Ska det vara så här? Allvarligt?

Ni vet ju att jag tillochfrån klagar över dålig sömn, krypningar i/värkande ben på nätterna. Bland många andra krämpor ska jag tillägga. Jag vet att jag är en vandrande klagomur ibland.
 
 Men tro mig, när man inte får sova på nätterna för att ens egen kropp gör uppror, då är det lätt att hålla sig för skratt på dagarna.
 
Första gången jag sökte läkare för sömnproblem var 2004. Första gången jag nämnde mina "rastlösa ben" var 2008. Tre-fyra gånger till har jag besökt vårdcentralen när det varit som överjävligast, men jag har aldrig fått nån hjälp. Jo nu ljuger jag faktiskt, jag fick visst sömntabletter 2010.  
 
Därför sökte jag själv till ett större sjukhus, och  fick en tid nu i mars både för den vanliga kropps- och huvudvärken men också sömnen och för benen, för att jag anser att det är roten till mycket ont. Det kommer vid vila, värken börjar i benen och sprider sig uppåt mot ryggslutet och det finns inga möjligheter att jag kan sova. Och det finns hjälp att få. En kompis har Sifrol, vilket är en parkinsonmedicin och hon har blivit helt hjälpt av den. Därför bad jag att få Sifrol på prov, och berättade att jag lidit av det här i så många år men aldrig fått något för det.
 
För att göra en lång historia kort så blev jag ganska paff när jag föreslogs att först prova med att ta en av kompisens tabletter för att kolla om det skulle göra nytta för mig. Testa nån annans medicin alltså? Och varför jag gick med på det fattar jag inte, men man är ganska utlämnad när man sitter hos doktorn. Att jag också föreslogs att prova keramik eller göra något annat som jag tycker är kul(!) är knappt inte värt att nämna.Va! Keramik..? Precis som om jag inbillar mig och bara behöver nåt annat att tänka på?
 
 
Jag vill först och främst få SOVA. Sen kan jag börja tänka på nöjen.
Så jag fick inget recept på Sifrol förstås, utan återremitterades till Sunne Vårdcentral. Moment 22. Men så idag tog jag mod till mig och fick till ett Men-nu-j-lar-är-det-väl-dags-att-jag-också-får-rätt-till-en-hygglig-sömn-samtal,  - och vips så fick jag faktiskt ett recept inringt. Det som känns värst förnedrande är nog att jag själv vet hur jobbigt det är att ha det så här, och att det sitter en annan människa som har makten att hjälpa mig men inte gör det.
 
Äntligen har jag ett halmstrå att gripa i! Och inte vet jag om det kommer att hjälpa, men för en gångs skull har man inte bara tagit stöd på ett blodprov och struntat i resten.
 
Håll nu tummarna för att både jag och Gino kan få sova utan att jag ligger och sparkar och byter ställning tjugo gånger i minuten. Om det går vägen ska jag börja dreja sen, det ser ju ganska så roligt ut. 

Kommentarer
Postat av: Mia

Hej på dig! Hoppas att du fått sova inatt. Om de inte har hjälpt ska du nog trappa upp försiktigt. Det finns ju en annan sort också, ifall de inte hjälper!

2015-04-14 @ 05:59:36
Postat av: Marianne

Mia: Tvärtom :( men det beror inte på pillren. Var ner till apoteket i går fm innan jag började jobba, för de skulle finnas där inom en timme, men trots att det gått 1½ hade inte receptet kommit in. Så jag fick inga. Men idag ska jag hämta ut dem! Håll tummarna ;)

2015-04-14 @ 06:27:58
URL: http://solangen.blogg.se
Postat av: epsilon

Nej så ska det inte vara. Man har verkligen rätt att bli tagen på allvar och de ska lyssna på vad man har att säga. Men om de sitter där med sina förutfattade meningar kan det ju vara svårt att stå på sig. Hoppas bara att du får dina piller och att de hjälper.

2015-04-14 @ 08:11:51
Postat av: Marianne

epsilon: Åtminstone borde det vara så. Jag hoppas så himla mycket på det här nu, så jag kan nästan inte vänta tills jag slutar och kan gå på apoteket. Behöver sova ut, och natten som gick var bedrövlig. Rapport kommer :)

2015-04-14 @ 08:50:54
URL: http://solangen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0