Avslöjad av lukten

Vi sitter på var sida om köksbordet när han vädrar i luften:
 
- Vad är det som luktar, känner du?
 
- Neej, inget särskilt... mat..?
 
- Jag tycker det luktar cigarr.
 
Men det känner inte jag, så jag protesterar:
 
- Nej du, nu känner du allt något som inte finns. Det måste vara något annat.  
 
Sen, när jag sitter bredvid honom i soffan påstår han att det är jag som luktar cigarr. Jag?! Luktar cigarr?! Typ det värsta jag vet.
 
- Joo, det kommer från dig. Har du haft besök i Bäckebron av nån som rökt cigarr i dag kanske.. notch notch eey eey...
 
- Nope. Icke. Vem skulle det vara om jag får fråga?
 
- He he, Bill Clinton kanske?
 
Jo, när jag tänker efter riktigt noga så klev nog Bill faktiskt av tåg 8943 i Bäckebron och stannade en bra stund. Så det kan nog vara jag som luktar cigarr när allt kommer omkring.
 
Och om jag minns fel är det nog läge att ringa till "Det okända".
 
 
- "I was not in Backebron with that woman. Absolutely not".

Paddans föregångare

I december var jag på "Hamsterboa´" och gjorde världens fynd, enligt mig själv. En fantastiskt vacker gammal skrivmaskin som dessutom fungerade.
 
 
Perfekt att skriva julklappsrimmen på. Det var bara att dra fram färgbandet en bit och knacka rytmiskt så fick jag den lite ojämna skriften som är så vacker. Första dagen ägnade jag flera timmar åt att bara skriva och njuta.
 
Systersonen Axel, 7 år tittade fascinerat på den:
 
- Men vart sitter batteriet? Hur startar man den här?
 
Så han fick prova att skriva lite och så tog han med med pappret för att visa på förskolan, mycket imponerad.

Liten lägesrapport

Vart ska jag börja?
 
Jo, med att vi nu äntligen har fått älskade svärfar Nino att inse att han måste få hemtjänst, med det mesta av allt som vi fixar med nu. Det började så smått förra veckan med att de kommer på morgonen och ger honom medicin, och nu har han faktiskt gått med på att även få kommunal städ- och tvätthjälp, samt matleveranser. Så nu har vi nytt möte på fredag, denna gång med biståndshandläggaren, och det är verkligen en sten som släppt från bröstet.
 
Som ni kanske minns så fick han hjärtstopp på nyår, och efter det har han blivit tröttare och mer andfådd. Och vi har ju trott att det var första och enda gången...men...
 
När vi kom till honom häromdagen låg en räkning på bordet från landstinget: "Bedömning av ambulanspersonal" på 200 kronor som vi tog med hem för att betala. Men så får vi se att det står ett annat datum: 20141128 och på en annan adress än vår, så jag tänker först ringa faktureringen och be dem rätta till det. Först kollar jag ändå vem som bor på adressen, och det börjar ringa en klocka när jag ser att det är ett par goda vänner till Nino som bor där. Vad är detta?
 
Gino ringer till dem och de berättar då att han denna dagen varit där på middag med prästen, och exakt som när han var hos oss hade han tuppat av; så de hade ringt ambulans. Frun i huset hade gjort hjärtmassage tills han kvicknade till. Nino är ju ganska stönig (envis) så han ville inte följa med ambulansen utan ville hem. Så långt kan man ju tycka att det var ju ok, för allt gick bra. Men. Han är nittio år, bor själv och det är känt att han har en son med familj; så man blir lite fundersam hur både värdparet och prästen kan tycka att det är ok att han åker hem till sin lägenhet ensam efter ett hjärtstopp; utan att kontakta oss.
 
Men det gick ju bra som sagt. Hursomhelst så kanske vi kan göra lite mer roliga saker när vi besöker honom än att hämta tvätt och städa :)
Det mesta är roligare än att städa faktiskt.
 
Annars flyter livet på, Gino saknar sitt älskade Kiruna och jag vet inte om det är själva jobbet, naturen eller flickorna maten på (enligt honom) norra europas bästa thairestaurang han saknar mest. Just nu harvar han på mellan Göteborg och Hallsberg och inget av ställena får en väl att göra vågen direkt.
 
I morgon kommer han i alla fall hem. Och om allt går som det ska och vädret blir fint, hoppas jag att vi kan åka till nordvärmland för lite snöskoteråkning när jag går av mitt arbetspass i Torsby på lördag förmiddag :)
Det känns som om vi kan behöva en dag när vi bara kan vara och koppla av.
 
Rapport kommer. Over and out.

När man är en god sambo...

... gör man ett litet härligt fotbad åt sin älskade efter en lång arbetsdag. Gärna med lite extra skum på toppen.
 
 
Massage på det så har man samlat många pluspoäng.

Kattkôrven

Minns ni Bella? Minikatten som bestämde sig för att vi var den bästa familjen att bosätta sig hos förra vintern. Fast hon nu har blivit sisådär 1½ år så är hon liten som ena tesked, fast ganska rund; och går under en massa smeknamn. Bland annat "kattkôrven".
 
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan om att det är så svårt att låta bli henne, mest hela tiden är det någon av oss som fiskar upp henne när hon går förbi. Och direkt man får upp Bella i famnen så startar motorn. Så när Gino tagit upp henne för femtifjärde gången häromdagen frågade Nino:
 
- Varför tycker ni så mycket om den katten..?
 
Men ni fattar va:
 

Man kan bara inte låta bli.

Lätt som en plätt var det ja

På söndagen skjutsade vi Nino hem till Karlstad, han skulle på mässan klockan elva. Sen skulle han prova att vara hemma i sin lägenhet, vilket har gått bra sen dess.
 
Så vi tog itu med projekt laga väggen i gamla stallet/nya verkstaden. Tidigare ägarna hade hästar vilka till största delen verkar ha stått inne och sparkat sig trötta. Och eftersom vi ska måla ville vi laga upp det så gott det går, vilket ska vara "lätt som en plätt" om man bara blandar till lite putsbruk och kladdar på.
 
Det är det inte kan jag meddela.
 

In med tombolan och blanda puts, sen tog Gino itu med den lilla väggen som en provvägg kan man säga. Först ska det grundas med en smet med vällingkonsistens. Därefter ska det slängas på puts och bredas ut. Den mesta putsen hamnade på golvet och kläderna. Mer säger jag inte om det.
 

Ni skulle bara höra vad han pratar italienska bara han vill. Mest meningar som inte är riktigt rumsrena, och det kan ha varit en bidragande orsak till varför inte putsen fäste.
Man kan lite lindrigt säga som så att det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Inte heller det nästa vi provade - att spackla - gjorde jobbet, så i dag ska en tredje variant provas, något som heter husfix; vilket enligt välinformerad källa ska vara det lättaste och bästa att använda. Turligt nog jobbar jag i dag så ingen kommer att höra honom om det är så att det går åt helsicke. 
 
Porca Miseria.

Såhär blev vår nyårsafton 2014

Nyårsafton 2014 kommer vi nog sent att glömma.
 
På morgonen åkte Gino och svågern Anders till Gassebol för att jaga rådjur. Det var inget konstigt med det, och inte att jag gjorde köttbullar och janssons frestelse, kokade ägg och gjorde hallonpaj heller. Det var också helt normalt att jag ställde en flaska mousserande vin i kylen inför tolvslaget.
 
Vi hämtade sen Ginos pappa Nino i Karlstad, och efter att vi tänt ljus på kyrkogården åkte vi hem för en lugn och stilla nyårskväll med mat och tv-tittande. Planen var stilla småprat och återblickar på året som gått, knapra lite nötter och ta choklad från understa lagret; precis som man gör en nyårskväll.
 
Så åt vi då vid halv sextiden, Nino satt bredvid sin son på kökssoffan, vi småpratade lite om ditten och datten och han sa att han var så glad att vara med oss.
 
Jag började fundera på om jag skulle sätta på kaffet när jag får se hur Nino blir så konstig, hans huvud ramlar ner mot bröstkorgen, ögonen är slutna och han börjar liksom snarka och andas så konstigt. Ett par sekunder sitter jag bara och tittar på honom och fattar ingenting. - Nämen vad i hela... Gino håller på med telefonen men vänder sig mot Nino och börjar ruska om honom: - Pappa - vad händer, sover du..!  Det blir ingen reaktion, han är helt medvetslös.
 
Jag hoppar dit och tar honom i famnen när Gino ringer ambulans. Pulsen är nästan obefintlig och jag känner över bröstkorgen och hjärtat slår svagt som på en fågelunge. Vi var helt säkra på att han dog, men så plötsligt kommer han tillbaka, öppnar ögonen men pratar väldigt osammanhängande och rörigt. Efter en stund verkar han piggna till igen, så när ambulansen kommer mår han ganska mycket bättre.
 
De tar med honom till sjukhuset i Torsby och vi följer efter i bilen. Det är fullt på akuten så det blir flera långa timmars väntan innan det beslutas att han ska få ligga kvar två nätter för observation.  Han är jättebesviken att han inte får komma hem med oss, men vi är däremot tacksamma att han blir inlagd. Det hade känts för oroligt att ta hem honom i det skicket.
 
 
Läget just nu är att jag ska hämta hem honom från sjukhuset när jag slutar jobba, och så får han stanna hos oss tills han tröttnar på sällskapet. Vi kan ju inte köra hem honom till Karlstad innan vi är säkra på att han är ok, han är trots allt nittio år och bor ensam i egen lägenhet. Men kanske kan det här få honom att lyssna på oss och ställa sig i kö för särskilt boende. Hoppas hoppas.
 
Nåväl, vi kom hem lagom till tolvslaget, skålade i cider och gick till sängs, och morgonen efter vaknade vi med värsta baksmällan. Både Gino och jag gick som två zombier med värk från axlarna och uppåt, och kände oss som vi hade blivit överkörda av en lastbil. Antagligen var det så att det var chocken och situationen som sådan..? Jag tror i alla fall inte det var mer än 2,6% i cidern.
 
I såna här situationer blir man verkligen medveten om hur skört livet är och hur fort man kan mista någon man älskar. Och även om han är en gammal man som har fått levt länge så vill man ju att han ska finnas där. Å andra sidan, om han verkligen hade dött då och där, hade man inte kunnat önska honom en finare död. Om ni förstår hur jag menar.
 
Hur hade ni det på nyår?
 
Bra hoppas jag. Önskar er allihop ett riktigt underbart år 2015, för det ska vi ha ;)

RSS 2.0