solängen

Det var ganska skönt med en bloggpaus. Hur lång den var vet jag knappt, för jag har ännu inte gått in och sett efter vad som hänt här sen sist.

Jag har heller inte läst en enda blogg, så det vill till att ligga i för att komma ikapp.

Varför blev det så, då?

Jo, för att göra en lång historia kort så har vi haft en förfärligt konstig period bakom oss. Det har hänt saker här som som har fått oss att fundera över om vi över huvud taget ska bo kvar i vår lilla by. Kiruna har varit ett starkt förslag. Eller Pajala. Jag tror att Ekshärad kom upp nån gång dessutom. Ni hör att vi varit desperata.

Som tur är så har vi varandra, och en hel del härliga fina underbara grannar som har förstått det där med grannsämja. Tack för att NI finns.

Detta om detta. Nu jobbar vi hårt för att lämna det bakom oss och se ljuset i tunneln. Som förhoppningsvis inte är ett tåg.

Framtidstro har vi. I morgon ska vi hämta årets tjurkalv, som ska få sällskap av en annan tjur och två kvigor. Jämna par i hagen alltså. Spännande.

På fredag får vi hönshusbaracken levererad med kranbil, vi har planat ut och förberett landningsplatsen ordentligt. Våra blivande hönor befinner sig ännu i skalen, Ginos barnbarn Anton, 12 år, har fixat en massa befruktade ägg till oss. Hans ruvvilliga hönor ligger just nu och försöker pressa fram så många fina hönor som möjligt, och helst bara en tupp. Hah!

Så. Då är jag tillbaka då.

I dag har jag haft MAS. Medarbetarsamtal. Ett medarbetarsamtal på Trafikverket går till ungefär som så att man pratar i munnen på varandra, dricker kaffe och har trevligt.

Man pratar om livet och döden(?) om stort och smått och Norpan och hönor och allt som gör livet glatt och ibland mindre glatt. I det stora som är livet, finns en liten del som kallas jobbet. Det pratade vi mest om, eller också är det en efterhandskonstruktion för att den stora storchefen kanske tror att ett MAS inte blir bra om man pratar om annat än jobbet. Men det är det som gör det till ett bra MAS, att man kommer varandra in på livet och förstår att det finns en människa bakom den strikta tillbakadragna tågklarerarpersonen *host host*; och att det bakom den stränga stränga gruppchefsfasaden *harkel* bor en tjej som gillar att dyka och har ett lila hönshus med orange golv. Inuti, tror jag det var.

Och det bästa med det här MAS:et var att jag tror att jag skulle få ett lönepåslag som var ganska rejält. Om jag inte missminner mig så nämndes talet femton tusen några gånger. I månaden. Och det bara med en smärre motprestation - håll i er nu - att jag går uppför Sånebyklätten två gånger i veckan, den branta vägen upp. Chefen lovade dessutom att det skulle få mig att tappa vikt.

Här kommer bildbevis för att jag omgående har påbörjat klättringen:



Här börjar den brantaste delen. 



Lite längre upp blir det riktigt jobbigt för den otränade. Man kan på den här höjden stöta på träd som inte klarat ansträngningen utan dött.



Uppe! Men det tog bara en kvart att ta sig hemifrån och upp hit, så jag får nog lägga till en extra runda om det ska ge resultat. Eller gå två gånger. Tre kanske.

Ja ja, jag vet. Jag hörde nog fel om den där löneökningen. Men man får vara glad ändå.

SkiSunne ska visst installera ett sorts SPA-och massagecenter nästa år har jag hört. Mycket för att locka japaner. Jag ska bjuda Gino på en SPA-behandling här tror jag bestämt.



Tack för tipset KG.

Häromdagen hörde jag på radio när jag bilade ner till Karlstad. Jag skulle tillbringa en dag i Tingsrätten, tack och lov på rätt sida skranket. Jag minns aldrig vad programmet heter, men det var i alla fall Hanna Hellqvist som pratade om hur man aldrig skulle blivit vän med vissa människor om man t e x inte jobbat ihop. Sant. Somliga skulle man aldrig mött, somliga skulle man aldrig drömma om att vilja lära känna, och somliga skulle p g a ålder eller annat inte heller komma i ens väg. 

Därför har jag idag människor som jag gillar väldigt mycket i min bekantskapskrets; som jag aldrig skulle ha haft annars.

Som denna nämnda dag t ex. Första målet var inställt, naturligtvis ett långt mål - mellan 09.00 och 15.00. Suck. En väldigt lång lunch låg framför oss. En av nämndemännen bodde i stan, men jag och Lisbeth tog en rejäl shoppingrunda. Vi skulle nog aldrig träffats om det inte hade varit att vi hamnat i samma tingslag, men vi kommer väldigt bra överens och hade en trevlig (och dyr) "långlunch". Jag gillar hela mitt nämndemannalag, vi är i olika åldrar och har olika bakgrund, men trivs mycket bra ihop.

Annars då? 

Annars går jag mest omkring och är lite småirriterad. Eller kanske mest förvånad över hur människor kan bete sig. Kryptiskt, jag vet, men eftersom jag försöker slå det ur huvudet så ska jag inte grotta ner mig. Så, då var det glömt. 

Något helt annat är detta:

Häromdagen när jag skulle åka hem från jobbet i Bäckebron gick bilen jättetungt, och det hör inte till vanligheterna när man har en bil som väger typ 15 kilo. Eeeh, punktering på vänster bak. Klia sig i huvudet. 

Mitt emot ligger ett sågverk, och fjortonhundra karlar smålog bakom snusnäsduken när de såg mitt platta däck. "Nu ska´dä bli roligt å se höss ho klarer dätta" - tror jag att de tänkte. 

Jag pillade fram instuktionsboken ur handskfacket, och eftersom det är en bil byggd för kvinnor och då mest äldre sådana, var det tydliga instruktioner om huru man skiftar till ett reservdäck. Man ska bara hitta det först. 

Det gjorde jag under en matta i bagageutrymmet som är stort som en normal handväska, sen var det bara att drapera en plastpåse på marken, bryta en nagel och vispa upp hela vänsta sidan, med en domkraft som var i minsta laget t o m för en 107:a. Turligt nog var det även bilder på åt vilket håll man skulle skruva upp muttrarna, något jag blev varse efter att ha försökt dra till dom först. Från ax till kaka tog det cirkus 23 minuter, och då har jag räknat från det jag stannade och gav sågverksarbetarna en trotsig blick. 

Kände jag mig lite nöjd när jag åkte därifrån? 

- Jovars, lite. 

Kram.

Sa jag att vi impulsköpt ett hönshus?

Det har kanske varit lite tråkigt här på bloggen ett tag, så bara för er skull bestämde jag mig för att företa mig en kortare resa. Redan innan jag åkte iväg hade jag lagt upp planer för hur bilderna skulle tas och vilket upplägg jag skulle göra. Det sket sig direkt, eftersom Gino blev GLAD över beskedet att jag skulle hänga med honom på tåget ner till Scandiahamnen (i Göteborg that is) och tillbaka fredag kväll-natt, och det i sin tur gjorde mig på så gott humör att jag första timmarna bara satt och njöt.

Tills jag kom på det egentliga syftet med denna resa. Då hade det börjat mörkna.

Första bilden skulle egentligen ha visat när tåget kommer in på stationen i Kil och vi ska hoppa upp på loket. Göra ett AVBYTE som det heter i järnvägskretsar. Ser ni nån bild på det? Nej nej. 

Jag kunde också ha tagit en bild på tågklarerare LimaBravo som stod ute på balkongen som självaste Julia ur "Romeo & Julia" och vinkade oss till avsked. Ser ni LimaBravo? Nej just det. 

Blogghjärnan var urkopplad. Den hade fått avbyte av glädjerusfredagsmyshjärnan.



Men i alla fall kom verkligheten ifatt mig och jag fick till en bild på hur en lokförare ser på tillvaron. Det är nästan som i en cockpit med alla rattar och visare. Kanske inte riktigt. Men bra nära.



Här var det vackert. Här skulle man ha kunnat stanna till och fika, om vi inte hade haft en tid att passa.



Vi skulle möta tåg, bl a i Mellerud. Här kommer det, hej hej.



Nere på dalslandsslätten blåste det i vindmöllorna, jag tycker att det är vackert. Men jag vet att alla inte tycker det. MEN jag tycker ändå att det är fint, och mäktigt.



Det här kan vara tunneln under NÄL, minns inte så noga, vi åkte genom två olika tunnlar.  Men vi kan säga att det är den. Ni kan här tydligt se ljuset i tunneln. Hålet längst bort.



Här får ni gissa: 

1. Disney World
2. Las Vegas
3. Oljeraffinaderiet som ligger på vägen ut till Scandiahamnen



Så kom vi då ner till hamnen och lämnade vagnarna vi dragit dit, sen rullade vi mot några andra vagnar och kopplade på dom. Sen åt vi godis, drack te och löste korsord någon timme innan  vi fick rulla hemåt. Därefter minns jag inget mer förrän jag vaknade och hade ont i nacken.

Det var det hela.

En säng, en säng, ett kungarike för en säng.

Natten som gick var ingen god natt. Efter ett intressant och informativt samtal i går kväll började min hjärna gå på högvarv. Den började bearbeta ett utkast till en bok som skulle bli film som skulle... Vid tolvsnåret gick jag ner och hämtade en kopp varm Oboy och nya Amelia, och när det var urdrucket och urläst släckte jag och låg mest och roterade tills Gino kom hem vid tjugo över ett. Då hade jag tre timmar att speedsova på. Vilket jag inte gjorde.

Jag slocknade nog en timme senare och vaknade av att de ringde från TV och ville ha med mig i nån panel. Flera gånger ringde de och jag blev ganska irriterad till slut. Tills jag gläntade lite på ögonlocken och insåg att det var återuppringningen som jag tryckt på, och det var mer än dags att kliva upp.

Vilket jag gjorde, det är jag säker på. Jag vet också att jag smetade in mig med nattkräm i stället för dagkräm; men är ändå glad att jag inte tog en klick ur burken med hårvax som stod på andra hyllan.

Något annat jag är tämligen säker på är att det finns de som sover ännu sämre än jag gör.
Det får mig trots allt att gilla läget.

Jag ska inte sticka under stol med att jag har/har haft en kris i mitt liv. Jag har tidvis mått riktigt dåligt.

Man kanske kan tycka att det är märkligt och konstigt att man som vuxen kan bli så berörd av att förlora sin mamma, men för mig var hon mer än bara en mamma.  

Varje dag tänker jag på henne. Precis varje dag. I fredags plockade jag bort handväskan och skorna som stått i ett hörn av vardagsrummet sen 25 oktober förra året. I fem månader har det stått där, utan att jag rört det.

Det börjar kanske bli dags att vända blad, som det heter. Vi ska ha gravsättning när tjälen gått ur marken, och när alla som vill närvara kan komma. Det är en klump i magen innan det blir klart, och likaså uppdelningen av hennes saker.  

Men nu till det jag faktiskt vill säga.

Något positivt har det ändå fört med sig, hoppas ni förstår mig rätt nu. Det har fått min syster och mig att börja umgås mycket mer, och det är väldigt roligt. Vi har mest "gått omvägen" genom mamma förut, och det gjorde att vi egentligen inte behövde ses. Typ. Så nu är jag jätteglad över att träffa syrran mer. 

Något annat positivt är att jag fått svar från mammografin och "det finns inga spår av bröstcancer..."  

Tack snälla.

Jag är hopplöst omodern. På många sätt.

I dag fick jag ännu ett bevis för det när jag var på möte i kommunen. Man började prata Ipad, Iphone och allt vad det heter; att vara uppkopplad hit och inte kunna leva utan det dit.

Då kände jag mig riktigt antik, jag som har en gammal mobil utan pekskärm, och som bara använder den till att prata och SMS:a med.

Hyfsat nöjd kände jag mig ändå. Lite mindre livegen.

I söndags fick jag nästan gå i försvarsställning om varför jag inte har Facebook. Vi hade årsmöte i bygdeföreningen där jag är suppleant i styrelsen. Bara det låter som om jag är en relik från Kritaperioden.

- Vill inte, sa jag.

- Men vi har ju en facebookgrupp i Öjerviks Bygdeförening. Då kan du ju inte se det.

- Nej, sa jag. Men jag vill ändå inte.

Så är det med det. Stönig som en gris. Det är jag det.

Nu till något helt annat.

Yngsten har haft ont i korsryggen i evigheter, och i dag hade han äntligen beställt tid på vårdcentralen.

Vid frukost utspelar sig följande konversation mellan husets två manliga medlemmar.

Gino, med en rysning: - Vi får hoppas att han inte ska göra som doktorn jag hade när jag hade ont i ryggen en gång. Han bestämde sig för att han skulle känna på prostatan. Jag sa att det får han inte, så vi blev nästan osams på kuppen.

Johan: - Haha. Vem vann?

Gino: - Jag fick ju ge mig till slut. Sen sa han att "det kändes bra". Hrrm, för dig ja, sa jag då. Men hur kul är det att någon kör upp ett finger i as...et på en?

Johan skrattar: - Nej, man tycker ju att han kunde ha bjudit på middag först i alla fall. 

Jag: - HAHAHAHAHA!

Sommartiden inträder.

Ingen har kommit ihåg att ställa om klockorna i huset, bara den mest moderna mobilen har ställt om sig själv. (G:s förstås). Samt även förstås hans armbandsur.

Jag ställer om de andra men kommer plötsligt ihåg:

- Ställde du om klockan i badrummet?

- Nej, men den kan väl få stå kvar som den gör, så vi påminns om den gamla goda tiden.

I dag har jag varit på mammografi.

Jag har varit det några gånger nu, och har aldrig förrän för ettochetthalvt år sen tyckt att det varit speciellt jobbigt.

Inte har det gjort särskilt ont, och jag har egentligen aldrig trott att det skulle kunna vara något allvarligt. Inte förrän för just 1½ år sen, när jag fick komma tillbaka en andra gång för att "man sett en förändring".

Nu var det lyckligtvis ingenting, men känslan jag hade innan jag fick veta det, var inte rolig. Därför känns det mer oroligt den här gången innan jag får svar. Och ONT gjorde det också.

Innan jag fick kallelse förra gången har jag alltid sagt att jag önskat mig mindre bröst, men när man förstår att det kanske kan bli aktuellt för att man har en tumör i bröstet; då tänker man inte så längre. Det är ett som är säkert.

Men visst är det konstigt att man alltid önskar sig det man inte har,  jag skulle vilja gå ner rejält i kupstorlek, medan massor av tjejer skulle hosta upp fyrtio-femtio tusen för att få jättebomber. Ja ja, VISSERLIGEN skulle de inte direkt se ut som mina, OCH sitta minst tjugo centimeter högre upp, men det ska man också kunna kräva för så mycket pengar. Mina är hemgjorda, och då kan man inte ställa krav på höjden.   

Så kära bröst, trots att ni ger mig ont i ryggen och är i vägen allt som oftast; jag gillar er och hoppas att vi får bli gamla tillsammans.  



När ni börjar se ut så här ska jag donera er till nån annan.

Jag har kollat runt lite på de populäraste bloggarna och förstått att man måste ha med några "dagens outfit"-inlägg. Man vill ju inte vara sämre fast man bor på vischan, så jag fick partnern till att agera fotograf för en modebild.



Mössa: Jula, 19.90.

Lång t-shirt: Haléns, 99,90.

Fleecetröja, tidigare arbetsplagg från Banverket: gratis.

Leggings: Lindex, 199,00 för tre år sen.

Stövlar: LeChameau, svindyra men köpta med 50% 2008 eller 2009. 

Accessoarer: Kratta från Järnbolaget, glasögon Lensway, arbetshandskar Green Cargo.

Myndig min: privat. 

Här ser man Ginos fötter samt den lugna fina stranden där vi tillbringade mesta tiden de fjorton dagarna. Ebb och flod, ebb och flod. Ett himla hattande hit och dit med vatten.



Just nu ebb. Vi promenerade varje dag ett antal gånger längst med havet och fascinerades särskilt av de pyttesmå krabborna som nästan blåste omkring i sanden och snabbt slank ner i sina hål när vi kom i närheten.



Av sanden de grävde upp rullade de små kulor som kastades runt hålet i jättefina mönster. 



Andra eller kanske det var tredje dagen tog en jellyfish betäckning i Ginos högra armhåla. Han (Gino) gjorde en dykning och skulle förstås jävlas med mig, men jellyfishen stoppade honom effektivt. I Ginos version är det han som dyker emellan och räddar MIG från att träffas av maneten. I vilket fall så sköt han upp ur vattnet som en liten fontän och gastade, så massösen som hade sin lilla behandlingssäng bredvid våra solstolar, sprang och hämtade en kille som kom med blad doppade i vinäger för att ta bort svedan. Jag förslog att jag kunde kissa på det, men han valde ändå vinägern. Troligtvis av respekt för urbefolkningen.

Man kan nog se att han är lite tagen av stundens allvar här. Han har just insett att han kommer att överleva.



Men det hindrar inte en halvnorsk halvitalienare född i Örebro från att sluta gnälla och ge sig ut på snorkling. Här provas det ut grodmansfötter. Lite svårt var det med den skadade vänsterfoten.  



Och här var premiärsnorklingen avklarad. Det är han i vit t-shirt med det stora leendet bredvid damen med skrattgroparna.  



Jag snorklade ju inte tyvärr p g a att jag är alldeles förbannat närsynt, och hade såklart inga linser. Utan glasögon med ett cyklop över ögonen hade jag troligtvis simmat ut till havs och blivit uppäten av en späckhuggare. Ena guiden frågade: "Why don´t you try"?  Så jag drog till med: "Because I´m blind". Vilket ju inte direkt var en osanning. Men jag såg i alla fall en jättestor sköldpadda som simmade runt båten.  



Vi la till med båten på underbara Similan Island. My God, vilket vatten, vilken sand, helt enkelt paradiset. Kolla klippblocket.



Nån som håller med om att det är sagolikt? Vavava?



Här tror jag vi åker från Surin Island på vår andra snorklingstur. Här fanns det en ännu häftigare strand, men Gino var mer nöjd med snorklingen vid Similan. 



Nu kommer det två läskiga bilder i rad. Först en på mig, som ser ut som om jag skulle vilja bita huvudet av någon. På mitt finger har jag en rund snäcka som Gino hittade på stranden, den såg ut precis som en ring. Dricker en drink gör jag också, på Elephant Bar. God var den, men väldigt odryg.



Sen en bild från marknaden Phang Nao eller Niyang Piyang eller vad stället hette, minns inte så noga. Phang Naa? Nåväl, här blandades kött och inälvor med spyflugor och oidentifierbara insekter. Närmast ligger några vita komagar.
Mums.



Lite banka banka unnade vi oss. Två gånger om jag inte minns fel. Och i det här fallet vet jag att jag minns rätt. Första gången gick det hyfsat, lite plågsamt var det men inte alltför illa. Gôtt efteråt. Men andra gången fick jag Thailands hårdaste nypor på min lott. En människa som var liten som en svensk tioåring, men stark som Pippi Långstrump. Ni ser henne (i svart) i bakgrunden, ler hon inte lite lömskt? Jag har aldrig någonsin haft så ont på så många ställen samtidigt. Mina vader t ex minns fortfarande den molande, djupa smärtan när hon gång på gång rullade med underarmen över mina lymfkörtlar. Fi satan.



På kvällarna satt vi på balkongen och njöt av den ljumma vinden, varandra, och en och annan kall drink. Varje kväll steg det rislyktor upp mot skyn.

Och det var så vackert.

Oj. Det var inte riktigt meningen att det skulle ta så många dagar innan det kom en fortsättning. Men så är det ibland.  

Jo förstår ni, det som hände sen var inte, CillaCobra; att det simmade in någon liten fisk i badkläderna. Tvärtom skulle man kunna säja. Fast nu har jag väl byggt upp en spänning så att själva händelsen blir mest som en fis i rymden.   

Nej det som hände sen var att Gino försökte dränka en av de andra snorklarna, en tjusig dansk kvinna i tjugofemårsåldern. Om ni frågar honom så var det inte alls så det gick till, medan jag är tämligen säker på att hon är av en annan uppfattning. Hennes snorkel hade fastnat ovanpå huvudet och i sina försök att få loss den vände hon sig till Gino som guppade omkring närmast, för att han skulle frita det lilla andningsröret. Medan han gjorde det tryckte han resolut ner henne under vattnet. Detta kommer han naturligtvis att förneka till dödagar. Det så väldigt roligt ut tyckte jag, men jag uppskattar att han inte i stället tog tillfället i akt och tafsade på henne. 

Apropå danska. På tuk-tukresan ner till hamnen lärde vi oss ett nytt danskt ord, och det låg så bra i munnen att vi använde det flitigt mest hela tiden sen. Fast att det är ett snuskigt danskt ord.

"Bolle". Håll med om att det låter lite småtrevligt. "Booolle".

Nästa gång blir det lite bilder.