solängen

Nu är vi hemma efter en fantastiskt bra och rolig resa. Vädret var vackert, vi träffade alla mammas syskon som är i livet, träffade några kusiner, åt tårtor och god mat och umgicks.

Men ändå känner jag mig så sorgsen.

Älskade lilla taxen Izak som varit Ginos trogne följeslagare i nära femton år, och min i sju - ligger inte längre på sin kudde under trappan. Det är tomt.

Och det kanske låter larvigt men jag orkar inte prata om det, kan inte tänka på det utan att börja gråta.

Han var en speciell liten hund och vi saknar honom oerhört.

Och nu sitter jag på jobbet och störtgrinar igen.