Jag väljer i alla fall att tro att det är positivt

Jägar´n har abstinens. Med flugsmällan i högsta hugg och bara en krycka, hasas det fram och tillbaka över köksgolvet, med varierande resultat. En fluga är särskilt irriterande och gäckar förföljaren gång på gång.

Jag fnissar lite när den visar fingret, undkommer tredje attacken och dessutom får G att med en viss möda förflytta sig runt hela köket.

- Skitfluga! Sitt still! 

Jag: - Hehe. Går det bra?

- Det är ditt fel, jag kan inte tänka.


Jag distraherar alltså. Är det positivt eller negativt?

      
         
Jag tror han ska få en elektrisk flugsmälla i födelsedagspresent. Ni vet hur män gillar saker som gnistrar och låter.

Curling-sambo

Ni har hört talas om curlingföräldrar va? Hähum. Curling-sambor då?

Han går med kryckor därhemma och det kan var och en föreställa sig att det är inte så lätt att bära med sig saker då. Därför har jag brukat plocka fram diverse tidigt på mornarna innan jag pinnat iväg till jobbet, för att underlätta hans påklädning och frukost.

En dag kom jag hem från jobbet och frågade om allt var bra, hade det gått bra med frukosten osv. Man väntar sig liksom någon form av tacksamhetsyttring, men fick höra detta:

- Jodå det var ganska bra men du hade glömt en sak.

- Vaddå?

- Jo det mesta var bra men du hade glömt en sak.

- Få se nu, jag hade lagt fram rena kallingar, en strumpa och t-shirt, laddat kaffebryggaren, tagit fram en panodil, ett plåster, lagt en c-vitamin i ett litet glas, hämtat en tallrik och hällt upp en deciliter havregryn och saltat, ställt det på bänken. Smörgåsarna var framtagna, lingonsylten stod på bordet och tidningen hade jag hämtat ur lådan...  Vad hade jag glömt?

- Du hade inte ställt fram någon kaffekopp.

Som tur är så vet jag när han skojar, annars hade han inte levt idag.

Noll spik i foten del 2

Jag lovade ju att fila lite på inlägget om hur det gick när de fyra decimeterlånga spikarna/stiften avlägsnades ur tårna två till fem på Ginos vänstra fot. Det har jag inte riktigt gjort än. Livet kom emellan.

Men jag ska försöka här så gott det går att ge en skildring.

Torsdagen den 14 juli klockan 09.00 skulle stiften/spikarna dras. Utan sövning, utan bedövning. Ur en fot som i stort sett har värkt konstant i sju veckor och där minsta nuddande vid krokarna som stuckit upp ur tårna har föranlett avgrundsvrål. Han har hela tiden talat om att han inte kommer att klara av att dra spikarna utan någon form av bedövning, men ingen har lyssnat.

Han kommer in på behandlingsrummet och bandaget lindas av. En rödblå fot som är svullen till bristningsgränsen träder fram. Tårna står i givakt som små tjocka prinskorvar, uppträdda på spett. Den tyske läkaren greppar en stor tång och närmar sig varvid Gino lite snabbt tar ner foten igen från britsen och torkar svetten ur pannan: 

- Neej. Det här går inte. Jag kommer inte att klara av att det här...

- OK, ska vi vänta lite? Vill du komma tillbaka en annan dag? 

Gino funderar. Samtidigt vill han ju ha bort dem så han lägger upp foten igen:

- Nej, vi provar. 

Samma procedur, doktorn närmar sig med tången i högsta hugg och Gino låter foten glida ner lite fint. 

- Jag är ledsen men jag vet inte hur jag ska kunna klara det här?! Det gör ju så ont redan nu.

Efter tredje gången visar läkaren sig från sin allra mänskligaste sida och säjer:

- Jag vill verkligen inte plåga dig, du får åka hem och komma tillbaka i morgon bitti så tar vi det under en snabb narkos, ok? 

- Ok, tack så mycket.

Så lättad har jag nog aldrig sett honom. Foten packas in igen och vi får komma tillbaka nästa morgon. På tio röda är han klar, och har inte känt ett dugg.

- Det var tur att vi gjorde så här säger läkaren, som var den samme som dagen innan; för de satt väldigt hårt.  

Eeeh. Tur? Det var nog mer än tur det.

Noll spik i foten 1

I morse drogs spikarna ut ur Ginos tår.

Den historien måste jag fila lite på, så jag återkommer i ärendet.

Trevlig helg på er :)

Inte pappa till vem som helst inte

Det är tråkigt att gå ensam ut på hundpromenad. Gino kan ju inte gå annat än korta bitar med kryckor, men han kan ta fyrhjulingen! Hurra! 

Sålunda färdades vi fram på byvägen häromkvällen när vi fick se en okänd man stå på en balkong och vifta i armarna. I huset bor en kille som jobbar heltid med Västanå Teater, så jag misstänkte att han hade en hyresgäst. Skådespelarna hyr in sig lite varstans häromkring.

I mullret av fyrhjulingen kunde vi inte höra vad han ropade, men att han ville något framgick av ivriga munrörelser.

Gino slog igen motorn och vi kunde höra:

- Godafton! Vaaad är det för adress hääär!

- Adress? Till det här huset?

- Jaaa, till det här huset. Jag bor här för min son spelar med i Gösta Berlings saga. En fantaaastiskt teaaater. Ni måååste gååå och see den!

Han artikulerade väl, ungefär som en Georg Rydeberg i toppform stod han och deklamerade på balkongen.

- Södra Såneby 103, sa jag. Jo vi ska allt gå och se den, den sjätte augusti.

- Bästa teaatern i Sverige! Musiiken, dräkterna, skådespeleriiiet, lokaliteterna! Fantaastiskt!

- Dä låter bra dä. Hej då.

Innan Gino drog igång fordonet igen ekade det ut över Fryken som låg som en spegel i kvällssolen:

- Min son spelar SINTRAM!

                                                       Sintram (Tobias Hjelm) och kavaljererna firar under julnatten.

Sjukhushumor

Han hade humor, den doktorn som vi träffade på akuten i förrgår. Dessutom hade han drag av både Borat och Freddie Mercury.

Från annat håll fick jag höra att han en gång kommit ut från ett undersökningsrum och konfronterat sköterskan:

- Vafför. Vafför sa do inte att hon pratade danska?

Sköterskan såg lätt irriterad ut och:

- Vad spelar det för roll? Varför skulle jag säga det?

- Jak trodde att hon fått en stroke.

image394

En akut-utryckning, det kunde det ha blivit

Senaste dagarna har foten och smalbenet känts konstigt. Det har domnat och liksom småstuckit, samtidigt som han haft brännande smärtor som kommit och gått - och jag har tjatat:

- Ring rådgivningen och fråga om vi ska åka upp till sjukhuset. Tänk om det har hänt något därinne och det inte går att fixa till om det går för länge. (Och ja, jag har tjatat in i det örat han hör bäst på, det som numera är fastsytt med åtta stygn). 

Men ni vet hur karlar är:

- Äsch, jag väntar lite, det går säkert över.

Men i går kväll blev det riktigt illa så jag slog en signal till lillasyster Ulla, sjuksköterskan, och hon tyckte vi skulle kolla med rådgivningen. Då GJORDE han faktiskt det till slut, varvid ett kors ritades i taket ovanför soffan där han tillbringar sina dagar.

Vi fick rådet att åka upp till akuten i Torsby. Klockan var då vidpass halv tio på kvällen, och vi svängde in där kvart över. Det bar sig inte bättre än att halva Nordvärmland hade fallit från hustak, åkt skateboard över järnvägsspår med mindre lyckat resultat, eller blivit stuckna av getingar; så väntan blev ganska lång. Vi satte en deadline för oss själva: "har vi inte ens kommit in på ett undersökningsrum klockan tolv så åker vi hem och börjar om i morgon". Jag skulle börja jobba 06.20 så lite sömn vore inte helt fel innan.

En minut före deadline blev det vår tur. Gino placerades i en rullstol med benet i högläge, och sköterskan började linda av foten. Ur tår nummer två till fem, som de heter på läkarspråk, sticker det upp ståltråd som avslutas i en krok. Dessa ståltrådar eller stift har sen småbenen inne i foten trätts upp på, ungefär som man trär på ett grillspett lite goa grönsaker och champinjoner.

Tror ni att han är rädd om dom eller? Korrekt. Jag såg att svetten började pärla fram, men avlindningen gick bra och läkaren kom in. En läkare med glimten i ögat.

Foten var svullen och lite missfärgad, men i övrigt var det ganska ok, så troligen hade gipsskenan klämt mot någon nerv. Under tiden han undersökte försökte Gino luska lite hur det kommer att bli den 14:e, när han ska dra ut stiften/spikarna/ståltrådarna. Detta har han haft ångest för ända sen de opererades in:

- Finns det någon möjlighet att bli sövd? Eller hur gör man, det måste väl bli en ryggbedövning..?

Läkaren:

- Nej nej, det behovs inte, ingen bedövning. Jag har dragit minst hondra såna her och det ger inte ont alls, do bara tittar i väggen och man drar.

Gino blev blekare än blekast:

- Men nån form av...

Då tar doktorn sin hand och formar tummen och pekfingret över tårna och ler lite:

- Jag kan dra en nu?

- NEEEEJ!

- Jag tänkte jag konde bara dra ut den och sätta tillbaka den sen så do ser att det inte gor så ont, säger han och blinkar med ena ögat.

Det var nog tur att de tog blodtrycket innan detta hände.

Efter den skräckupplevelsen får Gino en ny gipsskena och lite lösare bandage och vi får åka hem. Klockan är 02.15 när vi lägger huvudet på kudden.


Morgonen den 26 maj

Fyra veckors semester har passerat revy. Drygt fem veckor har gått sen den där torsdagen när livet kunde blivit så fruktansvärt förändrat. När det kunde tagit slut.

Varje dag har vi sagt till varandra hur glada och tacksamma vi är för att det slutade som det gjorde, varje dag. Även om värken ibland varit närmast outhärdligt trots morfintabletter, fastän nätterna varit långa vakna transportsträckor inför nästa dag, nätter fyllda med tankar och samma film som flimrat förbi - smällen, bilen som voltar, benen som sitter fast, blodet som forsar ur huvudet nånstans och bensinen som blandas med blodet och luktar död.

Vi går igenom det hela tiden. Hur han ringer till mig när han åker från jobbet:

- Jag ville bara säja att jag älskar dig. Han börjar faktiskt så. Sen säjer han: - Jag tar lite frukost när jag kommer hem, så ligg kvar du så kommer jag och kryper ner. Jag sover till tolv nångång så ska jag börja måla sen.

- OK, då ses vi snart. Kör försiktigt.

Och naturligtvis går jag upp och gör frukost. Steker ägg och stoppar in lite bacon i micron, brygger kaffe och gör en macka. Sen gör jag något som är typiskt för oss, jag häller upp kaffet i termos och gömmer alltihop. Jag vädrar ut stekoset och låser sen dörren igen, jag vill att han ska tro att jag sover när han kommer hem. Så fåniga är vi. Eller jag.

Sen väntar jag. Och väntar. Jag hittar på en förklaring att han säkert träffat Gerald vid postlådan eller Göran kanske, det är därför det tar sån tid. Hade jag hört ambulansen när jag var ute och hämtade tidningen hade jag nog blivit mer orolig.

Sen ringer min mobil och det är Gino. Han säjer ordagrant:

- Hej det är jag. Det dröjer innan jag kommer hem. Jag har krockat. Sen orkar han inte säja något mer utan det kommer en kvinnoröst i telefonen:

- Vi är här och hjälper din man. Han blöder väldigt mycket och har nog brutit benet. Han har väldigt ont... bla bla. Resten hör jag inte.

Någon har precis dragit undan mattan för mig, samtidigt som en iskall hand kramar mitt hjärta. Och då vet jag ändå inte att han fortfarande hänger upp och ner fastklämd i fötterna.

RSS 2.0