Gennômgådd

I morse låg den första snön vit ute på gården. Visserligen hade vi ett pyttepyttetunt skikt redan för nån vecka sen, men det var så fjasigt och genomskinligt så det räknas inte. Nu är det vinter.
 
I dag är jag jobbledig men jag skulle ändå ut och slira omkring med lillbilen vid sjutiden i snömodden, på ett sånt fantastiskt roligt uppdrag som att åka till Torsby sjukhus och besöka farbror gynekologen. Jag har verkligen gruvat mig alldeles för länge för att ta ett rejält tag i det undre livet, om man kan uttrycka sig på det viset. Oftast har jag inte tyckt att det har varit någon stor deal att gå på undersökning, men den här gången har jag en jobbig känsla att det är något fel; så det var med darrande ben jag klev upp i stolen och la mig tillrätta som en gigantisk  thanksgivingkalkon. Det blev en grundlig undersökning med ultraljud, cellprover utan och innan och två små biopsier men läkaren var jättegullig och förklarade allt han gjorde och försökte verkligen prata lugnande med mig. Nu hoppas jag att jag kan få lite positiva besked om några veckor, men tills dess kommer jag att gå och inbilla mig allt möjligt.
 
I måndags var jag till min nya tandhygienist, måste ha slitit ut den gamla(?), och fick behandling för min parodontit. Allt ska man ju ha. Antingen gjorde bedövningssprayen underverk eller också är hon mildare i handlaget; men det var inte samma smärta som jag varit van. Gött. Jag gläder mig ändå hejdlöst åt att vi inte ska ses på tre hela månader. Sen har jag gjort en fotvårdande behandling på mig själv, så jag är genomgådd både på toppen, mitten och botten, s a s.
 
Resten av dagen ska jag bara softa. Det är grått grått ute, min mage är öm som ögat och jag känner mig sliten efter ännu en sömnlös natt.
 
 
Ungefär såhär kände jag mig. Fast jag hade tröjan på mig.

Lite hönsbilder

Efter begäran av Anton, familjens riktiga hönsfantast kommer några dagsfärska bilder på ett gäng väldigt motsträviga hönshjärnor:
 
 
Får jag presentera Estelle, som numera bytt både kön och namn och kallas Stellan. Halt på högerbenet är han också, stackar´n. Bakom honom med lite gulaktiga fjädrar på halsen ser vi Sally, som även hon gjort könsbyte och går under namnet Salvatore aka Sally, för som vi alla vet så har alla italienare smeknamn och kallas inte det de är döpta till; men det är ett helt annat inlägg. Längst till höger kan det vara Lill-Tindra som fortfarande är en höna tackochlov.
 
 
Här ser man Sally Salvatore som alltid är först när det vankas mat och godis, fast han är nästan minst så är han riktigt framåt.
 
 
Faverolletuppen Påven är otroligt svår att plåta, men här drog jag det längsta strået och knep honom i flykten. Visst är han jättesnygg.
 
 
"Slut på sockerkakan redan..? Vafalls..."

Gårdagens eftermiddagsgöra

Ginos barnbarn Anton hängde med oss i går eftermiddag, så vi var till gammelfarfar, till OBS Bergvik, IKEA, till Rusta, till Comfortbutiken och sist men inte minst var vi och såg när Antons curlinglag fajtades med ett något äldre lag. Jag tror att Antons lags sammanlagda ålder inte ens kom upp i åldern på en enda av det andra lagets gubbar. De hade dessutom sopat hem en VM-silvermedalj en gång så det var en bra bedrift att bara förlora med elva - två eller vad det nu blev.
 
 
Anton ser ju riktigt klämmig ut i sin nya vintermössa. Lite blek kanske.
 
 
I curlinghallen. Gino och jag fattar inte så mycket av själva spelet, men är ganska överens om att vi aldrig skulle kunna spela det. Vi skulle aldrig komma ner och glida så där fint framåt med stenen - och om vi mot förmodan SKULLE komma ner skulle vi aldrig komma upp. 
 
Det var väldigt roligt att se på i alla fall och laget behöll sitt goda humör trots förlusten.

"Men va bliiir dä..."

 
Som omväxling till älghistorierna kan ni få en fin fiskehistoria. Gustavs jobbarkompis var ute med sin pappa när en abbore högg - sen kom en gädda och högg abborren. Det är så kul att höra pappans upphetsning och "vet du vad han haaar".
 
Klippet visades i Breaking News med Filip & Fredrik, så när pappa Leif kom till jobbet som vaktmästare nån dag efter möttes han på kontoret av ett unisont "Men va bliiir dä..?"

Taggat

Det har skådats en och annan storoxe under älgjakten, mellan fjorton och arton taggar har siktats, men de största som fick sätta livet till i Brönäs-Hjällstad VVO hade åtta.
 
En lokförarkollega till G uppe i Kiruna sköt en stortjur för några år sen. Han berättade om tillfället:
 
- Jomenvisst, sen sa jag på radion att jag "skjutit en tjur och det är fjorton taggar". Grannen bortanför mig kom in på radion och gratulerade. Då sa jag "vänta lite så ska jag räkna på andra sidan också". 
 
Den hade alltså tjugoåtta taggar och var bland de femton största i Sverige.
 
Jo.
 
 

Inte bara komagnet

Gino får alltid höra att han är en riktig komagnet, och att han bara skjuter kor och kvigor. Men i stugan fann jag bevis för att han också har någon tjur på sitt samvete.
 
 
En slätrakad pôjk 1994.

Älgskog

Veckan som gick har det varit älgjakt. Som vanligt hade jag semester och anslöt till Gino &Co på onsdag kväll. Meningen var att jag skulle hänga med ut på jakten på torsdag morgon, men det var så himla skönt i sängen att jag bestämde mig för att ligga kvar och satsa på andra drevet. Peter skulle hämta mig runt klockan 11, för Gino hade hamnat på ett pass som låg långt från sätern. Lite efter halv elva var jag klar, hade stövlarna på, kaffetermosen laddad; utsövd och redo för en härlig eftermiddag i solen i skogen.
 
Men. Någon hade varit lite för het på avtryckaren och hela gänget fick sitta kvar på sina pass och man fick starta ett eftersök. Det drog ut på tiden innan man kunde lokalisera och få omkull kon, som visade sig inte ha mer än en liten rispa. Men det kan man ju aldrig veta, så det var skönt att den blev hittad.
 
För min del innebar det dock att jag fick kränga av mig stövlarna och dricka mitt kaffe vid köksbordet. Trist, men i det fallet får jag skylla mig själv som inte gick upp. Jag gjorde lite nytta och lagade mat i stället och hade klart tills Gino kom utsvulten hem till stugan.
 
Fredag morgon var jag först uppe, jag ville ju inte gå miste om hela jakten. Vi såg en ko från vårt pass, men det var kalv och tjur som skulle jagas så vi fick nöja oss med att bara titta, inte så tokigt det heller. Det är så häftigt att se när de kommer, ljudlöst och vaksamt - att ett så stort djur kan smyga så tyst blir man lika förvånad över varje gång.
 
 
En älgkalv blev dagens facit.
 
På kvällen bjöds det på mat i Backa Ordenshus, med supergod hemlagad ärtsoppa med punch, och pannkakor med sylt och grädde. En underbar avslutning på älgjaktsveckan, där de tyska jaktgästerna spelar jakthorn och sjunger snapsvisor(?) och där vissa uppmärksammas lite extra. I år visade man också en gammal film som Erik Lindberg filmat i början av 70-talet. Roligt att se många av dem man bara hört talas om. 
 
Gino slapp undan nästan smärtfritt i år, i fjol fick han en rakhyvel för att kunna raka bort skäggtofsen... 
 
 
Här har vi kommit till pannkakorna. Några drack mjölk till medan några tog en pilsner. Och av pilsner blir man kissnödig och jag råkade höra en ordväxling ute på parkeringen:
 
G (krånglar med gylfen): Mutter mutter, tänk att dom ska behöva göra något så idiotiskt som knappgylf. Det är ju stört omöjligt... hmmmppff...
 
P (på lugn och sjungande nordvärmländsk dialekt, slår sig för huvudet) : Men herreguuud karlfan, här står DU, tekniskt bevandrad männisch, du kör malmtåg som är snôrfull i ratter och spaker, väger ÅTTATUSEN ton och är flera kilometer låång - och gnäller! Gnäller över en jä-a knappgylf?!

Dag due

Vi bodde på samma hotell i Brescia som Nino (Ginos pappa) gjort de sista tio åren eller kanske ännu längre, så han var väl igenkänd av personalen både i receptionen och av övrig personal. Det regnade även lite manna över Gino och mig, så vi blev mycket väl omhändertagna.
 
Utsikten från hotellrummet kanske inte var den bästa, men vi befann oss inte där så mycket ändå. Inte dagtid åtminstone.
 
 
Men på kvällarna var vi i säng mellan nio och tio, så något utsvävande nattliv på stan var det inte tal om.
 
Nino är född och uppvuxen i Brescia i norra Italien, och flyttade till Sverige - Örebro - för att jobba ett år när han var tjugosju-tjugoåtta, sen skulle han tillbaka. Ganska snart träffade han Ruth som kom från nordligaste Norge och efter en sekunds blackout slumpade det sig att han blev kvar. I augusti 1953 föddes deras son och efter att ha mellanlandat i Trollhättan flyttade familjen till Karlstad. Gino var då sex-sju år.
 
 
Innanför den här bastanta porten växte han upp med sin mamma och lillebror, hans pappa dog av en hjärtinfarkt dagen efter sin 45-årsdag. Nino var då tolv år och såg sin pappa dö, hans bror Franco var bara sju.
 
Nino ville så gärna komma in för att återse gården. Resolut ringde han på en porttelefon och berättade vem han var och sitt ärende. Ofattbart nog var det en modig man som släppte in tre främlingar, men han tyckte nog att vi såg ganska harmlösa ut.
 
Det visade sig när vi pratat en stund att han kände igen Nino, och att han nog hade lekt med Gino när de var små! Han hade alltså bott i huset ganska länge. Vi blev inbjudna till hans och frugans våning och det var inte direkt den sämsta jag sett. Helt fantastisk.
 
"Buongiorno, io sono Gioseppe Regosa..."
 
 
Här står han vid sitt barndomshem. Bakom honom där det idag är glasdörrar låg lägenheten.
 
 
På berget ovanför huset ligger castellet, slottet, där fanns en liten bar längst ner; där tog vi en öl och en panini innan vi gick upp för att se ut över stan.
 
 
Här kom många minnen, många goda - men också mörka skuggor drog över hans ansikte, livet var i mycket tungt här under och efter kriget.
 
Alldeles under hans högra hand kan man ana gården vi just befunnit oss på.

Mot Brescia

Nytt försök. Mitt förra inlägg försvann, det stod att det publicerats, men inte var det på den här bloggen i alla fall.
 
Så här var det:
 
Vi landade på kvällen i Bergamo utanför Milano, det regnade och var becksvart. Hyrbilen skulle hämtas ut, men i ankomsthallen fanns alla hyrbilsfirmor utom vår, vi blev dirigerade till en barack några hundra meter bort. Gino klev in, blev visad ett papper där en liten skada fanns kryssmarkerad på vår bil - han fick dra sitt kort och deponera 1500 euro och fick en bunt papper och nyckeln. Sen blev det buss ut till en ännu mörkare parkering med hundratals, om inte tusentals bilar. Ingen personal, man fick gå och klicka på nyckeln tills det plötsligt blinkade till långt därborta. Gino hade en liten ficklampa och vi kunde se att bilen var full av skador. För att nämna något, krockskadad passagerardörr fram, den gick bara att stänga om man tog i för kung och fosterland, den saknade en navkapsel, hade skrapmärken och färg "all over the place", båda backspeglarna lösa osv...
 
 
Det här t ex vill man ju inte betala för. Gino såg sina 1500 euro flyga all världens väg.
Det blev fotande så gott det gick i mörkret och ett samtal med kontoret, där damen bedyrade att det var "no problemas". Eftersom vi var så trötta beslöt vi att ta bilskrället till Brescia för en närmare titt i dagsljus nästa dag.
GPS:en tyckte att vi gott kunde ta en omväg om några mil när vi ändå hade åkt så långt, så det tog några timmar att komma fram. Jag noterade att i varje rondell vi åkte igenom stod minst en person i högklackat, med djup urringning och tittade granskande på oss. Gino påstod att det var vägvakter och det tycker jag var ett bra initiativ av Trafikverket där.
 
 
Väl framme på hotellet däckade vi i sängen med en chokladkaka och Harry Belafonte.
 
Sen somnade vi och vaknade upp till en ny dag. Den berättar jag om sen.
Nu måste jag gå och kolla kålpuddingen som står i ugnen. 

Jamen nu går jag upp i limningen

Har skrivit ett jättelångt inlägg med bilder och allt om första dagen i Brescia.
 
Tror ni att det blivit publicerat? Tror ni det finns kvar som utkast?
Tror ni det är borta? Puts väck?
 
Det finns inte. Nu får jag börja om och det blir inte idag kan jag säja. Kanske inte i morgon heller. Men det kommer. Håll ut. Jag går och lägger mig i fosterställning och paddlar med fötterna som han säjer, han Rickard Olsson.

RSS 2.0