Bit inte den hand...

Gino, Johan och jag sitter och äter. Gino är så trött så han nästan inte orkar hålla upp ögonen. Två dygns jobbande med minimalt med sömn avslutade han med en jakttur till nordvärmland, så man förstår att han tar sitt fulla ansvar för att försöka dra hem kött till bordet. Host. 

Jag vänder mig till Johan: - Så trött som Gino är, så lär vi inte ha stor nytta av honom i eftermiddag.

Johan, med ett stort leende i mungipan: - Å vad skulle det innebära för skillnad mot annars..?




Det roligaste är att Johan har en t-shirt med denna text.

Ält & Svammel

Jag klardet.

Jag klaard´JTF-provet och det känns ju skönt. Jag hade flera poäng till godo men naturligtvis kan jag ändå inte låta bli att uppröras en smula över att få fel för ett av mina svar.

På frågan: "Vad krävs för att få upphäva tågvägslåsningen när man tagit tillbaka "kör" för ett tåg i rörelse?" Där skrev jag att "tåget måste ha stannat" och det i facit stod att "tåget ska stå stilla". Stannat - stå stilla... I min värld är det same shit, different name. Hade jag skrivit något helt annat, att jag måste dansa jenka framför stationshuset eller att plattformsbelysningen ska slås på hade jag förstått, men...  ja.

Men - sen var det andra frågor som jag svamlade på så det kanske jämnar ut sig. Skönt att ha det gjort i alla fall. Tack för tålamodet, Nina. :)

Jag är ju som ni ser en jävel på att älta och det är på nätterna jag ältar som värst, vilket inverkar en smula negativt på min nattsömn, so to speak. Döda sillar ser ut som topptrimmade fotomodeller om du jämför med hur jag ser ut när jag tar mig ur sängen om mornarna. Stappel, stappel, hålla sig i väggen och hasa långsamt in på toa. Om möjligt lyfta huvudet och möta spegelbilden och i det läget famla efter krucifixet och vitlöksknippan. Så jag måste ta tag i Previa och få några goda råd om hur jag ska få ordning på mina sovvanor.

Jag trivs ju med jobbet som sådant. Bara en enda kollega har rått mig att byta arbete, men jag tror inte det kommer att lösa mina vakna nätter. Bara jag får ordning på det så kommer det att bli en ren och skär fröjd att knalla till jobbet. Jag ringer Previa på måndag.

Annars bra. Vi ska fira nyår hos grannarna Lisbeth & Leif, lagom långt att rulla hem skottkärran med Gino i, vid ett-halv två på natta. Jättekul!

Gino var lite bedrövad när han kom hem från jobbet i går morse.

- Suck. Vet du vad som hände när jag skulle åka in i Kil? Jag hade 1500 ton på kroken och det var blött och slirigt, så till den milda grad att jag fastnade på skyddsektionen. Ingen ström. Och det jävligaste av allt, vet du vem som jobbade på TågX i Kil? Bäckman förstås, så han fick sig ett gôtt skratt. Deet kommer jag att få höra länge.

Vi på Solängen önskar alla ett riktigt Gott Nytt År utifall att jag inte kommer tillbaka förrän nästa år.
Men man vet aldrig.

En trevlig fredagskväll i alla fall!

Ååå, en sak till: Gino har råkat raka av sig skäggtofsen. Han tog den nya trimmern och skulle trimma mustaschen när han upptäckte för sent att han hade den inställd på nästan ingenting. För kort alltså. Då tog han rubbet, men lugn lugn, han ska odla en ny.

Julhälsning från Toy (Torsby)

Skryt över dåren, så jobbar han bättre.

Eller som i detta fall: Fråga Marianne om hon vill lära sig en station till på Fryksdalsbanan, Torsby t ex. Då kan hon jobba där var tredje lördag och eftersom man vet att Marianne knappt inte kan forma ordet nej med läpparna, så blir det så.

Vad Marianne inte vet/tänker på/förstår i det ögonblicket är att julafton 2011 infaller på en - lördag. Blond? Jomenvissst.

Därför sitter jag här. På Torsby station. En lördag i december, julafton. Klockan är snart halv åtta på morgonen och jag har lyckats vrida på rätt nycklar och fälla bommarna över Järnvägsgatan så första tåget gick i precis rätt tid. Yess!

Men nu är det inte alls så illa som jag vill påskina. Det ÄR faktiskt roligt att lära sig en helt ny station, och när man inte har småbarn hemma så är inte julafton så stort. Jag vill bara att ni ska tycka synd om mig. Inte ett snökorn finns det kvar heller, så någon vidare julstämning har ändå inte infunnit sig.

I eftermiddag blir det bara Gino och jag hemma, vi ska äta lite jansson och julkorv och revbenspjäll och julskinka som Gino ska laga till när jag jobbar. STOR fördel där. Jag kommer endast att stå för legymsalladen som jag inte kan vara utan till skinkan. Sen ska vi bara vara. Promenera lite, ligga i soffan och jäsa.  

På annandagen ska vi däremot ha huset fullt. Kan man få önska sig aldrig så lite snö tills dess så barnbarnen kan använda sina julklappar?



Nä. Det är ingen julkôrv. Det är hackkôrv. Den har ingenting med texten att göra.  


God Jul allihop!

Julstädning



Jämt bara en liten bild på hur det såg ut i köket när jag städade skafferiet häromdagen.
Det blev ganska bra efteråt.

Det kan ha varit en räddningsaktion

I går skulle jag snabbt in och handla. Har lite brådis och tar ett kliv ner från trappan och eftersom jag är halvblind är det är på håret att jag träffar en söt liten domherre med vänsterdojan. Han sitter alldeles stilla på marken och ser allmänt vimmelkantig ut. Antingen har han luktat på glöggen eller så har han flugit in i fönstret och fått en stjärnsmäll.  Lite bebisspråk och en knäböjning senare så sitter han i min hand.

- Jaha du, vart ska jag göra av dig nu då. Vi har tre katter vettu´som inte säjer nej till ett så lättfångat byte. Hum hum upp i trädet kanske.




Jag testar och ser om han kan hålla balansen i en grenklyka och han verkar kunna hålla sig fast. När jag kommer tillbaka sitter han fortfarande kvar och jag måste flytta honom innan katterna hittar honom.




Han får åka på en gammal mössa in i carporten och med risk för liv och lem (överdrift) klättrar jag upp och sätter honom på innertaket i carporten. Lite nötter och solrosfrö serveras.




Två timmar senare smyger jag ut och kollar om han är kvar. Borta, och inga fjädrar som skvallrar om ond bråd död.  Han har bara bajsat en liten hälsning och ett tack på mössan innan han drog.

Och jag väljer att tro att han nu lever lycklig i alla sina dagar.


(Ja, jag kastade mössan).

Rapport från Jämmerdalen

Nu får det vara nog.

Nu måste det vända snart, så jag får börja skriva lite positiva tongångar och sprida lite glädje(!?) igen. Jag har bestämt att lägga 2011 i en påse längst ner i soptunnan för transport till Holmby sopstation. Punkt slut.

Den som inte orkar läsa hur jag vältrar mig i elände kan sluta läsa här.

Vintern och våren kommer jag inte ihåg. Den kan ha varit OK. Och i april gjorde mamma och jag vår sista långa resa, när vi skjutsade upp Johan till Söderhamn och därefter hälsade på släkten i Uppland. Positivt.

Men. Under tiden vi var i Uppland, vi var i fina Ytternuttö när Gino ringde och talade om att han fått avliva Izak (taxen), det var då det hela började.

I maj krockade Gino och var en hårsmån från att mista livet. Vår sedan länge planerade resa till Italien blev inställd, såklart, och fyra veckors semester ägnades i stället åt att timme för timme ta sig igenom dagar och nätter. Och missförstå mig rätt, naturligtvis är vi oerhört tacksamma för att han klarade sig så bra som han gjorde, men det var en tuff tid i alla fall.

Vi åkte tillbaka till Söderhamn i augusti för att städa Johans lägenhet och lämna in den för försäljning. Han var klar med det teoretiska och hade bara sin praktik kvar, i Karlstad. Det var lite trögt i början, men till slut såg det ut att bli försäljning. Vi fick in bud som vi visserligen inte var helt nöjda med, men hellre tio tusen i förlust än att stå med en lägenhet som tickar pengar, resonerade vi och antog sista budet. Skönt att pricka av en sak på listan, liksom.  

Jag hade som vanligt tagit semester till älgjakten, + veckan efter, tanken var från början att vi skulle flyttat hem Johan den veckan. Det var så skönt att redan ha det gjort. Äntligen avkoppling, åka till Hjällstadsätern på älgjakt några dagar, sen vara hemma och bara göra det som föll mig in.

Då blev mamma sjuk. Det som skulle bli en lugn period blev precis tvärt om. Kaos. Vi hade en egen säng på mammas rum sista veckan hon levde, där turades Ulla och jag om att sitta, sova, åka hem några timmar, sen tillbaka igen. Det blev många resor fram och tillbaka till Karlstad. Dagar och nätter flöt ihop, om klockan var fyra på morgonen eller på kvällen när man åkte hemifrån var helt ovidkommande. Det var först när man närmade sig infarten till Karlstad som man förstod att det måste vara på morgonen, alternativt helg, eftersom det var helt bilfritt.

När hon dog var vi där båda två, och satt en lång stund kvar i rummet. När de gjorde henne i ordning tog vi en promenad ner till entrén på Centralsjukhuset. Det var natt och helt folktomt sånär som på någon väktare, och där satt vi på en bänk och grät. Man var helt dränerad på energi.

När jag kom hem på morgonsidan dröjde det inte länge förrän telefonen ringde. Det var mäklaren. Hon kunde meddela att bostadsrättsföreningen inte hade godkänt köparen av vår lägenhet utan köpet skulle hävas. Tack för det, preciiis vad man behövde just då. Har ni sett filmen "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott"??? Just checking.  

Så stod vi då inför begravning, ta reda på mammas saker, säga upp abonnemang, betala räkningar, tömma lägenheten, städa. Mornar innan jobbet, kvällar efter jobbet, kartonger, papper, glas, "vill du ha den?", "hur ska vi kunna packa den här"?, "den här har hon fått av dig", "minns du den här". Så himla mycket känslor, så mycket saknad. Hur det gick till vet jag inte men en vacker dag sattes nyckeln i dörren för sista gången. Då hade jag också hunnit bli osams med mammas grannar som hela tiden satt utanför dörren och nyfiket kommenterade allt vi gjorde. När de också började skrika och gapa åt oss rann bägaren över, just då hade jag minimalt överseende med att de troligtvis har någon diagnos. Hej och hå vad jag inte kommer till himlen.

Sen då? Sen var väl allt frid och fröjd, eller? Nej, sen blev vår andra hund Alva sjuk. Veterinären tog prover på tisdagen, vi fick svar på torsdagen att det var något allvarligt fel på levern, troligtvis cancer. På fredag morgon var hon ännu sämre och hade svullna lymfkörtlar på hela vänster sida av huvudet. Vi ringde vår fantastiske veterinär Bength som stöttade oss i beslutet att hon skulle få somna in. Så på fredag eftermiddag förra veckan gick vi ut från hans mottagning med ett tomt koppel. 

Sen kan jag toppa med att jag inte köpt en enda julklapp, icke skrivit julkorten, inte bakat en lussekatt, inga kakor, julgardinerna ligger ostrukna i en låda, Gino och jag jobbar hela julhelgen, julblommorna har redan dött av uttorkning, jag ligger vaken halva nätterna när jag i stället skulle kunna gå upp och baka struvor eller göra en fin enrisdörrkrans. 

Om jag sen inte klarar JTF-provet (det årliga provet i JärnvägsTrafikFöreskrifter) den 27 och 28 december så är detta året fulländat. Inte skulle jag bli förvånad.

Nästa år ska bli ett år av glädje, sömn, träning, värme, mindfullness och kärlek.

Saxat ur dagens tidning

Brobyskolan i Sunne har haft en temadag om HIV. Sen frågade man eleverna: Vad är det viktigaste du lärt dig?

Här är en röst:

Olle Nordgren, 15, Sunne  Jag är allmänbildad och visste redan det mesta. Många äldre däremot, de som levde på 80-talet till exempel, är verkligt okunniga och fördomsfulla om hiv. 


Olle Nordgren, 15, Sunne
Jag är allmänbildad och visste redan det mesta. Många äldre däremot,
de som levde på 80-talet till exempel,
är verkligt okunniga och fördomsfulla om hiv.
 


Hörde ni det, alla ÄLDRE?

RSS 2.0