Nya tag nästa år

- Jaha. Hur gick det med lacken?

Det var Gino´s kommentar till förra inlägget det. Huuur kunde han gissa att det var jag? Ett sjätte sinne? 

Nu har vi tömt och städat klart i mammas lägenhet. Det var en stor sten som släppte från bröstet när jag för sista gången vred om nyckeln i låset och sa till mamma att nu går vi hem till mej. Sen tog jag henne under armen och så gck vi. 

Mycket har varit jobbigt. Men det har också varit stunder av glädje och värme, här och där har vi hittat små lappar med kommentarer till oss tillsammans med saker som hon sparat för oss att se. Ett skrivhäfte finns där hon skrivit ner minnen från ungdomen, hur det gick till när hon träffade vår pappa, livet som följde. Små vardagsberättelser från förr till nutid. Glädje och sorg om vartannat.

Det värsta just nu är att inte kunna sova. Jag har nästan alltid sovit dåligt, men nu är det helt stopp. Jag har påsar under ögonen som är så stora att jag skulle kunna veckohandla i dom, och hjärnan är som en gigantisk bomullstuss. Jag är ett vrak. Det värker i axlarna, det strålar i armarna och upp i huvudet, halva högerhanden är som bortdomnad. Klaga klaga klaga...

Det gäller att se framåt. Sista halvan av 2011 blir tiden man helst vill glömma, men 2012 kommer att bli ett fantastiskt år.

Då var det bestämt.

Ha alltid en tång i handväskan, flickor

I dag är det halv storm ute. Regnet träffar en från sidan och när jag ska ut och vinka till tågen så täcker paraplyet bara övre delen av kroppen så jag är jätteblöt i knävecken. Inte så trevligt.

I dag ska vi köra en massa saker från mors lägenhet och det känns inte som någon större hit i det här vädret. Så det pratar vi inte om. Vad ska vi då prata om?

Vi skulle kunna prata om hur man inte ska göra när man tvättar bilen.

Man ska enligt instruktionerna skruva av antenner och lyfta av dragkulshatten. Så står det uttryckligen när man kommer in i tvätthallen.

En tjej som jag känner, hrm, körde in bilen i hallen, tittar bak på bilen och hittar ingen dragkrok "check", kliver upp för att skruva loss antennen på taket "check". Men, antennen sitter som fastgjuten och någon tång finns inte nedlagd i hennes handväska just den här dagen.

Uuum, vad göra? Utanför har nästa bil parkerat och föraren trummar med fingrarna på ratten. Det är åtminstone vad hon tror att han gör.

- Äsch då, det är säkert bara nånting dom skriver för att dom måste, de där borstarna är ju så mjuka så...

In med kortet och tvätten startar. Första gången går det bra, och tillbaka, finfint. Hah, det var ju inga problem alls.
Men sista gången borsten går över bilen så SPJJJJOOOOONG! Jahapp. En fin liten flisig glasfiberborste sitter som en plym mitt i taket och ser ut som allt annat än en takantenn. Jäklar.

Något säger henne att hon inte kan åka hem med bilen så. Därför rattar hon blixtsnabbt ner till Bilshopen som naturligtvis inte har antenner på lager. Panik. Tillbaka till Helmia och får killen bakom disken att plocka igenom hela lagret innan han kommer ut med en som passar, tjoho! 

- Tur! Jag skulle inte kunna åka hem och fäjsa gubben om bilen ser ut såhär. Han skulle påminna mig om det for ever.

- Haha. Du kanske ska lägga den här (håller upp resterna av den gamla) i handskfacket?

- Gör dig av med den illa kvickt. Bränn den eller vad som helst. Tryck ner den längst ner i soppåse och åk direkt till soptippen, det här får han aldrig veta.  

Och jag har lovat att inte röja hennes identitet. Fniss. 

Jula-red

I dag har Jula premiär i Karlstad, kl 0700. Och för er som inte vet vad Jula är så kan jag berätta att det är typ en mansaffär.

Så nu vet ni det.

Det kom ett reklamblad häromdagen med erbjudanden inför premiären, och Gino satt med glasögonen nere på näsan och var flitig med bläckpennan. Han kryssade på alla sidor. Då kom Johan in i köket och konstaterade att sådär gjorde han också när han var liten och Sunne-Bazaren skickade ut leksakskatalogen inför jul.  

Gino grymtade något ohörbart och fortsatte kryssa.

I dag började jag jobba 05.20 så Gino skjutsade mig till jobbet (jag har körförbud på bilen, remember) så åt vi frukost där och han åkte in till Karlstad.

Jag: - Det blir nog rusning i dag så det gäller säkert att vara där i tid.

Gino: - Tror inte det, dom flesta jobbar väl vid den här tiden så det är nog lugnt.

Jag: - Pensionärer. Och daglediga. Förbered dig på kö. Kan karlar spara hundra kronor på en muttermaskin så tar dom ledigt från jobbet, sörrö.

Gino skrattade bara åt mig och åkte. Fyrtiofem minuter senare ringer det:

- Vad i helsicke är det här! Det är hur mycket folk som helst. Börjar bli tveksam till om jag över huvud taget ska gå in, det är nästan som ULLARED.

I det läget är det svårt att avstå från att säga "vad var det jag sa", men jag knep igen för husfridens skull.

Kriminellt

I sexton dagar har jag brutit mot lagen.

Och som de flesta andra förbrytare spelade jag oskyldig och drog lite på det: "Nää, det vet jag ingenting om..." när Gino ringde mig på jobbet i förrgår och frågade om jag sett att det kommit något brev om kontrollbesiktning. Skatten hade nämligen kommit och med det en uppgift om att fordonet var obesiktigat.  

Eller rättare sagt behövde jag inte precis spela oskyldig eftersom jag faktiskt inte sett något brev om den saken. Dessutom står bilen på Gino, och kuvert med hans namn på som verkar innehålla någon form av faktura ställer jag oöppnade så snällt på sniskan mot en blomkruka på köksbordet.

Man blir ju lite kall när man inser att man måste köra bilen hem på kvällen. Det vore ju typiskt om man skulle råka ut för en poliskontroll liksom, när man klarat sig undan i dryga två veckor. Men jag skulle inte sluta förrän 23.25 så risken var minimal för att inte säga obefintlig att en polispatrull skulle befinna sig på närmare avstånd än i Karlstad möjligtvis. Lugnt. Och jag fick en tid för besiktning den 17/11 (idag) så det kändes ändå ganska OK.

När jag åkte hemåt var det snorhalt inne på Sunnes gator så jag tog det väldigt piano. Gatorna var helt tomma. Vid utfarten från Ekebyvägen till E45:an kom en bil söderifrån och jag kunde ha hunnit ut, men jag väntade eftersom det var så halkigt. Under tiden dök det upp en bil även från norr, så jag stod så laglydigt(!) kvar och väntade in båda. Bilen som kom norrifrån som jag skulle åka ut efter visade sig vara en polisbil

Ja men tjenare. Under alla år har jag aldrig ALDRIG någonsin sett en polispatrull vid den tiden undantaget då kanske under Fryksdalsdansen. Jaha. Såinihelsicketypiskt. Han åkte jättesakta så jag fick ligga hundra meter bakom och försöka se oberörd ut, även om det gick så långsamt att jag tyckte jag vinglade från sida till sida. 

Vid infarten till Bråsstorp blinkade han in till vänster och jag kunde smyga förbi så diskret jag kunde och fortsätta min sakta lunk hemåt, kollande oroligt i backspegeln var tionde meter efter sirener och blåljus. 

Men det gick bra, och nu ska lillpärlan besiktas i dag och jag lovar att hålla koll på det i fortsättningen. 

11.11.11

Den 11/11 2011, ett datum man alltid kommer att minnas.

Jag önskar att det hade kunnat förknippas med något roligt; som de som gifte sig, fick barn eller reste nånstans.

Nu kommer det för alltid att minna om den dagen vi hade begravningsgudstjänst för mamma. Men det blev en ljus och vacker stund, fast vi var ledsna och trots att hela situationen kändes overklig. Mamma? Död? Vad var det som hände egentligen? Vi hade ju gjort upp att hon skulle leva minst till hon var hundra.

Kistan av björk var prydd med vita blommor, bara här och där var någon lila instucken. På kistan brann ett ljus framför en bild av mamma som nyförlovad ung kvinna, där blicken var lika klar som ända in till slutet. Buketter och blomsterdekorationer runt kistan var även de övervägande vita, mamma älskade vita blommor. Hon skulle absolut ha gråtit en skvätt och sagt att det var vackert.

Vi hade valt tre psalmer som mamma tyckte mycket om. Prästen var en ung fantastisk kvinna som talade direkt ur hjärtat, hela akten blev så ljus, vacker och personlig. Min gamla biologilärare, mammas förra granne (80+) sjöng två solosånger med oväntat stark stämma, och tillsammans tog vi ett sista farväl runt båren. Som slutsång spelades Gabriellas sång på flygel, och därefter lämnade vi kyrkan för en fin minnesstund i församlingshemmet.

Nu är det tunga bitar kvar. Vi ska tömma och lämna lägenheten, dela saker, ordna med bouppteckning och säga upp allt allt allt. 

Hur ska vi orka? Min syster sa det så fint på minnesstunden: 

- Det är som om vd:n i familjeföretaget har gått bort. Navet, hon som höll ihop oss allihop, hon hade alla kontakter. Jag visste till exempel precis hur det var med släkten i Uppland, hur det gick när Alice började på dagis, att Gustav fått en ny lägenhet, allt. Det är en otrolig tomhet. En plats som ingen kan fylla, och vi saknar henne oerhört.

Och vi konstaterade att nu var det upp till oss att se till att vi håller ihop, att kolla så samtliga har långkalsonger på sig när det börjar bli kallt och att hålla brödkaveln igång. 

Det sistnämnda i huvudsak vid bakning. Utifall att någon blev orolig.

När mammor dör

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.

När mammor dör,
växer det sly överallt.

 Göran Tunström


Min mamma dog. Vår älskade mamma, mormor, gammelmormor, svärmor, syster, vän - hon dog.

Dryga tre jobbiga jobbiga veckor slutade en tisdagnatt. Min syster och jag satt på varsin sida om sjuksängen och höll mammas händer. Vi talade om att hon kunde släppa taget, att hon gett oss redskapen för att vi skulle klara oss, att vi alltid skulle finnas där för varandra; och att vi älskade henne så oändligt mycket. 

Exakt klockan 01.00 tog hon sitt sista andetag. 

Och jag är så ledsen. 


RSS 2.0