Det var det här som gjorde att det blev pyspunka

När jag tittade tillbaka i bloggen såg jag också ganska tydligt vart luften tog slut.
 
Innan vi åkte till Italien hade vi köpt ett hus uppe i nordvärmland. Eller det hade vi inte, men vi skulle. Handslaget var klart, vi var överens om priset; säljarna var glada (sa dom) att just vi skulle köpa det för att vi planerade för att ha vårt permanentboende där om några år. Så var tanken och vi såg fram mot att ha vårt vinterparadis där till att börja med, åka snöskoter och skidor, barnen skulle låna det och åka i Branäs. Vi skulle få egen jakträtt och slippa arrendera. Vi såg fram mot det alldeles enormt och planerade: Där ska vi göra det och det där måste vi fixa till... .
 
Skriva och gå till banken skulle vi göra så fort vi kom hem från Italien, två gånger försäkrades vi per telefon att det inte var någon brådska "huset är ert, vi tar det när ni kommer hem". Fine. De undrade om vi var intresserade av några möbler osv. Vi hade ingen anledning att misstro dem, de har jagat i samma jaktlag i många år och kändes som våra vänner.
 
Hemma igen var vi sent på lördag kväll och skulle köra svärfar till Karlstad på söndag förmiddag. Vi sitter i bilen när en av säljarna ringer på Ginos mobil och Gino säger glatt: 
 
- "Ja, vi pratade precis om att höra av oss till er i eftermiddag för att göra upp dag och tid; vi vill gärna få tillträde innan älgjakten om det går bra".
 
Jag sitter i baksätet och hör att Gino blir alldeles stum.
 
-"Tyvärr så har jag ett tråkigt besked, vi sålde huset i går till tyskar... bla bla bla".
 
Nu tänker jag inte dra det här i långbänk, men den känslan av att ha blivit totalt grundlurad; den är svår att skaka av sig. Nu hade tyskarna kommit och lagt ett högre bud, men i min värld är ett löfte ett löfte och hade man den minsta gnutta heder och moral hade man sagt att "tyvärr, huset är sålt".
 
Där tror jag spiken i kistan kom. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Ett rejält magplask där man tappar luften.
 
Men nu vänder vi blad som det så fint heter. Bryt ihop och kom igen.
 
2016 ska bli ett jättebra år, vi har varandra och livet är ganska bra. Riktigt bra faktiskt. Det heter ju att det finns en mening med allt som händer, och så är det kanske. Drömhuset som jag har däruppe kanske blir till salu... eller vad tror du Mia..? :)
 
Det var inte meningen att det skulle bli ett gnällinlägg det första som kom över mig, men nu blev det så ändå.
 
Därför får ni också er till livs (?) till syns (?) ett par av mina mobilfoton, slumpvis utvada:
 
1. Världens gulligaste snigel:
 

2. Halloweenklubbor som skulle föreställa spöken. Vid närmare granskning ser det mer ut som om KKK har möte hemma i  köket.
 
 
Vi hörs då?

Nystart

Hej igen. Det var länge sen.
 
Tiden har gått fort och mycket har hänt.
 
Inga stora saker, men små händelser kan också bli till stora klumpar om de blir många. Så händer det sig att när man tagit hand om det mest överhängande finns det inte varken tid, ork eller lust att sätta sig vid datorn och blogga. En dag i taget, ena foten framför den andra. Upprepa.
 
Så skaffade jag ju Facebook också. Till mitt försvar. (?) Och det gjorde också att bloggandet strök på foten.
 
Men. Det är också Ansiktsbok´a som gör att jag skriver det här, eller rättare sagt min bloggkompis Cici i Norrlångträsk (älskar det ortsnamnet) som helt plötsligt uppenbarade sig på min sida. Så glad jag blev, och i det ögonblicket kände jag att jag faktiskt måste rycka upp mig och återuppväcka Solängens blogg. Faktum är att jag på de här månaderna inte varken tänkt "blogg" eller läst en enda blogg, och jag kände att jag verkligen hade saknat "Byrackan" Cici.
 
Innan jag drar igång och pladdrar runt här igen måste jag läsa tillbaka lite så jag hittar tråden, om det nu finns någon.
 
Det är så mycket jag vill berätta om.
 
Kram!
 
 

RSS 2.0