "Jagbestämmersjälvvartjagskasvänga" körde vidare till nästa infart där det visserligen stod Bärstad, men det var ändå fel väg. Så - vi fick göra en så kallad X-sväng och ta rätt väg, dvs den vägen jag pekat ut.

- Tänk om du lyssnade lite mer på mej, sa jag. Haha, du borde höra ganska bra vad jag säjer för det är ju det örat du hör bäst med som vänder mot mej.

- Just nu ja. Men det dröjer nog inte förrän jag är döv på det också så som det tjatas in i det, hela tiden.

En fråga

Öh... bara en lite fråga om vad ni tycker:

Är det värre att ha ett långt skäg hårstrå på hakan och att någon talar om det för en, eller att ha ett långt hårstrå på hakan UTAN att någon talar om det för en?

Nej jag frågar inte av nån särskild anledning, bara sådär utifall att.


Ja dessa käran... (karlarna)

Detta kom i mailen i dag från kollegan Lima Bravo:

Varför män inte skriver rådgivningskolumner

Fråga:

Kära Walter,
jag hoppas att du kan hjälpa mig. Häromdagen när jag åkte iväg till jobbet, lämnade jag min man i huset tittandes på TV, som vanligt.
Jag hade inte hunnit långt när motorn la av och stannade. Jag promenerade hem och bad min man om hjälp. När jag kom hem kunde jag inte tro mina ögon! Han var i vårt sovrum med vår grannes dotter. Jag är 32 år, min man 34 och grannens dotter 22. Jag och min man har varit gifta i 10 år.

När jag konfronterade honom bröt han ihop och erkände att de hade haft ett förhållande de senaste sex månaderna. Jag ställde ett ultimatum: Bryt med henne eller så lämnar jag honom. Han har blivit av med jobbet för sex månader sedan och säger att han har känt sig deprimerad och värdelös sedan dess. Jag älskar honom väldigt mycket, men sedan jag gav honom mitt ultimatum har han hållit sig på sin kant. Han vill inte gå på familjeterapi och jag känner att jag inte når fram till honom. Var snäll och hjälp mig!

Vänliga hälsningar
Sheila


Svar:

Kära Sheila
En bil som stannar efter att ha körts en så kort sträcka kan bero på en massa olika fel i motorn. Börja med att kontrollera att det inte är några stopp för bränslet. Om det är okej, kolla insprutningen och att det inte finns lösa kablar. Om inget av detta är fel, kan det bero på bränslepumpen, att det är för lågt tryck till motorn.

Hoppas att detta hjälper.


Resan del 3

Jag sov hos Annika & Peter. Där äter man världens godaste räksmörgåsar till frukost.



Det ska jag nog införa här hemma också.



Här är kusin Patrik och hans katt. En katt som åker på axeln när de är ute, och kan ta sin egen vitamintablett med tassen, direkt ur burken. Katten har försökt lära sin husse det också, men det går trögt.



Patrik han kan andra konster han. I fem års tid har han och hans Jenny renoverat på sitt hus i Gimo. Det var ett ruckel som skulle fått till och med Martin Timell och arga snickaren att lägga ner hammaren och börja grina. Nu förvandlas det till en helt otrolig bostad, med fiffiga lösningar, massor av snickarglädje och gedigna material. Vilket hus! Om två år räknar de med att kunna flytta in.



Och så var vi var till Ytter-Nuttö också. Säj det tio gånger fort.

Det stora huset i bakgrunden var en gång mammas föräldrahem. Nu bor morbror Stig, som man kan skymta i vit keps i bakgrunden och hans fru Viviann där. Hon och mamma poserar något närmare kameran. De har just byggt huset till vänster där brygghuset stod, för att flytta in där i vår. Deras dotter, min kusin Charlott och hennes familj ska då flytta in i det stora huset.

På den smala slingriga grusvägen dit där mamsen gått och cyklat så många gånger, åker man förbi huset där affären låg, skolan, vägen in till "morbror Andrias", klyvjabacken, gården där "morbror Rudolf och moster Viran" bodde, och jag förstår att massor av minnen strömmar.

John Nilsson & Co

Äntligen stod prästen i tjurkalvarna i hagen. 

Vi har stängt in mark tillsammans med Tommy & Anita och skaffat djur som ska beta av och göra snyggt. Detta är vad vi tror att de ska göra. Vi tror däremot inte som andra grannar befarar, att de ska rymma till skogs och sprida skräck och förstörelse. 

Inte våra små gosedjur inte.  



Här läggs sista handen vid staketet. Eller ja, näst sista. Sen gick jag runt och knöt små pappersremsor i tråden för att den ska synas.



Två förväntansfulla tjurägare försöker få ner lämmen...



... och ut kommer den första lilla nerbajsade kalven.



Och nu går de här så fridfullt i sin hage och luktar på blommorna. I mitten ses nr 186, nu även känd som John Nilsson, döpt efter en annan tjurkalv som föddes för länge sen.

Minns du det, Annika?

Resan del 2

Dagen innan vi skulle åka sa modern:

- Nu vet du att jag ska sitta i baksätet.

- Du ska sitta fram, sa jag. Det är väl inget kul för dej att sitta bak och inte se något när du nu äntligen kommer ut på en biltur. Du sitter fram.

Hon tyckte förstås synd om Johan om han skulle sitta bak så hon stönade sig:

- Men jag vill sitta bak.

- Det vill vi allihop, sa jag. Så då sätter vi oss i baksätet allihop för att vi vill det. Bra. Då ska vi se hur långt vi kommer.

- Jamen från Söderhamn kan jag sitta fram. När vi lämnat av Johan.

- Det ska du ha klart för dej att om du sätter dej bak så får du sitta bak. Hela resan. Du vågar dej inte att sticka in näsan i framsätet.

- Hahaha, då sitter jag väl fram.

Så var det avklarat. 1-0 till mig.

Tidigare hade hon ju sagt att hon ville upp i Johans lägenhet men det blev inget. Hon var ganska stel efter den långa resan och ville inte gå ur bilen alls. Vi hade rastat en gång innan, så vi släppte bara av Johan och körde vidare ner mot släkten i Uppland. Första anhalten skulle bli morbror Karl-Erik i Älvkarleby.

Färdtjänsten ledde ut oss på E4:an där det tog stopp efter några minuters körning. Trafikolycka. Vi fick tränga ut oss emot kanten så långt det gick för att kunna släppa förbi brandkår, ambulans och polisbil. Där stod vi sen en dryg timme, och jag började bli orolig för att mamma inte varit på toa sen halv åtta på morgonen. Några ur bilarna framför hoppade ur och skuttade nerför den branta slänten för att kissa, men jag såg det inte som något bra alternativ att släppa ner en snart 88-årig dam där, så jag frågade lite oroligt:

- Hur går det, behöver du gå på toaletten snart? Själv hade jag varit ute två gånger.

- Känner inte ett dugg. Är inte det minsta nödig.

Pust.

Efter en dryg timme rullade det på igen och vi passerade olycksbilen:

- Det var visst en singelolycka med en äldre dam, sa jag.

- Hur vet du det, sa mamma.

- Det såg jag på skosulorna. Fötterna stack fram ur ambulansen och jag såg att det var ganska små, men fotriktiga skor. Eeeh, tantskor s a s.

Säj sen att jag inte är ett deckarämne va.

En gång till blev det stopp, så vi tappade ett par timmar mellan Söderhamn och Älvkarleby. Jag började bli ganska trött och svettig, det var en varm dag och vi hade ingen AC. Och hade jag haft det så hade jag ändå inte fått använda den.

Vi hade kört en bra stund. Vid en korsning säjer GPS:en:

- Sväng till höger. Därefter ta nästa vänster. I nästa korsning... osv.

Skönt. Vi måste närma oss målet. Jag har inte varit till Karl-Erik sen jag var tonåring, så jag hade dålig kläm på hur huset låg och såg ut. Helt plötsligt var vi ute bland hästgårdar och slingriga smala vägar och det började kännas liiite fel. En volvo stod parkerad utanför en grind och en man satt i framsätet.

- Hej, sa jag. Bor du här?

- Nej.

- Men du kanske vet vart vi är?

- Jaa, i Bäcken.

- ... Som ligger i Älvkarleby, eller hur?

- Näää, i Skutskär.

Jahapp. Så vi var bara i Skitskur. Det var bara att börja om. Till slut kom vi i alla fall fram till gulliga morbror Karl-Erik som inte visste att vi skulle komma, och som blev jätteförvånad. Och glad hoppas jag.



Lilla mamma och långa morbror´n.

När vi suttit ett tag och pratat och de tyckte det var så roligt att träffas igen, 88 och 86 år gamla säjer mamma nöjd:

- Ja, nu kan vår Herre ta hem sin tjänare. Nu har jag kommit till Uppland en gång till och fått träffa brorsan.

- Han kan väl börja med att säja till sin tjänare att gå på toaletten innan vi fortsätter?

Och det gjorde Herren, så vi sen kunde fortsätta mot Österbybruk för att träffa moster Lisbeth där mamma skulle sova.

End of day one.

Resan del 1

Vi har varit på tur, mamma och jag.

I sisådär hundratalet mil har vi färdats, genom skogar, över mjuka kullar, genom städer, förbi glittrande sjöar och björkhagar med mattor av vitsippor.

Vad tror ni hon tyckte var vackrast?

Sten. Steniga kalhyggen var det som rönte störst uppskattning:

- Titta så vackert. Har du skådat. Oj så vackert.

- Ja visst men titta här mamma, alla vitsipporna och...

- Vilka stenar. Herregud om jag kunde ta hem några. Allihop faktiskt.

Nu hade vi ju visserligen kombin men riktigt så mycket plats var det inte där bak som tur var.

GPS:en var inställd och med jämna mellanrum fick vi fartkameravarning och svängningsanvisningar. Mamma döpte omgående om GPS:en till "Färdtjänsten" vilket jag tycker var ett mycket bra namn.

På ett ställe valde jag att ta en annan väg än färdtjänsten tyckte och det ställde ju till det i GPS:en:

- Gör en U-sväng. Gör en U-sväng. Gör en U-sväng osv.

- Mamma hör lite illa och efter en stund blev hon lite nyfiken på vad det var jag förväntades göra:

- Vad är en X-sväng?

- Va? En U-sväng menar du.

- Jaja, det kanske det var. Om det ska vara så noga.




Det är vackert när det växer mossa på stenarna också.

RSS 2.0