Utredning

Nu ska vi reda ut det här så mina jobbarkompisar inte bara tittar snett på mig i fortsättningen. Om den jädra
femtioårsuppvaktningen vill säga. Uteblivna.
 
Jag fick ett mail från min dåvarande chef som förklarar det hela med att man hade visst en sexårsregel, vilket gjorde att jag som inte hade varit anställd sex år skulle få vänta med att få mitt Grattis! tills jag fyllde sextio år. Så bra om man hade talat om det då, så jag hade sluppit gå hemma och känna mig som en pestsmittad mindre värd människa.
 
Och - så bra också om man hade tillämpat regeln på alla som varit anställda mindre än sex år, och inte bara på mig. Då kanske det hade känts mer ok. Den föll som en sten den regeln.
 
Men nu sk-ter jag högtidligt i det här, lämnar det bakom mig. Det var bara en bisats i ett inlägg som rörde upp så mycket. Vem bryr sig om hundra år.
 
I stället laddar jag positiv energi för att Gino ska landa i kväll - long time no see.
Under helgen jobb, sen lyfter vi mot Milano på måndag kväll. Sakramento.

Fisakort?

Läser i Expressen att Blondinbella har varit på toa och gjort nummer två, och sen märker att det inte finns toalettpapper. Vojne vojne.
 
Å maj gadd vad gör hon i en sån situation tror ni? Jo hon torkar sig med representationskvitton:
 
"Jag börjar titta på alla kvitton och letar vilket som har ett litet belopp, alla kvitton som jag använder blir jag betalningsskyldig till så alla representationskvitton från Restaurang Pontus på 2000 kr låter jag såklart vara och försöker hitta alla kaffe/taxi kvitton. Max 200 kr per kvitto blir min toa-gräns."
 
Kunde hon inte bara ha dragit kortet..?

Tisdag kväll

Annars är det bra.
 
På måndag åker vi till Italien med svärfar, vi ska sova några nätter i Brescia, sen drar vi ner till Manerba vid Gardasjön. Vi har hyrt en Ferarri i två veckor, det är ju svärfar som betalar den.
 
Skojade bara, en Ford Fiesta blir det... tror jag. Inte lika kul kanske men mer säkert? Men just nu är jag för stressad för att kunna tänka på Italien, G är fortfarande uppe i Kiruna någonstans och glassar runt med sina tåg, och kommer hem sent fredag kväll. Sen jobbar jag helg innan vi drar på måndag. Men i morgon är jag ledig så då får det bli grovplanering. Vilket i stora drag innebär: vad fasen ska jag packa..? och i vad?
 
Johan ska vara hemma och sköta höns och katter, kanske hyr han in Anna&Co nån dag. Det kan bli tufft annars. Tur att vi en yngre generation som vi kan lita på.
 
I dag har jag haft "elev" hela dagen, mysiga Maria har finslipat detaljerna i Rottneros och Sunne, hon ska ha egen tur i morgon. Hoppas jag inte rört till det för mycket bara, men det är världens duktigaste tjej så det fixar sig.
 
Till sist säger jag som min bloggvän Lisbeth: Kom ihåg att fånga dagen. 
 

Avbön

Oj. Jag har alldeles tydligt förstått att jag trampade på en öm tå häromdagen. Jag skrev då att min arbetsgivare inte uppvaktade mig på femtioårsdagen som de gjorde med alla andra -  ja, jag kände mig j-ligt förbisedd och diskriminerad. Inte för att jag ville ha en present, utan för att inte bli ihågkommen.    
 
Så om någon tagit illa vid sig av mina rader, får jag naturligtvis be femtio gånger om ursäkt för att jag blev så ledsen och besviken över detta. Det är antagligen mitt eget fel. Tack.  
 
Over and out. 

Ren och skär lycka

Är jag glad eller är jag glad.
 
Ganska länge har jag närt en dröm om en alldeles speciell sak som skulle pryda vår trädgård. Det skulle stå på en stenbelagd plats, med buskar och blommor runt; och ljuslyktor i massor och kanske några rostiga grindar. Sen skulle jag fylla det med vatten och rosblad(?!) kanske bubblor och en lite för tjock kropp som skulle bli behagligt avslappnad och eventuellt skulle det kunna hamna ett glas gott rödvin i ena handen medan den andra lojt skulle vifta lite fint bland bubblor och blad. En klase vindruvor i den kanske.  
 
Ett Zinkbadkar. Ett alldeles underbart vackert, gammalt Zinkbadkar med patina och en historia - kanske först som badkar, sen vidare som mjölark på ett spannmålsmagasin, därefter ute i en hage så korna kunde dricka ur det; vad vet jag.
 
Pappa och mamma hade ett i uthuset. Tyvärr hamnade det på soptippen för många år sen när de slängde en "massa skräp". Innan jag visste att jag ville ha ett. Så jag har letat på Blocket och slängt ut trevare här och där, för nån gång skulle jag vilja ha ett Zinkbadkar. (Ja, jag skriver det med stort Z för att jag tycker det förtjänar det).
I går ringde det. Det var min systers man Anders som hade fått veta att jag letade efter ett sånt:
 
"Pappa har ett som jag hjälpte honom bära ner från uthusvinden häromdagen. Han skulle sälja det. Åk upp till honom du så får du nog köpa det".
 
Klart jag gjorde. Hans pappa och jag är gamla kompisar sen vi jobbade vägg i vägg i Lysvik, han på Sparbanken och jag på Posten.
 
"Vad ska du ha i det? Blommor?"
 
"Nej jag ska bada i det".
 
"BADA? Ska du bada i det?"
 
"Japp. Under stjärnorna".
 
"Du är allt lite tokig du, haha".
 
 
Nu känns det dubbelt roligt. Jag har fått mitt badkar, och det har varit Börjes som jag tycker så mycket om.
I vinter ska det grovplaneras för storsatsning nästa sommar, då ska mitt ute-spa bli verklighet.
 
Hör du det älskling, ett nytt projekt. Hehe.

Kanelbullens dag

I dag var det en idealisk dag för att baka bullar.
 
 
Så då gjorde jag det.
 
 
Nu är det varmt och mysigt och doftar underbart i köket. Och jag känner mig så rik.

Det här måste vara ett tråkigt jobb

Om någon någon gång skulle tänka tanken att fy fabian vilket tråkigt jobb jag har, och då menar jag inte oss tågklarerare för vi har ett roligt jobb, nej utan alla andra därute i samhället, då - då kan man tänka på vilket tråkigt jobb de måste ha som sitter hela dagarna och klistrar på små lappar på alla frukter. Det måste kännas monotont.
 
 
Om de inte byter sort varannan dag - som typ idag ska jag klistra bananer, hurra.
Jag vet, jag kan vara så djup ibland.

Oväder

Lite regnigt har det ju varit mest hela sommaren, men häromdagen tog det ändå priset. När jag kom till jobbet strax före två på eftermiddagen parkerade jag bilen två meter från dörren, hoppade ut, sprang in - och var dyngsur.
 
 
Bildbevis kommer här. Allt det gråa är regn, d v s  skyfall. Minns att det är mitt på dagen. Sen började det åska också som grädde på moset. Men då satt jag inne i värmen och njöt av att ha tak över huvudet och ett jobb inomhus.

Innan man är riktigt säker är man gärna tvärsäker

I morse pratade jag med G i telefon.
 
"Det var dumt att jag inte tog med biljetterna som jag skulle efterregistrera, dom ligger i en gul plastficka och jag lämnade den hemma vid datorn".
 
"Är du säker", frågade jag, "jag har inte sett någon plastficka där".
 
"Jo, jag vet att jag la den på stolen vid skrivbordet. Det är jag hundra procent säker på. Och den här gången är det så".
 
Han har nämligen en ovana att alltid vara hundra om inte tvåhundra procent säker på saker som senare visar sig vara fel.
 
"Ja säger du det så. Men jag har inte sett den".
 
För en halvtimme sen ringde han igen:
 
"Du behöver inte leta efter plastfickan. Jag bara skojade serru, jag har den allt i väskan här".

Bra support

Jädrar vilken bra support de har på  Microsoft.
 
I går när jag kom hem råkade jag titta på nummerpresentatören och fann ett konstigt nummer. 001515 eller ev 0001515, minns inte riktigt. Klart man blir nyfiken.
 
Efter en timme hemma så ringer de igen. Direkt hörs det att det är ett utlandssamtal och mannen frågar på engelska efter Gino med efternamn och allt. Först tror jag att det är någon släkting från Italien som ringer så jag säger:
 
"Sorry, but he´s at work. He is up in the north of Sweden an drive some long heavy malmtrains down to Narvik, you know. Very hard work. And between that he is laying on a hotelroom and picking his navel. Been gone forever".
 
Nej det är klart att jag inte sa. Jag sa bara att han inte var hemma.
 
Då säger han: "We are calling from Microsoft windows bla bla bla... and has discovered... bla bla bla... "
 
Jag förstår att de har hittat något virus i vår dator och är så snälla och ringer upp för att hjälpa till. Det kallar jag god service.
 
Så jag tvättar rent händerna, jag håller ju på och gör köttbullar, sätter på datorn och följer hans instruktioner. Han verkar ju så trevlig och seriös.
 
NEJ, det är klart jag inte gör. Jag blir iskall i rösten:
 
"Oh I see. So, you must be out of your mind if you think I am that stupid. Try to fool someone else and I hope you will burn in hell. Have a nice day".
 
Sen fick han luren i örat.
 
Men köttbullarna blev bra.

Saknad

Jag pratar med dottern i telefon och frågar vad hon tyckte om de gamla bilderna jag la in. Hon börjar gråta:
 
"Det är så hemskt. Jag saknar mormor så oerhört. Och när jag fick se henne på fotot så blev jag så jätteledsen".
 
Jag: " Jag saknar henne också. Varenda dag. Direkt när jag vaknar, när jag lägger mig på kvällen. När jag går ut till hönsen tänker jag på hur roligt hon skulle tycka att det var".
 
Anna: "Nu ska jag intervjua fyra äldre människor om hälsa och livskvalitet och jag tänker bara på att jag skulle vilja prata med mormor, och hur roligt vi skulle ha under tiden".
 
Sen gråter vi en skvätt bägge två. Och jag funderar över hur bra man måste ha levt sitt liv när man är så saknad. 

Det skulle ju vara jobbigt

Från Nina Hemmingssons "Jag är din flickvän nu":
 
 
Citat ur boken: "Välkomna till dagens seminarium. Vi gör väl som vanligt att ni som har penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare. Jaha då kör vi igång".
 
Hahaha.

Första skoldagen och kräftfiske

Det är många som börjar skolan den här veckan. Däribland dottern Anna som ska läsa till undersköterska på KY. Hon har jobbat i vården sen hon slutade skolan, men har inte den formella kompetensen som usk:a. Hon är nog den mest nervösa lilla eleven som någonsin börjat skolan :)
 
 
Som av en händelse fann jag en bild på mig och min storasyster Karin taget en augustidag 1966. Min första skoldag. Man kan se att jag tagit på finaste klänningen och vi har likadana diadem i håret,  sånt där som klämde bakom öronen så man fick stora gropar. Pappa står bakom lådkameran och hans skugga är så bekant. Den finns på många fotografier från när jag var liten :)
 
På nästa bild är det mamma, Karin och lilla jag (med det busiga håret) som fiskar kräftor i ån i Ytter-Nuttö. Vi var hemma hos mormor och morfar i Uppland och passade på att dra upp några tjog. Där är jag nog bara fem år?
 
Mamma studerar om den är stor nog.

Gino målar också

Målandet av uterummet har blivit uppskjutet gång på gång. Förra året gick G på kryckor och i sommar har det bara regnat. Men så en dag förra veckan slumpade det sig att det både var uppehåll och Gino inte hade kryckor; så då var det bara att sätta igång.
Jag fick gå före och maskera, vilket är urtråkigt. Men G har lyckats få mig att tro att jag är världsmästare i just maskering. Skryt över dåren så jobbar han bättre, som man brukar säga.
 
Sen ska det bara byggas en trappa, läggas skifferplattor och helst inhandlas ett fint ute-spabad till plätten utanför.
2020 eller så. Om vädret tillåter.

Sune & Tore målar

Har man inga tåg att ta hand om när man återkommer från semestern, då kan man råka hamna i en annan bransch. För Boris och min del blev det måleribranschen. Vi fixade till och fräschade upp lokalen i Lysvik inför kommande bevakningsuppdrag. Det var fantastiskt roligt att jobba ihop med Boris, och efter några timmar av ovant arbete blir man ganska seg i huvudet och trött i armarna, så det blev ganska mycket skratt. Sune & Tore blev arbetsartistnamn: "Hörrödu Tore..."  "Jaaa du Sune..."
 
Här ska Boris göra grundjobbet på den fina "toalettslussen" som Göran snickrat;  men på något konstigt sätt har han lyckats få upp en klatt med spackel i armhålan. Det är hantverkarskicklighet det.
 
 
Jag målade under tiden grundfärg inne på toaletten, med en färg som liknade skummjölk, både i färg och konsistens. Den rann, kan man lugnt säga. Och den luktade gôrstarkt så framemot eftermiddagen vinglade jag ut med ostadiga ben och glansig blick och satte mig i bilen.
 
 
Ooops, kanske skulle haft handskarna på när jag målade i stället för att ta på dom när jag skulle åka hem. Dessutom skulle färgen tas bort med t-röd och det hade jag förstås inte köpt utan jag skickade bort Tore Boris till Konsum - där var den slut...
Så jag fick bita i det sura äpplet och handla i färgaffären på vägen hem. Med färg i håret, kläderna, glasögonen, händer och armar. Japp. Precis som vanligt.
Kladdmaja.

Hur man brygger kaffe när det är strömlöst

 
1. Man väntar i trettio sekunder och konstaterar att strömmen kommer säkert inte att komma tillbaka på flera timmar. Och visserligen drack vi kaffe för en liten stund sen, men nog ska vi ha en kopp till innan ni åker hem?
 
2. Vi får hämta elverket. I den låsta containern bakom stallet. Vi får ta fyrhjulingen. Men först ska fyrhjulingen ut från garaget, och nej det är inget besvär alls att flytta undan den åkbara gräsklipparen och den handdragna som står framför, det tar ingen stund. Och kaffe ska vi ju ha som sagt.
 
3. Ställ ut den laddade kaffebryggaren på trädgårdsbordet och hämta en lång elkabel. Koppla ihop och starta. Håll för öronen. Låtsas inte om att man märker att hallampan för länge sen har tänt sig eller att diskmaskinen går.
 
4. Voila! En godare kopp kaffe har sällan avnjutits. Och nu vet vi att det fungerar om det skulle bli strömlöst mer än fem minuter i vinter.
 
PS. Ja det är kantareller som ligger på bordet :)

Bevingade ord

Syrrans minsta lilla kille Axel är fem år och en riktig tänkare:
 
- Man kan visst äta flugsvamp...
 
Mamman helt förskräckt:
 
- Nää vet du vad, det kan man inte!
 
Axel: - ... men bara en gång.
 
 
Eller:
 
- Dålig andedräkt ä inge bra. Nej fy vad äckligt.
----
Fast - det är bra om man vill vara i fred.
 
 
 
Kan ge dålig andedräkt.

Back in business

Nu har Fryksdalsbanan öppnat igen för trafik efter omfattande arbeten och totalavstängning en hel månad. Första veckorna när några av oss kom tillbaka efter regnperioden (ja just det semestern) hade vi icke ett enda tåg att titta på eller vinka till så vi fick ta till oanade talanger. Göran snickrade upp en toalettsluss på TågX i Lysvik och Boris och jag spacklade, målade och satte väv. Samt var till IKEA två gånger. Och besökte diverse gardinaffärer, men det blev postorder till slut. Nu inväntas paketet med nya fina gardiner, så börjar det ta form till sist. Skillnad blev det.  Jag har några fina bilder i kameran som jag kan delge er. I morgon kanske om jag hinner.
 
 
Sen inträffade det otroliga att jag fick lust att måla hemma också på ledig tid. Gino var i Kiruna i två veckor och man får så mycket gjort när man inte sitter och sambotjusar i soffan hela kvällarna. Så det blev några målade dörrfoder, några fönsterfoder samt en isärplockad spalje i trappan som gick från tråkigt furu till fräscht vitt. Tyvärr fick det den bieffekten att Gino nu hotat med att hyra en golvslip åt mig när han åker till Kiruna på måndag och förväntar sig att trappstegen är snygga när han kommer hem nästa gång... Puh.  
 
Såhär första dagen roade jag mig med att läsa igenom gamla veckobrev. Varför i herrans namn då? Ingen aning. Lättroad? Kan i alla fall se att storchefen i mars 2011 skriver att:

50 år i år, detta uppvaktas av Trafikverket. Redan fyllt, vänta uppvaktning på gång.

Jamen det var ju trevligt. Gäller det den enda femtioåringen som inte blev uppvaktad 2009 också? Nej, efter treochetthalvtår har jag slagit bort tanken på en ljusstake från Banverket haha. Och jag har ljusstakar så jag klarar mig även om det hade varit roligt att bli behandlad som alla andra. Då.

 

Annars är det mesta sig likt. Gino har varit borta jättemycket ett tag, i Norge och i Kiruna så det har varit ganska hektiskt härhemma. Han gör nog faktiskt en hel del egentligen :) Vi har börjat nerräkningen inför italienresan i september och det ska bli helt underbart att få rå om varandra och svärfar några dagar. Mysigt. 

Och i dag har vår lilla kyckling Estelle namnsdag. Kvitt kvitt hurra.


RSS 2.0