Cooolt :)


Jag MASar mig uppför Sånebyklätten

I dag har jag haft MAS. Medarbetarsamtal. Ett medarbetarsamtal på Trafikverket går till ungefär som så att man pratar i munnen på varandra, dricker kaffe och har trevligt.

Man pratar om livet och döden(?) om stort och smått och Norpan och hönor och allt som gör livet glatt och ibland mindre glatt. I det stora som är livet, finns en liten del som kallas jobbet. Det pratade vi mest om, eller också är det en efterhandskonstruktion för att den stora storchefen kanske tror att ett MAS inte blir bra om man pratar om annat än jobbet. Men det är det som gör det till ett bra MAS, att man kommer varandra in på livet och förstår att det finns en människa bakom den strikta tillbakadragna tågklarerarpersonen *host host*; och att det bakom den stränga stränga gruppchefsfasaden *harkel* bor en tjej som gillar att dyka och har ett lila hönshus med orange golv. Inuti, tror jag det var.

Och det bästa med det här MAS:et var att jag tror att jag skulle få ett lönepåslag som var ganska rejält. Om jag inte missminner mig så nämndes talet femton tusen några gånger. I månaden. Och det bara med en smärre motprestation - håll i er nu - att jag går uppför Sånebyklätten två gånger i veckan, den branta vägen upp. Chefen lovade dessutom att det skulle få mig att tappa vikt.

Här kommer bildbevis för att jag omgående har påbörjat klättringen:



Här börjar den brantaste delen. 



Lite längre upp blir det riktigt jobbigt för den otränade. Man kan på den här höjden stöta på träd som inte klarat ansträngningen utan dött.



Uppe! Men det tog bara en kvart att ta sig hemifrån och upp hit, så jag får nog lägga till en extra runda om det ska ge resultat. Eller gå två gånger. Tre kanske.

Ja ja, jag vet. Jag hörde nog fel om den där löneökningen. Men man får vara glad ändå.

Nyheter för Ski Sunne 2013

SkiSunne ska visst installera ett sorts SPA-och massagecenter nästa år har jag hört. Mycket för att locka japaner. Jag ska bjuda Gino på en SPA-behandling här tror jag bestämt.



Tack för tipset KG.

Nô tå hôrt i april 2012

Häromdagen hörde jag på radio när jag bilade ner till Karlstad. Jag skulle tillbringa en dag i Tingsrätten, tack och lov på rätt sida skranket. Jag minns aldrig vad programmet heter, men det var i alla fall Hanna Hellqvist som pratade om hur man aldrig skulle blivit vän med vissa människor om man t e x inte jobbat ihop. Sant. Somliga skulle man aldrig mött, somliga skulle man aldrig drömma om att vilja lära känna, och somliga skulle p g a ålder eller annat inte heller komma i ens väg. 

Därför har jag idag människor som jag gillar väldigt mycket i min bekantskapskrets; som jag aldrig skulle ha haft annars.

Som denna nämnda dag t ex. Första målet var inställt, naturligtvis ett långt mål - mellan 09.00 och 15.00. Suck. En väldigt lång lunch låg framför oss. En av nämndemännen bodde i stan, men jag och Lisbeth tog en rejäl shoppingrunda. Vi skulle nog aldrig träffats om det inte hade varit att vi hamnat i samma tingslag, men vi kommer väldigt bra överens och hade en trevlig (och dyr) "långlunch". Jag gillar hela mitt nämndemannalag, vi är i olika åldrar och har olika bakgrund, men trivs mycket bra ihop.

Annars då? 

Annars går jag mest omkring och är lite småirriterad. Eller kanske mest förvånad över hur människor kan bete sig. Kryptiskt, jag vet, men eftersom jag försöker slå det ur huvudet så ska jag inte grotta ner mig. Så, då var det glömt. 

Något helt annat är detta:

Häromdagen när jag skulle åka hem från jobbet i Bäckebron gick bilen jättetungt, och det hör inte till vanligheterna när man har en bil som väger typ 15 kilo. Eeeh, punktering på vänster bak. Klia sig i huvudet. 

Mitt emot ligger ett sågverk, och fjortonhundra karlar smålog bakom snusnäsduken när de såg mitt platta däck. "Nu ska´dä bli roligt å se höss ho klarer dätta" - tror jag att de tänkte. 

Jag pillade fram instuktionsboken ur handskfacket, och eftersom det är en bil byggd för kvinnor och då mest äldre sådana, var det tydliga instruktioner om huru man skiftar till ett reservdäck. Man ska bara hitta det först. 

Det gjorde jag under en matta i bagageutrymmet som är stort som en normal handväska, sen var det bara att drapera en plastpåse på marken, bryta en nagel och vispa upp hela vänsta sidan, med en domkraft som var i minsta laget t o m för en 107:a. Turligt nog var det även bilder på åt vilket håll man skulle skruva upp muttrarna, något jag blev varse efter att ha försökt dra till dom först. Från ax till kaka tog det cirkus 23 minuter, och då har jag räknat från det jag stannade och gav sågverksarbetarna en trotsig blick. 

Kände jag mig lite nöjd när jag åkte därifrån? 

- Jovars, lite. 

Kram.

Sa jag att vi impulsköpt ett hönshus?

RSS 2.0