Bäckebron 10.55

Tänkte bara fråga om någon tror att det kommer att bli busväder.
 

Det ser onekligen mörkt ut.
 
 
Svaret kom precis när jag dragit in snoken.
 

Ett litet lätt sommarregn. Läs: skyfall.

Tänkte inte på det

Kollegan i Sunne har precis skickat tåget mot Karlstad när någon knackar på dörren.
 
- Jag bor på andra sidan om järnvägen här och nu missade jag tåget igen, för bommarna gick ner.
 
- Ja, det gjorde de, det är för att bommarna ska ligga nere när tåget kommer in.
 
- Jo, men det är ofta jag inte hinner med tåget för att bommarna ligger nere.
 
- Har du aldrig funderat på om du skulle åka hemifrån fem minuter tidigare då?
 
 
Bildresultat för tåg olycka bil
 
Det är för att skydda mot det här som bommarna finns. 
 
Capisce?

Vem är det som klampar på min (Bäcke)bro?

När man sitter på en station, förlåt Driftplats som det heter nuförtiden, ute på vischan kan det dyka upp både det ena och det andra. Ofta har jag katter som smyger omkring knuten och letar sork(?) men i går kom det en resenär av det ovanligare slaget. 
 
Han gick över till spår två så han skulle nog till Karlstad.
 

Gino skickar en selfie

Gino fick stå med tåget ett antal timmar häromdagen i Vassijaure och passade på att ta en promenad. Han hittade både snö och en riktig soptipp.
 
Först skickade han en bild på snön, och på sig själv förstås:
 

Därpå kom en bild på skräphögen också. Inte lika fin att titta på:
 

Trist när det bara dumpas ute i naturen. Skämmes ta mej fan.
 
Så jag tycker vi tittar på Gino och snön igen i stället:
 

Much better.

Lite konstigt är det allt

En dag i slutet av juni hände det som inte får hända. En arbetskamrat till Gino, S,  är i Jordbro och växlar:
 
Tidningsrubrikerna löd:
 
"En man klämdes fast mellan ett godståg och en lastbil på ett industriområde i Jordbro i Haninge.
 
Olyckan tros ha inträffat när en man jobbade med att lotsa ett godståg. Han märkte inte att en lastbil åkte ut bakom honom på väg över en obevakad övergång. Godståget klämde fast mannen mot lastbilen.

Enligt polisen har mannen förts med ambulanshelikopter till sjukhus. Han har fått allvarliga, men inte livshotande, skador."

 

 

Han står bakpå vagnen och kör med radiostyrning. Med kroppen emellan flyttar han den stora lastbilen tio meter. Skadorna blir stora, men eftersom det inte är det primära här; vill jag inte berätta hur stora.

 

Nej, det som är det märkligaste i den här händelsen är följande:

 

När S sitter där fastklämd kommer det en kille i orange väst fram och säger att han någon form av lokförar/växlingskompetens och erbjuder sig att försöka backa tåget så han kommer loss. Han lyckas med det, varpå S lossnar och bokstavligen faller ner i armarna på ambulanspersonalen.

 

Därpå försvinner killen. Spårlöst. Ingen vet vem han var eller vart han kom ifrån.  

 

Jag kan inte låta bli att dra en parallell med det som hände när Gino krockade och satt fastklämd uppochner i bilen för tre år sen. Han blödde kraftigt från huvudet eftersom hans högra öra delvis slitits loss. En kvinna sitter på huk utanför, tar hans hand och pratar lugnande med honom. Fram kommer en engelsktalande man som böjer sig in och lägger ett tryckförband runt hans huvud.

 

Och vad tror ni händer sen?

 

Jo, han försvinner lika fort som han kom. 

 

Gino trodde han hade drömt just den delen av själva händelsen, men efter att ha pratat med Paula som höll honom sällskap; var det ingen dröm utan han fanns där på riktigt. Men vem var han och vart tog han vägen?

 

Nog känns det som om det finns skyddsänglar. Eller nåt.


Det kallar jag resa det

Pär-Erik har rätt. Ibland alltså.
 
Han säger alltid att man inte kan åka tåg om man ska nånstans för då vet man att man inte har en chans att komma fram i tid. Själv har tåget, som han säger, aldrig kommit i tid när han åkt. 100% av gångerna har det varit försenat.
 
Vi har ju, som de goda järnvägsanställda som vi är; alltid bemött hans påstående som  befängda och utan grund:
 
- Lite problem har det väl varit och kan vara ibland, men det är inga större problem med att åka tåg när man ska nånstans. Nio gånger av tio är de i tid...
 
Med den föresatsen bestämde sig Gino för att åka nattåg upp till Kiruna den här gången. Han skulle börja vid 16-tiden på tisdag (idag) för att köra ett malmtåg till Narvik; och sommartidtabeller på tåg och flyg gjorde det omöjligt att flyga upp i dag. Så - han bokade in sig på ett tåg i går eftermiddag och skulle vara framme i Kiruna idag vid 14-tiden. Inga problem.
 
En egen förstaklasskupé från Hallsberg 20.00 med ac, en god kall öl, en bra bok och dusch och toalett. Frukost i bistron. Lyxresa liksom.
 
Han åker härifrån 16.55. I Karlstad har han byte av tåg och uppehåll en timme; han ringer: - Jag fick precis ett sms att det är brist på varor i bistron på nattåget, så jag får väl kuta till Coop och köpa något... kul att man får det när man redan börjat sin resa.
 
Nästan framme i Hallsberg ringer han igen: - Det går åt fanders det här, det har gått från Göteborg 75 minuter sent. Nu får jag sitta minst två timmar i  stället för en i Hallsberg, och det kommer bli svårt att köra in den tiden till Boden där jag ska byta i morgon förmiddag. Alltså vet jag redan nu att jag troligtvis missar anslutningen och inte kommer att komma i tid till jobbet. Fy .....!
 
Vi säger god natt, men när han kommit ombord på sitt tåg mot Boden ringer han igen: - Jag tänkte du skulle få höra vilken fin förstaklasskupé jag har fått; ingen fungerande ac, så det är varmt som satan härinne, och som grädde på moset en trasig toalett. Ingen fungerande toalett i hela vagnen faktiskt. Och ingen mat i bistron. Aldrig mer. Nästa gång flyger jag upp flera dagar i förväg om så är. Aldrig mer SJ på det här sättet. Så svär han igen.
 
Du har nog rätt Pär-Erik, det är inte så smart att åka tåg om man har ett eget tåg att passa :)
 
Även om du bara åkt två gånger. För det har ju faktiskt varit försenat båda gångerna.

Vid tågmöte tar jag till detta knep

För att hålla reda på den exakta tiden när man ska fälla bommarna i Sunne har jag tagit till ett oslagbart hjälpmedel. Kanske inte så high tech, men det funkar.
 

Ett mot Kil och ett mot Torsby.

Helt hjärtknipande

Härom morgonen ringde jag till mannen, som jag visste var på väg från Narvik till Kiruna med sitt tåg. Han tryckte upptaget, men ringde upp om en stund; alldeles andfådd:
 
- Hej, jag kunde inte svara för jag var ute i spåret och jagade fåglar.
 
- ???
 
- Jo, när jag kom mot Björnfjell fick jag se en massa små fågelungar mellan rälerna, och de var så yttepyttesmå att de inte tog sig över på den säkra sidan. Jag fick bromsa in och springa ut och hjälpa dem över. Sen fick jag ringa norska fjärren och tala om varför jag stannat, och tågklareraren bara skrattade åt mig.
 
- Naaaw, det var nog det gulligaste jag hört. Nu fick du en tio poäng till, minst.
 
 
En liten fågel har ju inte en suck mot ett sånt här. Typ. Om det inte är Gino som kör.

Otursmôra

För på dagen en månad sen inträffade ett jordskalv här i Värmland. Något som väckte många värmlänningar.
I morse var det dags igen. Vid kvart i fem-tiden skakades de centrala delarna av Sunne av ett jordskalv som uppmättes till 2,3.
 
Den förbannade ståltrappan. Den är för hög/smal, har för korta steg och blir liksom kärv under gummisulorna. Och kommer man då lite sömndrucken och gör ett lappkast för att man ska ta ett steg uppåt för att stänga till dörren som stod öppen; då kan det hända en olycka.
 
Och det gjorde det.
 
Med ett illtjut värdigt en upprörd sjöelefant rasade jag rakt i asfalten. På knäna. Och händerna. Asfalten skrapade upp fingrarna, och vänsterknäet fick sig en rejäl smäll. Jag menar, det var ju inte precis 20 kilo som kom farande genom luften.
 
Det värsta var ju ändå om någon hade sett vad som hände. Men i den arla morgontimmen syntes det inte till en levande själ. De enda som jag skulle kunna tänka mig var tivoliarbetarna som sov i sina lastbilar på andra sidan järnvägen, men då må det vara hänt. Jag tänker ändå inte åka karusell i dag. 
 
 
Bladdyfackingskittrappa!
 
 
Nu kanske ni tror att jag ska göra rotmos och fläsklägg till middag, men det ska jag inte för det hade vi förra veckan. Nej, det här är faktiskt mitt vänstra knä som ser ut som en grislägg för tillfället.
 
 
 
Det börjar bli dags för vårt eget skyddsombud Morgan Maria Gulletussan att fylla på lagret med plåster. Utifall jag ska jobba i Sunne nån mer gång.

Låg

Som ni vet, ni som hänger med;  för närvarande går jag och väntar på om jag får jobba kvar som tågklarerare eller inte. Mitt synfel sätter käppar i hjulet och enligt Transportstyrelsen kan det vara så att  jag har för stark korrigering för att vara "lämplig för säkerhetstjänst". Innan min dispensansökan är behandlad och eventuellt godkänd får jag inte jobba med tågklarering över huvud taget. Fast jag är den samma som när jag anställdes för sexochetthalvt (eller är det rentav sju?) år sen. Samma synfel.   
 
Jag är i grund och botten en ganska positiv person och brukar som oftast tänka att "dä ordner säj". Så också nu. Fram till i går that is.
 
Då ringde en dam som var läkare på Trafikverket och ställde lite frågor om eventuella linser, vilken sorts glasögon jag har osv. Sen sa hon något om "optiska reflexer"  och att slipningen av mina glas kan orsaka blablabla... hela tiden med en dyster röst så där slutade jag väl lyssna och gick in i dimman.
 
Till slut frågade jag om det ser mörkt ut att få dispens?  Men det kunde hon inte svara på så där utan vidare utan sa bara att ärendet fortsätter att behandlas. Det lät som om jag var ett trixigt fall.
 
Då ringde jag Gino och grinade. Stortjöt. Och fick tröst:
 
- Men! Du brukar väl alltid försöka se möjligheter! Ett: Det är klart du får dispens! Två: Om du mot förmodan INTE får dispens då hittar vi väl på något annat såklart. Du kan skriva den där boken till exempel..? Vi har ju varandra. Okej?
 
- Snörvel... okej.
 
Sen fick jag tusen planer i huvudet om allt jag skulle kunna göra. Tråkigt bara att ingen av dom skulle generera värst mycket pengar. Trots allt är det ganska viktigt att kunna betala räkningar. Så jag hoppas väl ändå att de som sitter och har min framtid (vår framtid) i sina händer kollar upp vad det är jag gör och fattar beslut därefter.
 
Tills jag fått ett besked är jag ganska låg måste jag erkänna. 

Kontraster

På måndag morgon var det uppstigning klockan fyra. JärDa-kurs i Stockholm i två dagar. Tåget jag skulle åka med stannade naturligtvis inte i Öjervik, så jag sparkade upp Gino också för att få skjuts till Västra Ämtervik.
 
Finns det något jag känner mig obekväm med så är det att åka till Stockholm. Jag känner mig ungefär som om jag skulle på skolresa och luktar lite la´gård. Bonnig. Speciellt när inte Gino är med, men nu hade jag kollegan Sören med; så jag fokuserade på hans rygg och gick två steg bakom hela tiden så jag inte skulle förirra mig ut i någon förort.
 
 
Här är utsikten från min svit, rum 106 på Hotell Adlon. I hörnet om jag gick ut till höger låg en 7eleven där jag köpte tre tidningar, lite frukt och en drickyoghurt innan jag kröp ner i sängen. Då hade inte Bollibompa börjat ens. Men mitt huvud höll på att sprängas så jag kände inte så mycket för att gå ner till Spy Bar den kvällen. Kanske nästa gång. NOT.
 
 
Som vanligt satte jag mig (vi oss) längst bak. Kontrollfreak. Kursen handlade om det "nya" utropssystemet på våra stationer, kan jag berätta. "Nya" för att de inte är genomförda överallt, trots att vissa områden haft det två-tre år; vi i Värmland  t ex känner inte JärDa sen tidigare. JärDa, står för JärnvägsDamen om någon vill veta det, det är hon som låter smått salongsberusad ibland.
 
 
Jag antecknade så mycket att bläcket tog slut i pennan, och det tycker jag visar på att jag försökte hänga med så gott jag kunde. Jag tog en ny penna till utvärderingen.
 
17.10 gick tåget hem, sen blev det byte i Karlstad till BUSS eftersom mitt länståg var inställt. När jag kom till Kil fick jag och en äldre herre åka taxi, han skulle till Tolita och min bil hade G parkerat i Västra Ämtervik så dit ville prompt jag. Den stora bussen skulle gå direkt till Sunne och Torsby. Strax under en timme åkte jag sen taxi på slingriga grusvägar, för den måste in på alla små hållplatser innan jag blev avsläppt vid min bil.
 
Klockan 21.35 klev jag in genom dörren hemma. Lycklig. Och hungrig. Och hur bonnig som helst.

Besök i Hallsberg

Eftersom jag för tillfället är frikopplad från tågklarereriet tyckte min chef att jag skulle följa med tre kollegor som skulle på studiebesök till Hallsberg driftledningcentral.
 
Sagt och gjort, i går morse styrde vi tjänstebilen mot äventyret :)
 
Medan de tre andra turades om att ha medarbetarsamtal med gruppchefen, minglade jag runt bland alla andra trevliga människor. Jag satt en stund med Elisabeth som satt på Info, sen åkte jag kontorsstol rakt över golvet till Torbjörn, en utflyttad värmlänning med det goaste humör man kan tänka sig. Han och frun skulle åka till Sälen och åka slalom för första gången, så mellan tågen demonstrerade bordsgrannen stilar, tips och trix. Jag försökte också suga i mig av informationen, så där i fall att. Man vet ju aldrig om Gino får för sig att vi ska prova slalomåkning nån dag.
 
Sen avlöstes Torbjörn av alltid lika glada Lisbeth, som jag också träffat tidigare; så hon fick stå ut med att ha mig hängande över axeln några timmar. Vi pratade familj och jakt, handboll och pannkakor, jobb och råbiff; så vi hann med det mesta. En del prat om tågföring förstås blev det som grädde på moset.
 
 
Tack för att jag fick hänga på dig.
 
När vi skulle hem från Hallsberg strax efter fyra hade det börjat snöa ymnigt. Sören körde lugnt och sansat men det kan man inte säga om alla. Trafiken var tät på E18 och speciellt många tunga fordon började få problem i motluten. Det gick saktare och saktare i snömodden, och vi hade precis pratat om hur nära bilen bakom låg, när vi närmade oss ett rejält motlut med en omkörningsfil som var helt igensnöad. Säkert två decimeter blött och spårigt. Två litauiska lastbilar fick i det närmaste stopp i övre änden av backen och samtliga bilar bakom dem saktade ner utan problem eftersom de höll lagom avstånd, men bilen bakom oss fick göra en panikbromsning eftersom han låg så nära. För att inte köra på oss svängde han ut i omkörningsfilen, men tyvärr var det en bilist bakom honom som tänkt chansa på att moddköra sig förbi som först träffades av hans bil och sen touchade med bredsidan rakt in i vår.
 
Jahapp. Tjänstebilen fick bara någon liten skråma, så det var inte så farligt, men det tog en halvtimme extra att skriva skaderapport mm. Väldigt onödigt, men som tur var blev ingen skadad i någon av bilarna.
 
Efter att ha gått hemifrån 06.20, var jag så hemma 19.20. En heldag med andra ord. Vi avslutade kvällen med ett glas rött och lite måndagsmys eftersom G åker tillbaka till Kiruna idag.

När man tror man har sett det mesta

Jag börjar arbetsdagen med att plocka ner adventsljusstakarna i Bäckebron. När jag lyfter på en av blomkrukorna skvalpar det betänkligt i krukan och den är misstänkt tung... WHAT!
 
 
Den, och alla de andra är helt fulla med vatten... någon vattnar alltså våra PLASTBLOMMOR.
 
 
Medan de här stackarna står och torkar ut om fötterna/rötterna. Snustorra.
 
 
Hallå, vi är på riktigt!

Vi åkte utomlands alldeles före jul

På lördag kväll följde jag med Gino tlll Oslo på en liten tur. Han skulle köra något godståg, det kan ha varit  de små norska barnens julklappar han skulle dit med. När jag själv var tågmästare vände tågen i Charlottenberg så jag hade aldrig passerat gränsen mellan Sverige och Norge just där. Egentligen hade jag väl inte riktigt tid att sticka hemifrån dagarna före jul, men vi ses ju så sällan så jag struntade i alla måsten och hängde på.  
 
Här har vi precis bytt av två förare från Hallsberg som kom med "vårt" tåg till Kil, en var elev. Antagligen trodde de att jag också var elev, eller kanske inte när jag tänker efter. Även om det var mörkt såg jag väl inte ut som tjugo direkt när jag äntrade loket.
 
 
Panelen ser bra ut så vi drar väl då. Rattarna och pilarna ska väl peka åt olika håll, eller..?
 
 
Infarten till Arvika... om jag minns rätt?
 
 
... och det här är bron i Kongsvinger. Det var mycket finare i verkligheten med alla ljus.
 
Som jag minns det så passerade vi åtminstone i hullerombullerordning Magnor, Årnes, Fetsund, Svingen, Rånafoss, Sander, Roven och ett tjog stationer till som jag inte minns namnen på. Kanske slumrade jag lite när vi passerade en del, det kan ha varit så.
 
Klockan var halv fem på morgonen när vi lämnade av tåget på Alnabru eller Grorud, blandade ihop var det var. Men först fick vi stå här och vänta:
 
 
Här tar nämligen strömmen/kontaktledningen slut. Därför måste det komma ett växlingslok och dra in oss på rätt spår.
 
Det kommer här:
 
 
Äntligen.
När vi lämnat loken och vagnarna tog vi en taxi till hotellet. Taxin kördes av en trolig medlem av al Qaida, jag kan nästan sätta en slant på att det var Usama själv som fejkat sin egen död och nu försöker eliminera västerlänningar i Oslotrafiken. Herre jeflar vad det gick undan på de isiga gatorna när look-a-like:en tryckte pedalen genom golvet.
 
Vi nådde hotellet till slut, tack och lov, och kunde lägga oss vid femsnåret. Rummet var jättefint, alldeles nytt och fräsch - fast en smula kallt. Tjocka duntäcken - och själva sängen såg till att vi inte frös, för den gick liksom ner i en svacka på mitten så vi rullade ihop hela tiden. Och det var bara mysigt ;) Vid halv tio var det dags för frukost och ett avsnitt av MASH.
 
 
Hehe.
 
På väg till Oslo central för hemfärden passerade vi operahuset:
 
 
Inte det snyggaste fotot kanske. Det är finare från en annan vinkel. Från järnvägen till exempel.
 
Väl på tåget, (vi åkte med Tågkompaniet hem), möttes vi av besked om att det var ett signalfel på centralen så det var stopp i trafiken en stund innan vi kunde rulla; ungefär en kvart sena. Sköönt att det inte blev buss.
 
Framme i Kil vid 16.30-tiden, då satte vi oss i bilen och åkte till Karlstad för att hämta upp svärfar som skulle fira jul med oss. Sen bar det av hemåt för att fixa revbensspjäll, griljera skinkan, göra legymsallad och klä granen...och ja just det.... ta en whisky och somna i soffan.

Med egna ord

På luciamorgonen medan det fortfarande gick tåg satt jag med två av förarna på Green Cargo och lussefikade. En av dem hade haft hjärtproblem (fast det nog egentligen var magkatarr) och varit på undersökning:
 
- Först fick jag göra ett cykelhjärttest.
 
(Också känt som arbets-EKG.)
 
- Sen gjorde han en glidmedelskontroll.
 
???
 
- Ja när man blir inkletad med glidmedel...
 
- OK. Du menar ultraljud?
 
- Just det.
 
 
Vi får hoppas attt de inte såg en sån här.

Den här dagen är glömd, gömd, borta, väck

Ibland är det inget kul att jobba med tåg.

Och det är vid de tillfällen det inte går några. Så var det idag. Rälsbrott x 2 mellan Kil och Sunne gjorde att man fick sätta in bussar i stället. Och det kan ta ganska lång tid att få fram, det är inte som så att det bara står ett gäng bussar överallt med glada busschaufförer i blåa uniformer och bara väntar på att tågen ska sluta gå, precis.

Nej det kan ta tid. Och under tiden fylls väntsalar och perronger med förväntansfulla och glada tågresenärer som snart inser att "vafan går det inga tåg". Och mitt i det sitter man och svettas med en telefon i vardera örat, störningstelegram som inte ger mycket information, förtvivlade människor som knackar olika hårt på dörren och sist men inte minst en högtalare som man tjatar i så fort man vet något. När det gått en stund och man inte vet något mer, säger man det också. Stackars resenärer. De flesta förstår att man gör sitt bästa, men alla kanske inte förstår att vi inte kan göra så mycket åt saken, vi kan inte fixa fram taxibilar och bussar utan det ska skötas av trafikutövaren. Fast jag förstår att man tar ut det den man ser, så är det ju. Jag är likadan själv.

Det var riktigt skönt att den siste i raden av människor jag pratade med var Berth,  han är en positiv och glad man som jobbar som lärare trots att han gått i pension. Vi har brukat stå och småprata ibland när han väntar på tåget och en gång kom vi fram till att våra hönor var halvsyskon; åtminstone kommer de från samma ställe. Så nu känns det nästan som om vi är lite släkt.

 

Han var lika glad och trevlig som han brukar och vinkade glatt:

- Ja då går jag och sätter mig på bussen då, ha en trevlig kväll.

 

 

Helt kokt i huvudet åkte jag direkt till dagis där Valle och Charlie hade luciafest.

En perfekt, lugn och nervarvande avslutning. 

Nu går natten sina stilla fjät.


Jag har varit till Previa jag

Det var tre år sen jag var på Previa på läkarbesök senast. Jag minns det med en rysning.
Efter blodtryck, mätning, vägning och stick i fingret skulle jag in till läkaren innan det var dags för drogtest. Intet ont anande går jag in, hälsar och sätter mig i stolen.
 
- Du kan ta av dig i trosor och behå. Strumporna kan du behålla på.
 
- WHAT! Jaha... men ...
 
- Lägg dom där.  Han pekar på britsen som står mitt i rummet.
 
Det är en mild underdrift att jag känner mig som en komplett idiot ganska dum när jag klär av mig, samtidigt som jag försöker komma ihåg om jag har fultrosor på mig och när jag rakade ljumskpolisongerna och benen senast. Det här var det ingen som sagt något om. Så står jag där när plaggen fallit, blekfet, i halvfultrosor och omaka behå, och med skitfula brunrandiga kortstrumpor på fötterna. Ingen vacker syn. Jag fattar fortfarande inte varför jag inte tog av mig strumporna, det kunde kanske ha lyft ensemblen lite. Jag försöker se ut som om det  här var jättenaturligt för mig samtidigt som jag känner mig som kusinen från landet. Då säger karlfan doktorn:
 
- Du kan gå några varv runt britsen här.
 
Så jag börjar trava runt runt och försöker se vart de gömt kameran, skrattande lite nervöst. Situationen är så fruktansvärt pinsam att det känns jobbigt bara att skriva om det.
 
- Vad skrattar du åt, säger han torrt.
 
- Nej bara något kul jag kom att tänka på. Typ.
 
- Då kan du klä på dig igen.
 
Sen lyssnar han om hjärtat fortfarande slår, lyser mig i öronen och ögonen och fladdrar med händerna långt ut i periferin för att kolla vidvinkeln. Därefter är vi klara med varandra och jag svär för mig själv att vi aldrig kommer att ses igen i detta livet. Antagligen inte efter döden heller för det är inte troligt att vi ska till samma ställe. Jag önskar bara att jag kommit mig för att fråga vad syftet med denna förnedring var.
 
I går var jag kallad till Previa.
Nu var jag beredd. Nya fintrosor och snyggbehå. Inte ett hårstrå på benen, insmord, nymålade tånaglar, hela köret. 
Samma läkare. Men i går ville han bara se min överkropp, och jag behövde inte strutta runt som en cirkushäst. Han hade väl sett  nog förra gången och ville inte förstöra sin eftermiddag.
Sammanfattningsvis gick besöket riktigt bra. Lyckades till och med få det mesta av drogtestsvätskan i burken utan att få mer än en tredjedel på fingrarna.
 
Det var en konstig sak bara. Jag har gått ner 3.
 
Så bra, tänker ni nu. Grattis Marianne, det var du värd.
 
Fast jag vet inte jag. Det var CENTIMETER. Från att hela det vuxna livet mätt 176 cm över marken var jag helt plötsligt bara 173. Hur har det gått till? Jag protesterade högljutt och krävde en ommätning, men den andra mätstickan visade också samma sak. Visst, 173 cm är bra det också men BMI:et skjuter ju i höjden förstår ni. Nu måste jag gå ner några kilo till för att få det ok, och det blir inte enkelt; för samtidigt väger jag fyraochetthalvt kilo mer än för tre år sen, så om tre år till kan jag komma att väga runt hundra kilo och vara 168 cm lång. 
 
Men den dagen den sorgen.

Finns Ö-kupa?

Var precis på Lindex och provade en behå.
 
Jag ska genast börja äta smörgåsar och kaffebröd igen för det har gått helt åt fel håll.
 
Och jag som ska till Previa i morgon.

Spårsnö var det också

I dag snöar det. Snöslaskar.
Det började redan i går kväll, när vi åkte hem från Karlstad. Blöt och kladdig snö på ofruset underlag är inte att leka med, så det ska jag inte göra i dag. Inga snögubbar.
 
Jag sitter i varmt och dragfritt hus i Bäckebron, mitt (nåja vårt) fina Tågx och försöker hitta arbetslust. (Vet inte vart jag lagt den nånstans). Har skrivit en avvikelse-/tillbudsrapport till Operativ chef i Hallsberg i dag, det är inte ofta det händer något här som tur är; men idag fick jag se ut som en fågelholk modell större en stund. En normalstor familj ugglor hade säkert kunna flytta in.
 
Vid nio-tiden sådär sitter jag i godan ro vid skrivbordet när en bil kommer åkande på den lilla grusvägen som bara leder fram till TågX. På andra sidan spåren ligger själva hållplatsväntkuren och parkeringen, så det här är ingen väg som resenärerna tar, eller brukar ta. Jag gluttar försiktigt ut bakom gardinen lite glad i hågen för att se vem som kommer och hälsar på så här helt apropå, och hoppas naturligtvis att det ska vara Magdalena Graaf eller någon från Svenska Spel, alternativt en chefsperson med en snuskigt stor chokladask eller tidig julklapp. I stället ser jag hur föraren av den här bilen resolut svänger till höger och tar gångvägen över spåren, mot väntkur, biljettautomat, klotväxel och betongsuggor. Det var en smula trångt, men han backar och trixar lite så han undviker både att fastna på spåren och att krocka med "hindren". Jag bara gapar.
 
Man kan ju tänka att "det var ju inte så farligt, det fanns inga tåg inne och han kom över till andra sidan utan problem". Ja så kan man tänka. MEN om han hade åkt över femtio minuter tidigare när Green Cargo rullat in hade han inte haft en suck att se dem, huset jag sitter i skymmer all sikt från söder, och med den igenimmade/-isade bilen såg han knappt rakt fram. Till exempel. Då hade det blivit en otrevlig notis i morgondagens tidning.
 
 
Och här försvinner han. Men spåren finns kvar.

Brandkårsutryckning i tågklarerartappning

Mobilen ringer. En munter och klämkäck låt, men ingen man vill höra mitt i natten. För det är väl mittinatten? Det är ju kolsvart ute.
 
- Uhhh mmm... är det enda jag får fram.
 
- Hej du, det var Robban i Kil det här. Ska inte du ha tidig tur i Bäckebron i dag?
 
Jag blir klarvaken. Jag vet innerst inne att det egentligen inte är en fråga, han har mycket bra koll på att det är jag som har den tidiga turen i Bäckebron; det är personen på kudden som inte vet vilket datum det är. Han bara formulerar det på ett milt och ödmjukt sätt för att dämpa chocken.
 
- Nej. Det har jag väl inte, jag har väl eftermiddag - eller..? En dåres envishet liksom.
 
- Här står det att det är du. Jaa, turen heter ju 1020. Så...
 
Jag får klart för mig att det är jag som sett fel på schemat, får också klart för mig att klockan är 05.37 - exakt då går första tåget från Sunne. Den föraren kan man ge orderge att det inte finns någon i Bäckebron, men sen tajtar det till sig. Nästa tåg ska gå från Sunne 05.58 och DÅ bör jag vara på plats. 1,5 mil att köra; med andra ord ingen tid för att ligga och dra sig..
 
Med ena benet i golvet och det andra i luften:
 
- Kommer. Orderge första tåget bara så är jag på väg.
 
Precis när jag kastar mig i bilen hör jag hur tåget passerar hållplatsen i Öjervik. När jag femton kilometer senare svänger in och parkerar bilen vid Bäckebron går bommarna ner och tåget går förbi mig när jag ska rusa över till TågX. Då är klockan 05.57.
 
Bra jobbat ändå.

Tidigare inlägg
RSS 2.0