Duktiga pippor

Det är lika roligt varje gång man kommer ut i hönshuset och kan plocka in dagens skörd i klänningen :)
 

En smula livskvalitet.
 
 

Fokusera rätt, om jag får be

Ginos reaktion på inlägget om larven:
 
- Herregud, har du så fräkniga ben? Eller är det hår?
 
HÅR!!??? Hmmpf.
 
Jag erkänner att jag var rädd för den kommentaren eftersom jag också ser ett ganska prickigt ben. Men kära G, det är väl kanske så att ljuset faller in norrifrån och skapar skuggor, vad vet jag. Mina ben är släta som en barnrumpa (just nu i alla fall, eftersom jag var på vårdcentralen häromdagen) och inte så värst fräkniga heller.
 
Dessutom var det masken du skulle fokusera på  :)

Mitt knark

Då var det shoppat för Italienresan då.
 
 
Hur skulle jag klara mig utan det här? 

Ett larvigt inlägg

Rensade lite ogräs förut när jag städat badrummet. Nånting killar mig på benet och jag tittar ner. Där sitter lilla Stickan, fast alla kallar honom "mät-Stickan" förstås.
 
 
Han är verkligen inte grön på det här utan kan oomkullrunkeligt sin sak.
 
 
Han jobbar sig uppåt i rask takt, och vi konstaterar att Previa hade rätt; jag är 173 cm lång.
 
Sen bad jag honom mäta midjemåttet, och nu börjar jag bli lite orolig. Det är över två timmar sen han gav sig iväg och har inte synts till än.
 
Är han inte tillbaka innan det blir mörkt får jag väl skicka ut en lysmask och leta.

Njutbart

Ja ni flickor och pojkar. Då var det semester då. "Glädjeskutt".
 
Här ska ätas ute och firas med en finare middag:
 

En matlåda med dagens från Lillans Taverna. väldigt O-LCHF - men jag gav i alla fall potatisarna till hönsen. Och så satt jag faktiskt ute på framsidan av huset.
 
Nu ska jag städa badrummet.

Glass som glass

Varför åt hon inte upp den själv?
 
http://www.expressen.se/gt/snoppet-gb-struten-aterlamnad-till-kiosken/

Boktipset

Medan Gino slog till och köpte sig en mustang, gjorde jag lite mindre affärer vid Gudruns köksbord. Gudrun i Borlänge, hon har - hör och häpna - gått ner 40 kg med hjälp av LCHF. Sen i OKTOBER.
Wow.
 
Gino och jag har gjort halvhjärtade försök under våren, och faktiskt tappade vi några kilon; men på sista tiden har vi slarvat mer än lovligt. Jag har köpt flera LCHF-böcker, men det är alltid så mycket krångel; och mig inte tycka om krångel.
 
Men, nu hade en bekant till Gudrun skrivit en enkel, lättfattlig handbok i ämnet så jag köpte en bok. Nu har jag läst den från pärm till pärm - ungefär, och den verkar väldigt bra. Dessutom är det vanlig mat med ingredienser som man hittar på Pekås, och inte behöver importera från Tjottahejti.
 
Den sträcker sig över fjorton dagar, och så länge kan man ju ge det en chans. Sen kan man börja om, utifall att man gillar konceptet.
 
 
Vi börjar den sjunde augusti. Ska bara dra ner till Italien en sväng och svulla faster Onestas hemlagade lasagne först. Och rödvin. Och panini & öl... och risotto.... och ännu lite mera rödvin.

Möte

I morse åkte jag som i sömnen till jobbet i Bäckebron. Något söder om Västra Ämtervik är det något som rör sig i vägkanten så jag bromsar in. Så hör jag någon skrika för full hals: - VARG, VARG, det är en VARG!!! Herreguuuud!!!
 
Det var ju jag förstås. Klarvaken.
 
Telefonen/kameran låg i väskan i baksätet. Jag vände bilen men vargen hade skuttat tillbaka in i skogen. I alla fall tog jag fram telefonen och var beredd utifall att den skulle komma tillbaka.
 
Det gjorde den men väldigt långt borta.
 

Men ni ser va? Vavava?

Någon har önskat sig presenter

En av oss, den med längst skägg; fyller snart jämna år och har önskat sig grejer.
 
Det ena var en flaggstång, det andra en mustangcab. Inget småtjafs precis.
Lämpligt nog kom det ett reklamblad med lite rabatter på flaggstänger i postlådan för ett tag sen, så en sån har jag och ungarna fixat. (Men han fick gräva och gjuta själv).
 
Mustangen kändes väl lite mer kostsamt, så den presenten skulle han få ge sig själv. Och han har letat och letat. Varenda mustang i hela Sverige som motsvarat önskemålen har nagelfarits, ringts på och poff, så har de varit borta. Allt som oftast har han varit i Norrland när objekten kommit ut på Blocket. Jag har nästan hela tiden haft en favorit i Borlänge. En vackert blåturkos mustang, (eller kalsongblå som grannen Robert säger :)) som han visserligen ringde på; men inte riktigt kände var rätt färg.
 
I fredags stod vi och snickrade på det nya skjulet när vi kände att vi måste koppla av lite. Först tänkte vi ta motorcykeln till Värmskog och äta räkmacka, men det blåste så mycket att vi tog kaffe i en termos och satte oss i lilla peugeoten och åkte på utflykt till Borlänge. Vi skulle bara titta.
 
Men när han klev ur bilen och satte blicken på den turkosblåa, så var det nog i princip klart. Gino blev kär. Färgen var såå fin, och bilen var så välskött. Helt perfekt. Att familjen hade en mops var bonus för mig som älskar mopsar. Att sen mopsen Beethovens matte hade bott på Parkvägen 3 i Rottneros när hon var barn gjorde ju inte saken så mycket sämre. Vilka tillfälligheter. Vi fick en jättetrevlig eftermiddag, och efter lite meckande på banken hade vi skönheten med oss hem. Gissa vilken bil jag fick köra?
 

Här står pärlan i mitten, mellan två av Bengt E:s bilar. Vi har åkt runt nercabbat hela helgen med stora leenden på läpparna. Tur att det finns vindruta, annars hade man väl haft hela tandraden full i flugor och bromsar.
 
 
Och så var det det här med flaggstång. Gräva och använda pappas gamla jordborr.
 
 
Gjuta och kolla så fällningen blir åt rätt håll.
 
 
Första hissningen. Flaggan kommer upp den 19:e augusti ;)
Fint blev det. Plantera och greja runt får vi göra till semestern.

Helt hjärtknipande

Härom morgonen ringde jag till mannen, som jag visste var på väg från Narvik till Kiruna med sitt tåg. Han tryckte upptaget, men ringde upp om en stund; alldeles andfådd:
 
- Hej, jag kunde inte svara för jag var ute i spåret och jagade fåglar.
 
- ???
 
- Jo, när jag kom mot Björnfjell fick jag se en massa små fågelungar mellan rälerna, och de var så yttepyttesmå att de inte tog sig över på den säkra sidan. Jag fick bromsa in och springa ut och hjälpa dem över. Sen fick jag ringa norska fjärren och tala om varför jag stannat, och tågklareraren bara skrattade åt mig.
 
- Naaaw, det var nog det gulligaste jag hört. Nu fick du en tio poäng till, minst.
 
 
En liten fågel har ju inte en suck mot ett sånt här. Typ. Om det inte är Gino som kör.

Eller rättare sagt: NU kör vi.

För inte blev det mycket köra av inte :)
 
Roten till allt det jäkliga, har jag förstått; beror på att jag aldrig får sova ordentligt. När jag börjar tänka på att det börjar bli dags att lägga sig, då börjar mina ben protestera å det vildaste. Restless legs, har jag förstått att det heter. Det kliar och kryper och ibland är det nästan outhärdligt.
 
Jag kan ligga flera timmar och snurra runt runt, testa alla möjliga och omöjliga ställningar innan det till slut mojnar något så jag kan slumra till. Sen vaknar jag med jämna och ojämna mellanrum mest hela natten. Inte undra på att man är helt slut ibland.
 
När jag var till Previa i höstas hade jag inte kryssat i rutan där det stod om hur man sov. Det var också en ruta där man skulle markera om man kände sig fullt frisk. Den hade jag också lämnat tom, för jag tyckte inte jag kände att jag var/är det. Man känner sig sjuk när man inte får sova. Jag ville prata med honom om det.
 
Men det gick inget vidare. Han lyssnade inte på det örat utan sa något i stil med att:..." det är klart med de arbetstider du har kan det ju bli så att nattsömnen blir störd. Då får du kanske ta en liten tupplur under dagen. Och du ser allt frisk ut". Så tog han pennan och gjorde två snabba kryss. Det är klart man blir glad över att se frisk ut, så det var bara att gå hem. Och man vill ju inte vara en belastning för sin arbetsgivare, även om jag blev det ändå i januari.
 
Men ser ni, nu har jag äntligen beställt tid för mina spattiga ben. Jag råkade nämna bensprattlet för fina Mia på midsommarafton (tack för en fin kväll), och hon hade haft samma problem; men hade fått tabletter som hade hjälpt alldeles på en gång. Ett enda litet piller så var det lugnt. Så nu kommer jag att kräva att få en burk av samma medicin. Jag är så nöjd att jag äntligen gjort slag i saken.
 
Och i kväll kommer Gino hem, så då kan jag sparka lite på honom. Det piggar upp.

RSS 2.0