S som i SM, snöänglar och säkerhetstjänst

Läget är såhär:
 
Jag är just nu tagen ur säkerhetstjänst, och för tillfället får jag inte jobba med tågklarering. Suck.
Från och med i torsdags har jag "kontorstjänst" och innan min dispens är behandlad får jag icke klarera ett enda tåg.
 
Vad har jag gjort för stölleprov då?
 
Jo jag ser lite dåligt. Men det är utan glasögon, för med glasögon ser jag som en puma. I min värld ser pumor skitbra. Så nu har man konstaterat att jag har för stark korrigering och måste få en dispens för att kunna jobba vidare med tågklarering; och det är en procedur som kan ta upp till tre månader. Men förhoppningsvis tar det bara en bråkdel av den tiden, för det känns lite konstigt det här. Men jag ska utnyttja tiden väl har jag bestämt mig för, och ska ta tag i saker som vi har dragit i långbänk men aldrig kommit riktigt till skott på. Så på ett vis känns det också inspirerande att göra något annat ett tag, missförstå mig rätt.
 
Eftersom jag nu ska jobba måndag-fredag dagtid ett tag så innebar det att min jobbarhelg föll fetbort. Därför kunde jag ha de små barnbarnen hos mig i natt när deras föräldrar gick på lokal. De är ute ungefär en gång vartannat år så jag tyckte de kunde vara värda det.
 
Bland annat så gjorde Valle och Charlie och jag eget lördagsgodis (till hjälpen till allt köpegodis):
 
 
Neg Chokladbollar är gôtt. En del fick vara naturella och heta älgskit. De var också goda.
 
Efter en minst sagt orolig natt för min del, jag är ju van att i bästa fall ha bara Gino i andra sänghalvan och han är något mer stillsam av sig än två spralliga småpojkar, somnade jag äntligen till på morgonsidan. Jag väcktes av en ljuv stämma i örat:
 
"Mormor, vi vill ha frukost nu..." Det var Valle som tyckte det var dags att hoppa ur sängen. Klockan var då 05.21. Mormor tyckte inte det var dags för söndagsfrukost så det blev någon timme till under täcket som tur var. Efter frukosten blev det en titt i hönshuset men utan att vi fick plocka in ett enda ägg. Snålhöns. Sen stod det snöskottning och snöängeltillverkning på schemat.
 
 
Här tillverkas änglar i snövall. Mycket effektfullt.
Därpå fick plätten framför garaget en egen rondell.
 
 
"Så bilarna kan köra runt". Genialt.
 
Så har min helg sett ut. Mycket SM-tittande har det blivit också. Skidåkning, det är kul det. 
Det är som Gino sa:
"Det är roligt med SM, då vet man i alla fall att det är en svensk som vinner".

38,8 på morgonen

I tisdag eftermiddag på jobbet gick jag omkring med en filt över axlarna och kände mig lite småruggig. Vid sjutiden kom jag hem och då hade skelettet sakta börjat frysa till is, så jag förstod vartåt det barkade. Japp, influensa. Och jag vet ganska precis vart den kom från. Norrland. Den kom från en plats norr om polcirkeln, det gjorde den.  
 
Gino hade precis fått åka hem tidigare, med nattåg från Kiruna för att han varit så dålig. Han blev så sjuk och hade så hög feber att läkaren i Kiruna övervägde att skicka honom till Luleå... 32 mil enkel. Men efter ordination av två slåsinaklokahuvudenihop-läkare fick han en rejäl kortisonshot plus pencillin och piggnade till som genom ett Guds under. Han tog dock med sig en aldrig så liten bacillusk hem.  Och när han kom hem så pussades vi.
 
På natten omväxlande frös jag så jag hackade tänder och badade i svett. Var det svininfluensan så var det åtminstone glädjande nog tamgrisvarianten, för jag höll mig i absolut stillhet fram till lördag morgon. Låg bara och grymtade lite i min ensamhet, feber, hosta och värk i precis hela kroppen. Det enda som gick att svälja ner var Pro-viva svart vinbärsdryck, så det ska bli intressant att se när jag vill köpa den igen. Troligtvis aldrig.
 
Därför har jag inget intressant att berätta. Ingenting har hänt i den verkliga världen. I mina feberyror däremot, där hände det grejer. 
 
 
 
Men det kan vi ta en annan dag.

Där var ett kort också

Först ville jag inte förstöra det fina inslagningen, men eftersom Nyfikenhet är mitt mellannamn var jag tvungen att titta på kortet.
 
Jag kan inte annat än le stort och varmt åt denna tjej. Fast det skiljer mer än 32 år mellan oss så bryr hon sig om och fixar och grejar för att göra mig glad.
 
 
Och det blir jag. Verkligen. I hjärtat.

Så glad jag blev

I går fyllde jag år. Inget jämt utan bara ett mittemellanår liksom.
 
I går kväll fick jag ett grattis-sms från jobbarkompisen Maria T:
 
"Det väntar en liten liten sak till dig här..."
 
 
Så står den här maffiga brickan på bordet när jag kommer till jobbet idag. "En liten liten sak..." Vilken underdrift. Blomma i kruka, olika ljus och hållare, choklad, fina servetter, you name it.
 
Jag blev verkligen så glad att jag nästan började grina.
Den här tjejen är något alldeles extra, på alla sätt. Hör ni det chefer?

När man tror man har sett det mesta

Jag börjar arbetsdagen med att plocka ner adventsljusstakarna i Bäckebron. När jag lyfter på en av blomkrukorna skvalpar det betänkligt i krukan och den är misstänkt tung... WHAT!
 
 
Den, och alla de andra är helt fulla med vatten... någon vattnar alltså våra PLASTBLOMMOR.
 
 
Medan de här stackarna står och torkar ut om fötterna/rötterna. Snustorra.
 
 
Hallå, vi är på riktigt!

Jämmer & elände

2013 kunde ju för all del ha börjat bättre.
 
Jag har i flera veckor dragits med en envis yrsel som kanske blivit något bättre, men som fortfarande finns där som ett spöke när jag lägger mig i sängen, sätter mig upp, vrider på huvudet för snabbt eller tittar uppåt eller neråt. Skitjobbigt. Det kan vara öronkristallerna eller komma från nacken, har inte bestämt riktigt. Jag väntar liksom bara på att det ska gå över.  
 
Sen tog vi i för kung och fosterland i söndags när vi bestämde oss för en långpromenad. En rejäl sådan, och med tanke på att Gino har sin dåliga fot, och att min vänstra höftkula "kuggar ur" ibland så var det rena dårskapen att marscherera upp till Björnbäcksvägen och tillbaka. Notera också att jag inte har gått några längre sträckor under hela december, vilket i sig är skitslött. Sista kilometrarna hade jag knappt styrfart, så man kan säga att de 1,4 milen förvandlade mig till en extremstel hundraåring; och det är först i dag som jag inte känner av sviterna. Ginos fot är fortfarande paj.
 
På jobbfronten är det heller inte så roligt. De nya turlisteförslagen har rört om rejält i grytan och den glädje man känt över att gå till jobbet har bytts ut mot oro och osäkerhet. Nu hoppas vi allihop att morgondagens SVG-möte kan ändra på en del av förslagen och skapa arbetsglädje och ett lugn igen. Tummarna folks!
 
Men det kanske jag inte behöver fundera på alls. Precis för en halvtimme sen ringde mobilen, det var från Previa. Doktor Strutta runt som en cirkushäst meddelade att min syn är så dålig att jag måste söka dispens från Trafikverket. Trots att jag har ögon som en falk 1,0 synskärpa med glasögon och inte är ute och fjantar runt ute i spåret det minsta med risk för att bli överkörd, utan håller mig inomhus och styr trafiken från dataställverket. På en meters avstånd.   
 
Jaha. Vad ska jag göra om det inte går igenom då? Prostituera börja jobba i gruvan? Skaffa fler barn och bli hemmasambo?  Skrapa fram 25 000 i månaden i 25 år? Dö?
 
Asch då, det ordnar sig. Nu går det säkert uppåt igen. 
 
Tummarna för det också.

RSS 2.0