Och på göteborgska?

I går skulle jag jobbat kvällen i Torsby, vilket innebär 1800-0100, en riktig mördartur, tidsmässigt sett; och inget man ser fram mot direkt.
 
Men dagen innan fick jag frågan om jag ville göra ett byte, att jobba11.15-18.15 i stället, vilket jag nappade på. En halvtimme senare ringde det igen, då fick jag en ny förfrågan om att jobba 04.30-11.15.
 
Klart jag gjorde.
 
02.50 ringde klockan.
 

03.38 passerade jag Sunne. Totalt ensam på vägen.
 
11.15 satte jag mig i bilen igen efter passet och rattade mot Karlstad, för då hade jag lovat svärfar att vi skulle gå ut och äta, handla, samt ordna på kyrkogården inför Alla helgons dag. Redan där kunde jag knappt hålla upp ögonen.
 
Vi åt, handlade, planterade, städade lite och gnodde runt i största allmänhet. Så vid 17-tiden åkte jag hemåt, i värsta rusningstrafiken. Jag var dödstrött och det var så jobbigt att köra. Man sitter liksom på helspänn hela tiden, och jag hade en hel rad av bilar både framför och bakom mig hela tiden. Ända till Västra Ämtervik, där helt plötsligt fyra, fem bilar framför mig svänger in och jag blev först i bilkön.
 
Då hör jag en röst som säger högt, på någon slags överdriven göteborgska(?) någonting i stil med:
 
"Jaha ja då är det jag som ligger först och håller farten..."
 
Och jag inser att det är jag. What? Vad är detta?
 
Ibland förvånar man sig själv. Men så var jag riktigt riktigt slutkörd också. 
 

Natur

Bilder tagna med mobilen. Bland annat en helt fantastisk himmel utan jobbfönstret.
 

Skogspromenad - på svampjakt förstås.
 

På håll kunde man tro att det var en stor kantarell.
 

Vackra men lömska.
 

Mossa och granar och minsta lilla bäcken som slingrar sig fram.
 

Ett träd som varit uppe och vänt ner igen. Inget att se.
 

Och det lilla drakägget(?) som låg så fint i mossan.

Så kan det gå när inte haspen är på

Jag vet. Jag är alldeles för dålig på att skriva inlägg här. Allt som oftast kommer livet emellan och det är sånt här som får stryka på foten då. Ja, ni vet.
 
Men jag har en historia som är alldeles för bra för att inte dela :) Det är vad jag tycker i alla fall.
 
Det handlar om en, eller rättare sagt två av mina söner. Och den enes kompis. Inser att det blir alldeles för rörigt om jag inte nämner dom vid namn, så det handlar om Johan, Gustav och Högberg.
 
Gustav har en kompis som heter Högberg. Johan och han har träffats en enda gång, hemma hos Gustav. En fredag eftermiddag ganska lång tid senare är Johan på Sundstabadet och tränar, efter passet kliver han in i bastun; släpper ut sitt långa hår och sitter och njuter av tillvaron. Alldeles ensam sitter han i dimman högst upp på laven.  
Högberg som också har gymmat, kliver så in i bastun och försöker se något genom dimman. Han morsar på Johan som känner igen honom; och sätter sig sen bredvid. Vad Johan inte vet är att Högberg inte alls kände igen honom; men han tror det och tycker därför att han borde småprata lite.
 
Johan: "Bla bla bla... Vad blir det sen då" (det är ju fredag)
 
Högberg berättar lite vagt om planerna för kvällen.
 
Johan är ledig från jobbet den här dagen men klockan är ju inte så mycket så han frågar - och fortfarande har inte Högberg en aning om vem det är som sitter bredvid honom: "Är du ledig, eller"?
 
Vad Högberg svarar på det vet jag inte riktig. Däremot vet jag hur han uppfattade det. En gemensam kompis till alla tre har nu kommit till badhuset och när Högberg något konfunderad kliver ut ur bastun vänder han sig till Daniel:
 
"Fan, jag tror att det var en kille som stötte på mig inne i bastun. Han frågade om jag var ledig och vad jag skulle göra i kväll". Varpå Daniel och Högberg försiktigt gluttar på dörren till bastun där lämpligt nog nu bara  en mycket äldre herre sitter och svettas. Johan har gått, totalt ovetande om alltihop.
 
Ridå.
 
Där kunde det ju ha slutat, och båda kunde ju ha svävat i ovisshet om hur den andra uppfattade situationen, men på kringelkrokiga vägar fick ändå båda veta hur det låg till veckan efter. Hahaha.

RSS 2.0