Diskmaskinsbyte

Sen vi renoverade köket för sju-åtta år sen har vi nu bytt ut samtliga vitvaror. I förrgår var det dags för diskmaskinen att tacka för sig. Vad är det för fel när allting bara rasar så fort som garantin gått ut..? 
 
Det blev ett besök på IKEA i hundra knyck, och i går kväll när jag kom hem från jobbet hade den oäkta maken installerat "Rengöra" som den heter. Här får den gå under smeknamnet Majken.
 
 
Välkommen ska du vara.

En helt vanligt tisdag

Varannan tisdag åker Gino till jobbet i Kiruna, och varannan tisdag kommer han hem.
Gissa om han åker eller kommer hem när tisdagskvällen ser ut så här:
 

Italienskt (förstås) rödvin och bakad potatis med räkröra. Fint tisdagsmys.

Me like

Bara en kortis till om "Young at heart".
 
En av medlemmarna, Fred Knittle, sjöng med syrgas för att hans lungor var så dåliga. Trots sjukdomar och besvär hade han värsta glimten i ögat; speciellt när det gällde hans fru.
 
Han berättade att när de var unga, var de ute och dansade två gånger i veckan minsann:
 
"Yes we was. She went out on tuesdays and I on thursdays, haha".
 
Sen berättar han om hemligheten med ett långt äktenskap:
 
"Our relation is based on faith and trust. She has no faith in me and I don´t trust her".
 
 

Ett program som berörde

I går kväll slözappade jag som vanligt mellan kanalerna för att försöka hitta något som inte innehöll matlagning, biltester, sjukdomar, hajars spännande liv eller krystade komedier med pålagda skratt. Det var inte det lättaste.
 
Men. På tv4 fakta stannade jag till inför rubriken Young at heart, och blev helt tagen över vad jag såg. Det låter väl inte så hemskt intressant med ett program om en kör i USA där den yngste medlemmen är 73 och den äldste 92, men de var helt underbara, och bjöd verkligen på sig själva i sina tolkningar av kända pop- rock- och punklåtar.
 
När de gjorde en spelning på ett fängelse, hade de precis innan, på bussen, fått veta att en kär medlem som legat på sjukhuset hade dött.
 
Här sjunger de för honom. Och att se hur berörda killarna blir... nu rann tårarna kan jag lova.
 
 
Och här svänger det:
 
 
 
 
 
Bästa ever. 

I de lugnaste vattnen

En av kvällarna veckan som gick firade vi Gustav med lite jordgubbstårta, han har fyllt 28 (!). Vart tar åren vägen?
 
Vi satt i uterummet för det blev helt plötsligt både åska och regn över Rottneros. På ena väggen har jag bokstäver stående som bildar ordet "LYCKA". Eller åtminstone brukar göra det.
 
Morgonen efteråt stod det:
 
 
Jag messar både Gustav och Martin, det var så självklart vilka som låg bakom: "Cykla, hahaha". 
Så nöjd jag var, trodde dom inte att jag skulle märka nåt, va!
 
Från Martin kom det: "Huh! Cykla???" Han fattade ingenting.
 
Men Gustav skickade ett skvallersms: "Anna ;)" 
 
Anna alltså. Busjänta.

En epistel om en tistel

Den började så fint, min lilla tistel.
 
Precis mellan plattraden och husväggen letade den sig upp och var så söt och anspråkslös så den fick stå kvar och växa till sig. Och växa till sig... och växa till sig... och... hoppsan...
 

Helt plötsligt var den närmare enochåttiotre och med en stam som var grov som min underarm. Den var helt plötsligt inte så gullig längre, utan passade på att sätta taggarna i en när man vågade sig för nära. Gino har klagat länge, faktiskt redan från start; så nu måste den bort.
 
Den gav sig dock inte utan kamp, utan stack till och med igenom de allra grövsta och tjockaste elefanthudsarbetshandskarna, och rotsystemet skulle gjort sig fint i vilken granplantering som helst.
 
NTS: Sticker det upp något nästa år på samma plats, kapa det direkt. Även om G ber på sina bara knän att det ska få leva. Hehe.

Kan pusta ut, för den här gången

Han ringde precis när jag stod i hallen och skulle till jobbet:
 
"Hej mamma, nu är jag nere".
 
Han lät jätteglad och väldigt stolt. Och jag drog en lättnadens suck:
 
"Skönt att höra. Du tänker väl inte göra om det"?
 
"Hehe. Man vet aldrig, det kanske jag gör".
 
Men vad fasen. Tänk på att jag har dåligt hjärta.  Eller jag kan få.
 
 

Han har i alla fall tur med vädret

Är lite nervös i dag.
 
Yngste sonen ska göra sitt första (och enda?) fallskärmshopp. Det är ett tandemhopp så man hoppas ju på att den som hänger bakom honom vet vad han gör.
 
"Jag ringer så fort som jag är nere".
 
Himmel vad jag längtar efter det samtalet.

Lastpallar kan man ha till mycket

Man kan använda dem i inredningen, till fina soffbord:
 
 
Man kan stapla marksten på dem:
 
 
 
Och man kan tappa dem på vristen när man ska flytta på dem, SAMTIDIGT som man tappar balansen och tar ett steg framåt; och därmed TRAMPAR på lastpallshelvetet så man lägger ytterligare X antal kilon (typ en bebiselefant) på den sargade leden:
 
 
Aoaoaoaoaoaoaoaoaoaoaoaoaoao!
 
Trodde först att jag brutit av den, men den hängde kvar. Tur det.

Han har allt som oftast hetat Izak denna veckan

Vi har varit barn hundvakter åt en liten tax under veckan. Det var nästan som att ha Izak hemma igen. Izak var  vår tax som blev nästan femton år, men han har legat under den stora tallen i över tre år nu.
 
Men himmel, vad närvaron av en hund gör för promenadlusten. Vi har tagit morgonpromenader, vi har tagit middagspromenader och vi har tagit kvällspromenader. Ibland gick vi runt i skogen och ibland ner till sjön och beundrade den fina fyren/konstverket.
 
 
En riktigt vacker sommarkväll vid udden. Gino och Qito poserar.
 

Och av promenader blir man törstig. Qito drack ur sjön, låtsashusse och matte gick hem och skålade i varsin campari i kvällssolen. Inte helt fel det heller.

Fram med täljkniven

 Om man tröttnar på att bara äta vattenmelon, kan man roa sig med att skulptera. Jag fick lite tid över en dag och pysslade till det sådär i all enkelhet:

 

watermelon-bear shar-monkey-watermellon viking-waternelon shrunken-head-watermelon watermellon-aligator

 

Nej, jag får väl - motvilligt -erkänna att det inte är mina alster. Bilderna har jag lånat från http://visualfunhouse.com/ där man kan hitta massor av roliga och häftiga bilder.


Tackar som bjuder

Är på väg ut till uterummet för att äta frukost. Men vad är det som ligger där?
 

Någon har varit på jakt i natt, och vill bjuda på käk.
 

Tack men jag äter nog yoghurt med jordgubbar som vanligt. Även om den ser väldigt välmatad ut.

Gino skickar en selfie

Gino fick stå med tåget ett antal timmar häromdagen i Vassijaure och passade på att ta en promenad. Han hittade både snö och en riktig soptipp.
 
Först skickade han en bild på snön, och på sig själv förstås:
 

Därpå kom en bild på skräphögen också. Inte lika fin att titta på:
 

Trist när det bara dumpas ute i naturen. Skämmes ta mej fan.
 
Så jag tycker vi tittar på Gino och snön igen i stället:
 

Much better.

En del har robotgräsklippare...

... och en del har Robertgräsklippare.
 

 

Det är nog det enda som fungerar i den sluttningen. Går på svett. Och lite bensin.

Baktankar, fast positiva

Min mamma dog för 2½ år sen.
 
Jag tror att de flesta som kände henne saknar henne. Inte minst mina små barnbarn som var vana att komma hem till henne och få hembakat bröd, för bakade det gjorde hon flera gånger i veckan. De vet att hon är i himlen nu och har det bra, tillsammans med gammelmorfar, Karin, farfar Knut och hundarna, även om Valle säger att när han tänker på gammelmormor så gråter han inne i magen.
 
Så en dag för tre veckor sen så kom det en riktig hagelskur.
 
Små fina hagel var det och barnen tyckte haglen såg ut som pärlsocker, så de sprang fort fort ut i gräset och ropade för full hals upp mot himlen:  "Bakar du bullar nu gammelmormor Eva" .
   
 
 Och det är jag säker på att hon gjorde. Och så blinkade hon till oss med ena ögat.

Lite konstigt är det allt

En dag i slutet av juni hände det som inte får hända. En arbetskamrat till Gino, S,  är i Jordbro och växlar:
 
Tidningsrubrikerna löd:
 
"En man klämdes fast mellan ett godståg och en lastbil på ett industriområde i Jordbro i Haninge.
 
Olyckan tros ha inträffat när en man jobbade med att lotsa ett godståg. Han märkte inte att en lastbil åkte ut bakom honom på väg över en obevakad övergång. Godståget klämde fast mannen mot lastbilen.

Enligt polisen har mannen förts med ambulanshelikopter till sjukhus. Han har fått allvarliga, men inte livshotande, skador."

 

 

Han står bakpå vagnen och kör med radiostyrning. Med kroppen emellan flyttar han den stora lastbilen tio meter. Skadorna blir stora, men eftersom det inte är det primära här; vill jag inte berätta hur stora.

 

Nej, det som är det märkligaste i den här händelsen är följande:

 

När S sitter där fastklämd kommer det en kille i orange väst fram och säger att han någon form av lokförar/växlingskompetens och erbjuder sig att försöka backa tåget så han kommer loss. Han lyckas med det, varpå S lossnar och bokstavligen faller ner i armarna på ambulanspersonalen.

 

Därpå försvinner killen. Spårlöst. Ingen vet vem han var eller vart han kom ifrån.  

 

Jag kan inte låta bli att dra en parallell med det som hände när Gino krockade och satt fastklämd uppochner i bilen för tre år sen. Han blödde kraftigt från huvudet eftersom hans högra öra delvis slitits loss. En kvinna sitter på huk utanför, tar hans hand och pratar lugnande med honom. Fram kommer en engelsktalande man som böjer sig in och lägger ett tryckförband runt hans huvud.

 

Och vad tror ni händer sen?

 

Jo, han försvinner lika fort som han kom. 

 

Gino trodde han hade drömt just den delen av själva händelsen, men efter att ha pratat med Paula som höll honom sällskap; var det ingen dröm utan han fanns där på riktigt. Men vem var han och vart tog han vägen?

 

Nog känns det som om det finns skyddsänglar. Eller nåt.


Det kallar jag resa det

Pär-Erik har rätt. Ibland alltså.
 
Han säger alltid att man inte kan åka tåg om man ska nånstans för då vet man att man inte har en chans att komma fram i tid. Själv har tåget, som han säger, aldrig kommit i tid när han åkt. 100% av gångerna har det varit försenat.
 
Vi har ju, som de goda järnvägsanställda som vi är; alltid bemött hans påstående som  befängda och utan grund:
 
- Lite problem har det väl varit och kan vara ibland, men det är inga större problem med att åka tåg när man ska nånstans. Nio gånger av tio är de i tid...
 
Med den föresatsen bestämde sig Gino för att åka nattåg upp till Kiruna den här gången. Han skulle börja vid 16-tiden på tisdag (idag) för att köra ett malmtåg till Narvik; och sommartidtabeller på tåg och flyg gjorde det omöjligt att flyga upp i dag. Så - han bokade in sig på ett tåg i går eftermiddag och skulle vara framme i Kiruna idag vid 14-tiden. Inga problem.
 
En egen förstaklasskupé från Hallsberg 20.00 med ac, en god kall öl, en bra bok och dusch och toalett. Frukost i bistron. Lyxresa liksom.
 
Han åker härifrån 16.55. I Karlstad har han byte av tåg och uppehåll en timme; han ringer: - Jag fick precis ett sms att det är brist på varor i bistron på nattåget, så jag får väl kuta till Coop och köpa något... kul att man får det när man redan börjat sin resa.
 
Nästan framme i Hallsberg ringer han igen: - Det går åt fanders det här, det har gått från Göteborg 75 minuter sent. Nu får jag sitta minst två timmar i  stället för en i Hallsberg, och det kommer bli svårt att köra in den tiden till Boden där jag ska byta i morgon förmiddag. Alltså vet jag redan nu att jag troligtvis missar anslutningen och inte kommer att komma i tid till jobbet. Fy .....!
 
Vi säger god natt, men när han kommit ombord på sitt tåg mot Boden ringer han igen: - Jag tänkte du skulle få höra vilken fin förstaklasskupé jag har fått; ingen fungerande ac, så det är varmt som satan härinne, och som grädde på moset en trasig toalett. Ingen fungerande toalett i hela vagnen faktiskt. Och ingen mat i bistron. Aldrig mer. Nästa gång flyger jag upp flera dagar i förväg om så är. Aldrig mer SJ på det här sättet. Så svär han igen.
 
Du har nog rätt Pär-Erik, det är inte så smart att åka tåg om man har ett eget tåg att passa :)
 
Även om du bara åkt två gånger. För det har ju faktiskt varit försenat båda gångerna.

Lite semesterinfo

Semestern är över. Finito.
 
Och nu tänker jag klaga. Inte på de sista dagarna, för de var superfina. Men veckorna innan dess var det inte så gött, det har regnat och varit kallt mest hela tiden. Den bruna färg jag fått i ansiktet och på (under-)armarna kommer sig antingen av helgens cab-åkande eller också är det rost; är osäker på vilket.
 
Slut på klagomålen.
 
Vi har ändå varit uppe vid sätern flera gånger, vi har snickrat och målat både där och hemma; och vi har umgåtts. Gino har varit hemma tre av mina fyra veckor, och det har varit riktigt skönt att ha ett vardagsliv.
 
Bilder:
 

Midsommar på Hjällstasätern.
Gino och Mia turades om att grilla. Knotten gjorde det omöjligt att stå därute mer än några minuter i taget, utsvultna knott i tusentals. Men vi åt utomhus, det gjorde vi. "För det gör man när det är midsommar."  
 
 
Sill och potatis, nubbar, öl, cider och grillat med sallader och limesmör och kaffe. Myggasapparat på bordet. Lite plumpspel på det och midsommaraftonen blev perfekt. Igen.
 
Dagen efter skulle vi fiska lite.
 
Eller ja, G skulle fiska och jag bar utrustningen.
 

"Kommer du nångång eller?"
 

Tre små öringar blev det, men de fick leva lite till.
 

Närbild på bytet. Yttepytte. Inte mycket att skryta med, inte.
 

Halva syftet med besöket var att skruva upp och måla klart räcket. Det syns inte på den här bilden men knotten var så in i h-vete närgångna att vi var tvungna att ge upp. De bet i ögonen, kröp in i hårbotten, näsan, öronen, you name it. Gino var till slut så frustrerad att till och med glasögonen fick en flygtur in i snåret bakom dasset, medan han åkallade underjordens herre. Många namn har han. Ungefär då vet man att det är dags att ge upp. Jag tordes inte ens öppna munnen för då fick jag full halsen i flygfän; vilket Gino sa sig uppskatta. Tystnaden alltså.
 
Så här långt kom vi innan vi åkte hemåt.
 

Jag var hantlangare. Såklart. Langade skruv och viftade med diverse plakat för att försöka blåsa bort blodsugarna. Det gick ju sådär.
 
 

Vi bestämde att vi skulle åka upp igen måndag-tisdag och göra klart. Skam den som ger sig. Dessutom skulle Pär-Erik, Mia och Peter också vara vid sätern då, och vi har så trevligt ihop. Mera grillat och lite kortspel.
Jag vann förresten, om ni undrar.
 

Tadaaaaaa. Räcket är på plats. Måste bara berätta att vi hade sågat till alla spjälorna hemma i vad vi trodde skulle bli lagom höjd. Som tur var så provade vi ordentligt innan vi började skruva dit dem. Och som tur var hade vi elverket och elsåg med, för när vi satt ner såg vi inte över räcket utan det kändes ungefär som att sitta i fängelse. Femton centimeter kortare blev de. Fem minuter tog det. Längre kunde man inte vara koncentrerad, och ni vet ju varför.
 
 

Gino fiskade vid dammen och fick en gädda.
 

Den här hillbillyn är jag. Jag kastade också några kast och fick en björkkvist och en liten buske på andra sidan Ljusnan.
 
 

Så måste jag visa hur det ser ut i "vårt bubbelbad" vid Lillstup. Ser ni i högerkant själva stolen som har slipats ut ur stenen? Nu syns den bra eftersom det är så lite vatten, men när det är mer vatten får man känna sig fram till den och det känns precis som att sitta i en riktig jacuzzi. Tittar man riktigt noga ser man också att det var +30 grader här 1975; någon har huggit in det i stenen i mitten av bilden.
 
Så varmt var det inte på långa vägar nu, så vi hoppade över badandet.
 
Over and out.

RSS 2.0