Inget lockande
Ibland försöker jag locka håret. Det går bara inte, och jag har ofta undrat varför det bara rätar ut sig igen efter en liten stund.
Men så läser jag om en kvinna som har hypotyreos, en sköldkörtelsjukdom och hon kan stå en timme och jobba med locktången eller sova hela natten på papiljotter utan den minsta lilla krull. Så nu fick jag en ny förklaring på mitt envisa hår. Jag har ungefär 95 av 100 symptom på hypotyreos, men blodprovet visar 0,3 procentenheter under gränsvärdet - så då har jag inga problem med sköldkörteln enligt läkarna. Trots att t ex gulorange handflator och håravfall på yttre ögonbrynen är tecken som bara finns vid hypotyreos; så har inte jag det. Om doktorn bara hade läst på om den ärftliga typen, den som inte är accepterad av vetenskapen, då skulle de sett att jag ligger över gränsvärdet. Jag menar, man har godkänt diabetes typ 2, men hypotyreos typ 2 den vägrar man behandla. Men har man en son som har det, och har ätit Levaxin i många år, en mamma som helt säkert hade obehandlad hypotyreos hela sitt liv, en syster som hade struma när hon växte upp, mostrar och kusiner som medicinerar - då tror jag att man skulle gå vidare i sin utredning.
Mn nu vill jag bara visa hur fint det blir när jag lockar håret.
Bara risigt. Men jag är glad ändå som ni ser. För nån gång träffar jag nog en doktor som inte bara föreslår att jag ska försöka börja med någon hobby, drejning till exempel. Jag som bara är glad om jag klarar att hålla mig vaken en hel dag utan att behöva blunda en stund, eller om jag slipper den eviga värken då och då.
