Ser ni en fulgrön Sierra därute, vinka och blinka

Gino har jobbat i Kiruna varannan vecka i 2,5 år nu och har trivts som fisken i vattnet, samen i kåtan, dvärgen(?) i gruvan. Tyvärr så är det slut med jobbet däruppe nu, eftersom Northland-gruvan i Pajala lagts i malpåse. Flickorna på Arctic Thai (hm ja, thairestaurang för er som undrar) lär väl få sluta bygga ut nu när största stammisen åker hem.
 
Tråkigt för honom, men för dem som bor däruppe är det katastrof. Usch. Alltså att gruvan läggs ner.
 
Men hur som helst så har han jobbat sin sista period där nu och är på väg hem i den gamla gröna Forden från sent 80-tal. En liten nätt resa på 138 mil. Han startade ganska sent i går eftermiddag så det blev en hotellnatt i Luleå, innan de sista 103 milen tog sin början i morse.
 
GPS:en låg kvar här hemma, men det var bara när han skulle hitta hotellet som det strulade lite, annars är det ju ganska bra skyltat mellan alla stora städer. Fast man kanske skulle bli lite orolig när han efter att ha passerat fler orter efter Luleå kommenterar skyltningen med att:
 
"Haparanda står det ta mig katten överallt och hela tiden, ska det aldrig ta slut"?
 
Hoppas bara att det inte står kortare och kortare avstånd till Haparanda, för då lär det ta tid innan han dyker upp.
 

Hur något litet kan göra en så glad

En sommardag på landsbygden i slutet av femtiotalet:
 
Tant Lydia skulle få främmande. Till sin bestörtning upptäckte hon att det inte fanns något bitsocker hemma så hon vände sig till Ida, min farmor, för att låna. Farmor tittade i finservisen, sockerskålen var full så hon lånade villigt ut socker; med skål och allt. Sen kom den aldrig tillbaka. Kaffekannan och gräddsnipan från Rörstrand stod där utan sin sockerskål. Tiden gick och när farmor ville ha tillbaka skålen hade Lydia glömt hela historien och vägrade hårdnackat att återlämna den. Farmor dog, Lydia dog. Lydias dotter ärvde allt, och hon tänkte heller inte lämna från sig den.  
 
Mamma berättade någon gång historien, och hon tyckte förstås att det var tråkigt att servisen blivit delad; så det blev något syrran och jag skämtade om ibland:
 
"Vi får väl göra inbrott och stjäla tillbaka den".
 
Men det gjorde vi såklart inte.
 
Så dog Lydias dotter, min tremänning, i somras. Huset såldes och vi tänkte väl inte mer på saken. Förrän en dag i höstas när jag fick se en annons om att det skulle bli auktion efter henne. Jag ringde syrran och skojade:
 
"Nu får vi gå på auktion och köpa sockerskålen, haha..."
 
Hon tände till: "Jäklar. Jag har inte tid, jag ska till Mora och hämta en häst. Du får gå".
 
Egentligen hade jag mest skämtat, men jag bestämde mig för att åka och titta i alla fall. Visst fanns det en underton, tänk om...  
Auktionen var utomhus, fast under tak. Det regnade som sjutton och var iskallt i luften. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta det jag letade efter, men ...:
 

... där stod den. Tadaaa.
 
Jaha. Självklart måste jag ju ha den. Det är nu eller aldrig. Men med den takten utropen gick i skulle det ta evigheter innan auktionisten skulle komma till bordet den stod på. Jag höll skålen under sträng bevakning och försökte vid ett tillfälle få springgossen att ta med den fram för att få den klubbad tidigare, men se det gick inte. Jag frös så att knäskålarna hoppade och jag lovar att de inte stannade förrän jag kommit hem och låg i soffan under en filt. Men vad fasen, nu skulle den hem.
 
Treochenhalv timme senare gjorde jag en kupp och smög fram den till bordet framför, tillsammans med ett inramat foto från "Brôtan", dvs lillstugan till vårt föräldrahem, stugan som syrran äger nu.
  
 
Så fin uppradade.

Med hackande tänder ropade jag till mig grejorna och det var så himla kul. Jag var säkert den nöjdaste kunden på hela auktionen och när jag åkte hem svängde jag förbi kyrkogården och talade om för farmor och mamma att nu är servisen hel igen.  
 
Och visst, man kanske kunde hittat en likadan nånstans, men det här är DEN sockerskålen. Den som hörde till, den som min farmor ägt och hållit i. Och visst, det är ju egentligen bara en pryl, och det kanske låter fånigt; men det känns ändå så gôtt på något vis, och gör mig väldigt glad.

Sötchock

Håll med om att detta är årets halloweensötnos?
 
 
Notera att han dagen till ära har två flätor i skäggtofsen.

Vem ska jag tro på..?

Ja ungefär så känns det just nu, vem ska jag tro på?
 
Men det kanske är bra om ni kan få en liten hint om vad det handlar om. Om ni klarar att jag blir lite personlig s a s. Det handlar om ett ställe söderut.
 
Det handlar om att operera eller inte operera. Ganska länge nu har jag dragits med skitjobbiga men ofarliga(?) knölar på livmodern, sk myomer. De ställer till det för mig i vardagen, det kan jag lugnt påstå. De är stora. Och de är många. Onda. De dränerar mig på järn, vilket gör att jag är konstant sliten.  
 
Så efter senaste sejouren med min gôrbra läkare i Torsby så var det bestämt. Remiss till Karlstad för att göra en hysterektomi, dvs ta bort nöjesfältet och bara lämna kvar entrén och två karuseller, aka äggstockarna. De bör lämnas kvar för att man inte ska behöva smyglåna sin mans skäggtrimmer om vi säger så. Och jag började se fram mot att slippa det elände som de här små gremlinsen ställer till med.  
 
Så i förra veckan åkte jag till Centralsjukhuset för en sista koll innan det var dags för själva borttagandet. Och där fick jag träffa gynekologins svar på Krösa-Maja. Nästan innan jag hann slå ner baken i stolen hade hon berättat de hemskaste historier om allt som kan hända när jag avlägsnat livmodern, och det var inga roliga historier hon drog minsann. Det var nog bara tyfis hon glömde; det var våldsamma smärtor hit och sipprande pink dit, framfall och bakfall, ärrbildningar och tarmar som inte kände igen sig, gaser i magen och sexlust som en uttorkad mumie. Det var ingen ände på förskräckelsen.
 
Hähum. Nu kändes det inte lika lätt längre. Alla framgångshistorier bleknade bort bakom munnen som rörde sig oavbrutet:
 
"Men jag vill inte påverka dig alltför mycket, det kan ju gå bra också. Och jag tycker det är roligt att operera, så...".
 
"Jo tack du. Finns det några alternativ, för jag står verkligen inte ut längre".
 
"Jag föreslår att vi provar först med en Mirena (hormonspiral) och gör en liten mindre operation i anslutning till det för att riktigt se omfattningen. Mirena kan göra så att myomen krymper... osv osv... går inte det så gör vi en hysterektomi, ok"?
 
"Ok".
 
Det känns ju sådär. Jag hade ställt in mig på att få en (lyckad såklart) operation; ha ont några veckor och sen bli besvärsfri för alltid. Och en livmoder med tillhörande klumpar väger väl nånstans mellan 1 och 1,5 kg och det vore ju fint att få en lten viktminskning på köpet. Host.
 
Men som sagt, det är ju bättre att prova det här först, för det går ju inte att göra tvärtom ifall hysterektomin inte skulle göra jobbet. 
 
Så är läget just nu. 
 
Någon som sitter inne med erfarenhet i ämnet, månne?

RSS 2.0