Världens bästa present

Jag har haft ont i en höft sen oktober och sjukgymnasten fysioterapeuten tror att det är muskulärt, medan jag tror att det sitter i själva leden. Det vore väl typiskt om hon skulle ha rätt.
 
Alltså har jag mer eller mindre dragit mig för att ens ta promenader fast det kanske är precis vad jag borde göra; för att det värker som satan efteråt. Jag kan inte ligga på höger sida (ontsidan) och inte på vänster sidan utan att ha en kudde mellan knäna och det går inte heller någon längre stund. Alltså ligger jag på ryggen eller magen, och Gino föredrar att jag ligger på magen; åtminstone när jag sover. If you know what I mean.
 
Så det kan ha undsluppit mig då och då som av en händelse att en liten spark-i-röven-sak typ en aktivitetsklocka nog skulle kunna få mig på fötter, för är det något jag är så är det tävlingsmänniska, och då vill man ju slå rekord varje dag.
 
Så gissa vad Gino kom hem med i går kväll:
 

Tadaaaaa.
 
Lyckligast i världen och jag är helt kär i både klockan och mannen. Innan jobbet i dag kämpade jag mig runt Sånebyklätten och precis nu klockan 18.00 plingade det till på armen och min nya Polar-polare gratulerade mig till att ha uppnått dagens mål. Den ska också kunna mäta sömnkvalitet och sovtid, men det är en 61 sidor lång manual så jag har inte kommit så långt än.
 
Enda nackdelen så här långt är att min mobil är så gammal att jag inte kan ladda hem den app jag skulle ha nytta av, så det blir väl till att uppdatera sig. Hähum.

Holmen-noll-kollen

Riktigt spännande femmil i dag. 
 
 
 
Not.

Kanske jag börjar rosta nu?

Tjoho!
 
Jag har fått järndropp i dag. En hel påse. Jag har ju RLS/WED och det gör livet lite jävligare.
 
Vad jag hoppas på att det ska ge mig är lindring och kanske till och med att jag ska bli helt oberoende av min medicin, men kanske den inte hjälper alls; det får vi se. Det roliga med dagens dos var att när jag kom till vårdcentralen så var det lite problem - min läkare som hade skrivit ut Ferinject till mig hade glömt att notera vilken dosering jag skulle få. Naturligtvis var hon på kurs också, så till en början såg det mörkt ut. Sköterskan gick dock iväg och kollade om någon annan läkare kunde ta på sig att ordinera lämplig mängd, och dra på trissor; självaste doktor-jag-vet-inte-vad-jag-har-för-patient-framför-mig-och-jag-ger-dig-inte-ferinject-för-människor-har-dött-av-det-jag-kan-ge-dig-namn-på-människor-som-har-dött-av-det var den som hastigt och lustigt godkände att jag skulle få 500 mg järndropp. Fin kovändning, men det kanske var så att hon ville lägga till mitt namn till raden av människor som dött så hon kunde briljera med ännu fler. Utan personligt ansvar liksom. Nu är ju 500 mg en ganska beskedlig dosering, men jag hoppas på något sätt att den ska götta till sig inne i kroppen och omvandlas till pure energy. Annars går det kanske att få en större dos nästa gång.
 
 Vad RLS/WED är kan du typ läsa i den här texten som jag kopierat från tidningen VI Nattvandrare, ett förbund för såna som mig :)
 
Hejsan!
 
Mitt namn är Willis-Ekboms sjukdom. Jag är osynlig för andra. De kan varken se eller höra mig. Men du känner mig i hela din kropp, särskilt benen. Jag kan hålla dig vaken tills du är helt utmattad. Kommer du håg när sist du hade någon energi? Nej, det är jag som tömt ut den. Om du planerar något, kan jag förstöra det. Om du ser fram emot något, kan jag ta det ifrån dig. Du bad inte om mig, men jag valde dig ändå. Kanske finns jag hos någon annan i din familj eller släkt. Men oavsett varför jag finns, tänker jag stanna hos dig. Jag kan göra ett bio- eller teaterbesök till ett rent helvete för dig. Tänkte du göra en lite längre biltur? Ha-ha, skrattretande. Semester? Tillåt mig att småle, jag förstör den innan du ens hinner tänka på att resa iväg. Arbetar du? Ja, då vet du vad jag kan ställa till med. Du kan hålla på och ursäkta dig och låtsas inför andra att du måste resa dig upp under ett möte för att gå på toaletten eller ringa ett nödvändigt telefonsamtal, men du kan inte lura mig.
 
Jag blir väldigt road när du förgäves försöker förklara för någon som inte har mig, jag kan ju inte beskrivas i ord. Du kan köpa vilka salvor, pulver och strumpor som helst, eller gå på massage och yoga, men mig blir du inte av med i alla fall. Din släkt och dina vänner lyssnar på dina klagomål tills de helt enkelt inte står ut längre, jag tröttar ut dem lika mycket som jag tröttar ut dig. Några kommer att säga Aha, det är som kramp. Eller: Du har bara en dålig dag. Eller: Du blir ju inte yngre precis, utan att lyssna när du säger att du dragits med mig i 30 år, eller mer. De vill ge dig goda råd som: Stretcha lite, ta en kvällspromenad, drick vichyvatten eller Sluta tänk på det så går det bort av sig själv, skall du se. Tankens kraft är stor! De kommer att berätta att de känner någon som hade det likadant och tog en huvudvärkstablett som hjälpte, har du provat det?
 
Du kanske bestämmer dig för att söka hjälp hos en läkare och kommer att få kämpa dig blå i dina försök att få den att förstå hur jag påverkar precis hela din livssituation. Läkaren, eller läkarna, för du kommer att försöka hos flera, har inte en aning om vad de skall göra, och kommer att skriva ut allsköns mediciner till dig. Kanske sömnmediciner och antidepressiva, men de är ju ingen som helst match för mig. En del läkare skriver faktiskt ut mediciner som gör att jag trivs ännu bättre och frodas för fullt. Är du för trött för att träna? Det är jag. Värkande rygg och knän? Det är jag igen. Huvudvärk? Min gåva till dig. Sparkar du din partner på nätterna? Jajamensan, det är jag. Röda torra ögon? Japp, det är jag. Irriterad och lättretad? Antagligen jag det också. Tappat sugen helt? Moi!
 
Då och då invaggar jag dig i falsk säkerhet och du känner dig trygg i tron att dina mediciner hjälper dig, men jag är lurig skall du veta. Jag kommer att göra så att du börjar ta högre och högre dos. Jag kommer att besöka dig tidigare på dagarna och du kommer att känna mig i fler kroppsdelar. Armarna, händerna, fötterna, ryggen, magen. You name it! Nu är du fast och kommer att behöva mer mediciner, flera olika, hela batteriet. Försök nu bara inte att förklara hurudan jag är och försök inte få förståelse för hur jag påverkar hela ditt liv. Enda stället där du kan få förståelse och sympati är från de andra som lever med mig. De är de enda som någonsin kommer att förstå och försöka hjälpa dig. Hälsar Willis-Ekbom Disease. Översatt från engelskan av Kerstin Thuresson med tillåtelse av Kim Waller, Yorkshire, England.
 
Så håll tummarna nu för att det här ska hjälpa!
 
 

Kom igen nu - ge järnet, järnet!

RSS 2.0