Vilka skulle du...

... bjuda på middag. Kom igen nu, fem personer - levande eller döda.  

Motivera gärna, för att vi andra ska förstå hur samtalen kommer att röra sig över bordet. Epsilon har föreslagit Selma Lagerlöf i sin kommentar, jag håller fullständigt med.

Så stilla min nyfikenhet, ge mig middagsgäster! Få se om ni kan komma upp med någon mer pratglad person än... hrrm...  Stålfarfar.

Bekräftade farhågor

Mamma och jag pratar i telefon precis nu, och jag berättar om Stålfarfar och middagen och vilka Gino skulle bjuda in och allt.

- Stålfarfar, säger mamma med eftertryck, och man hör att hon inte tyckte det var någon bra idé. Vart fick du honom ifrån?

-
Ingen aning, svarar jag, det var bara han som dök upp i skallen. Hur vet jag inte.

Då befäster hon mina värsta farhågor:

- Han var på TV en gång och himmel vilken tråkig karl. Han pratade inte ur skägget. Hade ingenting att säga.


Jahapp. Jag tror jag ringer återbud till middagen. Eller så kollar jag om inte åtminstone Frank Zappa kan komma till desserten. I värsta fall kallar vi in Gustaf Schröder.

Middagsgäster

Häromkvällen sjönk vi ner i soffan precis när Go´kväll led mot sitt slut. "Gynekologen i Askim" skulle välja fem gäster att äta middag med, levande eller döda.

En sådan tanke triggar genast igång mitt lilla kugghjul däruppe så jag frågade Gino vilka fem han skulle kunna tänka sig att sitta till bords med. Samma villkor, levande eller döda - gärna med en motivering också. Det sista la jag till utifall att han bara skulle välja Pamela Anderson, Victoria Silvstedt och andra intellektuella kvinnor.

- Få se då, jag börjar med Frank Zappa, för att han är en riktigt cool typ, han har säkert mycket intressant att komma med. Sen tar jag Hitler...

- Hitler!!! Vad ska du prata med Hitler om???

- Jag skulle vilja ställa frågan hur han kunde göra det han gjorde och varför han gjorde det.

- OK.

- Sen Albert Einstein. Han skulle få bevisa att han var ett sånt geni som man säger.

- Okej. Bara män så här långt? säger jag nöjd.

- Ja, nästa blir också en man. Robert Broberg, som jag tycker är sveriges svar på Frank Zappa.

- Och den sista?

-Författaren Gustaf Schröder. 

För er som till äventyrs inte hört talas om Gustaf Schröder kan jag berätta att han var en värmländsk jägare och författare som skrivit en serie böcker som tilltalar Gino väldigt mycket. Jag försökte läsa en av böckerna en gång, den om skogsfinnen Pekka Huskionen men kom liksom aldrig in i handlingen riktigt. Om ni aldrig hört talas om Schröder är det inget att skämmas för, han slutade jaga för snart hundra år sen, 1912, då 88 år gammal.
Väry väry old författare alltså.

Sen vänder han sig till mig:

- Och du, vilka skulle du vilja träffa över en middag och veta mer om?

- Jag skulle... och där tar det stopp. Jag kommer inte på en enda, varken levande eller död person som jag skulle vilja lära känna eller utbyta tankar och berättelser med. Det känns helt otroligt. Medan Gino skulle kunna fortsatt och dukat upp en hel bankett kommer jag inte på NÅGON. 

Jag våndas i tio minuter, sen klämmer jag fram ett ynkligt: 

- Stålfarfar. 

Ni skulle ha sett Ginos min. 

- Å va har han gjort mer än cyklat runt lite i Sverige med sitt långa gråa skägg? Var det runt Vättern?

- Ingen aning, säger jag, men det skulle jag kunnat tala om för dig om jag hade käkat middag med honom, kanske. 

Sen kom jag inte på nån mer. Så medan Gino sitter i skenet av två fladdrande stora kandelabrar och för en livlig konversation med fem multispännande personer, sitter Stålfarfar och jag och petar i ärtsoppstallriken och mumlar lite i skäggen.

 Cyklarna har vi lutat mot ytterväggen. 



Stålfarfar och hans fru. Hon kan också få komma när jag tänker efter.

Positivt - äntligen

Nu har det allt varit dåligt med positiva tongångar här ett tag.

Därför kan jag meddela att det kanske är sant det som man säger att "det är inget ont som inte har något gott med sig".

Det verkar åtminstone som att pencillinet även har en helande inverkan på ischiasinflammationen. Det känns mycket bättre i vänster bakben i dag. Ni vet vad jag menar.

Bra va´?


Snabb diagnos

I väntrummet på vårdcentralen sitter en kvinna och hostar. När hon inte hostar snyter hon sig. Man anar att det är förkylning hon söker för, om man säger så.

En bekant till henne kommer gående i korridoren och stannar och pratar:

- Hej, Berit, det var länge sen. Är du förkyld?

Berit, med hes och svag stämma: - Jaa, jag är jättedålig, ont i hela kroppen.

- Då har du influensa. Den kan bli svår att bli av med. 

Berit väser: - Nja, kanske det, men jag har mest ont över bröstet...

- Det låter som lunginflammation. Du ska se att det är lunginflammation.

... och ont när jag andas.

- Eller luftrörskatarr. Det ska du se att det är. Ja det är inte heller att leka med. Du behöver pencillin. Ha det så bra, vi hörs, hörrö.

Sen går hon.

Och jag väntar mig nästan att Berit ska resa sig upp, gå till receptionen och be att få pengarna tillbaka, men det är klart; hon ska ju ha ett recept på pencillin också. 

                                                                 image129

I kväll kinamat

Undrar om det inte får bli lite kinamat i kväll. Nummel tle sel ju gott ut.


Jag leder?

Undrar om inte jag leder när det gäller konstiga krämpor/symtom/skador i och med att jag körde en nyckel till en lägenhet på Allégården i handen?

I vilket fall om man går igenom ovanliga jag har haft kontakt med/hört talas om genom åren, typ: 

*      Gaser i armbågen

*      Knäppningar i håret

*      Nattliga resningar av en stortå

*      Blyertsstift i plasthållare (ni vet en sån penna som man bytte stift i nerifrån när det tog slut) inpetad i
        örat på syrran vuxen person. Långt in. Föranledde remiss till Centralsjukhuset i Karlstad.

Jag tycker i alla fall att mitt ligger ganska bra till.

Eller? Vad har du själv eller någon du känner/hört talas om råkat ut för? Kom igen, bräck mig.


Comb over eller peruk?

Ingendera säger jag.

Ser ni på "Dansbanan i Täfteå"?

Jag gillert. Småmysigt och kul med en gammaldags svensk folkpark.

Men peruken! Kan ingen tala om för Signar att det ser ut som om han har en gammal illasittande golvmopp på skallen, och dessutom dansar han ju peruken alltmer på sniskan ju längre fram på natta det blir.

Nej, stubba hjässan eller raka av rubbet, det ser mer manligt ut.

Detta gäller också Efterlysts Tommy Lindström. Hans fyrtiocentimeter långa sidlugg som kammas över till andra sidan är inte snygg. 

Lindrigt sagt. 


Blad    

Lite tunn kanske.                                                      Men HÄR är en fluffig fuskfrisyr.

Klumpedunsa gör det igen

Nu har jag överträffat mig själv. Jag har gjort det omöjliga möjligt, sprängt gränsen för oförutsedda händelser, gått till historien. V g välj själv.

Detta har hänt:

I går förmiddag skulle jag veckohandla åt min mamma. Valet av mockastövlarna var det som bokstavligt och bildligt skulle bli mitt fall. Hur f-n tänker en i övrigt ganska klok kvinna över femtio när hon väljer ett par stövlar slätare under än Anna Anka är i fejset, när det inte finns ett gruskorn på våra fina vintergator?? Vavava? 

Själva handlandet gick bra, men det var när jag skulle kliva ur bilen och ta varorna i baksätet som det hände. Ni är med nu? Den här gången föll jag som en fura framåt, kanske lite åt sidan.  

Den obligatoriska kolla-om-någon-såg-mig-huvudvridningen åt höger och vänster hann jag med innan jag kände hur ont det gjorde inne i vänster hand. Mitt i handflatan satt (håll i er nu) hela nyckelknippan. Den längsta och smalaste nyckeln satt som ett spjut rakt in. Nyckeln till mammas lägenhet BTW. Och den satt långt in. Jag trodde jag skulle svimma.

Halva nyckeln hade borrat in sig rejält. Jag försökte dra i den lite försiktigt men den rörde sig inte ur fläcken. Nyckelns taggar blev till hullingar som stretade emot. Andas, andas. Det susade i huvudet. Jag lutade mig mot bilen och försökte tänka snabbt, ska jag pilla loss bilnyckeln från knippan och åka upp till vårdcentralen så de får dra ut den? Nej fasen heller, jag måste få ut den NU. Jag tog i och drog hårt. Efter några försök kom den ut, och då kom också blodet. I massor.

Med höger hand fick jag ut alla varona, sparkade igen bildörren och med den kupade vänsterhanden alltmer fylld av blod tog jag mig upp till mammas lägenhet, situationen kändes mer än bisarr - sånt här händer väl inte?

Dessutom trodde mamma att jag skojade när jag kom upp. - Nä, nu driver du allt med mig? 

- Driver? Skulle jag skoja om det? Inte ens jag skulle kunna hitta på något så dumt, sa fräste jag.

Hon tvingade iväg mig till vårdcentralen och det blev besök både hos sköterskan och tillbaka senare på eftermiddagen till läkaren; stelkrampsspruta och pencillin. Jag kan lova att det värkte. Handen och armen upp till armbågen sprängde och molvärkte hela kvällen och hela natten. I dag har det lugnat ner sig, bara själva handflatan och handens ovansida är svullna och smärtar. Som tur är hade inga senor blivit avslitna.

Gino var i Rottneros och växlade tåg vid bruket när jag kom från vårdcentralen första gången. Det första han får se är blod som runnit bak på bilen, på tanklocket.

- Oj oj, sånt här måste man ta bort direkt, blod är salt och det fräter på lacken. Spott spott gnugg gnugg.

SEN tyckte han synd om MIG.

Vad säger ni, ska jag låsas in fram till midsommar?

Kram på Alla Hjärtans Dag

Till alla nära och kära, till släkt och vänner, till mig; till alla som behöver en Alla Hjärtans Dag-kram:





Världens bästa granne

Häromkvällen jobbade jag till halv tolv. Gino var också på jobbet och snön vräkte ner. Vi brukar vanligtvis anlita dottern att åka och se till att taxen får komma ut och kissa på kvällen, men med så dåligt väglag ville jag inte att hon skulle åka ut.

Jag ringde till världens bästa granne, Tommy Såta:

- Skulle du vilja släppa ut Izak nångång under kvällen?

- Självklart. Inga problem, det gör jag när jag åker förbi sen. Alltid positiv.

När jag åker hem på nattkröken funderar jag på hur jag ska ta mej in på gården. Snöplogen har gått under kvällen och det är en massa snö som ligger framför allas infarter.

Hm. Jag får nog ställa bilen ute i vägen och skotta mej igenom snöplogsvallen och göra en väg ner till carporten, så får det bli. Och jag som är blöt och frusen om föttena, och har sån ischiasvärk.

När jag kommer hem ser jag inte minsta snöplogsvall. Tommy har varit hos oss med traktorn och kört undan allt, jag behöver inte lyfta ett finger.

Det är vid såna tillfällen man blir så glad att man nästan vill grina.

Vem annars :)

Vi ligger i varsitt soffhörn lika förkylda och hängiga båda två. Sverige vinner till slut över Finland på straffar. Samtalet glider in på hur vi själva spelade hockey när vi var små.

Jag hade en bästa kompis som hette Per, hans pappa spolade en riktig is med sarg och allt, där spelade vi ishockey så länge det var kallt. Gino slet på lädret i Karlstad.

- Jag var alltid Hans "Virus" Lindberg, sa jag, det var min idol.

- Och jag var Sura-Pelle, sa Gino.

Hehe.

         

Jag                                               Gino

Det blir en lång kväll

Det snöar igen. Därför såg jag inte isfläcken som förrädiskt försökte fälla mig för en timme sen när jag skulle skicka tåget mot norr. 

Jag gjorde en dubbel salkov men landade på båda fötterna i alla fall. Skickligt. Den pareringen kan jag vara nöjd med.

Mindre nöjd är jag med resulatet av akrobatnumret. Ischias i hela vänster sida.

Aaaoooo. Jag kan nu inte sitta ner utan måste stå upp hela tiden, annars kommer jag aldrig igång till gående igen. Det blir allt en kul eftermiddag/kväll.

Jag ska stå här till halv tolv i natt.

 


Men det kunde varit värre. Jag kunde ha brutit något.


Bra och dåligt

I dag har jag varit på en "Utbildning för ny- och omvalda förtroendevalda i kommunen".

Mycket trevligt, enormt bra föreläsare, Hans Gåsste (är han släkt med Anders?), intressanta ämnen och bra frågeställningar. En riktigt bra och nyttig dag m a o. Lite roligt var det att tjejen som hoppade jämfota och skällde ut mig i Bäckebron en morgon när hon missat tåget, var där. (I ett tidigare inlägg). Hon satt bakom mig och gjorde säkert fula grimaser bakom ryggen.  

När jag kom hem hade min nya mobil kommit! Redan. Den var som han lovat helt i nyskick och verkligen jättefin. Den verkar gå att ringa med också. I morgon ska jag prova att ta bilder. Det här var det braiga.

Gino hade inte haft en lika bra dag, han satt som en skugga av sitt forna jag (lätt överdrift) i soffan när jag klev in i hallen, han hade fått SIN andra släng av magsjukan... men stönig som en gris for han på jobb vid 20-tiden: 

- Jag ska ju bara åka taxi till Grums och växla lite och sen köra tåget till Kil sen åka taxi tillbaka till Grums och växla lite sen köra tåget till Karlstad och sen åka taxi till Kil och sluta där vid tre i natt. Det kanske går bra.

- Ta med dig två par extra kalsonger, älskling. Hej då. 

- Grmmf (ohörbart). Hej då.

Vi får väl se hur det går

Jämt nu är jag litte nervös.

Jag fick stränga order och en summa pengar av my beloved när jag fyllde år:

- Köp dig en ny telefon. Du kan inte ha en telefon som bara krånglar.

Jag tror att jag bara ägt en helt ny mobil en gång, annars har jag ärvt av barnen och Gino. Jag tycker helt enkelt inte det är riktigt värt pengarna. Dyrt. 

Men nu har vi varit och tittat på en ny mobil. Den jag vill ha, en rosa Sony Ericsson C905 tycker jag kostar lite för mycket, nästan tretusen. Men, den har en jättebra kamera och jag skulle så gärna vilja lägga ut lite bilder igen på bloggen. Det var bara ett mushår ifrån att jag slog till och köpte en häromdan när vi var i Karlstad. Men, snåltarmen slog till och jag traskade ut ur affären.

Så. På Tradera låg en ROSA C905 i NYSKICK och vinkade glatt åt mig häromkvällen. Lite handsvettig la jag ett bud, som också blev det högsta.

Om det går vägen, om inte jag blir grundlurad så har jag en rosa c905 i min hand kanske redan i slutet av den här veckan?

Visserligen inte helt ny, MEN i nyskick. 

Och fjortonhundra är väl för lite för att man ska ta risken och luras?  Eller..?

Nyskick SonyEricsson C905 rosa Olåst !

Så himla fin.

Skare´va skare´va TVÅhundra procent eller jak hade rätt igen

När vi är ute med hunden går vi alltid och kollar efter nya spår i markerna. "Här har räven gått" och "oj vilken hartraj det var här" och så. (Hartraj är ett ord för hur haren skuttar runt och förvillar).

I förrgår gick vi längst vägen när ett klövspår dök upp i snön längst ute vid snöplogskanten. Det var rejält trampat fram och tillbaka för att sen försvinna in i Roines trädgård.

- Å fasen. Titta här. Nu har hjortarna kommit över till den här sidan, sa Gino, men vart katten kom dom ifrån? Ser du vart spåren börjar?

Vi har inte sett hjortarna på länge, och aldrig på vår väg, utan bara på andra sidan E45:an eller längre norrut. Det kändes ju lite roligt att hjortarna letat sig ner till vår bebyggelse, så vi gick där med näsan i backen och spanade efter spår en bra stund.

Jag skojade lite och sa att jag trodde det var en ponny. Eller en jak.  

- Det är ingen ponny. Det är hjortspår, du ser väl att det är klövar.
 
Spåren ledde neråt grusvägen som leder till Villastan. Bara en liten bit in på den vägen bor Micke och Johanna med sina barn, och de har ett gäng jakar på sina marker.

- Är du säker, sa jag. Du tror inte det är någon av jakarna som rymt utanför stängslet? Dom har ju en som Johanna sa att... 

- Jag är TVÅHUNDRA procent säker på att det här är hjortspår. Ingen tvekan.

Det var the end of discussion.

I går gick vi en bit neråt grusvägen för att svänga av mot klätten mittemot Micke & Johanna. MASSOR av tramp i vägen. Av klövar. Högar av jakskit.

- Jahapp.

Tystnad.



Sommarbild på hjo jakarna.

Hej igen

Hej hej.

Nu är jag tillbaka efter väldigt många dagar av total avhållsamhet.

Jag har haft en lång bloggfri period när jag varken läst bloggar eller skrivit på min egen. Det var otroligt nyttigt att rensa hjärnan en stund. Tror jag. Det känns ganska bra, för nu är jag liksom sugen igen.

Jag har även rensat tarmsystemet när jag legat hemma i andra omgången maginfluensa på tre veckor. Att jag inte orkat logga in på datorn kan också bero på det. I dag är jag tillbaka, på jobbet, på bloggen, i livet.

Så nu kör vi!

RSS 2.0