solängen

Nu har jag firat min första födelsedag utan att mamma var med. Hon skulle ha ringt och sjungit "Med en enkel tulipan..." på morgonen och så skulle jag ha fått ett kuvert: - Köp dig något som du vill ha. Det har gått två och en halv månad sen hon gick bort och jag har minst sagt en livskris. Det handlar om saknad. Saknad och besvikelse.

Jag har tvättat igenom hennes garderob, sorterat ut kläder som ska leva vidare. De alldeles nyköpta fina vinterskorna som hon bara fick ha en enda gång, på väg till sjukhuset den 4 oktober; de ska också slitas ut av någon annan. Det gör ont.

Glasögonen, guldhalsbandet, kartongerna som är fulla med dukar och gardiner, allt doftar mamma. Jag orkar inte öppna boken hon skrev i, den som Ulla och jag hittade dagen efter att hon dött. Hon har skrivit ner minnen, hur hon hade det när hon växte upp, när hon träffade vår pappa, livet som följde av sorger och glädje. Boken ligger i en väska som står i vårt vardagsrum och jag har inte orkat inte läsa mer. Jag orkar ingenting utöver det mest nödvändiga, jag är lättirriterad och känner mig nästan konstant stressad. 

Men så var det det där med att fokusera på det ljusa, de glada minnena. Och jag vet att hon skulle bli nästan lite arg på mig för att jag sitter och krisar. Så jag försöker fast det är svårt.

Ni som kände min mamma vet att hon var en mycket rak och ärlig människa, hon kunde faktiskt vara brutalt ärlig om man säger så. På begravningen kom Daniel fram till mig och berättade om första gången han träffade henne. Daniel är min systerdotter Veronicas fästman, en mycket lång smal kille i trettioårsåldern. Mamma hade granskat honom uppifrån och ner innan hon sa, med glimten i ögat förstås: - Hm. Äter du nånting?

Hon gillade Daniel väldigt mycket, och nu i efterhand har vi verkligen fattat vilken roll hon har spelat i allas våra liv. Varje barn, barnbarn, barnbarnsbarn, måg, syskon, svägerskor och svågrar och syskonbarn har haft sitt eget rum i hennes hjärta. Hon har haft ett speciellt förhållande till var och en, utan att vara nyfiken har hon hållit sig a´jour med vad vederbörande har haft för sig. Hon var genuint intresserad. 

Och så hade hon sin humor. Den hängde med ända in till slutet, fast hon var så svag de sista dagarna. Hon var i Karlstad och skulle opereras en andra gång. På kvällen innan och förnatten var hon så dålig att vi bara skakade på huvudet; det kommer nog inte att bli nån operation... Men hon vaknade till på natten och Ulla satt vid sängen.

Mamma med svag röst: - Är jag opererad nu? 

Ulla: - Nej inte än, men direkt i morgon bitti. 

Mamma: - Bra. Säg till doktor Solhaug att han gör en liten ansiktslyftning också när jag ändå är sövd. Jag har allt blivit så hemskt rynkig.   

Ulla var med på noterna och tycker att: - Han kanske kan ta lite fett från brösten och spruta in i kinderna, det är populärt.

- Nej dom får han inte röra, dom är jag ganska nöjd med...

Och det var inte så att hon hade blivit förvirrad. Hon var klar som en fjällbäck.

Själva gravsättningen är kvar, den måste vi få en tid för, bouppteckning blir det på fredag. Alla räkningar är betalda, tackkort utskickade, lägenheten tom och städad; men fråga mig inte hur det gick till. Det bara hände. 
 

Om två veckor ska vi börja om. I Thailand.