Något om årets Italien

I det gråaste av det gråa decembervädret kommer lite Italienbilder. Det blev bara fem dagar i år, det var tajt att få ledigt; så Nino muttrade lite över det. I och för sig hade han säkert tyckt att också en månad hade varit för lite så... Men bättre fem dagar än inget alls resonerade vi, och vi hann med det mesta vi hade tänkt oss.
 
Varje morgon halv sju följde vi Nino till mässan, under tiden han var där tog vi en promenad. Därefter var det frukost, en förmiddagspromenad eller besök på någon av kyrkogårdarna, sen träffade vi oftast levande släktingar hela eftermiddagen och en bit in på kvällen. Sen däckade vi oftast runt nio - halv tio.
 
Men en kväll smet(!) Gino och jag ut när Nino gått och lagt sig. Vi hade sett på dagen att man övningssjöng opera för fulla muggar på torg vid Teatro Grande. Man sjöng från låga fönster på fjärde - femte våningen och det var riktigt häftigt, även för två icke operafantaster. De skulle ju kunna ramla ut. Så i skydd av mörkret strosade vi iväg till detta torg och slog ner rumporna på en trattoria och delade en flaska vin, tittade varandra djupt i ögonen och kände romantiken flöda till tonerna av... ja diverse operastycken. Bland annat det här. Tror inte det var Pavarotti som stod i fönstret och sjöng just den här kvällen men det var ungefär lika bra.
 
 
Den här bilden föreställer inte den magiska kvällen. Så det här är inte Gino och jag för er som inte känner oss, det är far & son som sitter och kopplar av med något av det bästa de vet. Någon som inte delar den uppfattningen att Campari är så jättegott, är dotter Anna. Hon deklarerade högt och tydligt efter att ha tagit sin första och sista klunk att aldrig mer: "Jag skulle hellre äta ett halvt kilo av mitt eget öronvax". Och ja, lite beskt är det väl kanske så jag dricker den gärna med apelsinjuice. Men så är jag ju inte varken hel eller halv italienare heller.  
 

Två livsnjutare. Vad vore en kväll i Brescia utan en Campari :) - minst en.
 

Vi hittade en fantastisk lopp/antikmarknad. Dyrt men OMG vilka prylar. De två snygga killarna mitt i bild är mitt sällskap.
 

Man hittar hela tiden gator man aldrig gått uppe i gamla stan, och finner hus med fantastiska fasadutsmyckningar och historia. Tröttnar aldrig på att bara strosa runt.
 

Nino fick vara fotograf uppe vid Castellet. Han skötte sig med den äran. Gud vad långt hår jag hade, varför klippte jag mig?
 
 
Från vänster ser vi här: Gino, Gino och Nino.

En hel resväska hade vi proppat full med ett älghorn vilket Nino lovat sin kompis Piero förra året. Inga besvär alls. Tar nästan ingen plats och inte visste vi om vi skulle få med det in i Italien heller. Sen hände det förstås att vi aldrig fick tag på Piero när vi var i Brescia, och att kånka hem det igen var inte att tänka på. Så kusin Gino fick det att hänga hemma i familjens fantastiska hus. Där kommer det att passa bra, så det var egentligen bättre att han fick det. Han blev väldigt glad också.
 
Och till nästa år har vi återigen lovat att vi ska kunna prata italienska. Jodå så att.
 
Måste tillägga att vi numer räknas som stammisar på hotellet, vi fick samma rum i år som förra året. Och de har inte lagat kroken att hänga necessären på heller. Nästa år kommer jag nog att säga till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0