solängen

Vart tar dagarna vägen? Phuuuiii vad det går undan. Och jag är så trött, vill bara sova.

Det går mot våren i alla fall, kvällarna har blivit ljusare och luften är just nu något mildare.

På barnbarnens dagis går vattkopporna. Valle och Charlie har lyckats få varsitt utslag som är svåra att diagnostisera: vattkoppa eller inte vattkoppa? Febriga och allmänt hängiga är de åtminstone, så vi får se hur det utvecklar sig.

Charlie har under veckan lyckats med att pilla upp ett två centimeters avklippt sugrör i näsan utan att någon märkte det. När det började blöda näsblod bara sådär, upptäcktes det att det satt en extra luftspalt uppkörd i ena näsborren. Med hjälp av en pincett drogs den ut, i hemmet, utan assistans av vårdapparaten; och man trodde att allt var frid och fröjd. Om inte...

... Charlie hade petat upp en extra liten bit innan han pillade in själva sugrörsbiten. Den hulda modern tog barnet med till doktorn som slog ut med armarna och remitterade vidare till en öron-näsa-halsspecialist.  Med hjälp av våld, sug, pincett och tång greppade specialisten den lilla lilla vasskantade plastbiten och röjde hindret.

Hoppas han lärde sig att det på kroppen finns håligheter man inte ska stoppa saker i. Dvs Charlie. Specialisten var en hon.

Märks det att jag är trött?

Nästa gång ska jag berätta om när Gino och jag åkte skidor, jag är säker på att Gino gärna bidrar med bilderna han har i telefonen.

Men då kan jag visa bilderna jag har i min telefon om hur det gick när vi tog en promenad med hunden, och Gino tyckte att vi skulle gå en annan väg, där man hade kört med snöskoter. "Det går jättefint, den här leden går ända hem till oss den".

Om den gjorde det? Njaa. Gissa.