Jösses då, är rallyt i gång redan?

Dagen efter skoterfärden skulle Gino och hans kompis Urban ut och jaga haren, vars spår ni såg (?) på förra bilden. Den vintern (2010/2011)  innan Gino krockade så illa att han förstörde vänsterfoten, hade vi köpt riktiga Tegsnäs-skidor avsedda att åka i lössnö med. Vi tänkte bruka dem uppe vid stugan, och vid jakt och så där. Men de har fått stått orörda sen dess, eftersom Gino inte trodde riktigt på att det skulle fungera med skidåkning för hans del.
 
Men nu hade han ju kört upp ett fint spår med skotern, och det är en bra bit om man ska promenera från bilen till platsen där de skulle jaga, så de tog med sig skidorna. Till hans stora glädje så fungerade det utmärkt, så jag fick ett glatt sms när det gått en timme: Kanonfint!
 
Hunden hade fått upp haren på fötterna, så det blev en fin jaktdag fast det var lite för mycket snö i skogen för att det skulle vara helt perfekt. Även på vägen där Gino skidade fram var det mycket snö på sidorna om skoterspåret. Rätt som det var fick han se haren komma skuttande mot honom så han släppte stavarna och tog fram mobilkameran. Han ville inte skjuta den, men en bild tänkte han ta. När han gjort det försökte han sakta glida ut i vägen för att genskjuta jösse, så den inte skulle försvinna ut ur området.
 
Utan stavar och ganska ringrostig på skidor bar det sig inte bättre än han landade på rygg med ryggsäck och bössa och allt i ett moln av snörök. Snön var djup, det blev han varse när han skulle försöka ta sig upp. Så fort han körde ner armarna för att ta stöd, sjönk han djupare ner i det vita underlaget, och varje försök drog honom längre ner. Efter tio minuter av massivt vevande med armar och ben lyckades han till slut ta sig ner och remma upp skidorna, krypa mot vägkanten och få tag på en vägkäpp och dra sig upp, helt slut.
 
Urban kommer precis då från andra hållet, glider upp jämsides och får se spåren:
 
"Vad katten är det som har hänt här? Det ser ut som om en rallybil har kört i diket".
 
 
Yeeah, han körde  omkull! Give me five!

Taggat

Det har skådats en och annan storoxe under älgjakten, mellan fjorton och arton taggar har siktats, men de största som fick sätta livet till i Brönäs-Hjällstad VVO hade åtta.
 
En lokförarkollega till G uppe i Kiruna sköt en stortjur för några år sen. Han berättade om tillfället:
 
- Jomenvisst, sen sa jag på radion att jag "skjutit en tjur och det är fjorton taggar". Grannen bortanför mig kom in på radion och gratulerade. Då sa jag "vänta lite så ska jag räkna på andra sidan också". 
 
Den hade alltså tjugoåtta taggar och var bland de femton största i Sverige.
 
Jo.
 
 

Inte bara komagnet

Gino får alltid höra att han är en riktig komagnet, och att han bara skjuter kor och kvigor. Men i stugan fann jag bevis för att han också har någon tjur på sitt samvete.
 
 
En slätrakad pôjk 1994.

Älgskog

Veckan som gick har det varit älgjakt. Som vanligt hade jag semester och anslöt till Gino &Co på onsdag kväll. Meningen var att jag skulle hänga med ut på jakten på torsdag morgon, men det var så himla skönt i sängen att jag bestämde mig för att ligga kvar och satsa på andra drevet. Peter skulle hämta mig runt klockan 11, för Gino hade hamnat på ett pass som låg långt från sätern. Lite efter halv elva var jag klar, hade stövlarna på, kaffetermosen laddad; utsövd och redo för en härlig eftermiddag i solen i skogen.
 
Men. Någon hade varit lite för het på avtryckaren och hela gänget fick sitta kvar på sina pass och man fick starta ett eftersök. Det drog ut på tiden innan man kunde lokalisera och få omkull kon, som visade sig inte ha mer än en liten rispa. Men det kan man ju aldrig veta, så det var skönt att den blev hittad.
 
För min del innebar det dock att jag fick kränga av mig stövlarna och dricka mitt kaffe vid köksbordet. Trist, men i det fallet får jag skylla mig själv som inte gick upp. Jag gjorde lite nytta och lagade mat i stället och hade klart tills Gino kom utsvulten hem till stugan.
 
Fredag morgon var jag först uppe, jag ville ju inte gå miste om hela jakten. Vi såg en ko från vårt pass, men det var kalv och tjur som skulle jagas så vi fick nöja oss med att bara titta, inte så tokigt det heller. Det är så häftigt att se när de kommer, ljudlöst och vaksamt - att ett så stort djur kan smyga så tyst blir man lika förvånad över varje gång.
 
 
En älgkalv blev dagens facit.
 
På kvällen bjöds det på mat i Backa Ordenshus, med supergod hemlagad ärtsoppa med punch, och pannkakor med sylt och grädde. En underbar avslutning på älgjaktsveckan, där de tyska jaktgästerna spelar jakthorn och sjunger snapsvisor(?) och där vissa uppmärksammas lite extra. I år visade man också en gammal film som Erik Lindberg filmat i början av 70-talet. Roligt att se många av dem man bara hört talas om. 
 
Gino slapp undan nästan smärtfritt i år, i fjol fick han en rakhyvel för att kunna raka bort skäggtofsen... 
 
 
Här har vi kommit till pannkakorna. Några drack mjölk till medan några tog en pilsner. Och av pilsner blir man kissnödig och jag råkade höra en ordväxling ute på parkeringen:
 
G (krånglar med gylfen): Mutter mutter, tänk att dom ska behöva göra något så idiotiskt som knappgylf. Det är ju stört omöjligt... hmmmppff...
 
P (på lugn och sjungande nordvärmländsk dialekt, slår sig för huvudet) : Men herreguuud karlfan, här står DU, tekniskt bevandrad männisch, du kör malmtåg som är snôrfull i ratter och spaker, väger ÅTTATUSEN ton och är flera kilometer låång - och gnäller! Gnäller över en jä-a knappgylf?!

And the Oscar goes to: Fläskkvartetten i Tassemarkerna

Man kan ju tycka vad man vill om vargjakten, och vissa personer tycker mer än andra om man säger så. Alla har rätt till sin åsikt.

Förra året var det ett gäng i folkvagnbuss som tyckte jättehårt. De körde och sladdade som galningar längst grusvägen där jägarna ställt upp sig, i avsikt att spela domino med levande brickor. En sittryggsäck blev då det enda som kördes över även om det kunde gått riktigt illa, om ryggsäckens ägare varit mindre rörlig.  

Aktivisterna i Nordvärmland hade i år en ännu mindre lyckad aktion i lördags då de satte av i rallyfart efter jaktlaget som åkte mot sätern.

I två timmar stod de en bit bort med motorn igång och det enda de fick på bild och film var ett gäng jaktkamrater som stekte fläsk och drack kaffe.

Blev nog en spännande rulle.

Att ringa en hare

I dag har vi jagat hare.

Det är i alla fall vad vi tror, fast vi såg varken någon hare eller färska spår. Bara räven och ett gäng med hjortar hade varit ute och pulsat i snön. Men Alva var glad över att springa lös i skogen, och Gino och jag fick välbehövlig motion. Åtminstone jag. Och för att vara riktigt ärlig så var det inget allvarligt försök till jakt.

Gino letade efter färska spår, för om man hittar såna kan man försöka ringa haren säjer gammal jägarkunskap. Om man vet vad haren har för nummer vill säja. Och om han har lust att svara.

Såklart inte, det går till så här: Man följer harspåret och när man stöter på korsande spår så gör man en ring. Är det utspår i ringen så får man följa det och göra en ny ring längre fram. Annars är det till att göra ringarna mindre och mindre och försöka se vilka spår som är färskare eller äldre.

Men, inga harar var på hugget idag, och det var allt lika bra det. Jag måste ju få ner lite goda julkakor i frysen också. 

                                   

När en räv på en sten blir en älg utan ben

Våra braiga snickare är hemma hos oss ett par dagar igen.

I går kväll vid halv sju-tiden när jag kom hem från jobbet, höll de fortfarande på därute i skenet av starka lampor. Det var -12 grader och de hade jobbat sen tidig morgon.

Jag slängde in en paj och när Gino kom hem strax efter åtta, åt vi allihop i köket och pratade flera timmar. I valet mellan vatten, rödvin eller julmust till pajen bröt jag mot regeln att icke dricka rödvin på vardagar... så jag tog ett litet glas. Vatten kändes tråkigt, och julmust... nja lite väl juligt. Ska inte göra om det.

Båda snickarna, precis som Gino, är passionerade jägare, och Johan har t o m varit i Ryssland och skjutit björn. Många jakthistorier blir det när de drar igång.

En av mina favoriter är den när mr G en dag i september för några år sen, var ute för att jaga räv. Efter någon timme fick han se en räv som låg utsträckt på en hög sten i solskenet. När han kom inom skotthåll tar han sikte och trycker av. Räven far upp i skottögonblicket, snurrar runt och försvinner ner i ett snår bakom stenen. Jägare G var hundra på att han fått en klockren träff så han går framåt för att ta hand om räven. Då får han sitt livs chock. Ut ur snåret kommer en stor ÄLG hasande iväg på alla fyra. Jag skulle just då velat vara en liten älgfluga bakom örat på Gino. Eller ännu hellre i mustaschen.

- Va i hela he..! Älg? Vafan? 
Älg? EN ÄLG! Det var ju en räv? Kan den ha stått bakom räven och blivit..?

Det går verkligen runt i huvudet. Han svettas ymnigt men bestämmer sej snabbt för att kontakta någon av jaktledarna på området, under tiden som älgen ålar bort i skogen. Detta är ju i september och utanför lovlig tid att skjuta älg dessutom.

Förklaringen får man när man hittar den krypande älgstackaren.  Den är illa trafikskadad och hade bara råkat befinna sig bakom stenblocket när Gino sköt räven. Den får ett nådaskott och slipper ur sina plågor.


Räven              


Konsten att montera ihop ett vapenskåp

Det var en gång en man, som från en byggsats skulle bygga ihop ett vapenskåp.

Problemet var dörren, själva låsanordningen var komplicerad. Tre kolvar skulle passa in i sina spår, en nertill, en på mitten och en högst upp. För att få detta rätt måste vapenskåpsbyggaren gå in i skåpet, stänga dörren och pilla in och ur kolvarna och försäkra sej på plats liksom att det löpte fint utan att kärva.

Skåpets yttermått är ungefär 150x60x60. (Vilket är en grov uppskattning, jag kan inte hitta tumstocken så jag kan mäta). Väggarna är tjocka.

Mannen ifråga är 184 cm hög och av ordinär kroppsbyggnad. Det var alltså en något obekväm arbetsställning som intogs inne i mörkret. Men som vanligt var mannen optimist: "Dätta här tar inga stönn". (På svenska: det här kommer att gå fort).

Den första kolven gick fint, den högst upp. In och ut. Galant.
Den på mitten - inga problem. Gled så fint så.

Kolven längst ner satt lite knepigt till  om man tänker på arbetsställningen, och svetten började lacka. Det var trångt att böja sej ner. In gick fint. Men ut? Den satt som berget. Kroppen värkte och det var precis så han nådde ner med fingrarna till kolven. Den rörde sej inte en millimeter. Han kämpade och kämpade tappert en bra stund till ackompanjemanget av osande förbannelser och med en alltmer tilltagande klaustrofobikänsla, innan han äntligen kände att den rörde sej lite. En halvtimme gick innan den till slut gled ur och han fick upp dörren.  

Utanför stod äldste sonen och tittade förundrat på fadern när han ledbruten stapplade ut ur skåpet.

Nu ska skåpet ersättas med ett nytt. Och ja, det blev ett färdigmonterat.

Vapenskåp profsafe S1500 Sido
Dom är inte så rymliga precis.

Tallskott

I dag är det jättekallt ute. Snart är det snö, och jag har inte plockat fram vinterkläderna "på riktigt". Bara långkalsongerna.

Stackars Gino ska ut i kylan och jaga nu på morgonen. Han har verkligen piskan hängande över sej, för än har han inte "dragit hem något kött" (förutom den där tjädertuppen då).

Han har så här långt fram på hösten bara skjutit en tall *host host* och vi är ju inga vegetarianer.



Plattbröstad och bredrôvad

Jag är uppe och gör frukost till G, det är älgjakt i dag. Omelett, skinkmackor, c-vitamin och kaffe.

Han kommer ner och konstaterar att det är nästan lika bra som härommorgonen. Då skulle han åka och jobba jättetidigt och jag gick upp strax efter tre och grejade frukost. NÄSTAN lika bra, va!

- Ja då stod du naken.

- Gulle. Love u.

Sen packar han ryggsäcken som han fick i 55-årspresent av mej och ungarna,  med bred och rejäl sittdyna, ungefär metern, och handtag på sidorna. Helt underbar att sitta på under älgjakten när det kan bli fråga om att sitta stilla i timmar.

- Det är synd att dom här handtagen inte är längre isär.

- ????

- Annars kunde ju du kommit ner emellan så du kunde låna den ibland. Hehe. 



Ingenting för min rumpa alltså.


Ingen pardon

Tillbaka i skogen där älgjakten pågår för fullt. Man har skjutit de tjurar man ska, jaktledaren går ut på radion med att det är bara kalvar och kor tillåtna. Den nye jägaren är lite fundersam över tjurförbudet och frågar jägare P: - Vad händer om man ändå skulle råka skjuta fel djur - av misstag?

Jägare P, som är av precis samma skrot och korn som sin kamrat jägare D har svaret klart. Gravallvarligt och eftertänksamt kommer det:

- Skjuter du en tjur när det är förbud så blir du väl först av med vapnen. Dom tar vi hand om förstås. Och licensen. Bilen. Så blev han tyst en stund. - Och det är klart, hrrm...  har du nån käring hemma så tar vi henne också.


Älskog i älgskogen eller Mandomsprovet?

Det var ju älgjakt i veckan som gick.

Brönäs-Hjällstads jaktlag hade en ny deltagare, en trevlig kille på 35-40 år som såvitt jag förstår hade jagat i annat jaktlag förut; men aldrig tidigare skjutit någon älg.  

När en massa karlar (och några kvinnor) kommer ihop i grupp blir det lätt en grabbig stämning och liiite lätt rå jargong. Detta nämner jag bara som en liten detalj om någon inte visste det innan. Detta jaktlag är inget undantag, kan jag meddela. Hur härliga som helst.

Nåväl, den nye killen blev hjärtligt mottagen som sej bör. Andra dagen hamnade han bredvid jägare D vid brasan. Dom pratade om ditten och datten när nye jägaren ställde frågan: 

- Hur är det i det här jaktlaget när man skjuter älg? Har ni som tradition att man får en grankvist i mössan, eller..?

Jägare D som ständigt har en enorm räv bakom örat och en aldrig sinande svada, tittar honom djupt i ögonen och säjer med glimten i ögat: 

- Grankvist? Tradition? Gran... Phffft... Här har vi som tradition att den som har skjutit drar ner byxorna och sätter på älgen medan vi andra står och tittar på. Så gör vi här uppe. Jodu, det är tradition det.

Därefter återgår han lugnt till att steka sina fläskbitar


(To be continued
som det brukar heta...)

Jag - en åtel

Gino är nervös. Vi ska upp till sätern på björn- och älgjakt i helgen.

Nej, han är inte nervös att det ska komma en björn - han är nervös att det INTE ska komma en björn. I Värmland får man skjuta två björnar i år, en holländare sköt den första under veckan, så nu är det bara EN kvar. Den vill Gino gärna träffa på.

Jag är med som åtel. För det är som han säjer att han springer fortare än mej i vanliga fall, och skulle jag dessutom  få en ilsken björn efter mej skulle säkerligen en helkroppsförlamning träffa mej som en blixt från klar himmel. Därmed skulle Gino lugnt kunna hämta andan och ta stöd mot en sten lite längre bort och knäppa nalle medan han kalaserade som bäst på de möraste bitarna.

Om inte detta scenario blir verklighet ska jag plocka lingon. 

 

Nu får ni gissa hej vilt. Vilket av dessa två hoppas jag se mest av?

När vi ändå är på den nivån

Vi håller på att byta element i huset. Förra vintern visade att elementen var för små både för sitt eget och vårt bästa. Nu drämmer vi dit dubbelt så kraftiga och hoppas på mer än +12 grader i köket på mornarna. 

Rörmokare Conny är en gammal kompis. Han är inte bara duktig på rör utan han är en hejare på historier också. Och eftersom både Gino och han är jägare blir det lite såna berättelser man får sej till livs vid fikastunderna:

Conny:  - Ni känner väl Nisse va? (obs fingerat namn...)

Gino och jag nickar. Nisse är en ungkarl i fyrtiofemårsåldern, mycket speciell och med en kroppshydda som inte går av för hackor.

- Han är ju sån pedant vet ni med sina bössor. Åsså skulle han med Olle från Gettjärn upp till Norrland och jaga älg för några år sen. Hela vägen satt han med sin ögonsten drillingen över knät och smekte den ömt. Han var livrädd att lägga den i fodralet i baksätet på pick-upen ifall att det skulle skumpa till så den skulle få några märken. 
Nåväl, när det var några mil kvar säjer Nisse: - Nu får du staann snart, ja måst ut å driit

Olle försöker opponera sej: - Det är ju bara ett par mil kvar, kan du inte hålla dej? 

Nisse: - Stann för helvete, ja måst ut å driit! 

En liten skogsväg dyker upp och Olle svänger in bilen. Nisse hoppar raskt ur och försvinner in i skogen. Under tiden tänker Olle vända bilen. Han kör framåt en bit och backar runt. Ut ur skogen med byxorna nere och andan i halsen kommer Nisse i galopp och skriker som om kniven satt i honom: - FÖR I HELVETE!!! STÔPP!!! JÄÄÄÄÄVLAR!!!!!!

Han har försiktigt och varsamt ställt ner bössan mellan hytten och flaket på pick-upen... nu ligger den i flisor på marken, överkörd TVÅ gånger. 

Conny skrattar så han gråter. Han kan dessutom berätta så det blir hur levande som helst, och vi förstår mellan skrattattackerna att den fortsatta resan inte blev nån höjdare.  

Jag tänker just nu mest på att det är så mycket skit på den här bloggen. 

Ha en fin fredagskväll på er.

*********************

Uppdatering 100904:

Gino har ödmjukheten att rätta mej på följande punkter: 1. Det var hare som skulle jagas. 2. En drilling är således inte en bössa man så gärna skjuter älgar med. 

I övrigt har jag fått till det rätt.

Nu drar snart jaktsäsongen igång




.. och det lär vara gott om hare i år..? Watch your back Gino.

Dagens små gåvor

Har man tre katter får man titta noga på dörrmattan innan man kliver ut på morgonen, det ligger ofta små presenter där. Flitiga är dom i alla fall även om de själva hellre äter köpmat.


Jaktmässa

När vi åkt 10 mil och regnet fortfarande stod som spön i backen var det nära att vi vände.

- Nu åker vi bara en liten bit till så får vi se om det klarnar upp.

Och det gjorde det, men skurarna avlöste varann mest hela dagen. Däremellan var det blåsigt och lite svagt soligt. 

Bästalista för dagen:

1. Kaffet hos Eva och Håkan. Utan tvekan.

2. Vildsvinskebaben.

3. Att jag bytte skor i bilen och tog gympaskorna på mej.

4. Att Gino träffade en kompis som hade snus.

5. Att vi hade två paraplyer med.


Värstalistan för dagen:

1. Att Gino glömde snuset i bilen. Och glasögonen.

2. Att det fast att parkeringen kostade 50 kr och inträdet var 180 kr/person bara för att komma in och titta på alla utställare som ville kränga varor, ändå kostade 60 kr extra för att se en trickskytteshow... 

3. Att jag glömt att bandagera min lillfinger och var tvungen att handhälsa på två gubbar med hårda nypor... ajajaj. 

4. Att vi körde ihjäl en grävling på vägen hem.

Sen vet jag inte om det ska hamna på bästa- eller värstalistan att Gino testade ett luftgevär och missade den lilla ekorrpricktavlan? Måste fundera på det. 

Spår som spår

I morse vaknade jag med en djävulsk huvudvärk som strålade från nacken. Och nej, jag var inte ute och söp bort några hjärnceller i går. Drack endast kolsyrat vatten framför TV:n.

Det mest irriterande är kanske ändå att det busringer i öronen, mest det vänstra i dag. Skittinnitus.

Men jag försöker vara lite aktiv ändå. Jag tog Alva och gick en tur i skogen (så kanske det ger sig att ringa när jag inte är hemma, resonerar jag). Smart va?

Alva är en nyfiken jakthund som tar alla chanser att kolla in spår i snön, rulla sig i rävkiss och undersöka alla bruna högar med nosen. Det tar ibland lite tid att komma runt klätten.

Går och filosoferar lite över alla olika djurspår vi ser när jag kommer ihåg hur det var när Gino skulle ha mej och Izak (tax) att spåra ett rådjur en gång. Izak var i koppel och vi följde ett fint och tydligt rådjursspår i ganska bra terräng. Perfekt snö. Izak skällde med jämna mellanrum och jag kommunicerade med Gino över radion. Han stod på pass några hundra meter bort ifall att vi skulle driva rådjuret däråt.

Helt plötsligt slutade spåren. Ner i ett hål i marken. Hm, räv? Men det såg ju precis ut som rådjursspår?

"Gino, kom" säjer jag proffsigt sådär som man säjer när man pratar i walkie-talkie, "spåren tar slut här".

"Ok, är du ute vid grusvägen, eller"?

"Neej, jag är mitt ute i skogen".

Det blir ett ögonblicks tystnad. "Ser du inte alls vart det tar vägen"?

"Du kommer inte att tro det här, men rådjuret har gått i gryt här".

"??? Var det räv ni spårade"?

"Nej, rådjur, jag vet inte hur det gått till. Klart slut". Klick.

Det här får jag ofta höra vill jag lova.


 Här är såna här spår.           Och här är såna här.

PS. Jag vet att det inte heter walkie-talkie. Jag bara retas med Anna.

Det här är också en jaktupplevelse

Så himla gôtt!



Det här är en fantastisk bild av höstjakt på älg då solen gassar, mossan är varm och myggen surrar. Efter maten blir man sådär härligt trött som man bara blir när man stigit upp tidigt och varit ute i friska luften några timmar.  

Vi befinner oss i Tväråträsk och har slitit oss från Elvis en stund (grattis på 75-årsdagen förresten).

Man kan nästan höra de tunga andetagen, eller hur?

Då menar jag från killarna på bilden. Inte från Elvis.

Mannen, jägaren, cirkelledaren, snöängeln

Vad betyder nu detta?

Juldagen bjöd på ganska fint väder och jägare G var sugen på harjakt. Dagen var fri och vi gjorde matsäck och begav oss till Aplungen där jägaren "känner terrängen riktigt bra".

Jag däremot har jättedåligt lokalsinne. Hähum.

Det är rätt så kuperat och ganska mycket snö var det att pulsa i, så efter en timme eller så var vi rejält svettiga och hade gått en bra bit. Jägaren gick först med den nya 6000-kronors gps:en.

Alva, drevern, sprang glatt omkring i snön och letade spår, men haren hade setat stilla hela natten, tycktes det.

Timmarna går, vi har fikat och det blir dags att avrunda.

- "Vi kanske ska dra oss mot bilen" säjer G och börjar gå bortåt - mot Vargtjärn.

- " Eeh, vart ska du, bilen är däråt" försöker jag försiktigt och pekar, "vi går i en cirkel, nu kommer vi snart att gå över våra egna spår".

Cirkelledare G slänger en blick på gps:en och säjer att han är 100-procentigt säker på att DET kommer vi inte att göra. - "Bilen är där".

25 meter senare korsar vi spåren efter två människor. Vi.

- "Hoppsan det är visst fler ute och jagar" säjer jag en smula ironiskt. G säjer ingenting. Han biter ihop och masar på mot Vargtjärn. Till slut måste han ändå motvilligt medge att vi går bort från bilen:

- "Men jag ville egentligen bara kolla om det var några harspår härnere". 

Jag ler med hela kroppen.

På väg i rätt riktning vänder han sig om med ett snett leende i mungipan:

- "Hoppas du gör en snöängel din besserwisser".

Och vad tror ni händer sen? Vem tror ni ligger på rygg och sprattlar efter tio sekunder? En ledtråd är att det inte är jag i alla fall.

Gud hör bön.

Tidigare inlägg
RSS 2.0