Till mina bröst
I dag har jag varit på mammografi.
Jag har varit det några gånger nu, och har aldrig förrän för ettochetthalvt år sen tyckt att det varit speciellt jobbigt.
Inte har det gjort särskilt ont, och jag har egentligen aldrig trott att det skulle kunna vara något allvarligt. Inte förrän för just 1½ år sen, när jag fick komma tillbaka en andra gång för att "man sett en förändring".
Nu var det lyckligtvis ingenting, men känslan jag hade innan jag fick veta det, var inte rolig. Därför känns det mer oroligt den här gången innan jag får svar. Och ONT gjorde det också.
Innan jag fick kallelse förra gången har jag alltid sagt att jag önskat mig mindre bröst, men när man förstår att det kanske kan bli aktuellt för att man har en tumör i bröstet; då tänker man inte så längre. Det är ett som är säkert.
Men visst är det konstigt att man alltid önskar sig det man inte har, jag skulle vilja gå ner rejält i kupstorlek, medan massor av tjejer skulle hosta upp fyrtio-femtio tusen för att få jättebomber. Ja ja, VISSERLIGEN skulle de inte direkt se ut som mina, OCH sitta minst tjugo centimeter högre upp, men det ska man också kunna kräva för så mycket pengar. Mina är hemgjorda, och då kan man inte ställa krav på höjden.
Så kära bröst, trots att ni ger mig ont i ryggen och är i vägen allt som oftast; jag gillar er och hoppas att vi får bli gamla tillsammans.
När ni börjar se ut så här ska jag donera er till nån annan.
Jag har varit det några gånger nu, och har aldrig förrän för ettochetthalvt år sen tyckt att det varit speciellt jobbigt.
Inte har det gjort särskilt ont, och jag har egentligen aldrig trott att det skulle kunna vara något allvarligt. Inte förrän för just 1½ år sen, när jag fick komma tillbaka en andra gång för att "man sett en förändring".
Nu var det lyckligtvis ingenting, men känslan jag hade innan jag fick veta det, var inte rolig. Därför känns det mer oroligt den här gången innan jag får svar. Och ONT gjorde det också.
Innan jag fick kallelse förra gången har jag alltid sagt att jag önskat mig mindre bröst, men när man förstår att det kanske kan bli aktuellt för att man har en tumör i bröstet; då tänker man inte så längre. Det är ett som är säkert.
Men visst är det konstigt att man alltid önskar sig det man inte har, jag skulle vilja gå ner rejält i kupstorlek, medan massor av tjejer skulle hosta upp fyrtio-femtio tusen för att få jättebomber. Ja ja, VISSERLIGEN skulle de inte direkt se ut som mina, OCH sitta minst tjugo centimeter högre upp, men det ska man också kunna kräva för så mycket pengar. Mina är hemgjorda, och då kan man inte ställa krav på höjden.
Så kära bröst, trots att ni ger mig ont i ryggen och är i vägen allt som oftast; jag gillar er och hoppas att vi får bli gamla tillsammans.
När ni börjar se ut så här ska jag donera er till nån annan.
