solängen

Tvi för den lede vilken trälig helg.

Jag har varit däckad mest hela lördagen och nästan hela dagen i dag med den vidrigaste huvudvärk. Nu tänker ni kanske att  "hon får skylla sig själv" för det var FAKTISKT så att jag drack några små glas rött på fredagskvällen. Inte särskilt stora alls. Leif & Lisbeth var här och förgyllde vår kväll, och det var tur det, för fotbollsmatchen var ingen munter tillställning. Men dom spelade bättre än mot Ukraina, det gjorde dom. Hur som helst så var jag inte det minsta på pickalurven när jag kojade.

Nej, mina bekymmer kommer från nacken och över axlarna. Det är väl fettkuddarna, precis som hos Emma Green-Tregaro hon den där höjdhopperskan, men mina sitter en bit högre upp (över hela kroppen faktiskt) och inte är de så vältrimmade heller. Jag gick loss på stenplattorna utanför i fredags, och sopade skiten ur dom utan att tänka det minsta på konsekvenserna. Därav denna eländiga förbannade huvudvärk som gör mig spyfärdig.

Men nu har jag fått tips om en bra massörska, vilken ska få ett samtal från mig endera dagen.

Så, jag har kvidit mig genom denna helg, vad har ni gjort?

Ja just det, sa jag att jag är jätteförkyld förresten?

Förvånad någon? 

Jag ska bada i whisky ikväll.  Och gurgla mig.

Tio alvedon och tjugo marsipan på det.

I dag är det halv storm ute. Regnet träffar en från sidan och när jag ska ut och vinka till tågen så täcker paraplyet bara övre delen av kroppen så jag är jätteblöt i knävecken. Inte så trevligt.

I dag ska vi köra en massa saker från mors lägenhet och det känns inte som någon större hit i det här vädret. Så det pratar vi inte om. Vad ska vi då prata om?

Vi skulle kunna prata om hur man inte ska göra när man tvättar bilen.

Man ska enligt instruktionerna skruva av antenner och lyfta av dragkulshatten. Så står det uttryckligen när man kommer in i tvätthallen.

En tjej som jag känner, hrm, körde in bilen i hallen, tittar bak på bilen och hittar ingen dragkrok "check", kliver upp för att skruva loss antennen på taket "check". Men, antennen sitter som fastgjuten och någon tång finns inte nedlagd i hennes handväska just den här dagen.

Uuum, vad göra? Utanför har nästa bil parkerat och föraren trummar med fingrarna på ratten. Det är åtminstone vad hon tror att han gör.

- Äsch då, det är säkert bara nånting dom skriver för att dom måste, de där borstarna är ju så mjuka så...

In med kortet och tvätten startar. Första gången går det bra, och tillbaka, finfint. Hah, det var ju inga problem alls.
Men sista gången borsten går över bilen så SPJJJJOOOOONG! Jahapp. En fin liten flisig glasfiberborste sitter som en plym mitt i taket och ser ut som allt annat än en takantenn. Jäklar.

Något säger henne att hon inte kan åka hem med bilen så. Därför rattar hon blixtsnabbt ner till Bilshopen som naturligtvis inte har antenner på lager. Panik. Tillbaka till Helmia och får killen bakom disken att plocka igenom hela lagret innan han kommer ut med en som passar, tjoho! 

- Tur! Jag skulle inte kunna åka hem och fäjsa gubben om bilen ser ut såhär. Han skulle påminna mig om det for ever.

- Haha. Du kanske ska lägga den här (håller upp resterna av den gamla) i handskfacket?

- Gör dig av med den illa kvickt. Bränn den eller vad som helst. Tryck ner den längst ner i soppåse och åk direkt till soptippen, det här får han aldrig veta.  

Och jag har lovat att inte röja hennes identitet. Fniss. 

I sexton dagar har jag brutit mot lagen.

Och som de flesta andra förbrytare spelade jag oskyldig och drog lite på det: "Nää, det vet jag ingenting om..." när Gino ringde mig på jobbet i förrgår och frågade om jag sett att det kommit något brev om kontrollbesiktning. Skatten hade nämligen kommit och med det en uppgift om att fordonet var obesiktigat.  

Eller rättare sagt behövde jag inte precis spela oskyldig eftersom jag faktiskt inte sett något brev om den saken. Dessutom står bilen på Gino, och kuvert med hans namn på som verkar innehålla någon form av faktura ställer jag oöppnade så snällt på sniskan mot en blomkruka på köksbordet.

Man blir ju lite kall när man inser att man måste köra bilen hem på kvällen. Det vore ju typiskt om man skulle råka ut för en poliskontroll liksom, när man klarat sig undan i dryga två veckor. Men jag skulle inte sluta förrän 23.25 så risken var minimal för att inte säga obefintlig att en polispatrull skulle befinna sig på närmare avstånd än i Karlstad möjligtvis. Lugnt. Och jag fick en tid för besiktning den 17/11 (idag) så det kändes ändå ganska OK.

När jag åkte hemåt var det snorhalt inne på Sunnes gator så jag tog det väldigt piano. Gatorna var helt tomma. Vid utfarten från Ekebyvägen till E45:an kom en bil söderifrån och jag kunde ha hunnit ut, men jag väntade eftersom det var så halkigt. Under tiden dök det upp en bil även från norr, så jag stod så laglydigt(!) kvar och väntade in båda. Bilen som kom norrifrån som jag skulle åka ut efter visade sig vara en polisbil. 

Ja men tjenare. Under alla år har jag aldrig ALDRIG någonsin sett en polispatrull vid den tiden undantaget då kanske under Fryksdalsdansen. Jaha. Såinihelsicketypiskt. Han åkte jättesakta så jag fick ligga hundra meter bakom och försöka se oberörd ut, även om det gick så långsamt att jag tyckte jag vinglade från sida till sida. 

Vid infarten till Bråsstorp blinkade han in till vänster och jag kunde smyga förbi så diskret jag kunde och fortsätta min sakta lunk hemåt, kollande oroligt i backspegeln var tionde meter efter sirener och blåljus. 

Men det gick bra, och nu ska lillpärlan besiktas i dag och jag lovar att hålla koll på det i fortsättningen. 

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.

När mammor dör,
växer det sly överallt.

 Göran Tunström


Min mamma dog. Vår älskade mamma, mormor, gammelmormor, svärmor, syster, vän - hon dog.

Dryga tre jobbiga jobbiga veckor slutade en tisdagnatt. Min syster och jag satt på varsin sida om sjuksängen och höll mammas händer. Vi talade om att hon kunde släppa taget, att hon gett oss redskapen för att vi skulle klara oss, att vi alltid skulle finnas där för varandra; och att vi älskade henne så oändligt mycket. 

Exakt klockan 01.00 tog hon sitt sista andetag. 

Och jag är så ledsen. 

Mammor får inte bli sjuka.

Inte ens om de är 88 år och bor på servicehuset. Mammor ska alltid finnas där och ta hand om sina barn, vara pigga och glada, baka bullar, fråga ut sina barnbarn om allt som händer och vattna blommor. De ska inte bara över en natt bli sängliggande och bara kräkas dag ut och dag in, inte orka äta eller prata, inte bara vilja sova.

Det är orättvist.

I tisdags morse bestämde vi oss för att vi måste ta henne till sjukhus även om hon inte ville. Min syster var ledig:

- Jag tar hand om det. Så kommer du när du kommer från Karlstad.

Jag skulle vara med jobbet i Karlstad hela dagen och det kändes väl sådär när jag satte mig i bilen, inte var det väl precis vad jag kände att jag borde. När jag kommit ungefär halvvägs svängde jag in på en parkeringsficka, gjorde ett lappkast och åkte hem igen. Jag ringde personalfördelaren och tog en semesterdag.

Dagen som följde handlade om vårdcentralen i Sunne med provtagning, remiss till sjukhuset i Torsby, mera provtagning, magröntgen och till sist framemot kvällen inläggning med dropp. Då var mamma helt slut, hon hade hela tiden detta illamående som tog all ork.

Onsdag morgon, likadant, trots dropp och diverse mixturer. Det bestämdes att en gastroskopi skulle göras under dagen.

Stackars mamma. Men hon klarade det och man kunde se att hon hade magkatarr, ett jättestort bråck, några små sår och irritation i matstrupen. Inaga tumörer som man kunde se, men i dag torsdag ska man göra en kontraströntgen och utforska mera. Hoppas hoppas att det är något man kan medicinera bort.

Vi behöver ju vår mamma/mormor.

Och vi har krutgummor i släkten. Mammas ena syster ligger också hon på sjukhus just nu. Hon hade ramlat hemma i duschen och legat i tio timmar när hennes dotter kom på kvällen. Badrumsdörren var stängd och vattnet i duschen stod på för fullt, så det var som att titta in i en ångbastu när hon öppnade dörren. Där låg hennes mamma och kikade upp med ett konstaterande:

- Hej på er. Ja här ligger jag.