Rött rött rött

Vi ville ju få huset målat i sommar. Det var snudd på stört omöjligt att få tag på en firma så vi hade ställt in oss på att viga semestern åt detta projekt. Jag har hela tiden velat ha allt utom fönsterfodren röda, men vi har trott att man måste byta alla vita bräder i så fall, eftersom det ju inte går att måla med Falu rödfärg på annan färg. Ett alldeles för stort jobb tyckte vi tyvärr.
 
Men så fick Gino se att en granne hade två killar som målade hans hus, och de målade rött på det vita. Han gick hem och ringde firman de jobbade för, ett svenskt företag i Årjäng; med bl a de två estländska killarna anställda. Jomenvisst fanns det en röd färg som efterliknade falurött. Så kom det sig att Vladimir och Sergej bodde i husvagn på vår gård i tio dagar.  
 
Det gick från det här:
 
 
Till det här:
 
 

Via det här:
 

Ny brädfodring på sörgavlá:
 

Till det färdiga resultatet:
 
 
Gôrbra. Nu håller Gino på att måla garaget på lediga stunder. Sen får det nog vara ganska bra för i år.
 

Eller vad säger jag. Verandan ska också göras om för den har sett sina bästa dagar. Det gäller bara att haffa Peter i farten för det är han som ska gör´at.

Ett litet renoveringsryck

 Om jag får säga det själv så har jag varit ganska duktig veckan och helgen som gick.
 
Eller, ja jag har i alla fall både jobbat helg och slitit häcken av mig för att fixa till det lite här hemma. Johans gamla rum ska ju bli vårt sovrum, och jag hade rivit bort nästan alla tapetvåder och tänkte ta det lite fint och stillsamt när förutsättningarna ändrades s a s. Det kommer släktingar till Gino kommande helg, och vi kom på att vi ju faktiskt inte hade någonstans att lägga dom... så Gino målade tak och taklister innan han åkte till Kiruna och jag tog hand om väggarna.
 
Så det gick från det här:
 
 
... till det här:
 

Och av bara farten (!) blev det uppfräschat i trappan också. Från murrigt bruna hus...:
 
 
... till gladblommigt:
 

Och den fula gråa listen ovanför blev vit.
 
Man tänker så mycket när man går där och "möschlar",  och varje gång jag greppade saxen och klippte i tapeten så hörde jag min gamla slöjdfrökens iskalla röst:
 
"Saxen ska knapra mot underlaget"!! Och jag rös varje gång jag tänkte på det, så livrädd som man var för att göra fel. Det är underligt att jag över huvud taget kan tycka att det är roligt att sy ibland, men jag vet också att det inte är hmhm:s förtjänst.
 

Här knaprar det på serru.
 
Men allt har sitt pris. Nu har jag nacke, axlar och handleder som värker alldeles okontrollerat, så jag sover med kuddar under armarna för att avlasta lederna. Men fint blev det och jag är såååå nöjd. Och Gino också.
 
Och så har jag köpt ny säng också. 

Räck upp handen

... alla ni som tror att jag fick paketet i går.
 
Ledsen men ni har fel. Trots att Anders på Postnord i Stockholm ringde mig två gånger i förrgår och bekräftade, först ATT man skulle köra ut mattan; detta skulle ske på torsdag, sen vilken tid jag skulle förvänta mig att den skulle komma. Dyrt och heligt löfte fick jag:
 
"Mellan 08.00 och 16.00, då kommer en bil med ditt paket; och de ringer ca en timme innan".
 
"Är detta helt säkert nu då? Och före 16.00, för jag åker till jobbet senast klockan 17.00"?
 
"Du kan vara lugn, nu är det beställt och bekräftat. På torsdag har du paketet hemma och vi beklagar verkligen att det blivit så här".
 
Jag var hemma hela torsdagen. Ingen ringde, ingen kom. Och varför känns det som om jag visste det?
 
Halv fem började jag ringa Postcenter i Sunne och kom fram efter tio minuter eller så.
 
"Nej, paketet står här. Det ska visst köras ut i ordinarie tur i morgon".
 
Efter en ordväxling som jag kanske inte ska återge, ska tydligen mattan komma någon gång mellan 10.00 och 16.00 i dag, fredag.
 
Fan tro´t.
 
Och jag vet inte ens om jag vill ha den längre.

Samlandets framsida

Inte vet jag om det beror på en fattig barndom eller bara en förmåga att se användningsområden, men jag gillar i alla fall att ta tillvara på och spara på bra-att-ha-saker. När jag skriver det ser jag för mitt inre huvudena på alla mina närmaste gå upp och ner samtidigt som det är ett väldigt himlande med ögon:
 
- Yeeah, right!
 
Och det är inte alltid små saker vi talar om. När mittenplattformen i Bäckebron revs för några år sen tog jag vara på sex stycken L-stöd i betong. Sven-Erik hjälpte till att köra hem dom med traktorn, de väger nämligen en hel del, och när vi gjorde i ordning hönshuset och hönsgården fick vi användning för två av dem, toppenbra! Sen har de andra liksom väntat på sin tur, och hade mer eller mindre växt över med gräs.
 
Häromveckan började Anna prata om att de skulle köpa L-stöd för att byta ut gamla ruttna stockar som låg som stöd mot grannens tomt, när de ändå har en grävare hemma för att dra stubbar och gräva upp en oljetank. Hur kul var det då inte att jag/vi hade liggande fyra stycken som var precis vad de behövde..?!
 

Johannes och Martin surrar fast.
 
 
Fokus.
 

Ibland är det inte så dumt att vara en samlare :)

Nutid

Förra helgen påbörjades det som ska bli årets största projekt, måla huset. Om det mot förmodan går att hitta någon seriös målarfirma som inte har upp över öronen med jobb, annars blir det till att slita på husägarna. Fredag kväll till söndag kväll slet Gino med att tvätta allt det vitmålade han kom åt, borsta bort x antal skottkärror mossa från taket och montera ner huvudfläktmotorn som lagt ner verksamheten. 
 
 
 

Kolla vilken skillnad... man får allt skämmas lite vilket lortigt hus vi haft.
 

Tur med vädret hade han också däruppe. Jag tror han såg hela Mariannelund.
 
Och vad gjorde du då, tänker ni? Satt och läste Hus&Hem förstås i solen och sippade på en paraplydrink? Jo det kan ni tro, men det var jag som skötte markservicen, sopade upp allt som kom nerfarandes och förpassade det till slaskdiket på andra sidan vägen. Det var jag som såg till att han var stadigt förankrad i säkerhetssele, fixade maten och kaffet, skötte sladd/slangföring och satte på och stängde av vattnet samt kom med glada tillrop. Perfekt teamwork om ni frågar mig.

Husmoderstips

Man bör inte börja sätta upp en ny hage till hönsen och samtidigt slänga in en fläskpannkaka. "För det här tar inte så lång tid".
 

Hönsen blir nöjda och glada.
 

Men det blir inte maken magen.
 
Och så ryker det in också.

Lite såpa i munnen kanske inte skulle skada

Det diskuteras runt bordet vilken dokusåpa man skulle kunna tänkas vara med i - om man nu skulle kunna tänka sig någon alls.
 
De flesta kan inte tänka sig någon enda, däribland jag.
 
Gino sitter tyst.
 
När han får frågan kommer svaret snabbt, alltför snabbt om ni frågar mig:
 
- Paradise Hotel.
 
Bildresultat för paradise hotel
 
In your dreams, älskling.

Är vintern slut nu, eller?

Vad tror ni, ska man våga ställa undan den här vapenarsenalen nu?
 

Jag tror jag är lite wild and crazy i dag och stoppar undan allt som har med snöröjning att göra.

Nya nöjet

Under påskhelgen jobbade jag i Torsby. Plattformen ligger på andra sidan gamla stationshuset där jag sitter, så det rör det sig inte så ofta människor runt huset. Därför blev jag lite konfunderad när tre personer går fram och tillbaka utanför fönstret och ser ut att leta efter något, samtidigt som de med jämna mellanrum kollar i sina mobiler. Efter en stund går de över till plattformssidan, och jag ser att de kryper under bänkar, letar uppe i stolpar, runt staketet, ja överallt.
 
 
Då fattar jag. De håller på med geocaching. Så när de kommer tillbaka, öppnar jag fönstret och pratar lite med dom, och det visade sig vara norskar på påsktur för att hitta lite cacher i Torsby. Just den här vid stationen hittade de inte, men de skulle vidare upp mot "sykehuset" för där finns det en också.
 
Så gissa vem som blev nyfiken och gick vidare in och läste mer om geocaching?
 
Det resulterade i att jag laddade ner en app, kollade in om det möjligtvis kunde finnas några i Öjervik eller däromkring... och det gjorde det!
 
Så i måndags kväll drog jag med Gino ut i skogen och letade efter den närmaste, som skulle finnas bara 300 meter hemifrån, men vi hittade den inte. Inte heller den som ska finnas på udden kunde vi finna. Det är ju så svårt eftersom de kan se ut hur som helst, man vet ju inte egentligen vad man letar efter. Men skam den som ger sig, på tisdagmorgonen drog jag till skogs igen - och hittade min första cache!!!
 
 
Tadaaaaa!

Och det måste väl vara den sötaste som finns. En grankotte i en björk. Inuti kotten finns en burk med papper och penna där man skriver namn och datum när man fann den.
 
Och eftersom det lär finnas runt 2 miljoner cacher ute i stora vida världen så har jag några kvar att leta efter.

Har han redan torskat?

Gino och en jobbarkompis är på VM i skreifiske vid Lofoten, och det är han ganska kaxig för. Mycket snack om "världsmästare" är det, och har varit en längre tid.
 
Han flög Gardermoen-Bodö i tisdags och ringde på kvällen när han var framme på ön Skrova.
 
- Nu har du allt en ganska ynklig man.
 
- Vaddå då, är det något fel? Har det hänt nåt?
 
- Nja, vi tog båten över från Bodö till Skrova, och jag blev så jäkla sjösjuk. Jag mår skitilla just nu.
 
Jamen herregud så bra då att de ska vara ute på stora havet och dra upp torsk i tre dagar.
 
Bildresultat för vm i skreifiske
 
 

Resan till Västerbotten

I veckan som gick tog vi en roadtrip till Västerbotten. Vi hade hittat ett hus i Örträsk i Lycksele kommun med jakträtt, och bestämde oss för att åka och titta.
 
Inte blev vi besvikna kan jag säga.
 
Vi passerade bl a här.
 

Vackert. Och så passerade vi det här huset.
 

Nåja, kanske lite mindre vackert. Men annorlunda.
Sen låg vi på hotell i Nordmaling, jättefint och jättetrevligt. Levar Hotell. Boka det om ni har vägarna förbi.
 

En vääldigt knarrande järnsäng. På morgonen studsade jag runt och knarrade lite för att retas med Gino, eftersom vi hade grannar precis på andra sidan väggen. Han tyckte det var jättepinsamt när han skulle gå ner och äta frukost sen. Jag tyckte det var roligt jag.
 
Så kom vi fram till det här:
 

Och det här magnifika uthuset. Bara att köra rakt upp med skotern. Nere i lagårdsdelen fick jag andra visioner om vad jag skulle vilja göra.
 

Utsikten från verandan över Örträsksjön är underbar. Tänk er en god grillad köttbit och ett glas rödvin på det.
 

Och så en sommarbild.
 
 
Vi räknar och räknar just nu. Kan man hyra ut det vissa veckor? Hur går man till väga? För vi giller´t verkligen.
 
Fortsättning följer.

Man tager ju vad man haver

Ibland får jag för mig att hänga om tavlor och speglar, eller hänga upp nya. I ärlighetens namn ska sägas att det är väl inte alltid jag hittar rätt krokar/spikar, men bara det sitter på väggen så...
 
Häromdagen när Gino kom hem hade jag satt upp den här:
 

Så när vi sitter och äter frågar jag om han sett den. Och jo, det hade han ju gjort:
 
- Jag såg redan från utsidan att det kommit upp något nytt, det stack ut en stor spik genom brädfodringen.

Lätt som en plätt var det ja

På söndagen skjutsade vi Nino hem till Karlstad, han skulle på mässan klockan elva. Sen skulle han prova att vara hemma i sin lägenhet, vilket har gått bra sen dess.
 
Så vi tog itu med projekt laga väggen i gamla stallet/nya verkstaden. Tidigare ägarna hade hästar vilka till största delen verkar ha stått inne och sparkat sig trötta. Och eftersom vi ska måla ville vi laga upp det så gott det går, vilket ska vara "lätt som en plätt" om man bara blandar till lite putsbruk och kladdar på.
 
Det är det inte kan jag meddela.
 

In med tombolan och blanda puts, sen tog Gino itu med den lilla väggen som en provvägg kan man säga. Först ska det grundas med en smet med vällingkonsistens. Därefter ska det slängas på puts och bredas ut. Den mesta putsen hamnade på golvet och kläderna. Mer säger jag inte om det.
 

Ni skulle bara höra vad han pratar italienska bara han vill. Mest meningar som inte är riktigt rumsrena, och det kan ha varit en bidragande orsak till varför inte putsen fäste.
Man kan lite lindrigt säga som så att det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Inte heller det nästa vi provade - att spackla - gjorde jobbet, så i dag ska en tredje variant provas, något som heter husfix; vilket enligt välinformerad källa ska vara det lättaste och bästa att använda. Turligt nog jobbar jag i dag så ingen kommer att höra honom om det är så att det går åt helsicke. 
 
Porca Miseria.

Lite udda är det ju

Mannen och yngste sonen har åkt på auktion i Ekshärad Munkfors. Han ringer:
 
- Du kommer att strypa mig nu.
 
- Jaha, köpte du den gamla traktorn?
 
- Nej, jag har köpt ett skåp.
 
- Okej...
 
- Men det är så stort så jag vet inte hur jag ska få hem det riktigt...
 
- ??? Så stort?
 
Så jag måste ju gå in på auktionssajten och kolla på bilderna. Och jag inser att det är det här:
 

Jo det ser ju lite maffigt ut. Men det blir säkert bra, bara vi får hem det så :)
 
Och jag tänker inte strypa dig. Du vet ju vad jag drar hem.

Ser ni en fulgrön Sierra därute, vinka och blinka

Gino har jobbat i Kiruna varannan vecka i 2,5 år nu och har trivts som fisken i vattnet, samen i kåtan, dvärgen(?) i gruvan. Tyvärr så är det slut med jobbet däruppe nu, eftersom Northland-gruvan i Pajala lagts i malpåse. Flickorna på Arctic Thai (hm ja, thairestaurang för er som undrar) lär väl få sluta bygga ut nu när största stammisen åker hem.
 
Tråkigt för honom, men för dem som bor däruppe är det katastrof. Usch. Alltså att gruvan läggs ner.
 
Men hur som helst så har han jobbat sin sista period där nu och är på väg hem i den gamla gröna Forden från sent 80-tal. En liten nätt resa på 138 mil. Han startade ganska sent i går eftermiddag så det blev en hotellnatt i Luleå, innan de sista 103 milen tog sin början i morse.
 
GPS:en låg kvar här hemma, men det var bara när han skulle hitta hotellet som det strulade lite, annars är det ju ganska bra skyltat mellan alla stora städer. Fast man kanske skulle bli lite orolig när han efter att ha passerat fler orter efter Luleå kommenterar skyltningen med att:
 
"Haparanda står det ta mig katten överallt och hela tiden, ska det aldrig ta slut"?
 
Hoppas bara att det inte står kortare och kortare avstånd till Haparanda, för då lär det ta tid innan han dyker upp.
 

Vem ska jag tro på..?

Ja ungefär så känns det just nu, vem ska jag tro på?
 
Men det kanske är bra om ni kan få en liten hint om vad det handlar om. Om ni klarar att jag blir lite personlig s a s. Det handlar om ett ställe söderut.
 
Det handlar om att operera eller inte operera. Ganska länge nu har jag dragits med skitjobbiga men ofarliga(?) knölar på livmodern, sk myomer. De ställer till det för mig i vardagen, det kan jag lugnt påstå. De är stora. Och de är många. Onda. De dränerar mig på järn, vilket gör att jag är konstant sliten.  
 
Så efter senaste sejouren med min gôrbra läkare i Torsby så var det bestämt. Remiss till Karlstad för att göra en hysterektomi, dvs ta bort nöjesfältet och bara lämna kvar entrén och två karuseller, aka äggstockarna. De bör lämnas kvar för att man inte ska behöva smyglåna sin mans skäggtrimmer om vi säger så. Och jag började se fram mot att slippa det elände som de här små gremlinsen ställer till med.  
 
Så i förra veckan åkte jag till Centralsjukhuset för en sista koll innan det var dags för själva borttagandet. Och där fick jag träffa gynekologins svar på Krösa-Maja. Nästan innan jag hann slå ner baken i stolen hade hon berättat de hemskaste historier om allt som kan hända när jag avlägsnat livmodern, och det var inga roliga historier hon drog minsann. Det var nog bara tyfis hon glömde; det var våldsamma smärtor hit och sipprande pink dit, framfall och bakfall, ärrbildningar och tarmar som inte kände igen sig, gaser i magen och sexlust som en uttorkad mumie. Det var ingen ände på förskräckelsen.
 
Hähum. Nu kändes det inte lika lätt längre. Alla framgångshistorier bleknade bort bakom munnen som rörde sig oavbrutet:
 
"Men jag vill inte påverka dig alltför mycket, det kan ju gå bra också. Och jag tycker det är roligt att operera, så...".
 
"Jo tack du. Finns det några alternativ, för jag står verkligen inte ut längre".
 
"Jag föreslår att vi provar först med en Mirena (hormonspiral) och gör en liten mindre operation i anslutning till det för att riktigt se omfattningen. Mirena kan göra så att myomen krymper... osv osv... går inte det så gör vi en hysterektomi, ok"?
 
"Ok".
 
Det känns ju sådär. Jag hade ställt in mig på att få en (lyckad såklart) operation; ha ont några veckor och sen bli besvärsfri för alltid. Och en livmoder med tillhörande klumpar väger väl nånstans mellan 1 och 1,5 kg och det vore ju fint att få en lten viktminskning på köpet. Host.
 
Men som sagt, det är ju bättre att prova det här först, för det går ju inte att göra tvärtom ifall hysterektomin inte skulle göra jobbet. 
 
Så är läget just nu. 
 
Någon som sitter inne med erfarenhet i ämnet, månne?

Diskmaskinsbyte

Sen vi renoverade köket för sju-åtta år sen har vi nu bytt ut samtliga vitvaror. I förrgår var det dags för diskmaskinen att tacka för sig. Vad är det för fel när allting bara rasar så fort som garantin gått ut..? 
 
Det blev ett besök på IKEA i hundra knyck, och i går kväll när jag kom hem från jobbet hade den oäkta maken installerat "Rengöra" som den heter. Här får den gå under smeknamnet Majken.
 
 
Välkommen ska du vara.

En epistel om en tistel

Den började så fint, min lilla tistel.
 
Precis mellan plattraden och husväggen letade den sig upp och var så söt och anspråkslös så den fick stå kvar och växa till sig. Och växa till sig... och växa till sig... och... hoppsan...
 

Helt plötsligt var den närmare enochåttiotre och med en stam som var grov som min underarm. Den var helt plötsligt inte så gullig längre, utan passade på att sätta taggarna i en när man vågade sig för nära. Gino har klagat länge, faktiskt redan från start; så nu måste den bort.
 
Den gav sig dock inte utan kamp, utan stack till och med igenom de allra grövsta och tjockaste elefanthudsarbetshandskarna, och rotsystemet skulle gjort sig fint i vilken granplantering som helst.
 
NTS: Sticker det upp något nästa år på samma plats, kapa det direkt. Även om G ber på sina bara knän att det ska få leva. Hehe.

Finn fem fel

... eller förresten det räcker med ett.
 
Alldeles tydligt är jag inte bara närsynt, astigmatisk och har dåligt mörkerseende. Jag är tydligen färgblind också, åtminstone tills jag har betalat, åkt hem och börjat plantera. 
 
 
Hur kunde jag inte se att det var tre rosa och en APRIKOS?
Så bra att jag drog ut så länge med planterandet att Granngården hann att stänga också.

Boktipset

Medan Gino slog till och köpte sig en mustang, gjorde jag lite mindre affärer vid Gudruns köksbord. Gudrun i Borlänge, hon har - hör och häpna - gått ner 40 kg med hjälp av LCHF. Sen i OKTOBER.
Wow.
 
Gino och jag har gjort halvhjärtade försök under våren, och faktiskt tappade vi några kilon; men på sista tiden har vi slarvat mer än lovligt. Jag har köpt flera LCHF-böcker, men det är alltid så mycket krångel; och mig inte tycka om krångel.
 
Men, nu hade en bekant till Gudrun skrivit en enkel, lättfattlig handbok i ämnet så jag köpte en bok. Nu har jag läst den från pärm till pärm - ungefär, och den verkar väldigt bra. Dessutom är det vanlig mat med ingredienser som man hittar på Pekås, och inte behöver importera från Tjottahejti.
 
Den sträcker sig över fjorton dagar, och så länge kan man ju ge det en chans. Sen kan man börja om, utifall att man gillar konceptet.
 
 
Vi börjar den sjunde augusti. Ska bara dra ner till Italien en sväng och svulla faster Onestas hemlagade lasagne först. Och rödvin. Och panini & öl... och risotto.... och ännu lite mera rödvin.

Tidigare inlägg
RSS 2.0