Snubbelfoten på Lofoten?

Apropå att jag skrev att varken Gino eller jag varit ute och svirat, kan jag nu berätta att det bara gäller mig.
 
Klockan 12 ringde han från ön Skrova och sa "god morgon", och det är klart; kommer man hem från puben runt fyra så...
 
Kan meddela att han inte är världsmästare, för på lördagen när det verkligen gällde - då fick han inte en enda fisk.
 
Men han är bäst ändå. Och jag längtar väldigt mycket efter att träffa honom igen i morgon kväll.

Ett felsteg eller två

Ånej, det är varken Gino eller jag som varit ute och rullat hatt. Åtminstone inte jag.
 
Nej, det är så här att nu kommer äntligen Karina Johanssons senaste bok! Boken ar den tredje i ordningen efter Bara en pärla och Utan egen vinning och har titeln Ett felsteg eller två.
 
 
Berätta om dig själv, Karina:
 
Jag heter Karina Johansson, är 46 år och bor i värmländska Sunne tillsammans med sambon Johan och katten Bosse. Jag jobbar halvtid som reporter på Sunnes lokaltidning Fryksdalsbygden, och förutom att skriva, målar jag tavlor på fritiden. Jag gillar också att åka skidor och att ta en tur med min DKW Junior från 1963 eller med vår husbil. Motion är ett annat intresse och jag går i skogen nästan varje dag, samt samlar roliga kläder till mitt maskeradförråd i källaren!
 
Boksläpp har jag den 26 mars, i Teaterbiografens foajé här i Sunne.

Här hittar du omslag, baksidestext och smakprov ur Ett felsteg eller två.

 

http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789187685484/partner/smakprov

 

Så ställde jag några frågor till Karina:

 

   1.  Hur ser en arbetsdag ut när du skriver?  

 

    Eftersom jag är morgonmänniska gillar jag att skriva tidigt på morgonen, gärna i sällskap av en kopp kaffe och min katt Bosse som brukar ligga på en filt bredvid datorn. På kvällen kryper jag gärna ner i fåtöljen med datorn i knäet och skriver en stund. Helst ska det vara fotboll eller något annat ointressant på teven. Då är det lätt att fokusera på texten…

 

   2. Det här är din tredje bok. Har det varit lättare eller svårare med den här än de två tidigare?

 

Lättare blir det på det viset att jag har gjort det två gånger förut, och vet ungefär vad som krävs för att slutföra projektet. Samtidigt blir det aningen svårare varje gång eftersom det gäller att inte upprepa sig utan att hitta på nya historier, karaktärer och miljöer. Svårare blir det också eftersom jag ställer allt högre krav på mig själv. Jag vill väl helt enkelt kunna lite mer än jag egentligen kan. Skulle tro att det är något de allra flesta kreativa personer känner igen sig i.

 

3          3. Hur mycket ändrar du ”grundhandlingen” under resans gång?

 

 Väldigt mycket, hela tiden. När jag börjar skriva vet jag ungefär början, mitten och slutet. Eftersom mina historier är uppbyggda kring en mordgåta, vem jag vet vem som är mördare, vem som blir mördad och motivet. Sedan vet jag i vilken miljö historien ska utspelas och enstaka scener här och där. Därefter är det blankt i huvudet! Och det är just det som jag tycker är själva tjusningen. Jag vill inte veta. Jag vill också bli överraskad! När jag skrev ”Ett felsteg eller två” blev jag mer överraskad än någonsin tidigare. För under tiden jag skrev, och la ut villospår mot en karaktär, insåg jag att den personen skulle bli en betydligt mer trovärdig mördare. Till slut hade jag inget val, utan var tvungen att skriva om. Så snacka om att bli överraskad. Att inte ens jag skulle veta vem mördaren var, det var mer än vad jag räknat med.

 

4. Hur känns det att lämna ifrån sig en färdig bok?

  

Onödigt spännande, skulle jag nog summera det. Innan boken är tryckt har jag ju haft historien helt och hållet för mig själv. Nu är det dags för andra att tycka och tänka. Att ha åsikter. Det är ju exakt vad det går ut på, men det är jobbigt i alla fall!

 

 

Ett felsteg eller två

 

Lycka till Karina!


Lägesrapport från Lofoten

I dag har G och jobbarkompisen MatsTore varit till sjöss med några fiskare de träffade i går. De har alltså varit på träningsläger kan man säga, för först i morgon börjar den verkliga tävlingen.
 
Det snöade och blåste tydligen jättemycket i dag, men efter att ha kollat ner över relingen några gånger och lagt ut frukosten hade Gino faktiskt fått fisk. En baddartorsk vägde 13 kilo så han var både stolt och nöjd med dagen. Gino alltså, inte torsken.
 
Detta berättas medan de båda storfiskarna har vätskekontroll på någon bar, på väg hem från båten.
Av MatsTore får jag detta foto på en nöjd Gino.
 

I morgon gäller det. Och på lördag. Har jag en världsmästare i huset?

Någon ligger nog lite pyrt till

Gubbarna som röjer i ledningsgatan visste nog inte vad de gjorde när de parkerade bilen här.
 

På GRÄSMATTAN.
Och det är inte vår gräsmatta.

Har han redan torskat?

Gino och en jobbarkompis är på VM i skreifiske vid Lofoten, och det är han ganska kaxig för. Mycket snack om "världsmästare" är det, och har varit en längre tid.
 
Han flög Gardermoen-Bodö i tisdags och ringde på kvällen när han var framme på ön Skrova.
 
- Nu har du allt en ganska ynklig man.
 
- Vaddå då, är det något fel? Har det hänt nåt?
 
- Nja, vi tog båten över från Bodö till Skrova, och jag blev så jäkla sjösjuk. Jag mår skitilla just nu.
 
Jamen herregud så bra då att de ska vara ute på stora havet och dra upp torsk i tre dagar.
 
Bildresultat för vm i skreifiske
 
 

Glädjeämnen när man är sjuk

När man ligger i influensa är det gôtt att:
 
A. Få kaffe, yoghurt och alvedon í sängen. Dvs på sängen.
 
 
B. Dela eländet med en varm katt.
 

 

Goaste skidungarna

Häromdagen hade barnbarnen Valle och Charlie sista skidtävlingen för säsongen.
 
P g a snöbrist i Sunne hade man förlagt tävlingen till Valberget i Torsby. Det tyckte mormor, dvs jag, var kanonbra eftersom jag jobbade på tågx i Torsby den dagen och kunde gå ifrån en stund och titta på.
 
 
Charlie med startnummer 5 och storebror Valdemar (Valle) med nummer 21.

Resan till Västerbotten

I veckan som gick tog vi en roadtrip till Västerbotten. Vi hade hittat ett hus i Örträsk i Lycksele kommun med jakträtt, och bestämde oss för att åka och titta.
 
Inte blev vi besvikna kan jag säga.
 
Vi passerade bl a här.
 

Vackert. Och så passerade vi det här huset.
 

Nåja, kanske lite mindre vackert. Men annorlunda.
Sen låg vi på hotell i Nordmaling, jättefint och jättetrevligt. Levar Hotell. Boka det om ni har vägarna förbi.
 

En vääldigt knarrande järnsäng. På morgonen studsade jag runt och knarrade lite för att retas med Gino, eftersom vi hade grannar precis på andra sidan väggen. Han tyckte det var jättepinsamt när han skulle gå ner och äta frukost sen. Jag tyckte det var roligt jag.
 
Så kom vi fram till det här:
 

Och det här magnifika uthuset. Bara att köra rakt upp med skotern. Nere i lagårdsdelen fick jag andra visioner om vad jag skulle vilja göra.
 

Utsikten från verandan över Örträsksjön är underbar. Tänk er en god grillad köttbit och ett glas rödvin på det.
 

Och så en sommarbild.
 
 
Vi räknar och räknar just nu. Kan man hyra ut det vissa veckor? Hur går man till väga? För vi giller´t verkligen.
 
Fortsättning följer.

Skotertur del 2

På allmän begäran kommer här lite om hur nästa skotertur gick och vad vi gjorde. Det var ett glatt gäng som träffades uppe vid slaktbo´a vid Hjällstadberg för att åka runt i området och umgås och sätta ut saltstenar.
 

Det ser lite mulet ut och det kom lite snö då och då, men humöret var det inget fel på.
 

Tappade räkningen på hur många saltstenar vi placerade ut, men det var en jäkla massa. Sett till antalet klövvilt som finns kvar i markerna så lär de väl ha ca två stenar på man, så får vi någon älg på jakten i år lär vi bara behöva peppra.
 
 
När vi stannade här hade vi snurrat runt halva dagen, så här hade jag inte en aning om vart jag var. Inte Gino heller ser det ut som eftersom han har mössan över ögonen. Notera det broderade märket på mössan...
 

... för har man hjälm över så ser det ut så här när den åker av. Trodde att Kna skulle skratta ihjäl sig.
 
Fler bilder hade jag inte tagit visade det sig, det blir lite skakigt när man sitter bakpå. En jäkligt trevlig dag var det i alla fall och jättegoda kolbullar gjorde han, Gino.

RSS 2.0