Hemmaprojekt

Vi har bestämt oss för att tapetsera och måla vardagsrummet. Gino har lovat åta sig målning av taket, medan jag tänker ta kommando över själva tapetserandet. Vi har valt en gammaldags tapet "Hudiksvalls teater" i grå ton vilket jag tror blir jättesnyggt. Så medan G var/är i Kiruna med omgivningar passade jag på att besöka Stuvbutiken i fredags eftermiddag och göra en del inköp.
 
Gino tillhör den kategorien människor som kommer ihåg när en tapetrulle kostade 8 kronor, men jag tänkte gå upp en smula i prisnivå. Samtal med den oäkte maken senare på kvällskröken:
 
"Nu har jag varit och handlat allt vi behöver för att sätta igång. Tapeter, easy cover, takfärg, listfärg, lim, några penslar, täckpapp... tror inte jag missat nåt".
 
"Ok vad bra. Vad har du handlat för"?
 
"Du kan väl gissa på nåt".
 
"Skulle inte förvåna mig om vi hamnar på... kanske treochsju..?"
 
"Älskling. Lägg till tretusen så kommer vi lite närmare".
 
"O jäklar".
 
Nästa gång får jag garanterat inte åka och handla själv.
 
 
Fin va?

Bästa svaret

Nej, jag har ännu inte fått svar på min dispensansökan. Suck.
 
Däremot skrattade jag så tårarna rann häromkvällen när jag i min ensamhet såg "Vem vet mest":
 
"Vad kallas det gula sekret som kommer från en körtel vid bäverns analöppning, och används som smaksättning till bl a snaps"?
 
??? 
 
"Ja, det är väl inte senap i alla fall"?
 
Hahahahaha.
 
Jag vet att jag är lättroad.
 
 
Skulle jag producera senap...?!

Gustav hade kanske inte helt fel ändå, hehe

 

Fördomsfullt - på sex bokstäver

Jag köper Aftonbladet eller Expressen ibland på fredagar för att det är så svåra korsord i dem. Då kan man sitta och klura hela helgen, ibland lyckas man med hela men oftast blir det några ord som fattas.
 
I fredags var näst yngste sonen Gustav hos mig och vi slappade framför tv:n. Jag tänkte högt:
 
"Hm ...brukar pizzabagare strunta i..???"
 
Från djupet av den andra soffan:
 
 - Hygien?
 
 
Men nej. Det var bara fem bokstäver och blev KAVEL.

Låg

Som ni vet, ni som hänger med;  för närvarande går jag och väntar på om jag får jobba kvar som tågklarerare eller inte. Mitt synfel sätter käppar i hjulet och enligt Transportstyrelsen kan det vara så att  jag har för stark korrigering för att vara "lämplig för säkerhetstjänst". Innan min dispensansökan är behandlad och eventuellt godkänd får jag inte jobba med tågklarering över huvud taget. Fast jag är den samma som när jag anställdes för sexochetthalvt (eller är det rentav sju?) år sen. Samma synfel.   
 
Jag är i grund och botten en ganska positiv person och brukar som oftast tänka att "dä ordner säj". Så också nu. Fram till i går that is.
 
Då ringde en dam som var läkare på Trafikverket och ställde lite frågor om eventuella linser, vilken sorts glasögon jag har osv. Sen sa hon något om "optiska reflexer"  och att slipningen av mina glas kan orsaka blablabla... hela tiden med en dyster röst så där slutade jag väl lyssna och gick in i dimman.
 
Till slut frågade jag om det ser mörkt ut att få dispens?  Men det kunde hon inte svara på så där utan vidare utan sa bara att ärendet fortsätter att behandlas. Det lät som om jag var ett trixigt fall.
 
Då ringde jag Gino och grinade. Stortjöt. Och fick tröst:
 
- Men! Du brukar väl alltid försöka se möjligheter! Ett: Det är klart du får dispens! Två: Om du mot förmodan INTE får dispens då hittar vi väl på något annat såklart. Du kan skriva den där boken till exempel..? Vi har ju varandra. Okej?
 
- Snörvel... okej.
 
Sen fick jag tusen planer i huvudet om allt jag skulle kunna göra. Tråkigt bara att ingen av dom skulle generera värst mycket pengar. Trots allt är det ganska viktigt att kunna betala räkningar. Så jag hoppas väl ändå att de som sitter och har min framtid (vår framtid) i sina händer kollar upp vad det är jag gör och fattar beslut därefter.
 
Tills jag fått ett besked är jag ganska låg måste jag erkänna. 

Say yes to the dress - eller kanske inte?

I senaste numret av Amelia var det bröllopsspecial. Eftersom en väldigt kär syster till mig med fästman lär planera att visa världen att de hör ihop på riktigt, har vi hört - så fick hon tidningen. Oläst och obläddrad. Hon hittade mycket smått och gott i den, men den ultimata klänningen - den fanns på nätet.
 
Eeeh, du Ulla... du kanske ska låta håret hänga ner lite?
 

Kontraster

På måndag morgon var det uppstigning klockan fyra. JärDa-kurs i Stockholm i två dagar. Tåget jag skulle åka med stannade naturligtvis inte i Öjervik, så jag sparkade upp Gino också för att få skjuts till Västra Ämtervik.
 
Finns det något jag känner mig obekväm med så är det att åka till Stockholm. Jag känner mig ungefär som om jag skulle på skolresa och luktar lite la´gård. Bonnig. Speciellt när inte Gino är med, men nu hade jag kollegan Sören med; så jag fokuserade på hans rygg och gick två steg bakom hela tiden så jag inte skulle förirra mig ut i någon förort.
 
 
Här är utsikten från min svit, rum 106 på Hotell Adlon. I hörnet om jag gick ut till höger låg en 7eleven där jag köpte tre tidningar, lite frukt och en drickyoghurt innan jag kröp ner i sängen. Då hade inte Bollibompa börjat ens. Men mitt huvud höll på att sprängas så jag kände inte så mycket för att gå ner till Spy Bar den kvällen. Kanske nästa gång. NOT.
 
 
Som vanligt satte jag mig (vi oss) längst bak. Kontrollfreak. Kursen handlade om det "nya" utropssystemet på våra stationer, kan jag berätta. "Nya" för att de inte är genomförda överallt, trots att vissa områden haft det två-tre år; vi i Värmland  t ex känner inte JärDa sen tidigare. JärDa, står för JärnvägsDamen om någon vill veta det, det är hon som låter smått salongsberusad ibland.
 
 
Jag antecknade så mycket att bläcket tog slut i pennan, och det tycker jag visar på att jag försökte hänga med så gott jag kunde. Jag tog en ny penna till utvärderingen.
 
17.10 gick tåget hem, sen blev det byte i Karlstad till BUSS eftersom mitt länståg var inställt. När jag kom till Kil fick jag och en äldre herre åka taxi, han skulle till Tolita och min bil hade G parkerat i Västra Ämtervik så dit ville prompt jag. Den stora bussen skulle gå direkt till Sunne och Torsby. Strax under en timme åkte jag sen taxi på slingriga grusvägar, för den måste in på alla små hållplatser innan jag blev avsläppt vid min bil.
 
Klockan 21.35 klev jag in genom dörren hemma. Lycklig. Och hungrig. Och hur bonnig som helst.

Helgen

Hej igen, roligt att nån är kvar när man inte uppdaterat sin blogg på en herrans massa dagar. Men det har varit lite mycket ett tag.
 
I helgen som gick tog vi oss friheten att bara vara lediga, åka upp till sätern för lite pyssel och plock, samt skoteråkning, nävgrötsätning och saltstensutsättning med trevliga människor. Ett axplock med bilder kommer nedan:
 
 
Vi kom upp på fredag middag och tog en tur i solskenet. Det blåste halv storm men det kändes inte när man åkte, och stannade man till där det var lä, var det hur mysigt som helst.
 
 
På kvällen blev det obligatorisk kortspelning. G står för Gino och M står för Mästar Marianne. Host host.
 
 
På lördagen träffades vi, ett femtontal glada människor med skotrar nere vid slaktboá som vi skulle utgå från och sätta ut lite saltstenar här och var, vi skulle bränna ner det gamla huset där älgdragaren stått, och vi skulle äta nävgröt och fläsk. Här kokar vattnet till gröten.  
 
 
Sen tog Dennis vid och stampade ner salt och mjöl till en perfekt gröt. Man ska vara lat när man gör nävgröt och inte arbeta det för mycket, men jag vet inte riktigt om det var därför Dennis blev utvald. Bra blev det vilket som.
 
 
Fläsk stekte var och en så det var ganska trångt om platser över elden stundtals. Till nävgröt krävs också att man får till extra mycket fläskflott så det inte blir så torrt. G hade packat ner allt utom flytande margarin så det fick vi smyga och norpa bakom ryggen på Mia. Nej, vi frågade först. Faktiskt.
 
 
Hela dagen var det fint och soligt utom en kort stund precis när jag tagit fram mobilen och skulle fota lite bakifrån bönpallen. Det är inte så lätt att både koncentrera sig på att hålla i sig själv och ta bilder samtidigt så det blev bara den här av "karavanen". Sitter man dessutom och rapar fläskflott och har en massa nävgröt som sakta sväller i magen är det ännu trixigare. En minut efter den här bilden började det snöa, men det höll bara i sig tio minuter, sen var det fint igen.
 
 
Vid nästa krök hängde det ett träd över leden, men Mats K och Lars i Hjällstaberg hoppade snabbt av sina skotrar och högg vägen fri. Lars i orange hjälm är ju bara 82 år så det var väl inte så konstigt att han var snabbast upp med yxan.
 
 
Naturligtvis var han snabbt upp på stegen också när det fattades redskap för att bryta bort plåttaket på boden som vi skulle leka pyromanleken med. Mats och Gino klev omkring med fara för liv och lem på den något gistna byggnaden.
 
 
Sen brann den både upp och ner.
 
 
Det var dåligt med vilt. På dessa två dagar såg vi bara två orrar och en skogsmus. Det är den sistnämnda som G är ute och letar efter här. Den kom pinnande över skaren, hoppade ner i ett stenhårt fruset älgspår och djurvännen Gino kanske fruktade att den inte skulle kunna komma upp(?), men det gjorde den.  
 
Därmed packade vi ihop, lastade skotern på kärran och åkte hemåt. Även om vi skulle kunnat vara kvar en månad till. Eller ännu hellre ett år.

RSS 2.0