Kaloribomb

Under rubriken "tyck synd om mej själv som måste sitta ensam en fredagskväll när älsklingen jobbar" presenterar jag härmed en avslöjande bild av kvällens kaloribomb.
 

Och jag vet att det ser mest ut som någon konstig exotisk rätt, men det är gräddglass med oboypulver (!), salta jordnötter och chokladsås i en härlig blandning. 3000 kalorier minst. Samtidigt ska tilläggas såg jag på tvprogrammet "secret eaters" som handlar om just människor som äter när ingen ser. Allt efter devisen "det ingen ser har aldrig hänt".
 
Så löste jag korsord också, fredagens kryss&quiz i Aftonbladet. Om ni söker efter ledtrådar för att ni själva sitter med det just nu kan jag tala om att ordet VEK som syns i högra nedre hörnet ska bytas ut mot VIG för de grå rutorna ska bilda ordet DIMRIDÅ.
 
Och så en cliffhanger:
 
I dag har jag ett stort projekt på gång.

Tjockfoten

Nu är det drygt två veckor sen jag tappade en lastpall över fotleden samtidigt som jag trampade på pallen med den andra. Måste ha sett graciöst ut.
 
Så här såg den ut då:
 

Och så här ser den ut nu:
 

Skrapsåret är borta, men den är tjock, öm och missfärgad. Jag var ju såklart aldrig till vårdcentralen i Sunne eftersom jag bestämt mig för att aldrig mer sätta min fot (!) där. Men nu börjar jag fundera på vad jag ska göra, för det gör ganska ont hela tiden nu, och är stelt och konstigt.
 
Klantmaja.

Naturens krafter

I söndags när vi kom hem från Dalarna hann vi knappt inte mer än lasta ur bilen innan ovädret brakade lös. Det var ett åskväder utan dess like, störtregn, blåst och blixtar och dunder om vartannat. Och det höll på länge, länge.
 
"Det var nästan det värsta ovädret jag varit med om".
 
Så lät det då.
 
Men det var ju INGENTING mot det som kom med orkanstyrka dagen efter. Vi klippte gräset, Gino körde den åkbara och jag gick med den andra i godan ro, när sonen Martin och grannen Robert kom in på en fika. Solen sken från en ganska klarblå himmel så vi satt ute. Sen ville ju inte "min" gräsklippare starta förstås, så Gino höll på och pulade med tändstiftet och morrade allt mer. Det var nog det som gjorde att vi inte märkte vad som försiggick ovanför våra huvuden, utan överraskades totalt av vad som komma skulle. Och det kom verkligen som en blixt från klar himmel.
 
Blåsten, åskan och regnet gick mot norr och tog tag i allt i sin väg, på andra sidan vägen har vi en skogsdunge med blandskog; där bröts träden av som tändstickor. Det fullkomligen störtregnade och vinden slet och drog i träden, och braket när de gick av fick bokstavligen håret att resa sig på armarna. Stora tallar och björkar drogs upp med rötterna. Vi bara stod och gapade, det var så fruktansvärt overkligt.
 
I dag tog jag en promenad "runt klätten" och tittade hur det såg ut uppe i storskogen.
 
 
Här går stigen.
 
 
Här går också stigen.
 

Blixtnedslag i denna tall. 
 

Här ligger del två av tallen, där hade det brunnit. Tur att det regnade monsunregn samtidigt.
 
Strömmen gick vid halv femtiden och vi hade ju inte ätit middag så eftersom pizzerian fick tillbaka strömmen före oss, blev det hämtmat. Senare på kvällen var det faktiskt ganska mysigt att sitta ute i uterummet, tända ljus och dricka en campari.
 
 
Det borde vi göra oftare. Man kanske kan låtsas att det är strömlöst.
Fast utan ovädret.

Happy smile

I dag är jag jätteglad. Jag har varit hos tandhygienisten och fått ett bra besked, nästan som att få en guldstjärna i tandkortet faktiskt. 
 
I hur många år som helst har jag gått och spolat tandköttsfickor och plågats med stickvapen, av än den ena och än den andra hygienisten. Åratal av tandgnisslande och spända käkmuskler har gjort stor skada på mina tänder och käkben.
 
Så slutade min senaste tandhygienist och jag fick en vikarie från Karlstad. Vilket proffs. En gång var jag till henne, och det började hända saker... det verkar som om hon fått bukt med en hel del och jag är strålande glad för det :) Synd att jag inte får fortsätta hos henne bara.
 
Bara en sak till som jag tänkt på ett tag.
 
Den som lånade den här boken av mig (och som jag glömt bort vem det är förstås):
 
 
Jag börjar sakna den. Det känns som om det är dags för en kur :)

En finfin helg i Dalarna med Classic Mustang Club

Helgen som gick åkte vi vasaloppet, fast baklänges. Vi startade alltså i Mora och gick i mål i Sälen och inte ens andfådda blev vi.
 

Det var Classic Mustang Club i Sverige som ställt till med största evenemanget; Mustangen firade sin femtioårsdag nämligen.
 
Vi parkerade i Moraparken tillsammans med sisådär 260-270 nånting andra mustangbilar av samtliga årsmodeller, två stycken representerade året 1964, och de heter 64½ av någon anledning, fråga mig inte varför. Efter en jättegod lunch var det så dags att ge sig iväg i kortege till slutdestination Sälen; närmare bestämt Lindvallen där vi skulle häcka två nätter.
 

Men först var det stopp i Evertsberg, där man skulle försöka knô in en halvmil bilar på en inte allt för stor parkering. Men det gick bra det också, enda incidenten lär ha varit att "Binge" som sprang runt och pekade och anvisade parkeringsplatser enligt uppgift drabbades av skavsår under pungen, och därför fick hålla sig från dansgolvet under fredagskvällen. Kön ringlade sig lång till kaffeserveringen, det var nog ungefär som på vasaloppet för de som stod och langade. Lite mindre svettiga än skidåkarna var vi väl kanske, för det mulnade på så pass att vi fick cabba upp redan i Mora. Det visade sig vara ett klokt beslut då det skvätte lite uppifrån med jämna mellanrum, och man vill ju visa sig från sin bästa sida när man är ute och finåker på det där viset; och inte komma fram med mascaran nere under hakan.
 

Ännu mättare efter en rejäl och god fika, bar det av mot Sälen.  Det var nog inte så lätt för andra trafikanter att komma ut från sidovägar eller försöka trycka sig in; men för oss flöt det på riktigt bra. Alla höll avstånd, för alla är ju rädda om sina bilar.
 
Parkeringen vid Lindvallen fylldes, och det skulle ske i generationsordning. Som tur var gällde det bilarna annars hade det nog blivit väldigt fullt på en avdelning... hm. Ni fattar va? 
 

Så öppnades det huvar och hummades och pratades en massa som jag inte fattar ett smack av. Termer som "tvååttionie"och "tresextio" nämndes vill jag minnas. Kan vara topphastigheten.
 
 
"Har´u renovere dänna själv?? Jäddrar sô fin."
 
 
Kan ju inte undanhålla er bilden på BILEN. Med gôrstort B. Gino hade ståpäls både här och där och hade den varit till salu då och där, hade han gladeligen både belånat huset och spelat bort mig på poker för att lägga vantarna på den. Den valdes också till peoples choise på lördagen, vilket man får säga var helt rätt. Den var verkligen snygg, men för att reta G pekade jag på en massa andra bilar när han gick omkring och talade i tungor i två hela dagar: "Den där är allt finare, eller den, och den..."
 
 

Här ser han ut att vara lite i hatten, men det är bara ett attribut. Den bruna och den gräddvita bilen är de båda 64½ som fick stå på hedersplats. Den vita ägdes av ett mycket trevligt par från Västmanland, hej på er Katarina och Karl-Gustav!
 

Så ska ni få ser hur vi bodde våra två nätter också. Vi hyrde en jättefin stuga uppe i Timmerbyn med egen bastu och allt. Fredag kväll satte vi på den innan vi gick ner till middagen och så badade vi när vi kom hem, men Gino kastade vatten på stenarna i ett kör så det blev inte så långvarigt. Det känns tyvärr som om jag inte tål värme så bra längre, och jag menar förstås inte att han urinerade i bastun utan det var vanligt hederligt dalavatten. Men whatever... man kunde ju alltid svalka sig med en iskall öl, jättefint bodde vi och helgen var så kanonbra ordnad; stor guldstjärna till arrangörsstaben.
 
Jag har många bilder, så det kanske kommer mera en annan dag.

RSS 2.0