solängen

För på dagen en månad sen inträffade ett jordskalv här i Värmland. Något som väckte många värmlänningar.

I morse var det dags igen. Vid kvart i fem-tiden skakades de centrala delarna av Sunne av ett jordskalv som uppmättes till 2,3.

 

Den förbannade ståltrappan. Den är för hög/smal, har för korta steg och blir liksom kärv under gummisulorna. Och kommer man då lite sömndrucken och gör ett lappkast för att man ska ta ett steg uppåt för att stänga till dörren som stod öppen; då kan det hända en olycka.

 

Och det gjorde det.

 

Med ett illtjut värdigt en upprörd sjöelefant rasade jag rakt i asfalten. På knäna. Och händerna. Asfalten skrapade upp fingrarna, och vänsterknäet fick sig en rejäl smäll. Jag menar, det var ju inte precis 20 kilo som kom farande genom luften.

 

Det värsta var ju ändå om någon hade sett vad som hände. Men i den arla morgontimmen syntes det inte till en levande själ. De enda som jag skulle kunna tänka mig var tivoliarbetarna som sov i sina lastbilar på andra sidan järnvägen, men då må det vara hänt. Jag tänker ändå inte åka karusell i dag.