Uppochnervända Sverige

Gino ringer, han sitter på Torneträsk och doppar maggot på sin lediga dag. Solen bränner honom i nacken och lyser så starkt på allt det vita, att han blir nästan snöblind.
 
Jag sitter ute på gräsmattan här i Värmland och försöker plantera en kruka med lavendel, men det är svårt med fingervantar inuti gummihandskarna, och när mössan åker ner över ögonen och snoret droppar. Det blåser och regnar iskallt, så resten av blommorna får stå kvar på trappan tills det blir en varmare dag.
 
Jodå, två fina öringar fick han också. Fy Fabian vad jag vill vara där han är.
 
Jämt faktiskt.

OK, det kan jag ta

Jag är en samlare.
 
Jag kan stå och titta in i mina/våra överfulla förråd och inte se en enda pinal jag kan tänka mig att slänga. Men insikten har kommit att det måste rensas. Helst gör jag det själv, för det jobbigaste med att rensa ut och slänga är egentligen när man blir ifrågasatt, typ:
 
 - Behöver du verkligen den HÄR? När såg du den här senast? Det här är faktiskt SKRÄP, Marianne.
 
Så försöker man lite vagt: - Jo men jag har tänkt att om vi får iordning (växthuset, en gäststuga etc) ... någon av barnen kanske vill ha den här sen... om man målar den vit och döljer det där fula... vi kanske kan ha det i stugan... jag vet att det fattas ett ben på den där, men det kanske kommer fram och då...
 
Men nu har jag börjat jobba med mig själv, så förra gången Gino var i Kiruna tog jag mig an det gamla stallet som var så överfullt att man inte kunde ta två steg innanför dörren.
 
En hög med spara, en hög med "lämna till second hand" och en stor hög till tippen. Jäkligt nöjd med mig själv lastade jag storbilen full och åkte för att slänga. Mest nöjd var jag med att en tavla föreställande Östmarks kyrka funnit sin plats bland skräpet. Den har jag av någon outgrundlig anledning ropat in på auktion någon gång i forntiden, den har aldrig någonsin suttit på någon vägg i något hem jag haft; den har liksom bara stått och samlat damm. Jäkligt ful var den, idel bruna toner och ramen matchade tavlan om man säger.
 
Före mig vid containern för brännbart stod en gammal jobbarkompis gubbe, han hade kärran full så vi sicksackade oss runt varandra och slängde för brinnande livet medan vi babblade på om allt möjligt. Helt plötsligt får jag se honom stå där med ett underbart gammalt grovtillyxat ok i handen: - du ska väl inte slänga det där..?
 
- Jo, det får gå nu. Gammalt skrot.
 
- Ehhh, skulle inte jag kunna få det, det är så jättefint? Så fick jag en snilleblixt och skojar:
 
- Så kan du få en tavla av Östmarks kyrka av mig. Din fru kommer väl därifrån?
 
Till min förvåning säger han - Jo, det kan jag ta.
 
Så vi byteshandlar mitt på soptippen, jag får ett jättefint gammalt ok och han får en skitful tavla av en kyrka mitt ute i oävlan.
 
Jag var i alla fall nöjd, men jag undrar vad hans fru sa när han kom hem.

Säkerhetskontrollerad och aningens generad

I dag skulle jag sitta som nämndeman. Hoppar in genom dörren till Tingsrätten med andan i halsen och en kanellängd i näven och blir stoppad i dörren:
 
- Säkerhetskontroll. Ta upp allt ur fickorna och lägg jackan i plastlådan här, ställ väskan på bänken här så jag kan söka igenom den.
 
Jag blev så paff så jag kom mig inte ens för att pipa fram en fråga om det också gällde oss som skulle tjänstgöra. I stället oroade jag mig bara för allt han skulle rota upp ur djupet av min STORA handväska som jag tamejtusan aldrig rensar utan bara fyller på.
 
Så jag stod där och såg dum ut när han grävde sig ner ända till armbågarna bland drivor av hårborstar, halstabletter, spray, hudkräm och handkräm, gamla kvitton, mobilen, ett dussin gamla läppglanser med bästföredatum förra året nån gång, trosskydd, två par vantar, halsduk av modell större, ett gravljus och plånboken som han också med en suck bläddrade igenom. Tyvärr dock inget paraply vilket jag hade behövt i dag eftersom det regnade som satan ute.
 
När jag passerat metalldetektorn också, kom jag upp i nämndemannarummet och får höra:
 
- Nej men du hade bara behövt säga att du är nämndeman och visa leg.
 
Jahapp, där får man för att man inte har mål i mun. Men det var väl tur att jag blev kollad, för det blev i alla fall ett fynd som inte passerade nålsögat.
 
Tre säkerhetsnålar plockades triumferande upp ur min plånbok och togs i beslag. Jag blev erbjuden att få ett kvitto och hämta ut dom när dagen var slut, men jag avböjde å det varmaste.
 
Undrar bara varför man inte funderade över varför jag förde kaffebröd med mig.

RSS 2.0