Ja, typ

Jeanshandling till den oäkta maken, vilken i likhet med de flesta karlar (obs kraftig generalisering) inte har en aning om vilken storlek han har där han står och rotar i högen.
 
Jag: Du har 34/34.
 
G: Va! Menar du att jag är lika tjock som jag är lång?!

Världens bästa present

Jag har haft ont i en höft sen oktober och sjukgymnasten fysioterapeuten tror att det är muskulärt, medan jag tror att det sitter i själva leden. Det vore väl typiskt om hon skulle ha rätt.
 
Alltså har jag mer eller mindre dragit mig för att ens ta promenader fast det kanske är precis vad jag borde göra; för att det värker som satan efteråt. Jag kan inte ligga på höger sida (ontsidan) och inte på vänster sidan utan att ha en kudde mellan knäna och det går inte heller någon längre stund. Alltså ligger jag på ryggen eller magen, och Gino föredrar att jag ligger på magen; åtminstone när jag sover. If you know what I mean.
 
Så det kan ha undsluppit mig då och då som av en händelse att en liten spark-i-röven-sak typ en aktivitetsklocka nog skulle kunna få mig på fötter, för är det något jag är så är det tävlingsmänniska, och då vill man ju slå rekord varje dag.
 
Så gissa vad Gino kom hem med i går kväll:
 

Tadaaaaa.
 
Lyckligast i världen och jag är helt kär i både klockan och mannen. Innan jobbet i dag kämpade jag mig runt Sånebyklätten och precis nu klockan 18.00 plingade det till på armen och min nya Polar-polare gratulerade mig till att ha uppnått dagens mål. Den ska också kunna mäta sömnkvalitet och sovtid, men det är en 61 sidor lång manual så jag har inte kommit så långt än.
 
Enda nackdelen så här långt är att min mobil är så gammal att jag inte kan ladda hem den app jag skulle ha nytta av, så det blir väl till att uppdatera sig. Hähum.

Holmen-noll-kollen

Riktigt spännande femmil i dag. 
 
 
 
Not.

Kanske jag börjar rosta nu?

Tjoho!
 
Jag har fått järndropp i dag. En hel påse. Jag har ju RLS/WED och det gör livet lite jävligare.
 
Vad jag hoppas på att det ska ge mig är lindring och kanske till och med att jag ska bli helt oberoende av min medicin, men kanske den inte hjälper alls; det får vi se. Det roliga med dagens dos var att när jag kom till vårdcentralen så var det lite problem - min läkare som hade skrivit ut Ferinject till mig hade glömt att notera vilken dosering jag skulle få. Naturligtvis var hon på kurs också, så till en början såg det mörkt ut. Sköterskan gick dock iväg och kollade om någon annan läkare kunde ta på sig att ordinera lämplig mängd, och dra på trissor; självaste doktor-jag-vet-inte-vad-jag-har-för-patient-framför-mig-och-jag-ger-dig-inte-ferinject-för-människor-har-dött-av-det-jag-kan-ge-dig-namn-på-människor-som-har-dött-av-det var den som hastigt och lustigt godkände att jag skulle få 500 mg järndropp. Fin kovändning, men det kanske var så att hon ville lägga till mitt namn till raden av människor som dött så hon kunde briljera med ännu fler. Utan personligt ansvar liksom. Nu är ju 500 mg en ganska beskedlig dosering, men jag hoppas på något sätt att den ska götta till sig inne i kroppen och omvandlas till pure energy. Annars går det kanske att få en större dos nästa gång.
 
 Vad RLS/WED är kan du typ läsa i den här texten som jag kopierat från tidningen VI Nattvandrare, ett förbund för såna som mig :)
 
Hejsan!
 
Mitt namn är Willis-Ekboms sjukdom. Jag är osynlig för andra. De kan varken se eller höra mig. Men du känner mig i hela din kropp, särskilt benen. Jag kan hålla dig vaken tills du är helt utmattad. Kommer du håg när sist du hade någon energi? Nej, det är jag som tömt ut den. Om du planerar något, kan jag förstöra det. Om du ser fram emot något, kan jag ta det ifrån dig. Du bad inte om mig, men jag valde dig ändå. Kanske finns jag hos någon annan i din familj eller släkt. Men oavsett varför jag finns, tänker jag stanna hos dig. Jag kan göra ett bio- eller teaterbesök till ett rent helvete för dig. Tänkte du göra en lite längre biltur? Ha-ha, skrattretande. Semester? Tillåt mig att småle, jag förstör den innan du ens hinner tänka på att resa iväg. Arbetar du? Ja, då vet du vad jag kan ställa till med. Du kan hålla på och ursäkta dig och låtsas inför andra att du måste resa dig upp under ett möte för att gå på toaletten eller ringa ett nödvändigt telefonsamtal, men du kan inte lura mig.
 
Jag blir väldigt road när du förgäves försöker förklara för någon som inte har mig, jag kan ju inte beskrivas i ord. Du kan köpa vilka salvor, pulver och strumpor som helst, eller gå på massage och yoga, men mig blir du inte av med i alla fall. Din släkt och dina vänner lyssnar på dina klagomål tills de helt enkelt inte står ut längre, jag tröttar ut dem lika mycket som jag tröttar ut dig. Några kommer att säga Aha, det är som kramp. Eller: Du har bara en dålig dag. Eller: Du blir ju inte yngre precis, utan att lyssna när du säger att du dragits med mig i 30 år, eller mer. De vill ge dig goda råd som: Stretcha lite, ta en kvällspromenad, drick vichyvatten eller Sluta tänk på det så går det bort av sig själv, skall du se. Tankens kraft är stor! De kommer att berätta att de känner någon som hade det likadant och tog en huvudvärkstablett som hjälpte, har du provat det?
 
Du kanske bestämmer dig för att söka hjälp hos en läkare och kommer att få kämpa dig blå i dina försök att få den att förstå hur jag påverkar precis hela din livssituation. Läkaren, eller läkarna, för du kommer att försöka hos flera, har inte en aning om vad de skall göra, och kommer att skriva ut allsköns mediciner till dig. Kanske sömnmediciner och antidepressiva, men de är ju ingen som helst match för mig. En del läkare skriver faktiskt ut mediciner som gör att jag trivs ännu bättre och frodas för fullt. Är du för trött för att träna? Det är jag. Värkande rygg och knän? Det är jag igen. Huvudvärk? Min gåva till dig. Sparkar du din partner på nätterna? Jajamensan, det är jag. Röda torra ögon? Japp, det är jag. Irriterad och lättretad? Antagligen jag det också. Tappat sugen helt? Moi!
 
Då och då invaggar jag dig i falsk säkerhet och du känner dig trygg i tron att dina mediciner hjälper dig, men jag är lurig skall du veta. Jag kommer att göra så att du börjar ta högre och högre dos. Jag kommer att besöka dig tidigare på dagarna och du kommer att känna mig i fler kroppsdelar. Armarna, händerna, fötterna, ryggen, magen. You name it! Nu är du fast och kommer att behöva mer mediciner, flera olika, hela batteriet. Försök nu bara inte att förklara hurudan jag är och försök inte få förståelse för hur jag påverkar hela ditt liv. Enda stället där du kan få förståelse och sympati är från de andra som lever med mig. De är de enda som någonsin kommer att förstå och försöka hjälpa dig. Hälsar Willis-Ekbom Disease. Översatt från engelskan av Kerstin Thuresson med tillåtelse av Kim Waller, Yorkshire, England.
 
Så håll tummarna nu för att det här ska hjälpa!
 
 

Kom igen nu - ge järnet, järnet!

Det var det här som gjorde att det blev pyspunka

När jag tittade tillbaka i bloggen såg jag också ganska tydligt vart luften tog slut.
 
Innan vi åkte till Italien hade vi köpt ett hus uppe i nordvärmland. Eller det hade vi inte, men vi skulle. Handslaget var klart, vi var överens om priset; säljarna var glada (sa dom) att just vi skulle köpa det för att vi planerade för att ha vårt permanentboende där om några år. Så var tanken och vi såg fram mot att ha vårt vinterparadis där till att börja med, åka snöskoter och skidor, barnen skulle låna det och åka i Branäs. Vi skulle få egen jakträtt och slippa arrendera. Vi såg fram mot det alldeles enormt och planerade: Där ska vi göra det och det där måste vi fixa till... .
 
Skriva och gå till banken skulle vi göra så fort vi kom hem från Italien, två gånger försäkrades vi per telefon att det inte var någon brådska "huset är ert, vi tar det när ni kommer hem". Fine. De undrade om vi var intresserade av några möbler osv. Vi hade ingen anledning att misstro dem, de har jagat i samma jaktlag i många år och kändes som våra vänner.
 
Hemma igen var vi sent på lördag kväll och skulle köra svärfar till Karlstad på söndag förmiddag. Vi sitter i bilen när en av säljarna ringer på Ginos mobil och Gino säger glatt: 
 
- "Ja, vi pratade precis om att höra av oss till er i eftermiddag för att göra upp dag och tid; vi vill gärna få tillträde innan älgjakten om det går bra".
 
Jag sitter i baksätet och hör att Gino blir alldeles stum.
 
-"Tyvärr så har jag ett tråkigt besked, vi sålde huset i går till tyskar... bla bla bla".
 
Nu tänker jag inte dra det här i långbänk, men den känslan av att ha blivit totalt grundlurad; den är svår att skaka av sig. Nu hade tyskarna kommit och lagt ett högre bud, men i min värld är ett löfte ett löfte och hade man den minsta gnutta heder och moral hade man sagt att "tyvärr, huset är sålt".
 
Där tror jag spiken i kistan kom. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ett rejält magplask där man tappar luften.
 
Men nu vänder vi blad som det så fint heter. Bryt ihop och kom igen.
 
2016 ska bli ett jättebra år, vi har varandra och livet är ganska bra. Riktigt bra faktiskt. Det heter ju att det finns en mening med allt som händer, och så är det kanske. Drömhuset som jag har däruppe kanske blir till salu... eller vad tror du Mia..? :)
 
Det var inte meningen att det skulle bli ett gnällinlägg det första som kom över mig, men nu blev det så ändå.
 
Därför får ni också er till livs (?) till syns (?) ett par av mina mobilfoton, slumpvis utvada:
 
1. Världens gulligaste snigel:
 

2. Halloweenklubbor som skulle föreställa spöken. Vid närmare granskning ser det mer ut som om KKK har möte hemma i  köket.
 
 
Vi hörs då?

Nystart

Hej igen. Det var länge sen.
 
Tiden har gått fort och mycket har hänt.
 
Inga stora saker, men små händelser kan också bli till stora klumpar om de blir många. Så händer det sig att när man tagit hand om det mest överhängande finns det inte varken tid, ork eller lust att sätta sig vid datorn och blogga. En dag i taget, ena foten framför den andra. Upprepa.
 
Så skaffade jag ju Facebook också. Till mitt försvar. (?) Och det gjorde också att bloggandet strök på foten.
 
Men. Det är också Ansiktsbok´a som gör att jag skriver det här, eller rättare sagt min bloggkompis Cici i Norrlångträsk (älskar det ortsnamnet) som helt plötsligt uppenbarade sig på min sida. Så glad jag blev, och i det ögonblicket kände jag att jag faktiskt måste rycka upp mig och återuppväcka Solängens blogg. Faktum är att jag på de här månaderna inte varken tänkt "blogg" eller läst en enda blogg, och jag kände att jag verkligen hade saknat "Byrackan" Cici.
 
Innan jag drar igång och pladdrar runt här igen måste jag läsa tillbaka lite så jag hittar tråden, om det nu finns någon.
 
Det är så mycket jag vill berätta om.
 
Kram!
 
 

Och på göteborgska?

I går skulle jag jobbat kvällen i Torsby, vilket innebär 1800-0100, en riktig mördartur, tidsmässigt sett; och inget man ser fram mot direkt.
 
Men dagen innan fick jag frågan om jag ville göra ett byte, att jobba11.15-18.15 i stället, vilket jag nappade på. En halvtimme senare ringde det igen, då fick jag en ny förfrågan om att jobba 04.30-11.15.
 
Klart jag gjorde.
 
02.50 ringde klockan.
 

03.38 passerade jag Sunne. Totalt ensam på vägen.
 
11.15 satte jag mig i bilen igen efter passet och rattade mot Karlstad, för då hade jag lovat svärfar att vi skulle gå ut och äta, handla, samt ordna på kyrkogården inför Alla helgons dag. Redan där kunde jag knappt hålla upp ögonen.
 
Vi åt, handlade, planterade, städade lite och gnodde runt i största allmänhet. Så vid 17-tiden åkte jag hemåt, i värsta rusningstrafiken. Jag var dödstrött och det var så jobbigt att köra. Man sitter liksom på helspänn hela tiden, och jag hade en hel rad av bilar både framför och bakom mig hela tiden. Ända till Västra Ämtervik, där helt plötsligt fyra, fem bilar framför mig svänger in och jag blev först i bilkön.
 
Då hör jag en röst som säger högt, på någon slags överdriven göteborgska(?) någonting i stil med:
 
"Jaha ja då är det jag som ligger först och håller farten..."
 
Och jag inser att det är jag. What? Vad är detta?
 
Ibland förvånar man sig själv. Men så var jag riktigt riktigt slutkörd också. 
 

Natur

Bilder tagna med mobilen. Bland annat en helt fantastisk himmel utan jobbfönstret.
 

Skogspromenad - på svampjakt förstås.
 

På håll kunde man tro att det var en stor kantarell.
 

Vackra men lömska.
 

Mossa och granar och minsta lilla bäcken som slingrar sig fram.
 

Ett träd som varit uppe och vänt ner igen. Inget att se.
 

Och det lilla drakägget(?) som låg så fint i mossan.

Så kan det gå när inte haspen är på

Jag vet. Jag är alldeles för dålig på att skriva inlägg här. Allt som oftast kommer livet emellan och det är sånt här som får stryka på foten då. Ja, ni vet.
 
Men jag har en historia som är alldeles för bra för att inte dela :) Det är vad jag tycker i alla fall.
 
Det handlar om en, eller rättare sagt två av mina söner. Och den enes kompis. Inser att det blir alldeles för rörigt om jag inte nämner dom vid namn, så det handlar om Johan, Gustav och Högberg.
 
Gustav har en kompis som heter Högberg. Johan och han har träffats en enda gång, hemma hos Gustav. En fredag eftermiddag ganska lång tid senare är Johan på Sundstabadet och tränar, efter passet kliver han in i bastun; släpper ut sitt långa hår och sitter och njuter av tillvaron. Alldeles ensam sitter han i dimman högst upp på laven.  
Högberg som också har gymmat, kliver så in i bastun och försöker se något genom dimman. Han morsar på Johan som känner igen honom; och sätter sig sen bredvid. Vad Johan inte vet är att Högberg inte alls kände igen honom; men han tror det och tycker därför att han borde småprata lite.
 
Johan: "Bla bla bla... Vad blir det sen då" (det är ju fredag)
 
Högberg berättar lite vagt om planerna för kvällen.
 
Johan är ledig från jobbet den här dagen men klockan är ju inte så mycket så han frågar - och fortfarande har inte Högberg en aning om vem det är som sitter bredvid honom: "Är du ledig, eller"?
 
Vad Högberg svarar på det vet jag inte riktig. Däremot vet jag hur han uppfattade det. En gemensam kompis till alla tre har nu kommit till badhuset och när Högberg något konfunderad kliver ut ur bastun vänder han sig till Daniel:
 
"Fan, jag tror att det var en kille som stötte på mig inne i bastun. Han frågade om jag var ledig och vad jag skulle göra i kväll". Varpå Daniel och Högberg försiktigt gluttar på dörren till bastun där lämpligt nog nu bara  en mycket äldre herre sitter och svettas. Johan har gått, totalt ovetande om alltihop.
 
Ridå.
 
Där kunde det ju ha slutat, och båda kunde ju ha svävat i ovisshet om hur den andra uppfattade situationen, men på kringelkrokiga vägar fick ändå båda veta hur det låg till veckan efter. Hahaha.

Viva Italia!

Nu har vi gjort det igen, varit i Italien med svärfar/pappa Nino.
 
Lite bilder?
 

Utsikten från Castellet är fantastisk, men jag tog på de här två coola killarna i stället.
 

Varje morgon hade vi uppstigning klockan sex. Mässan börjar nämligen klockan sju, och är man i Italien så går man i mässan varje morgon. Åtminstone om man heter Nino; eller rättare sagt Gioseppe. Det där med italienska mansnamn lär vi få anledning att återkomma till.
 

Är man i Italien så åker man också bil i smala gränder, och jag älskar´t. Säker chaufför också.
 

Alla vackra stenhus. Här är vi i Manerba del Garda.
 

... och här är Gardasjön sett från "La Rocca". Olivträd i förgrunden.
 

Vi har ätit gott och druckit så goda rödviner att tungan krullat sig i munnen. En och annan Corona och panini har också slunkit ner som mellanmål.
 
 
Och som brukligt har Gino och jag smitit ut från hotellet och en sovande Nino någon kväll och druckit campari och ätit pizza. Det var också konsert en kväll uppe vid stora torget, tydligen en jättepoppis artist - Negrita - och vi hörde honom på alldeles lagom avstånd. Inte riktigt min smak.

 
 
Det är så mysigt att strosa runt i stan på kvällen. Vackra fasader och små uteserveringar. Och så lugnt.
 
 

En gullig farbror tyckte att jag gott kunde få vara med på bild också. Hejhej.
 

Ibland har vi knallat upp till Freccia Rossa, ett köpcenter ganska nära hotellet, och handlat lite och kvällsätit lite. Jag hade aldrig besökt toaletten förut, men himlar så fint det var där. Så här måste vi göra nere i verksta´n Gino..?

Älskad

 

The wizard of Bäckebron

Har smygköpt nya glasögon. Fick dom i går och Gino kommer hem i kväll efter två dagar i Oslo.
 
Han kommer att saligen avlida; som han har retat mig i alla år för alla stora glasögon jag bar på 80/90-talet. Nu har jag anammat nördstilen och dom är ganska stora. Och runda. Och moderna. Så det så.
 

Får väl smyga fram dom i mörkret som man gjorde när man var femton och gick på bio.

Trippelmormor... yeeah!

I går på Ginos födelsedag (grattis) blev jag trippelmormor och Valle och Charlie fick äntligen träffa sin efterlängtade lillebror med arbetsnamnet Ragnar.
 
Till råga på allt var det första skoldagen, Charlie började nollan och Valle i tvåan, så det var en stolt mormor som fick äran att följa med grabbarna eftersom föräldrarna roade sig på annat håll. Klockan nio ungefär föddes han i Karlstad, och redan vid fyratiden på eftermiddagen hade han installerat sig i hemmet i Sunne, snabba ryck.
 
Varmt välkommen i familjen lillkillen.
 
 Baby Pulling Up Diaper
 
 
Valle sammanfattade dagen: "Det här blir ett minne vi sent ska glömma".

Så mycket för den sekretessen

Jag har ju skrivit tidigare och berättat om mina möten med vården. Mycket varierande.
 
I det här inlägget kan man läsa om hur det gick till när jag äntligen fick ett recept på en verksam tablett för min allt mer helvetes-RLS, eller WED som det numera heter. Mer om det längre ner. Min medicin fick jag först efter att ha blivit både arg och ledsen förstås, varför skulle någonting gå lätt. Detta var i Torsby, sen blev jag återremitterad till Sunne VC; vilket i sin tur ledde till att mina tabletter höll på att ta slut i början av sommaren. För någon tid gick inte att få i Sunne, och Torsby svarade bara att det numera var Sunnes sak. Moment 22 alltså. Min kompis som hade Sifroltabletter räddade mig med två kartor tills jag efter långt om länge fick någon att fatta läget. Hur frustrerande var det inte att bara gång på gång från Sunne VC få till svar: "Invänta kallelse".  Till slut kontaktade jag Torsby igen och svor så högt att jag på nåder fick en ny omgång. Tack.
 
Så fick jag då häromdagen komma till läkaren i Sunne, en kvinna jag aldrig sett förut; hon sprang runt som en skållad råtta och letade patienter och så stannade hon till hos mig: "Hade du tid 10.15"? Och det kunde jag ju inte neka till utan sa ja. Hon ursäktade sig då och sa att det kommer att dröja lite men det var väl ok, så sällan som jag besöker detta stället så gjorde det ju inget att sitta i väntrummet och höra andra människors sjukdomshistorier en liten stund till.
 
Efter en halvtimme eller så kom hon ut ur sitt rum och vinkade in mig. Jag hade förberett mig till tänderna och bestämt mig för att kämpa för min rätt denna gången och vi började stenhårt med att hon höll mig personligt ansvarig för att RLS hade bytt namn till WED för det var det ju ingen doktor i världen som kände till och hur ska man kunna hålla reda på allt som händer, typ... sen tog vi tag i mitt senaste S-ferritinvärde, det som påvisar järndepåerna i kroppen. Jag hade i mars ett värde på 15, gången dessförinnan 16, och 2013 när jag blev j-ligt osams med den doktorn ett värde på 36; och då var jag inte fastande. Och har man RLS eller WED som det hetat sen 2013 även om inte en människa i sjukvården har uppdaterats sig; och det är inte jag som har hittat på det nya namnet även om jag skulle velat, då SKA man ha ett värde på minst 75-100 annars ska man ha järntillförsel, och då helst i sprutform eftersom man har svårt att ta upp järn via tabletter. Men sprutor ger man inte hävdade hon även om jag hade fått ett uttalande från en hematolog att det är det enda som hjälper. "Nej sprutor med järn kan vara dödliga, jag kan ge dig namn på människor som har dött". Men när jag sa att det ville jag gärna ha så fick jag ändå inte ett enda namn.
 
Hon kollade och bläddrade i datorn och talade om att jag minsann inte tagit något S-ferritinprov sen 2013 och då var mitt inte mitt värde 15 utan "jättebra". "Värdet var 183 och det har jag svart på vitt på här".
 
Jag protesterade förstås med en dåres envishet, så hon tittade uppgivet på mig och sköt upp glasögonen i pannan "ditt värde var 183, du har ingen järnbrist".
 
När jag för andra gången talat om att jag mycket väl har koll på mina värden sa hon långsamt som när man talar till ett barn:
 
"183 - hundraåttiotre Perfekt järnvärde. För du är väl M..... X..... född 1961"  med en ton som bara en som är överlägset skitsäker använder.
 
Nej. Det är jag inte. Sa jag. Jag är M..... A..... född 1959.
 
Undrar om hon ångar att hon inte kollade leget innan hon började prata?
 
Efter det flöt det på riktigt geschwinnt kan jag säga, hon beställde provtagning med hundra rör med blod, skrev ut nya tabletter utan att blinka; tog blodtryck och i hand och var så trevlig och tillmötesgående så. 
 
Jorådåatt.

Rött rött rött

Vi ville ju få huset målat i sommar. Det var snudd på stört omöjligt att få tag på en firma så vi hade ställt in oss på att viga semestern åt detta projekt. Jag har hela tiden velat ha allt utom fönsterfodren röda, men vi har trott att man måste byta alla vita bräder i så fall, eftersom det ju inte går att måla med Falu rödfärg på annan färg. Ett alldeles för stort jobb tyckte vi tyvärr.
 
Men så fick Gino se att en granne hade två killar som målade hans hus, och de målade rött på det vita. Han gick hem och ringde firman de jobbade för, ett svenskt företag i Årjäng; med bl a de två estländska killarna anställda. Jomenvisst fanns det en röd färg som efterliknade falurött. Så kom det sig att Vladimir och Sergej bodde i husvagn på vår gård i tio dagar.  
 
Det gick från det här:
 
 
Till det här:
 
 

Via det här:
 

Ny brädfodring på sörgavlá:
 

Till det färdiga resultatet:
 
 
Gôrbra. Nu håller Gino på att måla garaget på lediga stunder. Sen får det nog vara ganska bra för i år.
 

Eller vad säger jag. Verandan ska också göras om för den har sett sina bästa dagar. Det gäller bara att haffa Peter i farten för det är han som ska gör´at.

RSS 2.0