Holmen-noll-kollen

Riktigt spännande femmil i dag. 
 
 
 
Not.

Det var det här som gjorde att det blev pyspunka

När jag tittade tillbaka i bloggen såg jag också ganska tydligt vart luften tog slut.
 
Innan vi åkte till Italien hade vi köpt ett hus uppe i nordvärmland. Eller det hade vi inte, men vi skulle. Handslaget var klart, vi var överens om priset; säljarna var glada (sa dom) att just vi skulle köpa det för att vi planerade för att ha vårt permanentboende där om några år. Så var tanken och vi såg fram mot att ha vårt vinterparadis där till att börja med, åka snöskoter och skidor, barnen skulle låna det och åka i Branäs. Vi skulle få egen jakträtt och slippa arrendera. Vi såg fram mot det alldeles enormt och planerade: Där ska vi göra det och det där måste vi fixa till... .
 
Skriva och gå till banken skulle vi göra så fort vi kom hem från Italien, två gånger försäkrades vi per telefon att det inte var någon brådska "huset är ert, vi tar det när ni kommer hem". Fine. De undrade om vi var intresserade av några möbler osv. Vi hade ingen anledning att misstro dem, de har jagat i samma jaktlag i många år och kändes som våra vänner.
 
Hemma igen var vi sent på lördag kväll och skulle köra svärfar till Karlstad på söndag förmiddag. Vi sitter i bilen när en av säljarna ringer på Ginos mobil och Gino säger glatt: 
 
- "Ja, vi pratade precis om att höra av oss till er i eftermiddag för att göra upp dag och tid; vi vill gärna få tillträde innan älgjakten om det går bra".
 
Jag sitter i baksätet och hör att Gino blir alldeles stum.
 
-"Tyvärr så har jag ett tråkigt besked, vi sålde huset i går till tyskar... bla bla bla".
 
Nu tänker jag inte dra det här i långbänk, men den känslan av att ha blivit totalt grundlurad; den är svår att skaka av sig. Nu hade tyskarna kommit och lagt ett högre bud, men i min värld är ett löfte ett löfte och hade man den minsta gnutta heder och moral hade man sagt att "tyvärr, huset är sålt".
 
Där tror jag spiken i kistan kom. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ett rejält magplask där man tappar luften.
 
Men nu vänder vi blad som det så fint heter. Bryt ihop och kom igen.
 
2016 ska bli ett jättebra år, vi har varandra och livet är ganska bra. Riktigt bra faktiskt. Det heter ju att det finns en mening med allt som händer, och så är det kanske. Drömhuset som jag har däruppe kanske blir till salu... eller vad tror du Mia..? :)
 
Det var inte meningen att det skulle bli ett gnällinlägg det första som kom över mig, men nu blev det så ändå.
 
Därför får ni också er till livs (?) till syns (?) ett par av mina mobilfoton, slumpvis utvada:
 
1. Världens gulligaste snigel:
 

2. Halloweenklubbor som skulle föreställa spöken. Vid närmare granskning ser det mer ut som om KKK har möte hemma i  köket.
 
 
Vi hörs då?

Nystart

Hej igen. Det var länge sen.
 
Tiden har gått fort och mycket har hänt.
 
Inga stora saker, men små händelser kan också bli till stora klumpar om de blir många. Så händer det sig att när man tagit hand om det mest överhängande finns det inte varken tid, ork eller lust att sätta sig vid datorn och blogga. En dag i taget, ena foten framför den andra. Upprepa.
 
Så skaffade jag ju Facebook också. Till mitt försvar. (?) Och det gjorde också att bloggandet strök på foten.
 
Men. Det är också Ansiktsbok´a som gör att jag skriver det här, eller rättare sagt min bloggkompis Cici i Norrlångträsk (älskar det ortsnamnet) som helt plötsligt uppenbarade sig på min sida. Så glad jag blev, och i det ögonblicket kände jag att jag faktiskt måste rycka upp mig och återuppväcka Solängens blogg. Faktum är att jag på de här månaderna inte varken tänkt "blogg" eller läst en enda blogg, och jag kände att jag verkligen hade saknat "Byrackan" Cici.
 
Innan jag drar igång och pladdrar runt här igen måste jag läsa tillbaka lite så jag hittar tråden, om det nu finns någon.
 
Det är så mycket jag vill berätta om.
 
Kram!
 
 

Sommarknän

Så här vill det gärna bli när småpôjkera skuttar omkring i sommarsolen:
 
 
Charlie 6 år.
 

Gino... hrrrm 50 nånting plus.
 
Förklaringen till den nedre bilden är att han spelade fotboll med de norska släktingarna och skulle försöka hindra att Elise, nio år skulle göra mål:
 
- "Jag trodde jag skulle hinna men helt plötsligt sprang överkroppen fortare än benen..."
 
Om det såg roligt ut? Näää rå.

After work i Öjervik

 
 
 
Drängen & jag. Vi vet hur man roar sig en "lellördag".

Inget lockande

Ibland försöker jag locka håret. Det går bara inte, och jag har ofta undrat varför det bara rätar ut sig igen efter en liten stund.
 
Men så läser jag om en kvinna som har hypotyreos, en sköldkörtelsjukdom och hon kan stå en timme och jobba med locktången eller sova hela natten på papiljotter utan den minsta lilla krull. Så nu fick jag en ny förklaring på mitt envisa hår. Jag har ungefär 95 av 100 symptom på hypotyreos, men blodprovet visar 0,3 procentenheter under gränsvärdet - så då har jag inga problem med sköldkörteln enligt läkarna. Trots att t ex gulorange handflator och håravfall på yttre ögonbrynen är tecken som bara finns vid hypotyreos; så har inte jag det. Om doktorn bara hade läst på om den ärftliga typen, den som inte är accepterad av vetenskapen, då skulle de sett att jag ligger över gränsvärdet. Jag menar, man har godkänt diabetes typ 2, men hypotyreos typ 2 den vägrar man behandla. Men har man en son som har det, och har ätit Levaxin i många år, en mamma som helt säkert hade obehandlad hypotyreos hela sitt liv, en syster som hade struma när hon växte upp, mostrar och kusiner som medicinerar - då tror jag att man skulle gå vidare i sin utredning.
 
Mn nu vill jag bara visa hur fint det blir när jag lockar håret.
 

Bara risigt. Men jag är glad ändå som ni ser. För nån gång träffar jag nog en doktor som inte bara föreslår att jag ska försöka börja med någon hobby, drejning till exempel. Jag som bara är glad om jag klarar att hålla mig vaken en hel dag utan att behöva blunda en stund, eller om jag slipper den eviga värken då och då.

Lite shabby chic

Antingen blev Gullan störd mitt i äggläggningen så att hon glömde vad hon pysslade med, eller så tyckte hon helt enkelt att det var läge för lite sprött och romantiskt.
 

Ett fint ägg blev det i alla fall.

Onsdagsrapport

Nu har jag tagit en hel tablett Sifrol varje kväll sen jag fick dem, förutom första kvällen när jag mesade med en halv. Och förutom i går kväll när jag helt glömde bort att ta en tills det var dags att krypa ner under täcket. Skit också!
 
Vad jag gjorde då var att snabbt springa ner (nåja, allt är ju relativt) och ta den halva som var kvar från första dagen; med hopp om att den skulle räcka.
 
Det gjorde den inte. Så natten har varit allt annat än ljuvlig, men det har åtminstone fört det goda med sig att jag vet att det är medicinen som tar bort benvärken; och inte bara att jag råkar ha en bra period.
 
Några biverkningar har jag inte märkt av än utifall att ni undrar. Gino har heller inte sagt något. Men å andra sidan så är han så förkyld just nu så han är ganska tyst.
 
I eftermiddag har jag tid på mammografi, så jag cirkulerar verkligen runt i sjukvården just nu.
 
Och så har jag börjat med 5:2. Ja, åtminstone i tanken, det vill säga att i morgon blir min första fastedag. Hur det går kommer ni nog att få veta. 
 
Ha en fin dag i solen!

G har lämnat mig

Ja, han har lämnat mig. Igen.
 
Är det inte torsk som står på agendan så är det whisk curling. Jag fick ju inte ledigt jag. Suck.
 
Vi skulle åkt till Skottland och tittat på bb Anton, han och hans lag är inbjudna till en stor internationell curlingturnering så yngre-junior-svenska mästare de är. Jag sökte fyra dagar ledigt redan 5 december, men fick inte ens ett svar på ledighetsansökan; och till slut var det för sent för mig att boka... 
Men Gino och Antons pappa Robert åker och hejar på killarna och har en rolig helg i Skottland, hoppas jag.  
 
Själv ska jag dra med mig några lämpliga offer ut i skogen på geocaching. Mohahahaha.
 
Och tidigt i morgon bitti ska jag göra ett fjärde(!) försök att hitta cachen vid "Udden". Den finns bara inte.   
 
Bildresultat för torsk   
 
vs
 
        Bildresultat för whisky
 
Få se om jag blir torsk igen. Då behöver jag nog en whisky i môra kväll.

Ganska oväntat faktiskt

Frukost i Öjervik. Båda tuggar och läser tidningen.
 
Plötsligt säger han: - Har du nån gång fått ett namn på hjärnan som du bara tänker på om och om igen?
 
 - Jaa, jo, det har ju hänt. Vilket namn är det du tänker på?
 
- Kakan Hermansson.
 
Bildresultat för kakan hermansson
 
?????????

Ont i hövvet

I fredags var jag till läkare i Torsby för att återigen försöka få hjälp med den värk jag har i kroppen. Bland annat. Det gick sådär. Järnbrist och högt blodtryck konstaterades, medan en del andra prover inte är klara.
 
Huvudvärken och nackvärken jag har 24/7 för närvarande kan man inte förklara. Tyvärr börjar det bli ganska olidligt och det påverkar verkligen min vardag. Nätterna är en pina, och jag sover inte mycket, vilket gör mig till något av en zombie dagtid.
 
Och inte blev väl precis huvudvärken bättre av att jag blev skjuten i huvudet häromdagen. Mitt i pannan.
 

På kvällen syntes fortfarande den röda pricken. I foundationfyrkanten, lite ovanför storrynkan.
 
Det var Gino (förstås) som vid ett besök hos dotter med familj fick tag på en pistol som sköt ut små gummipilar, siktade på mig(!) över kaffekoppen och fyrade av. Men det var nästan värt att bli skjuten för att få se hans min efteråt. Den hakan. Och han har bett om förlåtelse femton gånger minst "Jag trodde den bara skulle pluppa ut och ramla ner på bordet..."  Sen drog han en lång ramsa om farliga leksaker osv, men Charlie som fyller sex år i maj var snabbt på plats och talade om att man ABSOLUT inte får sikta på nån. Vilket G  ju redan borde veta, så jägarexamenledare han är.
 
Kanske var det en hämnd för att jag på morgonen ställt mig på en av hans onda tår?

Til tåmten, Nordpolen

Kan man skriva en önskelista till jultomten redan nu?
 
1. Längdskidpaket + cool skiddress.
 
2. Digitalkamera, för att jag blir så avundsjuk på alla som tar jättefina bilder till sina bloggar t ex Cici med bloggen http://cicilina.blogspot.se och Cissi med bloggen https://lyckornashem.wordpress.com/
 
3. Att det knackar på en målare/snickare med glatt humör och tapetrullar under armen och fixar till övervåningen.
 
Sen önskar jag mig ledigt också en tid, gärna synkat med att Gino är hemma; vi verkar ha kommit i otakt med lediga dagar just nu.
 
Det var väl allt.
 
 
- "Vafalls, önskelista NU?!"

Avslöjad av lukten

Vi sitter på var sida om köksbordet när han vädrar i luften:
 
- Vad är det som luktar, känner du?
 
- Neej, inget särskilt... mat..?
 
- Jag tycker det luktar cigarr.
 
Men det känner inte jag, så jag protesterar:
 
- Nej du, nu känner du allt något som inte finns. Det måste vara något annat.  
 
Sen, när jag sitter bredvid honom i soffan påstår han att det är jag som luktar cigarr. Jag?! Luktar cigarr?! Typ det värsta jag vet.
 
- Joo, det kommer från dig. Har du haft besök i Bäckebron av nån som rökt cigarr i dag kanske.. notch notch eey eey...
 
- Nope. Icke. Vem skulle det vara om jag får fråga?
 
- He he, Bill Clinton kanske?
 
Jo, när jag tänker efter riktigt noga så klev nog Bill faktiskt av tåg 8943 i Bäckebron och stannade en bra stund. Så det kan nog vara jag som luktar cigarr när allt kommer omkring.
 
Och om jag minns fel är det nog läge att ringa till "Det okända".
 
 
- "I was not in Backebron with that woman. Absolutely not".

Liten lägesrapport

Vart ska jag börja?
 
Jo, med att vi nu äntligen har fått älskade svärfar Nino att inse att han måste få hemtjänst, med det mesta av allt som vi fixar med nu. Det började så smått förra veckan med att de kommer på morgonen och ger honom medicin, och nu har han faktiskt gått med på att även få kommunal städ- och tvätthjälp, samt matleveranser. Så nu har vi nytt möte på fredag, denna gång med biståndshandläggaren, och det är verkligen en sten som släppt från bröstet.
 
Som ni kanske minns så fick han hjärtstopp på nyår, och efter det har han blivit tröttare och mer andfådd. Och vi har ju trott att det var första och enda gången...men...
 
När vi kom till honom häromdagen låg en räkning på bordet från landstinget: "Bedömning av ambulanspersonal" på 200 kronor som vi tog med hem för att betala. Men så får vi se att det står ett annat datum: 20141128 och på en annan adress än vår, så jag tänker först ringa faktureringen och be dem rätta till det. Först kollar jag ändå vem som bor på adressen, och det börjar ringa en klocka när jag ser att det är ett par goda vänner till Nino som bor där. Vad är detta?
 
Gino ringer till dem och de berättar då att han denna dagen varit där på middag med prästen, och exakt som när han var hos oss hade han tuppat av; så de hade ringt ambulans. Frun i huset hade gjort hjärtmassage tills han kvicknade till. Nino är ju ganska stönig (envis) så han ville inte följa med ambulansen utan ville hem. Så långt kan man ju tycka att det var ju ok, för allt gick bra. Men. Han är nittio år, bor själv och det är känt att han har en son med familj; så man blir lite fundersam hur både värdparet och prästen kan tycka att det är ok att han åker hem till sin lägenhet ensam efter ett hjärtstopp; utan att kontakta oss.
 
Men det gick ju bra som sagt. Hursomhelst så kanske vi kan göra lite mer roliga saker när vi besöker honom än att hämta tvätt och städa :)
Det mesta är roligare än att städa faktiskt.
 
Annars flyter livet på, Gino saknar sitt älskade Kiruna och jag vet inte om det är själva jobbet, naturen eller flickorna maten på (enligt honom) norra europas bästa thairestaurang han saknar mest. Just nu harvar han på mellan Göteborg och Hallsberg och inget av ställena får en väl att göra vågen direkt.
 
I morgon kommer han i alla fall hem. Och om allt går som det ska och vädret blir fint, hoppas jag att vi kan åka till nordvärmland för lite snöskoteråkning när jag går av mitt arbetspass i Torsby på lördag förmiddag :)
Det känns som om vi kan behöva en dag när vi bara kan vara och koppla av.
 
Rapport kommer. Over and out.

Det var där skon klämde

Det har kommit underkylt regn på natten och det är snorhalt ute. När jag ska åka till jobbet säger han:
 
- Kör försiktigt älskling.
 
- Du också, säger jag; även jag med ömhet i rösten.
 
- Det känns för besvärligt att börja leta efter en ny kärring.

Andas in, andas ut. Repetera.

Så. Nu är en hektisk period till ända och vi kanske kan börja andas lite igen. Inte för att man ska klaga så förfärligt, eftersom perioden även innefattat en femdagarsresa till Italien tillsammans med svärfar, men trots det så blev det lite för mycket ett tag. Nu har vi gjort det och det och det, och även firat Nino (svärfar) som fyllt nittio år samt Valle som fyllt lite mindre. Sju. Hurra för er! Och hurra för att det finns Losec.
 
Ville i alla fall bara visa att jag lever. Skriver lite mer om vad som händer och sker i våra liv sen, ville bara visa två fina annonser jag hittade på Blocket. På samma sida t o m, och det var nog så att det var det som triggade igång lusten att blogga igen.
 
 Kan tänka mig att det blir budgivning på den här :)
 
 
Och så hittade jag:
 

... och den andra? Pratar perfekt eller?

Naturens krafter

I söndags när vi kom hem från Dalarna hann vi knappt inte mer än lasta ur bilen innan ovädret brakade lös. Det var ett åskväder utan dess like, störtregn, blåst och blixtar och dunder om vartannat. Och det höll på länge, länge.
 
"Det var nästan det värsta ovädret jag varit med om".
 
Så lät det då.
 
Men det var ju INGENTING mot det som kom med orkanstyrka dagen efter. Vi klippte gräset, Gino körde den åkbara och jag gick med den andra i godan ro, när sonen Martin och grannen Robert kom in på en fika. Solen sken från en ganska klarblå himmel så vi satt ute. Sen ville ju inte "min" gräsklippare starta förstås, så Gino höll på och pulade med tändstiftet och morrade allt mer. Det var nog det som gjorde att vi inte märkte vad som försiggick ovanför våra huvuden, utan överraskades totalt av vad som komma skulle. Och det kom verkligen som en blixt från klar himmel.
 
Blåsten, åskan och regnet gick mot norr och tog tag i allt i sin väg, på andra sidan vägen har vi en skogsdunge med blandskog; där bröts träden av som tändstickor. Det fullkomligen störtregnade och vinden slet och drog i träden, och braket när de gick av fick bokstavligen håret att resa sig på armarna. Stora tallar och björkar drogs upp med rötterna. Vi bara stod och gapade, det var så fruktansvärt overkligt.
 
I dag tog jag en promenad "runt klätten" och tittade hur det såg ut uppe i storskogen.
 
 
Här går stigen.
 
 
Här går också stigen.
 

Blixtnedslag i denna tall. 
 

Här ligger del två av tallen, där hade det brunnit. Tur att det regnade monsunregn samtidigt.
 
Strömmen gick vid halv femtiden och vi hade ju inte ätit middag så eftersom pizzerian fick tillbaka strömmen före oss, blev det hämtmat. Senare på kvällen var det faktiskt ganska mysigt att sitta ute i uterummet, tända ljus och dricka en campari.
 
 
Det borde vi göra oftare. Man kanske kan låtsas att det är strömlöst.
Fast utan ovädret.

Tackar som bjuder

Är på väg ut till uterummet för att äta frukost. Men vad är det som ligger där?
 

Någon har varit på jakt i natt, och vill bjuda på käk.
 

Tack men jag äter nog yoghurt med jordgubbar som vanligt. Även om den ser väldigt välmatad ut.

Lugnet på landet

Vaknade i morse av att en gigantisk geting försökte ta sig in genom fönstret. Ööörn örrn örrn...
Ett bra tag låg jag och funderade på om jag skulle gå upp och klippa till den, innan jag insåg att det inte var någon geting.  Det var Röjsågshitler som var i sitt esse. En titt på klockan visade 06.25.
 
Jag borde gått upp och klippt till, det borde jag.

Men trots allt så är jag faktiskt en vinnare, jag vet

En dag kom en påminnelse på ett vinstpaket från Postkodmiljonären. Någon originalavisering hade jag aldrg sett, så jag blev lite surprisad kan jag säga. Och så stod det att det vägde 3,5 kilo, så varken något guldkuvert eller ny Volvo var det frågan om det förstod jag ju.
 
Däremot kan det ju vara så att de skickar ut pengarna direkt i paket, det är ju ganska långt bort man bor och så. Det kanske inte riktigt passade med tågtiderna för dom att komma och knacka på själva.
 
Spännande.
 
 
Är det en miljon tänkte jag, då ska jag gå ner på halvtid. Men jag får fortsätta jobba sådär en tio år till:
 

ABBA. Hm, jag har ju aldrig varit nåt ABBA-fan. Och jag vet att det verkar otacksamt, men... skicka gärna pengar nästa gång. En fem miljoner eller så.
 
Tack på förhand.

Tidigare inlägg
RSS 2.0