Häng med på sätervandring

Så, då var det slut på semestern. Tre veckor av ledighet, ganska mycket regn och en ihållande hosta; det kunde ju varit bättre men det var skönt ändå.
 
Tänkte börja från slutet och berätta om sista lördagens bravader. Varje år anordnas en vandring uppe i nordvärmland från "bygda" upp till Hjällstadsätern där vi har stugan, en sträcka på exakt en mil. Alla tidigare år har vi jobbat och inte kunnat följa med, men i år passade det. Det var bara det att Gino hade jätteont i foten veckan innan och jag har börjat få ett knä som värker som satan vilket inte är de bästa förutsättningarna, men vad fasen, man är väl ingen liten mes, så vi drog upp tidigt lördag morgon.
 

Vandringen brukar samla mellan 5 och 20 personer, och i år var det 17 eller 19 stycken tappra som gick, räknade kanske lite slarvigt. Det börjar med två kilometer uppförsbacke. De två som gick efter mig gick med lätta steg och småpratade glatt hela vägen upp till rastplatsen:
 
"Kolla här så mycket blåbär...bla bla..."
 
"Hit får vi gå sen XX när vi kommer tillbaka...bla bla bla...""
 
What! Jag hade full sjå med att hålla lungorna kvar i bröstet utan att någon skulle fatta att de var på väg att hoppa ut. Så dålig kondis som jag har just nu har jag nog sällan haft, och därför hade jag också engagerat finaste Mia som höll sig beredd i bilen att rycka ut och plocka upp mig på någon stickväg utifall att knäet eller orken skulle tryta.
 

Här gick det undan som ni ser. Eller också är det flåset som inte riktigt hänger med...
 

Bron öven floden Kwai Ackan. Fint med en paus.
 

Vissa landmärken passerades, bland annat granen där Lundberg körde fast två(!) gånger med snöskotern. Man ska passa sig noga för att göra en tavla häruppe :) passet där Gino satte yxan i fotknölen på älgjakten ett år, heter förstås "Yxpasset" t ex. Allt man gjort som avviker från det "normala" blir också uppmärksammat på ärtsoppskvällen sista älgjaktsdagen, eller ja kanske inte riktigt allt men en hel del roligt kommer upp.
 
 
Mesta delen av vandringen går över stock och sten, mossar och myrar; men lite sådär på mitten var det grusväg. Och vädret var som ni ser helt outstanding.
 
För att göra en lång vandring kort kom vi slutligen upp till sätern där det vankades nävgröt och fläsk.
 

Många fuskare hade tagit sig upp med bil, så det var nog ett femtiotal som smorde kråset i solen. Och sällan har jag varit så glad att se de små grå husen vid sätern, hade det varit 20 meter längre hade jag troligtvis lagt mig ner och dött.
 
På kvällen blev det kalas i Brönäs. Fortsättning följer.
 

Skotertur del 2

På allmän begäran kommer här lite om hur nästa skotertur gick och vad vi gjorde. Det var ett glatt gäng som träffades uppe vid slaktbo´a vid Hjällstadberg för att åka runt i området och umgås och sätta ut saltstenar.
 

Det ser lite mulet ut och det kom lite snö då och då, men humöret var det inget fel på.
 

Tappade räkningen på hur många saltstenar vi placerade ut, men det var en jäkla massa. Sett till antalet klövvilt som finns kvar i markerna så lär de väl ha ca två stenar på man, så får vi någon älg på jakten i år lär vi bara behöva peppra.
 
 
När vi stannade här hade vi snurrat runt halva dagen, så här hade jag inte en aning om vart jag var. Inte Gino heller ser det ut som eftersom han har mössan över ögonen. Notera det broderade märket på mössan...
 

... för har man hjälm över så ser det ut så här när den åker av. Trodde att Kna skulle skratta ihjäl sig.
 
Fler bilder hade jag inte tagit visade det sig, det blir lite skakigt när man sitter bakpå. En jäkligt trevlig dag var det i alla fall och jättegoda kolbullar gjorde han, Gino.

Skotertur del 1

 Nu sjunger snön på sista versen. Visserligen inleddes den här dagen med snöslask, men det försvann lika fort som det kom. I morgon ska vi dock upp till nordvärmland för lite snöskoteråkning, så vi hoppas förstås att inte det är lika snöfattigt där som här.
 
Vi åkte för två helger sen också, då såg det ut såhär:
 

Lite fastkörning förstås, det var löst som satan i diket. Tur att Pär-Eric kunde agera bogserare. (Fast det var i och för sig han som lurade ut oss i diket...)
Sen gick det bättre mellan träd och gren. Här gick också spåren av två vargar mellan träden, så gråben stryker runt knuten.
 

Skoterspåren var fina om än lite mjuka, och ute på Korpmyren blev det en kaffepaus och småprat i solskenet.
 
 
Inga kolbullar i dag. Vi grillade korv i stället.
 
 
Gino skottade snö av stugtaket också. Det var nog i grevens tid, för det var jättetungt gnällde sa han, och tydligen stenhårt packat.
 

Notera den fina steguppställningen, ser väl stabilt ut, host host.
Vi avslutade dagen med en extrasväng och hittade både järvskit och färska spår av järven bara några hundra meter från stugan.
 

Han/hon hade tappat sitt läppglans.
 
Nu hoppas vi på strålande sol i morgon så vi kan få en kul avslutning på skotersäsongen :)
 
Har jag sagt att vi nog ska titta på ett hus 78,3 mil härifrån..?

Lite semesterinfo

Semestern är över. Finito.
 
Och nu tänker jag klaga. Inte på de sista dagarna, för de var superfina. Men veckorna innan dess var det inte så gött, det har regnat och varit kallt mest hela tiden. Den bruna färg jag fått i ansiktet och på (under-)armarna kommer sig antingen av helgens cab-åkande eller också är det rost; är osäker på vilket.
 
Slut på klagomålen.
 
Vi har ändå varit uppe vid sätern flera gånger, vi har snickrat och målat både där och hemma; och vi har umgåtts. Gino har varit hemma tre av mina fyra veckor, och det har varit riktigt skönt att ha ett vardagsliv.
 
Bilder:
 

Midsommar på Hjällstasätern.
Gino och Mia turades om att grilla. Knotten gjorde det omöjligt att stå därute mer än några minuter i taget, utsvultna knott i tusentals. Men vi åt utomhus, det gjorde vi. "För det gör man när det är midsommar."  
 
 
Sill och potatis, nubbar, öl, cider och grillat med sallader och limesmör och kaffe. Myggasapparat på bordet. Lite plumpspel på det och midsommaraftonen blev perfekt. Igen.
 
Dagen efter skulle vi fiska lite.
 
Eller ja, G skulle fiska och jag bar utrustningen.
 

"Kommer du nångång eller?"
 

Tre små öringar blev det, men de fick leva lite till.
 

Närbild på bytet. Yttepytte. Inte mycket att skryta med, inte.
 

Halva syftet med besöket var att skruva upp och måla klart räcket. Det syns inte på den här bilden men knotten var så in i h-vete närgångna att vi var tvungna att ge upp. De bet i ögonen, kröp in i hårbotten, näsan, öronen, you name it. Gino var till slut så frustrerad att till och med glasögonen fick en flygtur in i snåret bakom dasset, medan han åkallade underjordens herre. Många namn har han. Ungefär då vet man att det är dags att ge upp. Jag tordes inte ens öppna munnen för då fick jag full halsen i flygfän; vilket Gino sa sig uppskatta. Tystnaden alltså.
 
Så här långt kom vi innan vi åkte hemåt.
 

Jag var hantlangare. Såklart. Langade skruv och viftade med diverse plakat för att försöka blåsa bort blodsugarna. Det gick ju sådär.
 
 

Vi bestämde att vi skulle åka upp igen måndag-tisdag och göra klart. Skam den som ger sig. Dessutom skulle Pär-Erik, Mia och Peter också vara vid sätern då, och vi har så trevligt ihop. Mera grillat och lite kortspel.
Jag vann förresten, om ni undrar.
 

Tadaaaaaa. Räcket är på plats. Måste bara berätta att vi hade sågat till alla spjälorna hemma i vad vi trodde skulle bli lagom höjd. Som tur var så provade vi ordentligt innan vi började skruva dit dem. Och som tur var hade vi elverket och elsåg med, för när vi satt ner såg vi inte över räcket utan det kändes ungefär som att sitta i fängelse. Femton centimeter kortare blev de. Fem minuter tog det. Längre kunde man inte vara koncentrerad, och ni vet ju varför.
 
 

Gino fiskade vid dammen och fick en gädda.
 

Den här hillbillyn är jag. Jag kastade också några kast och fick en björkkvist och en liten buske på andra sidan Ljusnan.
 
 

Så måste jag visa hur det ser ut i "vårt bubbelbad" vid Lillstup. Ser ni i högerkant själva stolen som har slipats ut ur stenen? Nu syns den bra eftersom det är så lite vatten, men när det är mer vatten får man känna sig fram till den och det känns precis som att sitta i en riktig jacuzzi. Tittar man riktigt noga ser man också att det var +30 grader här 1975; någon har huggit in det i stenen i mitten av bilden.
 
Så varmt var det inte på långa vägar nu, så vi hoppade över badandet.
 
Over and out.

En riktigt bra skitdag

Det finns lördagsnöjen och det finns lördagsnöjen. Om man berättar för nån att man tycker det är roligare att åka upp till Hjällstadsätern och räkna älgskitar än att shoppa eller gå på krogen blir man väl betraktad som lite galen. Eller bara gammal och tråkig?
 
SKIT samma, det är hur som helst ett nöje att först gå runt i skogen med ett gäng härliga människor; och avsluta med en perfekt kolbulle en solig dag i april.
 
 
Först ställer man in GPS:en  på en kilometer åt ett håll. Var hundrade meter stannar man och DÄÄÄR:
 
 

Där tar man ett snöre som är 5,64 meter långt (tror jag det var), en agerar mittstolpe medan den som håller i ytteränden knallar runt. De andra går med nosen i marken och letar bajshögar av det färskare slaget inne i ringen. Inga gamla skitar räknas, (så de två med orangea kläder ska räknas bort, hehe) och största delen av högen måste ligga inom cirkeln.
 
 
Så fortsätter man tills man letat av en fyrkant som är en kilometer åt alla håll. Nio godkända högar hittade vi sammanlagt på vår yta, vilket är mycket mindre än tidigare år; och vad kan man dra för slutsatser av detta?
Jo, antingen har älgarna helt sonika bajsat på något annat ställe, eller så är det så tragiskt att vargen tar allt fler älgar däruppe.
 
Sen kommer det bästa av allt.
 

Maten.
 
 
Mannen med klockan, han som placerat sig mitt i brasan, det är min gubbe det, och det är början på min kolbulle ni ser i pannan.
 
Mera säterliv säger jag bara.

Helgen

Hej igen, roligt att nån är kvar när man inte uppdaterat sin blogg på en herrans massa dagar. Men det har varit lite mycket ett tag.
 
I helgen som gick tog vi oss friheten att bara vara lediga, åka upp till sätern för lite pyssel och plock, samt skoteråkning, nävgrötsätning och saltstensutsättning med trevliga människor. Ett axplock med bilder kommer nedan:
 
 
Vi kom upp på fredag middag och tog en tur i solskenet. Det blåste halv storm men det kändes inte när man åkte, och stannade man till där det var lä, var det hur mysigt som helst.
 
 
På kvällen blev det obligatorisk kortspelning. G står för Gino och M står för Mästar Marianne. Host host.
 
 
På lördagen träffades vi, ett femtontal glada människor med skotrar nere vid slaktboá som vi skulle utgå från och sätta ut lite saltstenar här och var, vi skulle bränna ner det gamla huset där älgdragaren stått, och vi skulle äta nävgröt och fläsk. Här kokar vattnet till gröten.  
 
 
Sen tog Dennis vid och stampade ner salt och mjöl till en perfekt gröt. Man ska vara lat när man gör nävgröt och inte arbeta det för mycket, men jag vet inte riktigt om det var därför Dennis blev utvald. Bra blev det vilket som.
 
 
Fläsk stekte var och en så det var ganska trångt om platser över elden stundtals. Till nävgröt krävs också att man får till extra mycket fläskflott så det inte blir så torrt. G hade packat ner allt utom flytande margarin så det fick vi smyga och norpa bakom ryggen på Mia. Nej, vi frågade först. Faktiskt.
 
 
Hela dagen var det fint och soligt utom en kort stund precis när jag tagit fram mobilen och skulle fota lite bakifrån bönpallen. Det är inte så lätt att både koncentrera sig på att hålla i sig själv och ta bilder samtidigt så det blev bara den här av "karavanen". Sitter man dessutom och rapar fläskflott och har en massa nävgröt som sakta sväller i magen är det ännu trixigare. En minut efter den här bilden började det snöa, men det höll bara i sig tio minuter, sen var det fint igen.
 
 
Vid nästa krök hängde det ett träd över leden, men Mats K och Lars i Hjällstaberg hoppade snabbt av sina skotrar och högg vägen fri. Lars i orange hjälm är ju bara 82 år så det var väl inte så konstigt att han var snabbast upp med yxan.
 
 
Naturligtvis var han snabbt upp på stegen också när det fattades redskap för att bryta bort plåttaket på boden som vi skulle leka pyromanleken med. Mats och Gino klev omkring med fara för liv och lem på den något gistna byggnaden.
 
 
Sen brann den både upp och ner.
 
 
Det var dåligt med vilt. På dessa två dagar såg vi bara två orrar och en skogsmus. Det är den sistnämnda som G är ute och letar efter här. Den kom pinnande över skaren, hoppade ner i ett stenhårt fruset älgspår och djurvännen Gino kanske fruktade att den inte skulle kunna komma upp(?), men det gjorde den.  
 
Därmed packade vi ihop, lastade skotern på kärran och åkte hemåt. Även om vi skulle kunnat vara kvar en månad till. Eller ännu hellre ett år.

På tal om spår

Just det, vi var upp till Hjällstadsätern i torsdags. Peter har varit där och gjort om verandan, så nu kommer det att bli en dröm att åka upp i vinter och åka snöskoter, grilla och ladda batterierna. (De kropp-och själsliga). Det blev så himla bra. Förut har vi inte haft något skydd över dörren så när snön rasat från taket har det varit omöjligt att över huvud taget ta sig in. Golvet har svällt så man har inte fått upp dörren.
 
 
Sista älgjaktsdagen bröt vi bort den gamla verandan och rampen.
 
 
Sen går man in och hämtar något, efter tio sekunder går man ut igen och glömmer att man just plockat bort trappan. Det kan hända den bäste, det hände nämligen mig. Det känns konstigt när man bryter knäskålarna framåt.
 
 
Några veckor senare är arbetet i full gång. Prisa Gud för att han uppfann elverket.
 
 
Dörren är bytt och det är reglat. Den lilla svarta fyrkanten på väggen är en enkel solcellspanel som genererar ström till batteriet, för här finns varken el eller vatten.  
  
 
Den gamla sträckmetalltrappan är kapad och anpassad till sin nya position. Taket har även det kommit på sen bilderna togs, så nu väntar bara själva räcket samt målning till sommaren. Det blev mycket bättre än jag vågat hoppats på.
 
Så till spåren. När vi åkte hem tog vi Flottarvägen. Den går mestadels genom skogen och slingrar sig längst med Ljusnan ner mot Vägsjöfors. Plötsligt ser vi en massa älgspår på två ställen i vägen. Det ser ut ungefär som om de sprungit runt runt och det ser väldigt konstigt ut, så vi stannar bilen och går ut och ser om vi kan se vad som hänt.
 
 
Det ligger raggtussar lite här och där och vi misstänker att det är vargarna som varit framme, men vi ser inga vargspår. Älgspåren försvinner i ledningsgatan mot Ljusnan.
 
I dag läser jag på rovobs.se att samma dag fem timmar tidigare har någon sett fyra-fem vargar på exakt den platsen. Så nog var det vargarna alltid som dansat med älgarna, även om vi inte såg tassavtrycken. 
 
Skit. Jag har aldrig fått se en varg i det fria. Så missar jag dom med ynka fem timmar.

I helgen ska vi...

... kanske fiska lite. Eller kanske inte.



Inte med båt i alla fall. Men fyrhjulingen ska med.

En riktig gourmetlunch

Till två kolbullar tager man:

En bra släng med fett fläsk, inget j-la bacon. Tärnas och bryns på.
Tre deciliter vatten
Två deciliter vetemjöl
½ tsk salt

Sen dubblar man det för det är ju så underbart gott att man bara måste ha en till när man ätit den första. 



Därefter gör man en fin brasa ute i det fria, gärna i ett gapskjul som här med hela sätern framför sej.



Varpå man väntar ivrigt på att den mystiske kocken kommer ut ur dimman och blir klar.



Här puttrar det. Man bryner fläsket först i stekpannan innan man häller över smeten. Rejält med fläsk.



Så här ser det ut. En grå delvis klibbig och delvis lite fastbränd pannkaka som är något av det godaste som finns. Egenhändigt gjord lingonsylt till.



Alva och Izak (hundarna) är också finsmakare. Det är jag i mitten, och nej jag är inte sur. Jag tuggar och sväljer bara.



Efter att ha ätit en så stabil lunch är det egentligen inte att rekommendera att stå på huvudet och plocka lingon, man kan lätt få halsbränna... men vi fick med oss detta hem i alla fall.

Och ja just ja, Gino sköt ingen björn. Men en sån här:



Nu väntar en finare tjädermiddag fram på höstkanten. Men katten vet om det kan slå kolbullar?

Helgen i ord och bild

Helgen som gick var vi i stugan uppe vid sätern, Johan var hundvakt (och hade FF hemma). Vi skulle hugga ved och göra en arbetsdag med jaktlaget och hann med både det och mycket annat. Fiskade finfin öring och stekte t ex. Vädret var på vår sida förutom fredag kväll som bjöd på ett fantastiskt åskoväder som brakade och blixtrade runt knutarna samtidigt som regnet öste ner. Häftigt! Jag passade samtidigt på att vinna kvällens kortspel.



Gino ser lite uppgiven ut inför uppgiften. Mycket kapa hugga köra var det...



... mycket ved blev det...



... och mycket bära var det också. Så här såg min underarm ut efter en dags slit. Stora nypskador som Gino påstår bara kunde bero på att jag har så mycket löst skinn. Och visst finns det löst skinn, men inte just DÄR?? Eller?



Sen tog vi ledigt och åkte för att se hur det såg ut vid Örsjön. Ja det heter Örsjön och det illustreras härmed av ett vänsteröra tillhörande fyrhjulingsförare Gino. Han hade varit där förut så han visste hur man skulle åka. Först åker man där det är torrt...



... sen åker man där det är lite blötare...



... sen - efter ytterligare fem mil åker man tillbaka till sätern och tittar på kartan. Det visade sej faktiskt att vi bara hade åkt fel med några kilometer, så nästa gång kanske?

Vi spelade kort i stället och såg varandra djupt i ögonen.

RSS 2.0