Julen 2010

Det är lika bra att ta julen på en gång. Den var ganska lugn. Eller väldigt lugn.

Eftersom Gino skulle vara helledig den 23:e, jobba hela julafton och från förmiddag till förmiddag juldagen och annandagen så gjorde vi upp planer. Jag skulle fira julafton med mamma, och annandagen skulle vi ha julmiddag hemma hos oss. Men jobbar man på järnvägen får man finna sej i tvära kast, inställda tåg och ändrade planer så den 22 ändrades hans jobbhelg helt. Han fick jobba den 23:e, kom hem på julafton kl 08.00 och blev i stället ledig juldagen och annandagen. Herregud vad det vände uppochner på allting. 

I alla fall. Gino och jag lastade bilen full med mat på julafton, och åkte ner till modern och åt jullunch och umgicks några timmar. Hon ville inte gå ut i kylan och jag förstår henne. På kvällen slappade vi i varsitt soffhörn, idogt sippandes på en whiskey, febrilt zappande efter någonting vettigt att se på TV:n. Lite före klockan nio (21.00) insåg vi att den bästa filmen antagligen spelades upp på insidan av de egna ögonlocken så vi drog till sängs. Zzzz.

Har ni nånsin haft känslan av att ni glömt nånting? Nånting viktigt? Vi också. På juldagsmorgon kom vi ihåg att vi inte tagit in julgranen från garaget. Hoppsan. Det kändes lite sent att kånka in den så den står fortfarande kvar där. Oklädd. Suck. Något annat från juldagen minns jag inte. Och det är faktiskt sant. Antagligen var vi ute och promenerade i kylan och skottade snö, men det är bara som jag gissar.

På annandagen kom Ginos pappa och mina barn, måg och barnbarn på middag. Jag måste ha dragit in ett noskvalster eller en hel dammråtta på morgonen för jag däckades av en ihållande rinnsnuva och kraftiga nysningar. Näsan rann, ögonen rann och jag nös oavbrutet så jag nästan kissade på mej. Hela dagen. Fräscht med en sån människa över grytorna, Gordon Ramsey hade slagit huvudet av mej. Per Morberg däremot hade nog sett det som en extra krydda.

Annars var det bra. Alla fick julklappar och alla var nöjda tror jag.

Och tack kära Cici m familj för julkortet, vi blev jätteglada!


Så här är det

Jag lever. Eller nåt.

Men något har drabbat mej. Ingenting allvarligt, det tror jag inte, men något som har dränerat min hjärna på innehåll och min kropp på ork. Jag skulle kunna sova dygnet runt, nemas problemas. Trött trött trött.

I går (eller var det i förrgår?) såg jag en stund på en repris av "Mannen med sju sekunders minne". Ett virus slog ut hans hjärna, hans minnescentra - och gjorde att han omedelbart glömde bort ögonblicket innan. Poff, så var det borta, bara just precis NU existerade. Inga minnen, inga tankar, inga drömmar. Fångad i nuet.

Lika allvarligt är inte mitt tillstånd. Men jag släpar mej fram och längtar till..? Vad? Våren, semestern, värmen, Italien? Eller vill jag bara att vi ska få våra Tegsnässkidor med posten så vi kan åka till sätern, med snöskotern på släpkärran? På morgonen spänna på sej skidorna och åka ut på Korpmyren eller mot Kullarna och spana efter tjädertuppar som flugit upp i talltopparna. Vill jag sitta i skenet av fotogenlampan och stearinljus och höra knastret från kaminen en gnistrande kall vinterkväll, och kanske få höra Nyskogavargarna yla i fjärran medan man fryser ihjäl på utedasset?  (I alla fall skulle jag hoppas att det är i fjärran.)

Drömma går ju. Och det funkar. Jag drömmer som bara den.



Bilden har jag lånat från VK. Västerbotten-Kuriren.

Snart ska jag berätta om julen. Om jag kommer ihåg hur den var.

Förresten är vi för gamla också

Karlstad Djurskyddsförening har en kattannons som jag läser halvhögt, och sen säjer jag: - Ska vi inte ha en liten en till? Den här lät så gullig?

Han har inte hört ett dugg, men tittar upp på andra sidan bordet: - Va? Va sa du, en liten?

- Ja, en katt, den här Frida lät så mysig. (Fast vi har redan tre katter så det var inte så allvarligt menat).

- Jaha katt. Jag trodde du menade barn. Det vore ju bättre med ett barn, då kunde jag vara hemmapappa tills jag går i pension. Vara ute i naturen, jaga och åka snöskoter och... han får något drömmande i blicken.

- Eeeh... Okej. Tänker du att man kan göra allt det om man är hemmapappa? Du skulle nog få städa, laga mat och diska och tvätta och handla och ta hand om barnet och...

- Vi kunde ju skaffa barnflicka.

Så klart. Vad dum jag är. För ett ögonblick hade jag glömt att vi är dollarmiljonärer.

Med skräckblandad förtjusning

Jag fick ett samtal i dag från Sunne Kommun. En trevlig kvinna fanns i andra änden:

- Vi undrar om du vill blogga några veckor i början av januari på Sunnebloggen?

I min värld är det ungefär lika stort som att få Nobelpriset eller åtminstone Augustpriset. Men inte har väl jag nånting att säja? Inte kan jag tillföra något?  Eller..?

Självklart sa jag JA, även om det kommer att kännas som att stå naken på torget eller kasta sej utför en klippa. Nu poppar det i huvudet av idéer och det kommer att bli svårt att sova några nätter, men det är det ju annars också.

Så KUL! Och så skrämmande.

Det är lite synd

Det snöar. Hade två timmar mellan arbetspassen idag och de gick åt till att skotta snö. Tro inte att jag är klar för det. Hela eftermidda´n har det ökat på, sakta men säkert. Tung, blöt snö. Kvällen är räddad.

Gino har köpt ett snöblad till fyrhjulingen den här veckan, och i fjol impulsköpte han en snöslunga som ni minns; ni som varit med ett tag. Bra grejer. Det går på en grisblink att rensa hela gårdsplanen, snöröja ner till stallet, göra en sväng till saltstenen för att göra väg åt rådjuren...

Synd bara att han befinner sej i Oslo tills i morgon eftermiddag, och jag inte kan hantera andra snöredskap än skyffeln.

Lite tråkigt. Men jag säjer inte att det är hans fel. Icke.



Så här såg det ut förra vintern.

Böndernas val

Nu har TV-bönderna gjort sina val. Rätt eller fel?

Rent spontant tycker jag mest:

1. Synd om Thomas. Jättesynd. Han hade valt tre kvinnor som egentligen inte passade honom. Hoppas han inte blir helt knäckt av det här utan finner kärleken och sin livspartner.

2. Synd om Ann-Katrin som verkar helt oförmögen till kroppskontakt. Hur man kan kramas nästan utan att nudda den andra personen är för mej en gåta. Hon måste träna mera.

3. Att det är tråkigt för Per-Johan som sett fram mot en underbar kärleksresa med Hurtigruten att bli avsnoppad redan vid incheckningsdisken. Ingen delad hytt där inte! Ett bestämt NEJ satte punkt för den drömmen :)

4. Att det ska bli roligt nästa vecka att se hur det gick på resorna. 

Vad jag tycker om valen de gjort, de andra två, skåningen och ölänningen? Ingenting. De har aldrig egentligen berört.


Hurtigruten. Kan vi åka den nångång, Gino? Förslagsvis i samma hytt.

Att ringa en hare

I dag har vi jagat hare.

Det är i alla fall vad vi tror, fast vi såg varken någon hare eller färska spår. Bara räven och ett gäng med hjortar hade varit ute och pulsat i snön. Men Alva var glad över att springa lös i skogen, och Gino och jag fick välbehövlig motion. Åtminstone jag. Och för att vara riktigt ärlig så var det inget allvarligt försök till jakt.

Gino letade efter färska spår, för om man hittar såna kan man försöka ringa haren säjer gammal jägarkunskap. Om man vet vad haren har för nummer vill säja. Och om han har lust att svara.

Såklart inte, det går till så här: Man följer harspåret och när man stöter på korsande spår så gör man en ring. Är det utspår i ringen så får man följa det och göra en ny ring längre fram. Annars är det till att göra ringarna mindre och mindre och försöka se vilka spår som är färskare eller äldre.

Men, inga harar var på hugget idag, och det var allt lika bra det. Jag måste ju få ner lite goda julkakor i frysen också. 

                                   

Det gör vi inte om

I går kväll gjorde vi nåt dumt.

Jag hade tvättat sängkläderna och skulle lägga i dom tillbaka hade jag tänkt. Men glömde. Så när det var dags att gå och lägga sej var det ingen som orkade börja klä på täcken och kuddar, utan vi bestämde att vi skulle ligga i Johans rum.

I en säng som är 120 cm bred. Samma bredd som jag har när jag ligger ner.

Jag hade väckarklockan på 03.40 och Gino på 05.00. Vi måste alltså försöka sova. 

Gino masserade in mej med olja av en anledning jag inte tänker berätta, och detta tilltag gjorde att jag sen satt fast i både täcket och lakanet. När jag försökte vända på mej följde allting med, och jag snurrar på nätterna kan jag berätta. Konstant.  Med olja på överkroppen (där fick ni) var det ungefär lika lätt att vända på sej som för en fluga som sitter fast på ett flugband.

Izak ligger alltid hos oss i sängen och han fattade nada. Ska vi ligga här? Inte i vanliga sängen? Han var helt förvirrad och traskade runt så gott det nu gick i det lilla utrymme han hade. Efter en timme hoppade han ner och skulle ut. Efter det gjorde jag ett nytt försök att somna. Gick inte. Det var varmt, det var trångt, jag var klibbig, hund av taxtyp låg där jag skulle räta ut benen.

Jag tog kudden och gick till Gustavs gamla rum där datorn står. Där kröp jag ner i bäddsoffan och fick sällskap av en kelsjuk katt. Klockan tre hörde jag att Izak ville ut igen, den här gången var det Ginos tur. Naturligtvis gick det inte att somna om.

Idag är jag en zombie. En zombie med huvudvärk.

 

 


Här ska läsas!

Nu har jag varit och köpt boken "Bara en pärla" direkt av författaren Karina. Vi fick oss en lite pratstund också och så signerade hon sitt verk. Eller sina verk skulle jag väl säja, för jag köpte en bok att ge bort också.

Den ska jag ge till en människa som gett mej väldigt mycket det senaste året, utan att vara medveten om det.  

Karina med K författar

Den finns att köpa på Bokus.se t ex. 

En bra morgon

I dag hade jag sovmorgon. Det är så skönt som omväxling att få sova ut, äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen och ta en promenad med hunden innan man åker till jobbet.

Det var 13 grader kallt när jag tog Alva i kopplet och gick uppåt skogen. Solen lyste på de snötäckta träden, det var vindstilla och det knarrade under skorna. Massor av rådjursspår korsade vägen och Alva måste nosa i dem allihop. Vi gick sakta och fort om vartannat. Räven hade gjort sina krumsprång längst med vägen innan spåren till slut försvann över den frusna bäcken.

Man tänker så bra när man kommer ut i naturen, och jag tänkte på hur lyckligt lottad jag är och hur mycket jag har att vara glad för.

Jag har haft en bra morgon.

                                                           

Och det är ändå huvudsaken

I morse kom det nya vapenskåpet. När vi hade strippat av det var det en stor hög med plast och papper ute på trappan. Jag hade två kassar med tidningar också som skulle slängas, så jag laddade lillbilen full när jag skulle åka till jobbet.

Gino: - Jag kan ta det där, du kommer att köra omkring med det där i flera veckor annars.

Vi vet båda två att han antagligen har rätt i det så jag fnös lite, hoppade in i bilen och svängde in till återvinningen på stört. Man vill ju inte att han ska få rätt, inte. Men jädrar så kallt det var. Jag hade inga vantar på mej när jag försökte trycka in den nu stelnade plasten och motsträviga tidningar i redan överfulla containers. 

Mina stelfrusna händer minst sagt värkte när jag satte mej i bilen. Jag nästan grinade, och och fick sitta omväxlande på höger och vänster hand på väg till jobbet.  Det tog flera timmar innan de återfått rätt färg.

Men han fick jäklar i mej inte rätt.

Tillsammans

För fyra år sen tog vi en Lovers weekend på Hotel Maria i Helsingborg. Jag gick min tågklarerarutbildning i Ängelholm och Gino kom ner och hälsade på en helg. 

Vi åkte till Helsingborg och förlovade oss i Karl-Johansviten och på kvällen åt vi en trerätters på Olsons skafferi. Dagen efter "turade" vi till Helsingör och strosade runt innan vi återvände till Helsingborg för ännu en mysig kväll.

Vi har lovat oss själva att göra om det, bo på Hotel Maria alltså, ett jättemysigt hotell där alla rum är inredda i stilar från olika epoker.

Den här 8 december har vi stått i garaget. Till middag var det blodpudding och bacon. Men faktum är att det känns lika fint vart vi än är och vad vi än gör, så länge vi gör det tillsammans.


Nej vi tog allt Peugeoten

Denna romantiska förlovningsjubileumsdag har vi till stor del tillbringat i ett kallt garage. Det skulle bytas ett hjullager eller nav eller något i den stilen på "gula faran"; vilken ska övergå i Richard och Doris ägo inom en snar framtid.

Jag har lyst med lampan, hämtat hylsnycklar, glasögon, skruvmejslar, avdragaren Kukko (den heter faktiskt så), hållit emot när det behövts, vridit på ratten, trampat på bromsen, hejat på och torkat svett; medan mannen kämpat med själva avtagningen av förut nämnda bildel.

Så fick han då loss den till slut, även om vi ett tag trodde att den växt fast. Sen skulle navet(?) ner till eminenta Sunne Bil & Maskin för inpressning av en ny grej. När han ändå var inne där passade han på att fråga om lampor till blinkerserna fram, som det också blivit anmärkning på vid besiktningen. 

- Har du såna?

Börje i kundtjänst: - Ska kolla det, så kan vi byta direkt. Har du bilen här?

Gino tittade på disken där hjulnavet låg och skrattade: - Nej du, det vore ju lite svårt med tanke på att den här ligger här.

- Ja jädrar du.

Lite extra muntert blev det på verkstan.


Fyra år

Jag har en ring på mitt vänstra ringfinger. I den står det Gino 8/12 2006

Grattis älskling på vår fyraåriga förlovningsdag!


Som en böld i râva...


Så mycket bättre

Klockan halv fem i morse visade termometern på -20 grader.

Ena katten stod vid dörren och ville ut. Det tog fyra sekunder innan han ångrat sej och krafsade och skulle in i den goe värmen igen. Så rusade han som ett skott till kattlådan. 



Aaah... Jag skulle nog ha gjort likadant.

Nån som sett Lennart sista halvåret?

Gino ringer till den inte alltför stora skroten bildemonteringen och ska ha tag på en grej. Han frågar efter Lennart, för han brukar veta direkt vad dom har på lager.

Killen som svarar: - Jag ska gå och se efter vart han är. Dröj lite.

Gino dröjer ett par minuter, sen kommer någon annan och lyfter på luren. Gino säjer att han väntar på att kille 1 ska hitta Lennart.

- Ok, jag ska gå och se efter om han hittar honom. 

Gino dröjer lite igen. Och lite till.

Efter en bra stund kommer kille 1 tillbaka: - Var det du som frågade efter Lennart? Ursäkta att det tog sån tid men det var inte helt lätt att hitta honom. Han hade visst slutat här.

Det här var inte mitt fel. Faktiskt.

Det bankade på dörren till TågX. Eftersom det står en grävskopa utanför och Markarbeten håller på med något, trodde jag att det var de.

Men det var det inte. Det var en minst sagt arg tjej. Hon hade missat sitt tåg för att det stått ett långt godståg och blockerat övergången:

- Och jag vinkade att han skulle stanna...AAAAAHHHRRRRGGGG... JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD!!!! VARFÖR GICK DU INTE UT!!! DU SKULLE GÅTT UT!!!! VARFÖR GÖR DU INTE DITT JOBB!!!!

- Jag ska inte gå ut. Mitt jobb är därinne. Men vart kom du ifrån, stod du på fel plattform när godståget kom in så de borde sett dej och släppt över dej? - Du förstår, jag ser inte vad som händer därute, jag ser bara tågen på skärmen eftersom jag inte har ett enda fönster åt järnvägen. Jag har ingenting med resenärerna att göra.

Jag talar för döva öron. Men jag frågar igen vart hon kommit från.

Hon pekar norrut, hon har alltså inte kommit från hållplatsområdet utan genat över norra perrongen. Inte så underligt då att godståget inte kunde stanna och släppa över henne. Hon var antagligen helt enkelt inte där när de rullade in, tre minuter innan mötet med persontåget.

Jag försöker förklara, men hon vill bara lära mej mitt jobb och skriker som en galen och hoppar jämfota. Upp och ner samtidigt som hon skriker:

- FYYYY FAAAAN, JAG ÄR SÅ FÖRBANNAD!!!! SKIIIIT!!! JAG ÄR SÅÅÅÅ FÖRBANNAD!!!

Jag är inte dummare än att jag fattat det, så jag går in och låter henne hoppa omkring och vädra lungorna en stund. Vad jag än säjer tycker hon ändå att det är mitt fel.

Viltvarning

Vi bor i en svag kurva efter en asfalterad byväg. Vägen är livligt trafikerad, och hastigheten ofta alltför hög.

I gränsen mellan oss och grannen är det ett flitigt använt övergångsställe för rådjur som kommer ner från Sånebyklätten. Förra vintern hade vi uppemot femton rådjur som fick stödutfodring, de hade en riktigt tuff period med lång kyla och mycket snö.

I fredags kväll ringde grannen: - Är Gino hemma?! Det ligger ett påkört rådjur vid vår infart! 

Gino var inte hemma så jag ringde en annan i trakten som jagar. När han kom fram hade den lilla killingen precis dött.

I går kväll la jag mej strax efter nio. Gino jobbade natten och jag var jättetrött. Skulle upp vid 04.25. Vaknade med ett ryck av att telefonen ringde vid halv tolv, det var grannen igen:

- Nu är det så igen! Det ligger ett påkört rådjur här, är Gino hemma?

Och det var han ju inte då heller.

Nu ska det upp skyltar.




Världens bästa mamma

Jag är stolt över min mamma.

I morgon ska hon åka och hälsa på sitt nya lilla barnbarnsbarn. Hon har bakat bullar, pepparkakor och en björnkaka att ta med, och gjort i ordning ett välkommen-kort med pengar till lilla Elly (det var väl Elly?). 

Mamma är 87 år. Hon bor i lägenhet på servicehuset och sköter sej helt själv. Hon har ont i knän och fötter så hon går alltid med rollator. Hon lider av psoriasis på händerna vilket gör att hon måste göra allt med handskar på; baka, diska, laga mat.

Tror ni att hon klagar? Never.

När jag går därifrån i dag:

- Ta med lite bullar till Annas små pojkar.

Och jag lovar, jag är den enda som går från detta servicehuset med hembakat bröd.

Jättegoda bullar BTW.

Dagens spartips

I går skulle vi hjälpas åt att fixa till härhemma (läs städa). Men vi åkte på konstutställning i stället. Väldigt mycket roligare faktiskt.

Ardy Strüwer ställer ut på Bomans Glas i Karlstad och både jag och Gino är stora fans.

Vi hittade två tavlor som skulle göra sej fint därhemma. Den ena kostade 22.000 och den andra gick loss på 48.000. 

Båda två tyckte vi nog bäst om den för 48.000 och eftersom vi bestämde oss för att inte köpa den i alla fall, så sparade vi en himla massa pengar. 

Och så säjer folk att det är så svårt att spara. Vavava?

    

Visst målar han häftigt?

Tunga grejer

Gino läser en Illustrerad Vetenskap igen. Från 1999. För ovanlighetens skull vid köksbordet, beroende på att lördagstidningen inte kommit; fast klockan är åtta.

Jag får en fråga: - Vet du hur många kilo damm det bildas i ett normalhushåll under ett år?

Detta föranleder en motfråga från mej: - Skulle du säja att det här hushållet är ett normalhushåll..? I så fall är svaret minst ett ton.

Gino: - Nä, arton kilo ska det vara.


Slutsats: vårt hushåll är inget normalhushåll. Arton kilo får jag ihop bara under vår säng. I veckan.



Stor pôjk

Jag har passat barnbarnen ett par timmar. Valle är tre år och Charlie är ettochetthalvt.

Charlie hade lyckats klämma Valles tå i dörren och Valle visade hur röd den var.

- Det gör jätteont. Har du klämt din tå nångång, mormor?

- Det har jag säkert, sa jag. När jag var liten som du och Charlie.

Valle tittade förnärmat på mej under lugg:

- Jag ä stor. Pappa och jag och mamma ä stora nu.

- Men Charlie då, sa jag?

- Charlie? Han är bara liten. Fortfarande.


Slut

I dag är jag verkligen slut.

Har bara sovit korta stunder i natt.  

När jag kommer hem från jobbet ska jag lägga mej under täcket och bara skita i allt. 


Fast det sista är inte riktigt sant.

                                                

Man har väl ansvar.

Möt Ingela Larsson, förkrigsmodell

Man bara måste älska Ingela Larsson ;)

http://www.youtube.com/watch?v=Vg_3xtjLTaQ

Är det ok att fisa i trappan?

Prupp till toppen

Vi har nämligen ingen hiss.

När man får en aha-upplevelse

Varje morgon har snickar-Peter gjort sej en "Kaffe-Olle" bestående av vatten, mjölk, nescafe och socker. Han kommer från nordvärmland och jag trodde att det var något man uppkallat efter nån liten farbror däruppe.

I går kväll innan dom skulle åka till nytt jobb kom han in och tog sej en Kaffe-Olle för att värma sej med. Det var 14 grader kallt och riktigt surt ute.

Så sa han:

- Det är ganska gott det här när det är kyligt. Det blir i alla fall nästan som en riktig café au lait.

Kaffe-Olle. Café au lait.

Aha. Kaffe Ollé. Det klingade till när poletten ramlade ner.

Dom är så himla kluriga däruppe.

Folk (host) är mer tröga här nere i Fryksdalen.

    

En café au lait.                        En Kaffe-Olle?

RSS 2.0